DELA INTE DEN HÄR SIDAN.

En ”saga”, en ”berättelse”, ett liv, någons ”sanning” kanske. Se på texten hur ni vill. Kanske är det en framtida bok, av något slag. Hur som, läs, begrunda, lämna gärna en kommentar om ni vill Läsa mera.

Men texten stannar här (precis som allt annat jag skriver) på min blogg.

Bakgrund: Född 1981. Fosterhemsplacerade med LVU från 4 års ålder. Innan uppväxt i olika sommarhem/fosterhem. Alla lögner, allt bråk med Socialtjänsten, hur jag blev osynlig i min fosterfamilj, lyckan i vänner som såg mig, sorgen över att vara så oälskad och oviktig, bli nedbruten och avskydd av ”trygga vuxna”, skolan som blundade.. Att växa upp hos människor som inte alls tycker om dig, men gärna tar emot pengar för att ”rädda ett utsatt barn”..

---

Om mig

Sommaren 1981 föddes jag. 48 centimeter kort och vägde hela 2900 gram. En liten flicka med bruna ögon och svart hår. ”En kopia av sin odugliga pappa” sa min mormor. Min mamma tyckte jag var sötast i världen, som nästan alla mammor tycker. Min biologiska pappa var aldrig med i bilden. När han träffa min mamma var han 11 år äldre än henne. Kronisk lögnare, alkoholist, narkoman, gjorde allt för att att manipulera, reta & psyka andra, så även min mor. Min mormor avskydde honom från första stund. Han visste att han skulle bli ”pappa”. Han visste när jag föddes och att han fått en dotter. Hans ord var ”Jag vill inte ha en horunge” .. K L I C K. Där försvann han ur mitt liv, innan han ens sett mig.

Min mormor blev tillslut kär i mig. Jag var ett väldigt gulligt och sött barn. Och som min mamma alltid sa ”Hon är MITT barn, inte hans…”

Om min mamma

Min mamma är född i Stockholm. Hennes föräldrar är födda i Finland och flydde till Sverige, där de fick min mamma 1958 och hennes bror 1959. Min mammas kontakt med min mormor var fantastisk. Mormor var mammas förebild. Morfar och mamma hade aldrig någon bra relation. Mamma är uppväxt i Trångsund, på Spelvägen. Där lekta hon och alla barn som bodde på Spelvägen från tidig morgon tills deras mammor ringde i en klocka och ropade in dom för middag. Hon var ett glatt barn. Hon och hennes lillebror stod varandra otroligt nära. I tonåren hittade hon fel umgänge och intresse för fel saker. Men då var det mest på ”test” som många tonåringar gör.

Mamma har blivit utsatt för sexuella övergrepp och annat som har satt djupa ärr i hennes kropp & själ.

I Maj 1983 dog mormor. Väldigt plötsligt. Mamma som suttit vid hennes sida dygnet runt, blev av läkarn tillsagd att åka hem och duscha, äta och komma tillbaka. Det fanns ingen tanke på att mormor skulle dö. Mamma åker hem. Då ringer sjukhuset. Mormor lever inte längre. Mamma blir vansinnig. Får tag i en stol och kastar på läkarna. Där och då, försvann min mammas plattform och trygghet. Med mormor dog en bit av mamma. Hon sökte upp droger att trösta sig med, och ganska snart var drogerna hennes liv. I drogerna fann hon det känslolösa, det rus som behövs för att orka, gemenskapen med likasinnade, villkorslösa & ytliga kontakter och med största sannolikhet, någon form av befrielse. Annars tror jag aldrig att min mamma skulle gett upp mig, eller min bror.

Mamma är smart. Hon lärde sig snabbt hur drogvärlden fungerade, och snart var hon själv en ”Kran”, hon sålde själv. Hon var stor inom knarkets värld. ”Populär” och omtalad att sälja bra grejer. Känd bland missbrukare men även hos polisen. Efter att hon förlorat sina barn, blev även kriminalitet en del av hennes liv. Visst hade hon alltid pengar med tanke på att hon alltid hade ”påse”. Men för att få en karriär i den businessen, så måste man börja någonstans, nämligen att ”gå på redis” åt någon annan. Sälja någon annans knark och sedan redovisa/lämna pengarna till den personen. Så innan hon själv hade folk som gick på ”redis” åt henne, måste hon försörja sig på annat sätt. Nu handlar inte det här om mamma. Jag vill bara i korta drag få fram Hur hennes liv tog en så fel vändning. Inbrott, stölder och fängelsestraff blev hennes liv.

Under tiden jag var på LVU så var mina bästa stunder när mamma satt i fängelse. Då skickade hon alltid vykort till mig, ringde, kom på besök när hon hade permis eller med socialtjänsten. Vykorten hon skickade kunde jag krama och sova med. De ”luktade” mamma. Kanske var det därför jag under senare år började samla på vykort??

När hon inte satt i fängelse var det alltid tyst. Inga samtal, inga vykort och inga besök. Under många år, när jag var i 20 års åldern, hade jag svårt att förstå hur hon kunde göra så. Men med åren, egen erfarenhet, jävla massa terapi så har jag insett att missbruk är som vilken annan sjukdom som helst. Hon var sjuk. Drogerna var hennes medicin. Hon hade inte den hjälpen eller stödet som hon behövde för att kunna lämna sitt missbruk och få möjlighet att bli frisk både inuti och utanpå.

Åkers Styckebruk

Under mina 4 första år i livet så bodde jag på minst två olika korttidsboenden. Ena låg i Åkers Styckebruk. Familjen, en ”mamma & en pappa” som hade 3 egna barn. Väldigt troende familj. Det var morgonbön, middagsbön, kvällsbön. Jag var väldigt liten när jag bodde där, men har så många minnen. Det var en fruktansvärd familj. Här bodde jag även med min biologiska storebror som är 5 år äldre. Mina minnen från den här tiden är väldigt hattiga men väldigt starka. Vi fick aldrig lämna mat på tallriken. En gång serverades det soppa till middag. Det var en riktigt obehaglig soppa. Jag minns att jag inte kunde svälja då smaken var hemsk. Jag minns att jag blev tvingad att sitta kvar vid bordet för att äta upp allt. Jag minns så tydligt hur min bror mimar : snälla ät bara… Men det gick inte. Tillslut kräks jag i min tallrik. Då skulle man kunna tro att jag skulle få gå från bordet och gå o lägga mig hungrig. Det hade varit en ren fröjd, även för att så litet barn, som jag faktiskt var. Men, nej. Jag fick sitta kvar och sleva upp mitt kräks och äta det. De här vuxna, mamman och pappan, hjälpte gärna till att sleva in sked efter sked i min mun, trots att jag fortsatte kräkas.. Där tar mitt minne från den middagen slut. Kanske borde jag vara tacksam för det.

Ett annat minne är, det är vinter, min biologiska mamma skulle komma och hälsa på oss. Jag hade en marinblå overall och en vit fluffig mössa som knöts under hakan. Jag hade klättrat upp i ett litet träd ute vid infarten till huset, där satt jag o väntade på att se mamma komma åkande. Jag kom inte ner från trädet tillräckligt fort. Jag blev kissnödig och kissade på mig. Hur detta kom fram till mamman i familjen minns jag inte, men hon blev rosenrasande. Hon slet av min fluffiga mössa, klädde av mig overallen, torkade kisset från mitt underliv och ben med min mössa, och knöt sedan fast den på mitt huvud. Jag skämdes så när min mamma väl kom och jag gick runt i våta kläder och en mössa med kiss. Min mamma märkte aldrig något. Jag har aldrig sagt det till henne.

Det här är de två starkaste minnena från Åkers Styckebruk.

Skogås

Innan det blev LVU ”tills vi fyllt 18 år” på mig o min bror bodde vi även kortare perioder hos vår mamma. I Skogås. Min bror fick ett marsvin. Jag och min kusin, som är 11 månader yngre än mig, tyckte marsvinet var smutsigt så när min bror var hos sin dagmamma så badade vi hans marsvin. Tyvärr för varmt. Marsvinet blev förlamat. Hon o jag cyklade runt inomhus på min trehjuling med marsvinet på flaket. Min morbror gick göra det hemska att ”ta bort marsvinet helt”. Min bror blev såklart inte glad på oss. Jag var kanske 3 år, så det var inte meningen. Men hade det varit vuxna hemma hade det troligtvis inte hänt. Min kusins pappa & mamma, min morbror & hans tjej, var i lägenheten, men inlåsta i ett rum och upptagna med annat, och min mamma var inte hemma.

Polisen var ofta hemma hos oss. Jag minns så väl att när de kom stod jag ofta och petade på deras pistoler. De frågade alltid massa frågor, jag kommer inte ihåg om jag kunde svara på några. Det var ofta främmande människor hemma i vår lägenhet i Skogås. Folk som kom och gick. Jag visste att jag inte tyckte om någon av dom. De gjorde dumma saker. Min mamma var en väldigt ”stor & känd” narkoman med bra grejer att sälja och stor kvantitet. Jag avskydda alla som kom hem till oss.

Vi bodde på 7:de eller 8:de våningen. Under en period hade vi en kattunge. Min bror och hans kompis, en grannpojke, tog kattungen, la den i ett smörpaket och kastade ut från balkongen. Jag minns att jag grinade o skrek. Det var så fel. Men återigen var ingen vuxen där som kunde säga att det var fel. Minns inte om katten dog av fallet. Där är mitt minne svart. Vi hade en katt till, en vuxen katt. Katten fick vara utomhus på dagarna. I vårt hus fanns en man som avskydde vår katt. Dels för att katten kissade och bajsade i sandlådorna på gården. Det kan jag ju förstå, men det han gjorde var hemskt. Han hade gevär. Han gick ut och sköt vår katt när den uträttade sina behov i sandlådan. Minns att mamma var helt vansinnig.

Jag var ofta själv hemma. Jag hittade ofta att mammas verktyg, alltså pumpar, sprutor, kanyler. Jag kastade ut som genom fönstret. Jag vet så väl att jag inte tyckte om vad min mamma, morbror och hans tjej gjorde med dom där sakerna. Så väldigt ofta kastade jag ut dom genom fönstret. Det här är några av de minnen jag har från Skogås. Nästa minne är när dagen för LVU närmar sig.

LVU

Jag tror det är på sensommaren/hösten och året är 1985. Jag och min bror är hemma ensamma. Ytterdörren är låst. Helt plötsligt plingar det på dörren. Vi kan inte öppna inifrån. Brevlådan öppnas. En kvinna ropar på oss. Vi sätter oss innanför och kvinnan ber oss hämta mamma eller morbror.

• Vi- Dom är och handlar. (Detta var vi lärda att säga om någon knackade på vår dörr)
• Tanten- Kan ni öppna dörren??
• Vi- Näää…
• Tanten- När kommer mamma hem?
• Vi- Vet inte…
• Tanten- När gick mamma??
• Vi- Vet inte…
• Tanten- Har ni ätit idag? (Det var strax efter frukost, innan lunch)
• Vi- Nää..
• Tanten- Åt ni mat igår, innan ni sov?
• Vi- Näää…
• Tanten- Backa från dörren, vi kommer ta bort dörren så vi kan komma in.

Jag och min bror förstår inte riktigt. Men sedan börjar det knaka och låta jätte högt. Vi håller för öronen och gråter. Helt plötsligt är dörren borta, där står två kvinnor & en man från Socialtjänsten, det visste såklart inte vi då, och fem uniformerade poliser samt brandmän. De har bänt sönder vår dörr. Poliserna går runt i vår lägenhet. Tanterna går efter och hittar några av mina och mun brors kläder som de kastar ner i plastpåsar. Tror de hittar några gosedjur som också de packas ner. Vi får hjälp av tanterna att få på oss byxor och tröja. Inga strumpor eller skor. Vi lyfts upp i varsin famn och jag minns att vi skriker och gråter, vi ropar efter Mamma.. När vi kommer ner med hissen och ut från porten står där en brun Saab 900. Vi placeras i baksätet, det var den här modellen av bil som inte hade bakdörrar, enbart två fram. Då ser vi vår mamma. Hon kommer gåendes mot bilen vi sitter i. En av tanterna och mannen från socialtjänsten och poliser går fram till henne. Vi hör inte vad som sägs. Vi sitter med panik och skriker av rädsla och skräck över vad som hänt. Vi ser bara mammas ansikte och kroppsspråk. Hon blir arg och viftar med armarna. Hon försöker komma till oss, men får inte. Hon hade ljusblåa utsvängda jeans, träskor, nån mörk t-shirt instoppad i byxorna och en brun midjekort mocka-jacka med fransar på ärmarna. Jag och min bror trycker oss mot bakrutan mot mamma. Vi skriker och gråter. Så börjar bilen köra. Mamma blir mindre och mindre.. Hon bara står där… Hon fick inte säga ”Hej Då” till oss. Vi fick inte krama henne. Hur det än var, så var mamma vår trygga punkt. Och hade hon bara fått komma till oss, gett oss en kram, sagt att vi skulle ta det lugnt och ge oss ett hopp om att allt skulle bli bra, så kanske inte det här minnet skulle vara så traumatiskt. Detta var sensommaren/hösten 1985 och vi var nu LVU’ade tills vi skulle bli 18 år.

Betongstation

Det här kapitlet av mitt liv får heta Betongstation. Jag vill inte skriva ut vilken ort jag bodde på. Men här hamnade jag med LVU. Hos en familj, en kvinna & en man med tre vuxna barn. Jag ska ge dom namn. Kvinnan kan vi kalla Eva. Mannen Leif. Deras barn, den äldsta Kalle, nästäldsta Jonas och yngsta Jenny.

Bilresan från Skogås var evighetslång. Jag minns inte om vi åkte ”raka vägen dit” eller om vi stannade och övernattade. Men i den bruna Saab’en satt jag & min bror i baksätet, en kvinna körde och passageraren fram även det en kvinna. De var någonstans mellan 45-50 år. De två blev mina socialhandläggare. Den ena, den äldre som satt som passagerare kom att bli den som var min socialhandläggare längst. Den ”andra” byttes ut säkert 8-9 gånger under min tid i Fosterfamilj. Hon som följde mig under längst tid kan vi namnge som Evy.

Jag väcks, ganska abrupt och kommer ihåg att jag är helt förvirrad. Förstår inte alls vart jag är..

-Vakna, vi är framme

Tittar mig omkring. Det är massa skog. Jag ser ett hus och en stor ladugård. Vi kliver ut ur bilen. Fortfarande inga skor på fötterna. Det är en lång trappa i svart trä upp till huset. Huset är i rött tegel och svart träfasad. Det är jätte stort. Tycker jag. Det finns äppelträd och vinbärsbuskar på tomten. Ytterdörren öppnas. Ut kommer Eva & Leif, Kalle, Jonas & Jenny. Alla med stora leenden. De hälsar på soc-tanterna och småpratar över mitt och min brors huvuden. Jag fattar inte vad vi gör där? Vilka är dom här människorna? Jag kommer ihåg att Eva & Leif säger att vi är efterlängtade, att de sett fram emot att träffa oss.

Vi går in i det här gigantiska huset.

Nyfikenheten i mig tar över, mina ögon är stora som tefat.. Det finns en teve!! Det finns en vcr, för er som inte vet, kallades videospelare så när jag var liten, jag hade hört talas om dom, men aldrig sett en. Det var gardiner i ljusa blommiga mönster, ett stort köksbord med plats för 8-10 personer, det fanns en två badrum, ett med toa och dusch och ett med badkar, toalett och jag tre handfat.. ”Är ni rika??” frågar jag.

Alla vuxna skrattar. Klappar oss på huvudet. De visar vart jag och min bror ska bo. Vi ska dela rum, tills vi känner oss hemma. Rummet är stort, de har delat av det i mitten så vi har som varsitt rum på varsin sida. I mitten står två skrivbord mot varandra, det är det som blir ”rumsavdelaren”. Schackrutigt golv i svart & vitt, tapeter med vit bas och svarta och röda och gråa streck. Gardinerna är i två olika färger. På hans sida blå, min sida rosa. Varsin säng, varsitt skrivbord, spegelgarderob, lampor och bokhylla. I garderoben finns kläder i min och hans storlek. ”Min sida” är bäddat med rosa, hans sida bäddat i blått. I skrivbordslådorna finns block, pennor, papper, tejp, hålslagare. Eva & Leif säger att innan de bestämde att vi skulle komma och bo hos dom, hade de tänkt att ha det här rummet som ett ”Schack-rum” med spelpjäser som skulle vara lika stora som mig. Därför är golvet rutigt. Jag kommer i framtiden att hata det där golvet.

Just då, var jag i sådan chock över hur helt och stort och rent allt var. Just då var jag inte rädd. Efter att vi sett vårt rum så fikade vi. Sen är mitt minne tomt från första dagen i vårt nya hem.

Redan från jag var väldigt liten har mitt band till mamma alltid varit väldigt starkt. Jag vet alltid vem som är min mamma, och vad jag än fått höra om henne så har jag aldrig lyssnat. Och i fosterfamiljen var min mamma inte omtyckt. Eva avskydde vår biologiska mamma. Hon gjorde allt för att snacka akut om henne och få henne att framstå som dålig. Hon ville att jag skulle kalla henne för ”Mamma” men i min mun kändes det aldrig rätt. Det var så fel att kalla henne det.

Alla som fosterfamiljen umgicks med fick alltid höra om vart vi kom ifrån. Eva berättad ofta och gärna hur smutsiga och ovårdade vi var när vi kom till henne & Leif. Att vi var magra och undernärda. Att vi är ouppfostrade & ljuger om allt. Hon och Leif har minsann räddat livet på oss och vi ska vara tacksamma. Hon skämdes aldrig för att prata över huvudet på mig, och att min framtid redan var bestämd, jag var en knarkarunge & det var vad jag skulle bli. Min bror bodde i den här fosterfamiljen till han fyllde 13 år. Så fem år efter att vi blev LVU’ade så flyttade han till en annan familj, långt ifrån mig. Jag fick inte följa med. Socialtjänsten splittrade ett sykon par, varför vet jag inte. En dag när jag kom hem från skolan var alla hans saker borta. Jag var ensam kvar och nu började mardrömmen på riktigt.

Jag kände mig aldrig hemma hos dom. Det var aldrig mitt hem under de 11 år jag var placerad hos dom. Jag var inte välkommen eller omtyckt. Utan min bror blev jag väldigt ensam och utsatt. Ingen som tog mig i försvar längre. Allt hat den här Eva hade inom sig la hon på mig.

Namnlös

Eva använde aldrig mitt namn. Jag kallades Den där eller knarkarunge. Hon älskade att skrämma mig. Hon vred gärna om mina öron så det sved och knakade i brosket. Det gjorde vansinnigt ont. En gång sov hennes systerson hos oss. Han vaknade på natten och kräktes, vi sov skavfötters. Eva sliter upp mig ur sängen, lägger mig på rygg på strykbrädan i grovtvättstugan, tar ett öga från en gosedjurs elefant min morbror gett mig, och dinglar ögat ovanför mitt ansikte. Jag grät i panik. Jag hade kräks på mig som inte var mitt, hon höll fast mig och väste med äcklig röst medans hon lät ögat cirkulera bara 10-15 centimeter ovanför mitt ansikte. Leif duschade av hennes systerson. Jag fick sova i hans kräks medans han fick sova någon annanstans. Som ett straff, för att han spydde ner min säng, så fick jag ändå sova i spya. Jag hade inte gjort någonting. Där utvecklade jag en fobi för ögon. Under många många år hade jag så svårt för ögonkontakt.

Hon stod alltid bakom ett hörn eller en dörr. Ofta kunde hon bara ”dyka upp” och ofta blev jag rädd. Hon njöt av att se mig hoppa till. Hon kunde slå mig i bakhuvudet när som, och utan anledning. Om jag pratade i telefon med min mamma eller morbror så stod hon och lyssnade. Hon spände blicken i mig, och sa jag något som inte passade henne, då blev hon fysisk. Jag var alltid på spänn.

Just ”Den där”, jag ska berätta mer om just det ”namnet”. Som jag skrev tidigare, jag var ett gulligt barn. Många vi träffade och även de som fanns i Eva & Leifs bekantskapskrets, tyckte jag var söt. Någonstans tror jag att det väckte att avund inne i Eva. Hon stod inte ut med att jag fick så mycket uppmärksamhet. Jag var ganska kort och liten, så bara min storlek kanske gjorde mig ”sötare”.. Jag hade brunt hår till axlarna, Eva klippte av mig håret så det bara var 3-4 cm kvar. Hon stod inte ut med att andra tyckte jag var söt. Det var även så hon började kalla mig ”Den där”. När min ena fosterbror, den yngre, visade mig uppmärksamhet, så sa hon ofta ”Sluta tramsa med Den där, hon blir bortskämd.. Och då blir hon jobbig att ha att göra med”

Enda gångerna hon kallade mig vid namn var när socialtjänsten gjorde hembesök eller när min mamma kom på besök. Jag kan inte än idag förstå, hur hon kunde ta ”bort” mitt namn och kalla mig ”Den där”.. Det var mera smärtsamt att höra det än knarkarunge. För det visste jag inombords att jag inte var. Det sa hon för att bryta sönder mig och försöka få mig att hata min mamma. Men när hon vägrade använda det namn min mamma gett mig, då kändes det ända in i benmärgen. Gjorde mer ont än den fysiska behandlingen hon gav.

Jag var aldrig jätte duktig i skolan. Hade väldiga problem med koncentration och att ta in vad mina lärare sa. Så en gång hade jag gömt mina läxor bland mössor och vantar i Lilla Hallen, och smet ut för att leka med grannflickan ”Smilla” som kom att bli min bästa vän & är en mycket fin del av mig än idag. Jag lärde mig efter den gången att aldrig gömma min läxa där. När jag kom hem till middagen, var hon svart i ögonen. Mina läxböcker låg på köksbordet. I handen höll hon en kökshandduk. Hon slog mig med handduken, som var blöt, tillfogade mer smärta än en torr. Det här var en av få gånger hon råkade slå i blindo och träffade mitt ansikte. Min hud på kinden sprack. Annars höll hon sig oftast på kropp eller ben. Efteråt sa jag att kaninen rivit mig på kinden.

Jag hade ingen kanin..

Tonåring

Jag var 8 år när min storebror flyttade från fosterfamiljen. När han försvann så fanns bara jag kvar att hacka på. Under lång tid vågade jag aldrig säga ifrån. Jag bara tog emot all skit jag fick.

Men en dag växte även jag upp. Tror jag var i 12 års åldern när jag började få nog. Jag började säga ifrån, sätta upp händerna och parera hennes slag. Sällan att jag lyckades helt, men jag försökte ändå att försvara mig själv. Jag var inte den som någonsin berättade vad som föregick i huset jag bodde i. Inte för någon. Jag vet idag, att andra anade och säkert misstänkte en hel del, men aldrig att någon gjorde något. Skygglappar är människans bästa vän tydligen.

Betongstations-barnen

Jag och Smilla blev väldigt nära vänner. Hon bodde i ett stort blått hus och våra tomter låg precis bredvid varandra. Det var knappt 30-40 meter mellan våra dörrar. Hon är 2 år yngre än mig, men blev ändå min bästa vän. Fanns tre killar som bodde i samma område, ena var bara 1 månad yngre än mig, Johan, och vi gick i samma klass från 1:an till 6:an. Han blev min bästa killkompis. Sedan bodde Jens som var 1 år äldre ca 15 minuters gångväg från mig och Simon som var ett år yngre ca 20 minuter ifrån oss. Så jag, Smilla och Johan bodde väldigt nära varandra. Men just vi fem, vi byggde kojor i skogen, pallade frukt hos grannar, lekte & busade, badade på somrarna och åkte snöskoter ihop på vintrarna. Hade ofta sällskap till o från skola och busstation.

Sen fanns det en till. Tänker inte namnge den.. En äcklig och vidrig sak som förstörde både mitt och Smillas barndom. Men det kommer vi till senare.

Att vara osynlig

I skolan fanns det ”åtgärdsprogram” som det så fint heter, kring mig. Jag skulle gå till skolkuratorn ca 1 gång i veckan och prata. Hon såg ut som en trollpacka. Men hon var snäll. Hade långt och stort kritvitt hår & tunn som en sticka. Jag tyckte det var trevligt att gå till henne, dels kom jag bort från lektionerna, men vad jag vill minnas gav våra samtal ingenting. För redan från Första Klass visste jag att allt jag någonsin sa, kom fram till Eva. På ett eller annat sätt. Så det här med tystnadsplikt var inget som var speciellt ”viktigt” på slutet av 80-talet och början på 90-talet.

Eftersom jag var ett maskrosbarn, så var BUP inkopplat i mitt liv. Så där hade jag olika möten med ganska många vuxna. Eva bad alltid om att få vara med i rummet på dessa möten, jag sa aldrig emot. Minns ett möte på BUP, jag tror det var en psykolog jag träffade. Hon ville träffa mig själv. Så Eva fick vänta utanför. I rummet hos psykologen fanns som ”sandlådor” som stod på ben. Det fanns små gubbar och bilar man kunde leka med. Jag gick raka vägen fram dit, satte mig på knä och begravde plastgubbarna. En efter en, fick de en egen grav. Det var ingen lek. Det var mitt sätt att försöka få psykologen att fatta att något inte stod rätt till. Jag sa aldrig ett ljud. Vad hon än frågade så var jag knäpptyst och fortsatte att begrava leksakerna. Efteråt fråga Eva vad vi pratat om och jag hoppade som ett glatt barn och sa ”ingenting”..

-Tanten frågade inget roligt, jag fick bara leka i sandlådan.

Här kan jag idag tycka att psykologen borde förstått, att jag som ofta framstod som så glad och tjattrade om allt som var kul och roligt, blev som en mussla med henne själv, och tittade inte ens på henne. En annan sak som är så sjukt, att BUP hade stora glasfönster in i ”mottagningsrummet”. Så där jag skulle gå in själv med psykologen, precis utanför satt Eva och såg varje gång jag öppnade min mun, om jag skulle öppnat min mun, men däremot såg hon inte sandlådan och min ”lek”.. Just den här gången var jag ca 7-8 år.

Andra ”vuxna” som skulle följa min uppväxt och hur jag mådde var såklart Socialtjänsten. Jag hade ju, som jag nämnde tidigare, en kvinna som följde mig från LVU’et fram till jag var ca 12 år.

Evy. Hon var lite äldre, hade kort svart lockigt hår och glasögon. Tror hon och Eva var nästan jämngamla. Evy hade haft hand om mig redan innan ”fosterhemsplaceringen”. Misstänker att det säkert ramlade in x-antal orosanmälningar när jag fortfarande bodde hos mamma. Men vilken otroligt korkad och naiv kvinna. Varje gång hon kom, alltid med en ny kollega, någon yngre, så bjöd Eva på hembakat fika, gick runt i både trädgård och inne, visade upp hur fint och bra jag hade det. Varje gång Evy kom var jag tvungen att sitta i Evas knä när vi fikade. För det såg bra ut. Varje gång hade jag fått nya kläder, oftast med ”Mimmi Pigg” på och oftast i rött. För rött var ”min” färg, enligt Eva. När Evy och kollegor inte var på ”hembesök” gick jag enbart runt i kläder Eva själv sytt. Hon var sömmerska, hade egen butik och tog beställningar på bland annat brudklänningar, kavajer & blusar. Men till mig sydde hon byxor i rutigt tyg, stickigt och stelt tyg, som alltid var för korta. Jag avskydde det hon sydde. Det var fula kläder. Det värsta var när vintern kom och hon började sy mössor i flerfärgat fleecetyg och jag avskydde modellen på mössan, så jag ”tappade bort dom” i skolan. Hon sydde nya samma kväll.

Men tillbaka till att inte ha någon vuxen runt mig som faktiskt ville veta hur jag hade det. Evy & kollega avsatte kanske 5-10 minuter på att prata med mig. Och det skulle vi göra i mitt rum. Och naturligtvis med stängd dörr. Det Evy aldrig tänkte på var att mitt fönster var öppet. Och utanför stod Eva och lyssnade. Så de ”samtalen” blev väldigt sparsamma från mig.

Jag undrar hur Socialtjänsten och Psykologer på BUP, som arbetade med barns om blivit fosterhemsplacerade kunde agera så förbaskat korkat? De satte aldrig mig i fokus. Det var alltid Eva som pratade. De såg aldrig mina döda ögon och min oroliga själ. De såg ett vackert hem, med en, utåt sett, perfekt och duktig egenföretagande kvinna och en man med egen byggfirma, god ekonomi, de såg alla vackra möbler, välfyllt kylskåp, fruktträd och bärbuskar i trädgården. De såg den perfekta fasaden. Men aldrig mig.

Låg- och Mellanstadiet

Jag tror det var i årskurs 4 som vi fick en vikarie i min klass. Han hette Johan. Han var så rolig, lite yngre än de andra lärarna. Han var ofta med ute på rasterna. Mycket omtyckt av alla barn i skolan. Ganska snabbt insåg han att jag inte hade det lätt, och nästan så jag undrar nu om inte han kom till min klass just pga mig, sen ett extrastöd av något slag. Han såg mig. Han verkligen såg mig.

En dag, på rasten, alla var ute och gungade och lekte, så kommer en smal kvinna gåendes upp på skolgården. Hon är klädd i en bylsig stickad tröja med ett kraftigt skärp årtaget i midjan. Hon har tajta byxor och blåa höga stilettklackar. Knallrött hår. Alla barn på skolgården stannar upp. Det blir som att alla typ slutar andas, slutar leka och bara stirrar på den här kvinnan som kommer. Hon såg inte ut som ”andra mammor”. Hon går mot mig. Alla tittar. Det tar ett tag innan jag förstår att det är min mamma som går mot mig. Under den här perioden hade mamma suttit i fängelse under en längre tid, jag hade alltså inte träffat henne på väldigt länge. Jag kände inte igen henne. Hon såg hemsk ut. Hon hade muckat några veckor tillbaka och hunnit återgå till sitt missbruk efter avtjänat straff.

Hon kommer fram till mig. Kramar mig. Säger att hon saknar mig. Jag är innerst inne livrädd och arg. Varför kommer hon som en ”knarkare” till min skola? Varför ser hon ut sådär? Jag börjar gråta, jag skäms. Såhär ska inte min mamma se ut. Alla andra elever på skolan börjar flockas runt oss. De riktigt stirrar på mig och kvinnan.

Då kommer Johan fram. Han lyfter upp mig i famnen och går in i skolan. Jag tror några andra från skolans personal ber mamma gå från skolgården.

–Gå ner till din bil.. Säger de.

Johan tröstar och kramar mig. Då först berättar jag för honom att det är min mamma. Han trodde först det var en ”konstig främling” som kommit upp på skolgården. Han pratar om att det inte är mitt fel att hon kom. Jag ska inte vara ledsen. Inom mig är jag väldigt arg och ledsen och chockad. Jag vet att det gått säkert 2 år sedan jag sist såg min mamma. Johan frågar om vi ska gå ner till parkeringen tillsammans och se vad hon vill. Jag går med på det. I bilen sitter även en man. Också han ful som stryk och luktar illa, oljiga och smutsiga händer. När jag väl står där, utan hela skolans blickar, så gråter jag och kramar mamma. Hon hade det ”dykt upp” bara för att ge mig ett gosedjur. Ett begagnat smutsigt gosedjur. Även om det här var en hemsk upplevelse, så har min kärlek till mamma alltid varit sjukt stark. Jag ville åka med henne. Jag bönade och bad henne ta mig med. Men det kunde hon inte. Så nu fick Johan kliva in och bära mig igen, men denna gång var jag hysterisk av brustet hjärta. Jag ville ha min mamma.

Därefter ringer skolan naturligtvis till Eva & Leif. Jag blir hämtad. Nu borde man tro att Eva & Leif kanske skulle försöka få mig lugn och trygg, försöka få mig att bearbeta det som hänt. Men nej, Eva var vansinnig. Hon skulle nu bli utskämd i hela stadsdelen då det verkligen skulle komma ut vart Jag kom ifrån.. Nu skulle alla barn i skolan gå hem och berätta om Knarkaren som besökt Knarkarungen i skolan, och alla hennes bekanta skulle förstå vad Jag var för något. Det var en av skam. Så jag hade nu skämt ut min fosterfamilj. Jag fick slag för att jag var ledsen. Jag var inte ”värdig” att ”få känna eller gråta”. Jag skulle minsann ”skärpa mig” och gå och lägga mig. Utan mat. Det här blev ”mitt fel”.

Johan frågade mig flera gånger hur jag mådde. Hur jag kände efter att ha sett mamma. Han förstod ganska snabbt efter att försöka prata med mig att något var fel. Speciellt där jag bodde. Han reagerade och plockade upp även det jag inte sa. Han var den första som reagerade och fattade att något inte stod rätt till. Tack Johan.

Flyttar med Eva

Runt 1992 så separerar Eva & Leif. Detta var naturligtvis mitt fel. Jag var orsaken till att Leif inte ville stanna kvar i mitt familjen. Han orkade inte med mig. Enligt Eva.

Sanningen är, han orkade inte med henne. Hon var en person med psykotiska drag. Hon styrde och ställde. Han valde att flytta långt upp i landet för att jobba med ett långvarigt husbygge-projekt. Då kunde vi inte bo kvar i huset. Det var alldeles för dyrt och för stort för bara mig och Eva. Så vi flyttade till lägenhet, ca 30 minuter ifrån där huset låg. Nu hade jag inte alls kvar mina när kompisar. Lägenhetsområde var fint, men jag kände ingen. Det låg ändå lite avsides från skolan och klasskompisar. Inte många från skolan bodde på bussens ”slutstation”.

Jag vet att Eva bytte jobb under den här perioden. Jag tror att hon förlorade sin sömmerskebutik. Eller blev utköpt. Hon började arbeta på ålderdomshem. Detta var givetvis pga mig. Jag hade brutit ner henne psykiskts och hon ”orkade inte längre” med butiken. Jag var så enormt krävande att hon grät nätterna igenom. Jag hade väldiga problem med sömnen, redan som barn, jag hörde henne aldrig gråta, men snarka högt gjorde hon. Om hon varit på läkarbesök la hon fram sin medicin så jag skulle se den. Sen berättade hon att hon nu var tvungen att äta medicin för att jag förstört hennes liv och psyke. Och hade hon aldrig offrat sig och sin familj för att rädda mig, då hade hon mått bra och haft det liv hon velat. Men nej, eftersom hon är omtänksam och osjälviskt, och ville rädda ett knarkarbarn från misär, så har hon själv blivit sjuk.

Jag sov sällan en hel natt. Ofta lyssnade jag på Nordman i hörlurar via min bärbara cd-spelare. Jag kunde sitta vid min sekretär och kolla ut genom fönstret halva nätterna och skriv i ett block som jag gömde i min sekretär. Där skrev jag allt hon sa och allt hon gjorde mot mig. Jag skrev med datum och klockslag. Jag hade skrivit i några år. Det här skulle jag när jag vågade ge min Soc-sekreterare.

På något sätt lyckades hon klura ut att jag hade det här blocket. Jag gömde det bakom en ”skiva” inuti sekretären som dessutom låstes med nyckel och nyckeln hade jag med mig överallt. En dag kom jag hem. Blocket är sönderrivet och ligger på köksbänken. Eva är arg. Hon undrar vad jag ska göra med alla ”lögner” jag skrivit..?

Jag frågar varför hon rotat i mitt rum?

Hon blir ännu argare. Höjer handen och går mot mig. Jag puttar tillbaka och vänder mig och springer in på mitt rum och stänger dörren. Hon slår upp dörren och sen gör det ont….

Vi hoppar till 1994-1995

Som jag nämnt kommer den här historien vara hattig. Det är så det ser ut i mitt huvud. Ingenting är helt korrekt samtidigt är inget fel. Jag minns min barndom på mitt sätt.

Det var nu som min socialsekreterare Evy slutade. Jag fick träffa min ”nya” med henne. En yngre tjej, kanske 30 år, långt blont hår och blåa ögon. Helena. När jag träffade henne första gången tänkte jag:

”-wow, kul, hur länge stannar du då..?”

Men Helena blev min räddning tillslut. Hon lyssnade på mig. Hennes besök var betydligt tätare, en gång i månaden. Då för att prata med mig. Hon ägnade knappt 5 minuter åt Eva. Hon ville ta promenader med mig, där det var bara hon och jag, ingen som kunde lyssna.

Den dagen

Jag var runt 6 år gammal. Nu blev jag för första gången utsatt för övergrepp. Personen tog 5 kronor i betalt för att några äldre pojkar fick leka med mig i lekstugan. Det var två som betalade för den leken. Jag har inte så jätte starka minnen, har lagt det så långt bak i mitt huvud. Jag minns gardinerna i lekstugan dock. Minns deras ansikten och glömmer aldrig bilden när en femkrona byter ägare. En annan gång var i en uppställd husvagn. Jag & Smilla lekte mycket i den. Låtsades att det var vårt lilla hus och hade så kul. Men den lyckan blev kort. Både hon och jag fick agera madrasser åt äldre pojke. Den gången minns jag så äckligt klart. Jag minns tillomed hur husvagnen luktade. Hur det lät om dynorna vid varje stöt. Hennes blick och panik. Vi var små. Vi hade inte så mycket att sätta emot. Och tror inte vi vågade heller. Vi lekte inte längre i husvagnen efter den gången. Vid den här tidpunkten var jag 7 år och hon två år yngre.

En annan gång var efter ridskolan. Jag hade precis duschat. Jag tror det var helg för det var mitt på dagen. Jag hade åkt bussen hem från Ridskolan. Eva var då i sin syateljé, så den drev hon fortfarande. Leif var den enda hemma. Han väntade på mig efter duschen. Jag hann inte lämna badrummet. Även här har jag väldiga minnesluckor. Jag kommer ihåg färgen på handduken. Minns att jag nästan bara gav upp. Jag ville inte att han skulle röra mig, men visste att jag inte hade en chans att klara mig undan. Det var vidrigt. Jag kände mig så smutsig. Jag hade sjukt ont efteråt, men sa aldrig ett ljud till någon.. Jag skämdes över att alla verkade tro att jag inte var värd något. Ingen behandlade mig med hänsyn. Jag vet att Eva någonstans misstänkte eller anade att något hänt den dagen. Det låg något i luften. Men hon frågade aldrig. Jag hoppade över ridskolan några gånger. Gjorde ont att sitta.

Slag & förnedring

Det här hände medans min bror fortfarande var placerad i samma fosterhem. Leif och deras äldsta son drev ett eget byggföretag. De byggde mycket villor osv. De hade ett jobb bara några kilometer från där vi bodde, och under sommarlovet fick jag och min bror åka med dom när de jobbade. Vi sprang runt på ”ön” och lekte, byggde kojor, sedan ropade Leif & Kalle när det var dags att äta våra medtagna matlådor. De hade då också en husvagn vi åt i när de jobbade.

Vi gick på upptäcksfärd och hittade en koja på en tomt som något barn byggt. Den var så häftig så dit gick vi ofta. Familjen som bodde där var antagligen bortresta under sommaren för vi kunde leka ostört. I kojan fanns ett hemmagjort svärd. Nästan 1 meter långt. Det här svärdet stal min bror. Hur vet jag inte, men helt plötsligt låg det i vår koja vi hade på ett litet berg ovanför huset. Jag minns att jag sa att han måste lämna tillbaka det. Han fick mig att lova och svära på att inte berätta för Eva & Leif.

Eva & Leif fick ändå veta det. Jag tror att familjen som ägde tomten och kojan där svärdet fanns, hade kameror. Eller om någon annan granne sett oss leka, och de visste att vi kom med ”byggjobbarna”, så de märkte att svärdet var borta, pratade antagligen med Leif & Kalle, som i sin tur berätta för Eva.

För en dag, jag hade fått vara ”hemma” och lekt med Smilla, medans min bror hade hängt med till ön, när de kom hem, så stod jag och bror och viskade om svärdet utanför husknuten. Jag ville att han skulle flytta svärdet. Rädd att Eva skulle hitta det. Så han går upp till vår koja för att gömma det någon annanstans. Eva hade smugit efter. Hon kommer ner på framsidan av huset med min bror i ett fast grepp om armen och svärdet i andra. Mitt på gården, höjer hon svärdet och slår det flera gånger över hans ben. Och mig över ryggen. Precis då kommer min bästa killkompis Johan cyklande och ser allting. Han bara stannar upp och står där och tittar. Eva lägger inte märke till honom. Minnesluckor från vad som hände sedan. Vet att vi gick in. Min bror grinade, jag med. Min bror trodde att jag hade berättat för Eva om svärdet. Det hade jag inte. Hon lurade ju alltid bakom ett hörn eller husknut, så hemligheter gick inte att ha för henne. Förutom sådant hon bara fullständigt sket i, som övergrepp.

Någon vecka senare hade Johan och jag sällskap hem från skolan som vanligt. Jag gick med honom hem och vi åt alltid banan hemma hos honom eller kokade makaroner med ketchup. Banan var den enda frukten han åt. Vi pratade om det han hade sett. Han ville berätta för sin mamma om det. Jag fick tvinga honom att inte säga något. Johan tyckte det var hemskt det han sett. Under den här perioden började jag prata väldigt mycket med honom om vad som faktiskt hände innanför väggarna där jag bodde. Han blev en ventil för mig. Han såg ofta till att jag fick sova hos honom, han ville skydda och hjälpa mig. Men han bröt aldrig löftet om att vara tyst. Och det kan man såklart se med olika åsikter på, men för min del, var det helt klart lugnast om han inte sa något.

Den Julaftonen

En julafton skulle min fostersyster Jenny ha julafton hemma i sin villa med man och barn. Alla skulle dit, alla fostersystern med familjer. Och jag, Eva & Leif.

Jenny hade pyntat så fint och det var massor av snö ute. Massor av mat, massor av barn och mängder av klappar under granen.

Så var det dags för paketutdelning. Jag satt där förväntansfull och väntade. Jag fick inte en enda julklapp. Eva & Leif hade sagt till ”syskonen” att jag skulle ha haft en umgängeshelg med min mamma, så det behövdes inte köpas något till ”Den där”.. Det var först när julklapparna började delas ut, som Jenny, Kalle och Jonas ”kom på” att jag var där.. Det blev typ knäpptyst, och tror det var Jonas som utbrast;

-”vi har ju inte köpt något till henne.. Hon skulle ju vara med sin mamma..?”

Jag tittade ner i knäet. Försökte le.. För att bli besviken eller ledsen vågade jag inte. Det skulle jag få betala för hemma.. Jag sa att det inte gjorde något. Eva bekräftade det och sa att jag hade redan så mycket saker. Där satt jag bland alla ”syskon”barn och tittade när de öppnade paket efter paket, med leksaker, kläder, pulkor, smycken mm..

Inuti var jag förkrossad. Jag kände mig dum och oviktig. Jag var så fint uppklädd i en vacker mörkröd klänning och glittriga strumpbyxor. Men jag kände mig som om jag var helt naken eller osynlig.. Ful och äcklig. Jag var 10 år. Där och då började jag avsky julafton. Under många, många år hatade jag julen. Jag kände ingen glädje alls.

Eva gjorde detta medvetet. Så mycket hon bara kunde ville hon verkligen bryta ner mig psykiskt. Och just när det kom till högtider lyckades hon.

Inte förens jag blev vuxen och träffade den man jag gifte mig med och fick barn med, började jag uppskatta jul och högtider. Hans familj tog in mig i glädjen över att tillhöra en familj och hur mysigt och fint det är att fira jul, tillsammans med andra. Och då först började jag med att tycka om att fira första advent & pynta med stakar, sätta upp julgardiner. Sedan, med åren, har jag börjat älska just julen. Idag är det en favorit högtid. Men under större delen av mitt liv har jag avskytt allt kring just december. Verkligen avskytt.

Ett annat minne

Min mamma satt ganska ofta i fängelse. Och som jag nämnt tidigare var det något jag verkligen tyckte om. Då skrev hon till mig, fina vykort som jag sparade på. Hon skickade presenter, en gång fick jag en lila katt hon hade virkat. Den var skev och flera maskor saknades, men oj så jag älskade den katten.

Under ett av hennes längre fängelsestraff så hade hon ett förhållande med en finsk man. Han är tyvärr väldigt känd inom den kriminella världen så jag kommer inte skriva alltför mycket kring hans personlighet. Jag kommer kalla honom Tomi.

Jag hade aldrig träffat honom, mamma hade pratat om honom när hon ringde. Rött som det var säger mamma att hon och Tomi ska gifta sig. Jag skulle åka och hälsa på mamma i fängelset, en socialassistent åkte tåg med mig och stationen där jag klev av skulle Tomi möta upp mig och köra mig till mamma på fängelset.

Jag var så nervös. Jag hade aldrig träffat mammas blivande man. Jag mötte en man som såg ut och luktade som en fullblodsnarkoman. Bilen var full med skräp & så inrökt att det sved i både hals och ögon. Jag satte mig i framsätet. Tomi pratade knappt svenska. Han hade så kraftig finsk brytning o de få ord han kunde på svenska förstod jag knappt. Den där resan till Färingsö-anstalten var sjukt lång. