~Bara jag~

En vecka utan barnen~

Japp, nu är det barnfrivecka, på gott & ont. Även om mina kids är de jobbigaste, högljuddaste, busigaste, tjurigaste, hormonstinnaste, lataste då är de mina barn som jag är utvald att få vara mamma till och jag tycker det är jobbigt att vara ifrån dom. När den här veckan börjar lida mot sitt slut, typ söndag/måndag då längtar jag massor efter alla mina trollungar!

Även fast jag bråkat järnet med min tonåring imorse. Och om jag varit känd för att vara morgontrött och haft (har) ett dåligt morgonhumör så är min tonåring 100% värre. Aldrig mött en människa med så hemskt humör och så mycket ilska och aggressivitet på morgonen. Jag har testat silkesvantar på morgonen, lågaffektivt bemötande, kärleksfull röst, att gå in och skrika, klappa händerna, beröra mjukt ovanför täcket, hotat och gnällt, och det blir exakt samma respons från honom oavsett vilken taktik jag utövar. Alla gånger är det Jag som gjort fel. Jag som inte väckt honom, Jag som inte gjort rätt. Och i det långa loppet, så är det här orimligt och väldigt tröttsamt. Så bort bråk idag, eskalerade till sparkar och slag i dörrar, saker & inredning flög, målbrotts-rösten skar och skrek, svärord utdelades & hat.. Hat hat hat! Men även om det var hemskt, så tog tonåringen tillslut sitt förnuft till fånga och sa Förlåt! Det är stort! Det är ett tecken på att en förändring är på gång och en vilja att göra rätt och att faktiskt inse att personen själv är den som gjort fel.

En tonåring har skyldighet att själv ta ansvar för att lägga sig i tid, ställa alarm på mobilen/väckarklockan och att gå upp när larmet går. Det går inte att curla & dalta hur länge som helst. I hur många år som helst. Och många, väldigt många föräldrar skyller på diagnoser. Men alla diagnoser har både styrkor och svagheter. Det går att använda och vända vissa av de sämre sidorna hos en diagnos till något som kan bli en styrka. Det handlar mycket om personen med diagnosen. Att den ska vilja ändra sina sämre sidor. Att våga ta ansvar och även vara medveten om att det kan gå åt helvete ibland men ändå fortsätta försöka att ändra sig åt rätt håll. Det här gäller egentligen alla människor, alltså även normalstörda människor, men vi med diagnoser har lite mera motstånd när det kommer till förändringar. Men det går, bara man inte ger upp. På sikt blir det alltid bra.

Nu väntar jag in bästa T för en tur i fästingskogen! Hoppas regnet bidragit med lite fart bland svamparnas tillväxt!

Ha en fin dag!

~Bara jag~, ~Familjen~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~

Lösenordsskyddad: Så förvirrande~

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

~Bara jag~

Nära på att ge upp~

Jag kämpar, jag vänder ut och in på mig själv för att få vardagen att gå ihop. Det är tungt! Det är ensamt och det är svårt. Men jag vet långt där inne att jag gör rätt.. Jag vet att i långa loppet är det här det bästa. Att bli ifrågasatt, att få blickar, vissa med sympatier andra med nedvärdering, är inget jag kan eller vill se just nu. Jag vill inte höra ett skit om min situation, ingen absolut ingen har med mitt liv att göra.

Vem jag är och vilka val jag gör är BÄST ENLIGT mig! Det är jag som lever i min kropp, i mitt huvud och i mina barns vardag. Jag har inte alltid värdesatt mig själv speciellt mycket. Jag har kunnat acceptera och bara gå vidare. Det finns många gånger under mitt 39 åriga liv som jag tagit skit som jag inte borde accepterat! När jag ser tillbaka hur jag då tänkt blir jag ledsen och besviken på mig själv. Oavsett vad jag gjort, så har jag all rätt att leva mitt liv med värdighet. Jag vill att varje dag i mitt liv ska vara värd att leva. Jag ska inte ångra något. Jag ska aldrig någonsin känna ”att jag accepterar” något, för att jag själv gjort fel någon gång. Det spelar ingen roll vad jag gjort eller vad Du gjort. Ingen annan har rätt att få dig att känna dig dålig. Låt aldrig någon annan få dig att tvivla på dig själv!

