Etikett: npf

maskrosbarn, psykisk ohälsa, ~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Psykisk ohälsa och småbarnsförälder & tonårsförälder~

Jojjo

Tänk att det är så satans tabu att våga visa att jag mår dåligt. Speciellt när jag är mamma. Allting som ska vara så satans bra och rätt utåt sett sätter enorm press på en, utöver den stress & press som redan finns då jag är mamma. Att må skit är hemskt. Att må skit och vara mamma är fruktansvärt.

Mamma till 3 barn som är pigga & ”hittepåiga”, fulla av energi, högljudda, kräver både regler och stimulans, måste ha tydliga riktlinjer och regelbundna tider för att inte gå helt ”bananas”.. Att klara av att tillmötesgå deras behov är något som just nu är väldigt svårt för mig. Jag kan komma på mig själv med att stå i köket. Jag bara står där men vet inte alls varför eller vad jag ska göra. Jag har inte ork att öppna ett skåp. Än mindre att kunna planera. Barnen går ju som på duracellbatterier och förstår inte varför jag är som jag är, varför jag glömmer bort saker, tex kanske jag sagt att jag ska kolla på Skolplattformen vilken dag en aktivitet är, eller jag skulle laga ett hål i en byxa, leta fram en penna/reflex, ja What ever, jag glömmer det lika fort jag sagt det. De påminner mig, om allt jag missat att göra alldeles lagom till att de alla tre ska gå och lägga sig. Så mitt i att pussa & krama om alla tre små troll i tur o ordning, så påminner de om allt jag glömt bort att göra, och just då kokar mitt inre. Jag som bara vill sätta mig ner i soffan o pusta o frusta, får massor att göra, och det känns som att jag spricker i tusen bitar av ångest över att jag dela glömt bort, behöver bli påmind, påmind när jag är som mest slut, skäms över att inte orka. Vill så gärna sova, men just på nätterna är sömnen bortblåst. På dagarna kan jag gå runt och vara trött. Så vansinnigt trött. Men när klockan slår 20:00, är tröttheten förändrad, jag är trött men kan inte blunda.

Mamma till en tonåring, i sina bästa år. Som aldrig vaknar av sin väckarklocka. Som snoozar om minst 10 gånger, men inte vaknar. Som aldrig går o lägger sig i tid. Som är den mest hjärtliga och charmigaste 15 åringen jag träffat. Som har sin Adhd, som är som min men ändå helt unik för honom. Där han kan lämna skåpsdörrar på vid gavel (något jag tränat bort o blir tokig av), glömma att spola i toaletten (hatar gammalt urin i toan), lägger sina små vita snuspåsar överallt; handfat, tvättmaskin, fönsterbrädor, v-rumsbord, köksbänk (som jag eller syskonen lägger händerna på, trampar på, äcklad av), som vill så mycket & vet vad som behövs, men som hos alla tonåringar så brister det i att ”veta vad som krävs och viljan att göra det”. Han som lades in på en Onkologisk avdelning och blev utredd för blodcancer efter Corona, som hade alla symtom på cancer, men tack o lov, EBV. Den skräcken i kroppen under utredningstiden, all ångest o rädsla i min sons ansikte, min maktlöshet & ilska. Hans lever har tagit skada och kommer kollas upp under ett par år. Just min tonåring är helt unik. Hans humor är helt fantastisk. Jag älskar honom så mycket, men hans morgonhumör och mitt är så olikt, det kan slå blixtrar om oss. Hans sätt att kräva saker är orimliga. Han vill bli skjutsad till skolan en viss tid, men går inte upp av klockan eller mina väcknings försök. Då blir vi oense och dagen förstörd.

Den unga vuxna, lever som på rosor. I den där underbara bubblan när man tycker om någon så mycket att allting annat suddas ut. Så jag unnar som det. Två jobb, körkort & bil. Mega kämpe! Hennes svårigheter som hon växt upp med, allting hon utsatts för, har jag önskat att jag kunnat ta över. Jag vill så gärna att hon ska leva smärtfritt. Men jag kan inte. Det är omöjligt trolla bort det hon upplevt & lever med. Hennes hälsa har påverkat mig hårt. Att nästan förlora henne när hon var 7 år. Att se alla ingrepp på hennes kropp, som har varit riktigt grova, och hon har stått ut och kämpat på. Allt jag sett, som hon fått utstå, ger mig ren o skär ångest och ilska. Inte bara en diagnos och ett ingrepp, utan alltid har hennes diagnoser medfört något extra, något allvarligt. Aldrig ”bra” resultat eller svar från Sjukvården. Alltid tillkom något, hennes kropp byggde egna antikroppar mot medicineringen, hon blev så dålig av cellgiftsinjektioner. Och jag kan inte ens tänka på hur hon mår i allt det här? Om hon tänker på det? Eller bara lever och kanske förnekar allting som varit? För det är väldigt mycket hon genomgått. Och jag som mamma har inte kunnat skydda henne. Jag har inte kunnat göra någonting för att hon ska slippa injektioner, undersökningar, smärta, motgångar mm. För hennes diagnos ger mig dåligt samvete. Just för typ det är så jävla orättvist att mitt barn ska ha det. Det är orättvist.

Jag känner mig aldrig tillräcklig. Jag känner mig som ett svek mot mina barn. Speciellt när jag inte orkar. När jag inte hör vad de säger, inte skrattar åt skämtet de sa, för att jag inte hör. Jag fokuserar så hårt på det jag ska göra att allt annat blir som en surrande runt omkring.

Ska det vara såhär? Måste det vara såhär?

Jag hoppas det är tillfälligt. Jag antar att det ska var såhär just nu, tillfälligt. Och jag får bara hålla ut. Och hoppas att barnen inte märker alltför mycket hur jag mår. Att den här tiden snart är ett gammalt minne, en tid att se tillbaka på och på något sätt minnas med stolthet över att jag överkommit den här tiden. Svårt att tänka så nu, att jag skulle kunna tänka på hur jag mår nu, och kanske känna glädje och tacksamhet över att jag genomgått, överlevt, klarat av, ändrat levnadsvanor & är tacksam & stark.

Den som lever får se

#vågaprata #skrikhögt

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~

Känner mig radiostyrd~

Jojjo

Fortfarande väldigt avtrubbad och avstängd. Vågar inte le, rädd att leendet utlöser gråt eller andra känslor. Så jag använder knappt min ansiktsmimik överhuvudtaget.

Idag var första psykoterapin efter juluppehåll. Varit orolig inför det, orolig att behöva berätta allt som hänt. Men hon är bra min terapeut, hon hade läst på. Jag fick prata. Fick faktiskt bekräftat att det jag möts av, hur jag blir behandlad, är fel. Självklart utlöser det reaktioner och känslor, så det är inte konstigt att det som hänt, hände just nu, med tanke på allt jag öppnar upp genom psykoterapin, sedan blir jag inte respekterad av andra, utan jag blir undanskuffad och förlöjligad samt inte betrodd, dessutom respekteras inte mina gränser. Det är enorma svek mot mig.

Det är så sjukt hur lite jag värdesatt mig själv. Skulle någon av ”mina människor” bli behandlad så som jag blir, hade jag blivit riktigt arg. Jag hade gjort allt för att få min människa att se, eller få bort den från situationen. Skulle aldrig accepterat att någon inte respekterade dennes integritet, personliga space. Men när det kommer till mig själv, då ser jag inte.

Det här är något jag måste jobba med.

Både B-mottagningen och Terapeuten är helt överens om att jag ska försöka att inte bo hos M. Jag ska försöka bo på annat håll. För så länge jag inte kan vara helt 100 på att jag blir respekterad och inte behöver vara minsta orolig över att R kan komma in här, så kommer jag aldrig kunna satsa helhjärtat på mig själv. Jag kommer alltid vara orolig, redo att fly, inte känna mig säker. Och det är sant. Jag vet aldrig när hon viker ner sig och sätter honom först..igen.

Så glad att psykoterapin är igång igen. Så glad över 2 dagar i veckan på Beroendemottagningen, glad att jag prioriterar dessa bokade tider.

Det kommer ta tid. Lång tid. Men nu är jag här, jag ska göra det jag kan för att hitta respekten för mig själv, våga visa känslor, avstå alkohol helt o hållet, sätta gränser och hålla dom, och jobba med att tillåta närhet & kramar (i mini steg) och inte dra mig tillbaka vid beröring. Be om hjälp. Ta emot hjälp. En annan sak jag inte ens tänkt på, att låta andra ta hand om mig, typ skämma bort mig, låta mig bli omhändertagen. Det är något jag aldrig tillåtit mig att bli. Varför? Jag undrar själv ”varför”?.. Kanske för att då känner jag mig svag? Eller jag vågar inte bli van vid att andra tar hand om mig, för de kanske försvinner? Är det kopplat till mina emotionella svårigheter? Jag vet inte, men det slog mig faktiskt att det är sant, jag låter aldrig någon annan ta hand om mig, göra saker för mig, underlätta för mig.. Det är ju sjukt..!

Jag mår fortfarande riktigt dåligt. Mina ord fastnar i halsen. Jag vill ingenting. Jag vill inte känna. Inte prata. Inte ha ögonkontakt med människor. Jag vill helst krypa ner i en grotta och bara ligga där. Jag är så trött. Jag är så less på mig själv och att jag mår såhär. Jag är så trött, men ändå kan jag inte sova på nätterna. Jag har svårt att fokusera och ta in information. Jag skulle vilja ha ork o typ ut och gå… men det finns ingen ork. Dessutom skulle det krävas att jag skulle behöva fokusera på att röra fötter och ben och samtidigt andas. Jag kan inte göra de grejerna samtidigt. Jag kan inte hålla fokus på att fötter och ben ska lyftas i otakt för att samtidigt få ner luften i lungorna och andas ut. Där tar det stopp. Det är övermäktigt. Och bara tanken på allting som händer runt mig, en fågel, en bildörr, ett larm, mötande människor, hur det luktar, hur regnet låter.. Jag uppmärksammar minsta lilla ljud, minst händelse runt mig, och då tappar jag allt fokus på min kropp. Eller tvärtom.. Svårt att förklara. Någonstans vill jag göra så mycket, men vad jag behöver är att vila, ta allting i låg hastighet, känna.. Allting i mig bara drar åt olika håll, just vad jag behöver göra och vad jag vill göra! Varför är det så svårt att bara lyssna och göra det jag borde?

Ja, det var dagens utrensning. Av ord. Nu ska jag faktiskt försöka vila innan möte kl 14:00. Sedan hoppas jag att jag fått svar på om jag för sova hos en kompis i helgen.

Önskar alla en trevlig Fredag Den 13:onde! Hoppas ni laddat upp med era favorit skräckisar, chips & grönsaker med dipp, bubbelvatten/läsk, härliga kuddar och filtar till soffa/säng, och bra umgänge! Perfekt väder idag för just fredagen den 13:onde! Regn, blåst, mörkt & ruggit!

/ Divan Joso ☝🏼

~Bara jag~, ~Familjen~, ~Helt Galet~

~ONT:ONDARE:ONDAST~

Jojjo

Igår slog ett ryggskott till. Hittade övningar på Google som jag gjorde och de hjälpte lite grann. Sen hjälpte min mellersta son mig med lite massage innan han hade träning, det hjälpte en hel del. Dock har jag svimning där mina knutor satt, men värt det ändå.

Idag har jag så ont i nacken så jag har svårt att vrida huvudet. Och vaknade med att mina ”kristaller” öronen är i obalans. Sov med öronproppar inatt, första gången på cirka 4-5 månader som jag använder det igen och då blev ”kristallerna” sura. Så när larmet gick på telefonen höll jag på ramla ur sängen pga yrsel. Det går riktigt bra här just nu! Äldsta dottern fick köra bilen imorse, så pass yr blev jag. Vidrigt.

Har tvättstugan 16-19 idag så det känns ju jäkligt bra att springa upp o ner därifrån med yrsel, ryggskott och nackvärk. Snart bryter jag väl ett ben eller något 🤷🏻‍♀️

Dagen har gått fort. Snart ska alla troll hem från skola igen och kvällsbestyren ska påbörjas. Imorgon tar pappan över och jag flyttar ut.

~Bara jag~

En vecka utan barnen~

Jojjo

Japp, nu är det barnfrivecka, på gott & ont. Även om mina kids är de jobbigaste, högljuddaste, busigaste, tjurigaste, hormonstinnaste, lataste då är de mina barn som jag är utvald att få vara mamma till och jag tycker det är jobbigt att vara ifrån dom. När den här veckan börjar lida mot sitt slut, typ söndag/måndag då längtar jag massor efter alla mina trollungar!

Även fast jag bråkat järnet med min tonåring imorse. Och om jag varit känd för att vara morgontrött och haft (har) ett dåligt morgonhumör så är min tonåring 100% värre. Aldrig mött en människa med så hemskt humör och så mycket ilska och aggressivitet på morgonen. Jag har testat silkesvantar på morgonen, lågaffektivt bemötande, kärleksfull röst, att gå in och skrika, klappa händerna, beröra mjukt ovanför täcket, hotat och gnällt, och det blir exakt samma respons från honom oavsett vilken taktik jag utövar. Alla gånger är det Jag som gjort fel. Jag som inte väckt honom, Jag som inte gjort rätt. Och i det långa loppet, så är det här orimligt och väldigt tröttsamt. Så bort bråk idag, eskalerade till sparkar och slag i dörrar, saker & inredning flög, målbrotts-rösten skar och skrek, svärord utdelades & hat.. Hat hat hat! Men även om det var hemskt, så tog tonåringen tillslut sitt förnuft till fånga och sa Förlåt! Det är stort! Det är ett tecken på att en förändring är på gång och en vilja att göra rätt och att faktiskt inse att personen själv är den som gjort fel.

En tonåring har skyldighet att själv ta ansvar för att lägga sig i tid, ställa alarm på mobilen/väckarklockan och att gå upp när larmet går. Det går inte att curla & dalta hur länge som helst. I hur många år som helst. Och många, väldigt många föräldrar skyller på diagnoser. Men alla diagnoser har både styrkor och svagheter. Det går att använda och vända vissa av de sämre sidorna hos en diagnos till något som kan bli en styrka. Det handlar mycket om personen med diagnosen. Att den ska vilja ändra sina sämre sidor. Att våga ta ansvar och även vara medveten om att det kan gå åt helvete ibland men ändå fortsätta försöka att ändra sig åt rätt håll. Det här gäller egentligen alla människor, alltså även normalstörda människor, men vi med diagnoser har lite mera motstånd när det kommer till förändringar. Men det går, bara man inte ger upp. På sikt blir det alltid bra.

Nu väntar jag in bästa T för en tur i fästingskogen! Hoppas regnet bidragit med lite fart bland svamparnas tillväxt!

Ha en fin dag!

~Bara jag~, ~Familjen~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~

Lösenordsskyddad: Så förvirrande~

Jojjo

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

~Bara jag~

Nära på att ge upp~

Jojjo

Jag kämpar, jag vänder ut och in på mig själv för att få vardagen att gå ihop. Det är tungt! Det är ensamt och det är svårt. Men jag vet långt där inne att jag gör rätt.. Jag vet att i långa loppet är det här det bästa. Att bli ifrågasatt, att få blickar, vissa med sympatier andra med nedvärdering, är inget jag kan eller vill se just nu. Jag vill inte höra ett skit om min situation, ingen absolut ingen har med mitt liv att göra.

Vem jag är och vilka val jag gör är BÄST ENLIGT mig! Det är jag som lever i min kropp, i mitt huvud och i mina barns vardag. Jag har inte alltid värdesatt mig själv speciellt mycket. Jag har kunnat acceptera och bara gå vidare. Det finns många gånger under mitt 39 åriga liv som jag tagit skit som jag inte borde accepterat! När jag ser tillbaka hur jag då tänkt blir jag ledsen och besviken på mig själv. Oavsett vad jag gjort, så har jag all rätt att leva mitt liv med värdighet. Jag vill att varje dag i mitt liv ska vara värd att leva. Jag ska inte ångra något. Jag ska aldrig någonsin känna ”att jag accepterar” något, för att jag själv gjort fel någon gång. Det spelar ingen roll vad jag gjort eller vad Du gjort. Ingen annan har rätt att få dig att känna dig dålig. Låt aldrig någon annan få dig att tvivla på dig själv!

Vad är jag för förebild om jag inte själv tror på mig? Svaret på det är en ganska svag förebild.. Jag vill att barnen ska se att jag alltid försöker mitt bästa, ibland blir det ner bra, då får jag ta nya tag och försöka igen. Jag behöver inte besvara en ”dum kommentar” med att försvara mig eller vara otrevlig, jag besvarar med ett leende! Jag är så pass ”gammal” eller ”ung” i sinnet att jag vet vad jag vill, jag har visioner och planer, jag har nya drömmar och mål, jag kommer kanske inte ens klara av hälften, men vad gör det egentligen? Så länge jag lämnar den här jorden och vet att jag satt positiva och glada spår hos mina barn, och starka och goda värderingar och framförallt en tro på sig själva och att de vågar göra saker och testa på olika möjligheter, inte bara stannar i det ”trygga”, då har jag vunnit!

När något blir ohållbart, när något bara ger en större klump i magen, när spegelbilden inte längre tål att tittas på för att man mår skit, då har man två val. Antingen står man kvar och blir tillslut osynlig. Eller så tar man sig i kragen och gör en förändring. Det är två val. Det sista låter jobbigt, men det är det första alternativet som lämnar stora sår och ättika din själ. Du blir bara tom och svag. Att få kämpa är jobbigt. Det kräver En Jävlar Anamma & det är inte alla som har det. Men jag tror alla kan skaffa sig det! Genom att bara kämpa lite till & sluta komma med undanflykter.

Jag hade under ett tag undvikit min spegelbild. Jag orkade inte möta min egna blick. För i mina egna ögon såg jag att jag inte mådde bra. Jag kände inte att jag var nöjd och glad i min vardag längre. Jag kände skam över att jag bara stod och gjorde inte ett skit åt eller för min egna skull. Jag som alltid tipsar och hejar på andra, hade helt valt att blunda för det som var så tydligt precis framför mig. Min egna självbild. Som bara var otydlig och oklar. Det är inte den mamma eller kvinna jag vill vara. Jag vill se på mig själv och vara glad över vad jag presterar, att jag står för vad jag tycker och att andra inte kan påverka mig negativt. För jag kan sålla bort ”dumt”. Och behålla ”snällt”.

Jag försöker lära mina barn att:

Har man inget snällt att säga så kan man vara tyst!

Och det är fasiken bland det bästa jag hört och levt efter. Eller som Bamses Farmor säger ; Är man stor och stark måste man vara snäll

Det är oxå fina ord att ha i bakhuvudet. Människor är faktiskt mer ”rädda” eller avståndstagande till glada och snälla människor, för att de inte kan tro gott om andra. Då blir man en skeptiker och en pessimist.

Jag behövde verkligen skriva av mig idag.

Hade ett djävulskt bråk med E nu på kvällen. Hon vägrar sin sovis som hon tyvärr är i ett stort behov av, annars sover inte hon. Jag tror problemet är att det är flytande, ska nog kolla om hon inte kan få ta tablett istället, men det slutar med att hon tar i & skriker med hög o skärande vrål & jag går ner på samma nivå. N hade städat sitt rum, vilket är jätte bra, men när jag ser att tvättkorgen är överfull med skit från hans rum och diskbänken står full med intorkad disk från hans rum och sopor från hans rum står i hallen i en påse…. Då blir jag, nu i efterhand, otroligt arg på mig själv. Jag vill inte skrika eller bråka. Och idag var en sådan dag när jag blir så arg att jag vill ha sönder något. Kastade en ”pall” i plast i golvet sen ställde jag mig o putsade diskbänken i 180.. Tillslut la det sig.. Såklart. Det gör det alltid. Men mitt i allt, mitt i kaos, skrik, tårar & dumma ord, just där o då är det svårt att vara snäll.. Nu måste jag gå in till E och säga Godnatt o Förlåt..

•Är man stor måste man vara snäll•

~Bara jag~

Grattis till ”Alltid En Diva”, alltså mej själv~

Jojjo

Nu är jag stolt ägare av min blogg och har en egen domän! En gång, för många år sedan var jag så dum att jag la upp min blogg på någon annans domän! Det skulle vara så tryggt och bra. Bara det att personen i fråga, som ägde domänen, blev dumpad av min kompis ock såg då till att låsa min blogg på hans domän. Inte bara det, när jag väl fick tillgång till den igen, då hade han raderat & tagit bort både bilder och inlägg. Det gör jag aldrig mer om! Så idag såg jag till att bli ägare till ALLTIDENDIVA så nu är det domännamnet BARA MITT!!! Lite löjligt glad faktiskt!

Jag har ändå bloggat kontinuerligt i ca 12-13 år. Har så mycket kul att titta tillbaka på. Jag verkligen älskar min blogg! Min lilla ”ventil” när livet är tungt eller mitt ”lyckopiller” när jag vill bevara minnet av något för alltid!

Idag lyckades jag få skit för något en annan ställt till med. Vet inte hur det lyckades bli mitt fel, men skickligt av den personen att lyckas avsäga sig allt eget ansvar och få det att bli mitt fel.. Vad ska man säga??

Det är tur ibland, att Jag vet med mig själv vad jag står för. Att jag aldrig skulle lägga över vad jag tycker eller tänker i huvudet på någon annan. Jag låter aldrig mina känslor styra så pass att jag ”hatar” öppet och ”lurar” andra till att tycka som mig, för att det i slutänden ska gynna mig..! Det tycker jag är ett väldigt fegt och fult beteende. Och svagt.

Idag, kära vänner, är det FREDAG!! Jag ska jobba imorgon! Jag ska till det Sjuka Huset!! Jag ska jobba helgen! Det ska bli så kul att komma tillbaka! Vi som fått expandera vår avdelning oxå. 61:an har tagit över hela plan 9. Ska bli riktigt spännande att få se hur annorlunda det ser ut. Jag har såklart missat hela ”ommöbleringen” och planeringen, så det kommer kännas som en helt ny arbetsplats fast med bekanta ansikten! Så kul! Nästan lite ”pirrigt i magen”..

Är så glad över att må så pass bra att jag kan (o får) jobba. Så länge jag bara har hosta som symtom så får man arbeta. Detta enligt www.folkhalsomyndigheten.se . Nu har jag bara en lite halvt envis hosta kvar! Tjolahopp!!

Idag har Max’s varit hemma. Han har gjort lite läxor med mig. Vi har läst och svarat på frågor och räknat lite matematik. Och TACK O LOV så kan jag faktiskt hänga med i hans matte! Om ”stora S” eller ”N” har matteläxa kan jag inte hjälpa till. Det är som att läsa kinesiska eller arabiska för mig. Bara massa tecken typ och ingen sammanhängande logik alls.

Ändå ska jag nu ta steget att ta kontakt med en SYV för att få hjälp att läsa den ”matten” jag behöver ha för att få läsa till Sjuksyrra! De ni, det är fan läskigt! Men jag känner att jag måste. Visst kan jag få jobb nästan vart som helst som uska, men jag får faktiskt bättre lön och roligare ansvar om jag blir ”syrra”.. Det har ändå alltid varit en dröm, och ärligt, jag blir ju inte yngre. Nu har jag jobbat ett år som undersköterska. Lärt mig massor och känner att jag är inom rätt arbetsområde, men vill utöka mina kunskaper. Så, varför inte?

Nu ska jag ligga på rygg en stund i sängen innan 2 små troll kommer hem. Sen ska jag ta hunden på en promenad. Blir en tidig kväll eftersom jag ska jobba imorgon!

TjoHej på Er!

Trevlig helg!

~Bara jag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Hatar~

Jojjo

PÅ RIKTIGT HATAR Stora S reumatiska sjukdom! Om jag kunde skulle jag ta över den helt. Låte henne slippa Enbrel 1 gång i veckan! Låte henne slippa ha ångest inför varje spruta och känna smärta när vätska går in. Hon lider verkligen. Jag HATAR att det är jag som sticker henne. Jag som ”gör” henne illa. Jag känner mig som ett monster som gör så mot min stora vackra tjej. På torsdag är det planerat att vi ska till Reuma för uppföljning och utvärdering av Enbrel och leder. Men nu återstår det att se om vi är friska till att börja med. Hostar hon eller jag imorgon då måste vi boka om.

Jag blir så himla ledsen och känner mig så elak när jag ger henne sprutan. Jag ser hur hennes muskler spänns, kroppen blir som en fiolsträng, hon kniper ihop ögonen, och många gånger efteråt springer hon in på toa och gråter.

Jag kan aldrig förstå vad hon genomlider. Jag har inte den minsta susning om hur det är att leva med reumatism. Jag vet vad kronisk värk är, med tanke på diskbråcket, men jag vet inte alls hur det är att ha ont i lilltå, käken, fingrar, underarmar och i stort sett alla leder… Jag kan aldrig fatt den biten. Därför hatar jag att ge henne medicinen. Jag hatar att göra mitt barn ledset och besviket. Jag avskyr att orsaka henne smärta.

Jag hatar Reumatism!

~Bara jag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Hatar~

Jojjo

PÅ RIKTIGT HATAR Stora S reumatiska sjukdom! Om jag kunde skulle jag ta över den helt. Låte henne slippa Enbrel 1 gång i veckan! Låte henne slippa ha ångest inför varje spruta och känna smärta när vätska går in. Hon lider verkligen. Jag HATAR att det är jag som sticker henne. Jag som ”gör” henne illa. Jag känner mig som ett monster som gör så mot min stora vackra tjej. På torsdag är det planerat att vi ska till Reuma för uppföljning och utvärdering av Enbrel och leder. Men nu återstår det att se om vi är friska till att börja med. Hostar hon eller jag imorgon då måste vi boka om.

Jag blir så himla ledsen och känner mig så elak när jag ger henne sprutan. Jag ser hur hennes muskler spänns, kroppen blir som en fiolsträng, hon kniper ihop ögonen, och många gånger efteråt springer hon in på toa och gråter.

Jag kan aldrig förstå vad hon genomlider. Jag har inte den minsta susning om hur det är att leva med reumatism. Jag vet vad kronisk värk är, med tanke på diskbråcket, men jag vet inte alls hur det är att ha ont i lilltå, käken, fingrar, underarmar och i stort sett alla leder… Jag kan aldrig fatt den biten. Därför hatar jag att ge henne medicinen. Jag hatar att göra mitt barn ledset och besviket. Jag avskyr att orsaka henne smärta.

Jag hatar Reumatism!

~Bara jag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Hatar~

Jojjo

PÅ RIKTIGT HATAR Stora S reumatiska sjukdom! Om jag kunde skulle jag ta över den helt. Låte henne slippa Enbrel 1 gång i veckan! Låte henne slippa ha ångest inför varje spruta och känna smärta när vätska går in. Hon lider verkligen. Jag HATAR att det är jag som sticker henne. Jag som ”gör” henne illa. Jag känner mig som ett monster som gör så mot min stora vackra tjej. På torsdag är det planerat att vi ska till Reuma för uppföljning och utvärdering av Enbrel och leder. Men nu återstår det att se om vi är friska till att börja med. Hostar hon eller jag imorgon då måste vi boka om.

Jag blir så himla ledsen och känner mig så elak när jag ger henne sprutan. Jag ser hur hennes muskler spänns, kroppen blir som en fiolsträng, hon kniper ihop ögonen, och många gånger efteråt springer hon in på toa och gråter.

Jag kan aldrig förstå vad hon genomlider. Jag har inte den minsta susning om hur det är att leva med reumatism. Jag vet vad kronisk värk är, med tanke på diskbråcket, men jag vet inte alls hur det är att ha ont i lilltå, käken, fingrar, underarmar och i stort sett alla leder… Jag kan aldrig fatt den biten. Därför hatar jag att ge henne medicinen. Jag hatar att göra mitt barn ledset och besviket. Jag avskyr att orsaka henne smärta.

Jag hatar Reumatism!