Vad är jag för förebild om jag inte själv tror på mig? Svaret på det är en ganska svag förebild.. Jag vill att barnen ska se att jag alltid försöker mitt bästa, ibland blir det ner bra, då får jag ta nya tag och försöka igen. Jag behöver inte besvara en ”dum kommentar” med att försvara mig eller vara otrevlig, jag besvarar med ett leende! Jag är så pass ”gammal” eller ”ung” i sinnet att jag vet vad jag vill, jag har visioner och planer, jag har nya drömmar och mål, jag kommer kanske inte ens klara av hälften, men vad gör det egentligen? Så länge jag lämnar den här jorden och vet att jag satt positiva och glada spår hos mina barn, och starka och goda värderingar och framförallt en tro på sig själva och att de vågar göra saker och testa på olika möjligheter, inte bara stannar i det ”trygga”, då har jag vunnit!

När något blir ohållbart, när något bara ger en större klump i magen, när spegelbilden inte längre tål att tittas på för att man mår skit, då har man två val. Antingen står man kvar och blir tillslut osynlig. Eller så tar man sig i kragen och gör en förändring. Det är två val. Det sista låter jobbigt, men det är det första alternativet som lämnar stora sår och ättika din själ. Du blir bara tom och svag. Att få kämpa är jobbigt. Det kräver En Jävlar Anamma & det är inte alla som har det. Men jag tror alla kan skaffa sig det! Genom att bara kämpa lite till & sluta komma med undanflykter.

Jag hade under ett tag undvikit min spegelbild. Jag orkade inte möta min egna blick. För i mina egna ögon såg jag att jag inte mådde bra. Jag kände inte att jag var nöjd och glad i min vardag längre. Jag kände skam över att jag bara stod och gjorde inte ett skit åt eller för min egna skull. Jag som alltid tipsar och hejar på andra, hade helt valt att blunda för det som var så tydligt precis framför mig. Min egna självbild. Som bara var otydlig och oklar. Det är inte den mamma eller kvinna jag vill vara. Jag vill se på mig själv och vara glad över vad jag presterar, att jag står för vad jag tycker och att andra inte kan påverka mig negativt. För jag kan sålla bort ”dumt”. Och behålla ”snällt”.

Jag försöker lära mina barn att:

Har man inget snällt att säga så kan man vara tyst!

Och det är fasiken bland det bästa jag hört och levt efter. Eller som Bamses Farmor säger ; Är man stor och stark måste man vara snäll

Det är oxå fina ord att ha i bakhuvudet. Människor är faktiskt mer ”rädda” eller avståndstagande till glada och snälla människor, för att de inte kan tro gott om andra. Då blir man en skeptiker och en pessimist.

Jag behövde verkligen skriva av mig idag.

Hade ett djävulskt bråk med E nu på kvällen. Hon vägrar sin sovis som hon tyvärr är i ett stort behov av, annars sover inte hon. Jag tror problemet är att det är flytande, ska nog kolla om hon inte kan få ta tablett istället, men det slutar med att hon tar i & skriker med hög o skärande vrål & jag går ner på samma nivå. N hade städat sitt rum, vilket är jätte bra, men när jag ser att tvättkorgen är överfull med skit från hans rum och diskbänken står full med intorkad disk från hans rum och sopor från hans rum står i hallen i en påse…. Då blir jag, nu i efterhand, otroligt arg på mig själv. Jag vill inte skrika eller bråka. Och idag var en sådan dag när jag blir så arg att jag vill ha sönder något. Kastade en ”pall” i plast i golvet sen ställde jag mig o putsade diskbänken i 180.. Tillslut la det sig.. Såklart. Det gör det alltid. Men mitt i allt, mitt i kaos, skrik, tårar & dumma ord, just där o då är det svårt att vara snäll.. Nu måste jag gå in till E och säga Godnatt o Förlåt..

•Är man stor måste man vara snäll•

~Bara jag~

Grattis till ”Alltid En Diva”, alltså mej själv~

Nu är jag stolt ägare av min blogg och har en egen domän! En gång, för många år sedan var jag så dum att jag la upp min blogg på någon annans domän! Det skulle vara så tryggt och bra. Bara det att personen i fråga, som ägde domänen, blev dumpad av min kompis ock såg då till att låsa min blogg på hans domän. Inte bara det, när jag väl fick tillgång till den igen, då hade han raderat & tagit bort både bilder och inlägg. Det gör jag aldrig mer om! Så idag såg jag till att bli ägare till ALLTIDENDIVA så nu är det domännamnet BARA MITT!!! Lite löjligt glad faktiskt!

Jag har ändå bloggat kontinuerligt i ca 12-13 år. Har så mycket kul att titta tillbaka på. Jag verkligen älskar min blogg! Min lilla ”ventil” när livet är tungt eller mitt ”lyckopiller” när jag vill bevara minnet av något för alltid!

Idag lyckades jag få skit för något en annan ställt till med. Vet inte hur det lyckades bli mitt fel, men skickligt av den personen att lyckas avsäga sig allt eget ansvar och få det att bli mitt fel.. Vad ska man säga??

Det är tur ibland, att Jag vet med mig själv vad jag står för. Att jag aldrig skulle lägga över vad jag tycker eller tänker i huvudet på någon annan. Jag låter aldrig mina känslor styra så pass att jag ”hatar” öppet och ”lurar” andra till att tycka som mig, för att det i slutänden ska gynna mig..! Det tycker jag är ett väldigt fegt och fult beteende. Och svagt.

Idag, kära vänner, är det FREDAG!! Jag ska jobba imorgon! Jag ska till det Sjuka Huset!! Jag ska jobba helgen! Det ska bli så kul att komma tillbaka! Vi som fått expandera vår avdelning oxå. 61:an har tagit över hela plan 9. Ska bli riktigt spännande att få se hur annorlunda det ser ut. Jag har såklart missat hela ”ommöbleringen” och planeringen, så det kommer kännas som en helt ny arbetsplats fast med bekanta ansikten! Så kul! Nästan lite ”pirrigt i magen”..

Är så glad över att må så pass bra att jag kan (o får) jobba. Så länge jag bara har hosta som symtom så får man arbeta. Detta enligt www.folkhalsomyndigheten.se . Nu har jag bara en lite halvt envis hosta kvar! Tjolahopp!!

Idag har Max’s varit hemma. Han har gjort lite läxor med mig. Vi har läst och svarat på frågor och räknat lite matematik. Och TACK O LOV så kan jag faktiskt hänga med i hans matte! Om ”stora S” eller ”N” har matteläxa kan jag inte hjälpa till. Det är som att läsa kinesiska eller arabiska för mig. Bara massa tecken typ och ingen sammanhängande logik alls.

Ändå ska jag nu ta steget att ta kontakt med en SYV för att få hjälp att läsa den ”matten” jag behöver ha för att få läsa till Sjuksyrra! De ni, det är fan läskigt! Men jag känner att jag måste. Visst kan jag få jobb nästan vart som helst som uska, men jag får faktiskt bättre lön och roligare ansvar om jag blir ”syrra”.. Det har ändå alltid varit en dröm, och ärligt, jag blir ju inte yngre. Nu har jag jobbat ett år som undersköterska. Lärt mig massor och känner att jag är inom rätt arbetsområde, men vill utöka mina kunskaper. Så, varför inte?

Nu ska jag ligga på rygg en stund i sängen innan 2 små troll kommer hem. Sen ska jag ta hunden på en promenad. Blir en tidig kväll eftersom jag ska jobba imorgon!

TjoHej på Er!

Trevlig helg!

~Bara jag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Hatar~

PÅ RIKTIGT HATAR Stora S reumatiska sjukdom! Om jag kunde skulle jag ta över den helt. Låte henne slippa Enbrel 1 gång i veckan! Låte henne slippa ha ångest inför varje spruta och känna smärta när vätska går in. Hon lider verkligen. Jag HATAR att det är jag som sticker henne. Jag som ”gör” henne illa. Jag känner mig som ett monster som gör så mot min stora vackra tjej. På torsdag är det planerat att vi ska till Reuma för uppföljning och utvärdering av Enbrel och leder. Men nu återstår det att se om vi är friska till att börja med. Hostar hon eller jag imorgon då måste vi boka om.

Jag blir så himla ledsen och känner mig så elak när jag ger henne sprutan. Jag ser hur hennes muskler spänns, kroppen blir som en fiolsträng, hon kniper ihop ögonen, och många gånger efteråt springer hon in på toa och gråter.

Jag kan aldrig förstå vad hon genomlider. Jag har inte den minsta susning om hur det är att leva med reumatism. Jag vet vad kronisk värk är, med tanke på diskbråcket, men jag vet inte alls hur det är att ha ont i lilltå, käken, fingrar, underarmar och i stort sett alla leder… Jag kan aldrig fatt den biten. Därför hatar jag att ge henne medicinen. Jag hatar att göra mitt barn ledset och besviket. Jag avskyr att orsaka henne smärta.

Jag hatar Reumatism!

~Bara jag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Hatar~

PÅ RIKTIGT HATAR Stora S reumatiska sjukdom! Om jag kunde skulle jag ta över den helt. Låte henne slippa Enbrel 1 gång i veckan! Låte henne slippa ha ångest inför varje spruta och känna smärta när vätska går in. Hon lider verkligen. Jag HATAR att det är jag som sticker henne. Jag som ”gör” henne illa. Jag känner mig som ett monster som gör så mot min stora vackra tjej. På torsdag är det planerat att vi ska till Reuma för uppföljning och utvärdering av Enbrel och leder. Men nu återstår det att se om vi är friska till att börja med. Hostar hon eller jag imorgon då måste vi boka om.

Jag blir så himla ledsen och känner mig så elak när jag ger henne sprutan. Jag ser hur hennes muskler spänns, kroppen blir som en fiolsträng, hon kniper ihop ögonen, och många gånger efteråt springer hon in på toa och gråter.

Jag kan aldrig förstå vad hon genomlider. Jag har inte den minsta susning om hur det är att leva med reumatism. Jag vet vad kronisk värk är, med tanke på diskbråcket, men jag vet inte alls hur det är att ha ont i lilltå, käken, fingrar, underarmar och i stort sett alla leder… Jag kan aldrig fatt den biten. Därför hatar jag att ge henne medicinen. Jag hatar att göra mitt barn ledset och besviket. Jag avskyr att orsaka henne smärta.

Jag hatar Reumatism!

~Bara jag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Hatar~

PÅ RIKTIGT HATAR Stora S reumatiska sjukdom! Om jag kunde skulle jag ta över den helt. Låte henne slippa Enbrel 1 gång i veckan! Låte henne slippa ha ångest inför varje spruta och känna smärta när vätska går in. Hon lider verkligen. Jag HATAR att det är jag som sticker henne. Jag som ”gör” henne illa. Jag känner mig som ett monster som gör så mot min stora vackra tjej. På torsdag är det planerat att vi ska till Reuma för uppföljning och utvärdering av Enbrel och leder. Men nu återstår det att se om vi är friska till att börja med. Hostar hon eller jag imorgon då måste vi boka om.

Jag blir så himla ledsen och känner mig så elak när jag ger henne sprutan. Jag ser hur hennes muskler spänns, kroppen blir som en fiolsträng, hon kniper ihop ögonen, och många gånger efteråt springer hon in på toa och gråter.

Jag kan aldrig förstå vad hon genomlider. Jag har inte den minsta susning om hur det är att leva med reumatism. Jag vet vad kronisk värk är, med tanke på diskbråcket, men jag vet inte alls hur det är att ha ont i lilltå, käken, fingrar, underarmar och i stort sett alla leder… Jag kan aldrig fatt den biten. Därför hatar jag att ge henne medicinen. Jag hatar att göra mitt barn ledset och besviket. Jag avskyr att orsaka henne smärta.

Jag hatar Reumatism!

~Bara jag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Hatar~

PÅ RIKTIGT HATAR Stora S reumatiska sjukdom! Om jag kunde skulle jag ta över den helt. Låte henne slippa Enbrel 1 gång i veckan! Låte henne slippa ha ångest inför varje spruta och känna smärta när vätska går in. Hon lider verkligen. Jag HATAR att det är jag som sticker henne. Jag som ”gör” henne illa. Jag känner mig som ett monster som gör så mot min stora vackra tjej. På torsdag är det planerat att vi ska till Reuma för uppföljning och utvärdering av Enbrel och leder. Men nu återstår det att se om vi är friska till att börja med. Hostar hon eller jag imorgon då måste vi boka om.

Jag blir så himla ledsen och känner mig så elak när jag ger henne sprutan. Jag ser hur hennes muskler spänns, kroppen blir som en fiolsträng, hon kniper ihop ögonen, och många gånger efteråt springer hon in på toa och gråter.

Jag kan aldrig förstå vad hon genomlider. Jag har inte den minsta susning om hur det är att leva med reumatism. Jag vet vad kronisk värk är, med tanke på diskbråcket, men jag vet inte alls hur det är att ha ont i lilltå, käken, fingrar, underarmar och i stort sett alla leder… Jag kan aldrig fatt den biten. Därför hatar jag att ge henne medicinen. Jag hatar att göra mitt barn ledset och besviket. Jag avskyr att orsaka henne smärta.

Jag hatar Reumatism!

~Helt Galet~, ~Känslan idag~

Gooooodmoooorgon~

Alltså, wow, jag är så jäkla mallig! Så otroligt stolt och glad över mig själv!!

Träningen har ju hamnat lite på ”is” nu när jag är sjuk, men jag har ändå försökt behålla promenaderna. De får vara långa, även om de inte är så himla pulshöjande. Och jag ser och känner resultat. Så jäkla glad är jag!

Igår var det dags för återgivning från Bumm i Huddinge. Älskade Ebba tilldelades 3 diagnoser inom NPF. Kändes sådär.. Men, hon är Ebba! Kommer alltid att vara Ebba. Oavsett vilka ”stämplar, diagnoser, hårfärger, eller piercingar hon har.

Nu ska vi äta lite frukost här, sen blir det ut på en promenad! Tjolahopp!!!

Pussen Kramen

~Känslan idag~

Nästa 10 veckor börjar idag~

Idag börjar jag VoOs2. Imorgon Samhällskunskap 1a. Kl 9 idag upprop i VoOs imorgon kl 9 upprop i Samhälle.

Riktigt skönt att komma igång igen! Varit ca 2 veckor hemma för att avsluta allt med Medicin 1 och varit sjuk sista två veckorna på Psykologi!

Men fick C på psykologi och är så nöjd med det. Hade förväntat mig ett E.

Igår kom kallelsen till Hud.. Redan 24:de har jag fått tid.. Känns som en klump i magen och jag både längtar och fasar inför besöket. Ni som vill får gärna hålla en tumme eller två för mig!

Efter skolan idag ska jag med äldsta till läkaren. Hon har kramper i magen som hon viker sig av, och hon har även visat tecken på ångest. Även mot panikångest.. Jag lider med henne så mycket. Jag var nog runt hennes ålder när min ångest debuterade.

Hade sån tur att dottern är hemma idag. Hon och Noel tig och lämna se 3 små så att jag iaf kan försöka få i mig kaffe och klä på mig utan att bryta ihop av stress. Jag är helt nervig 24/7 och det behövs inte mycket för att jag ska bryta ihop. Imorse igen fick jag ju hålla i E för att få på henne kläder. Och hon sparkade, rev och betedde sig. Jag bara känner mig så trasig och dålig!

Nu ska jag ta o borsta tänderna och göra mig iordning.

Tack för titten 🙏🏻🍁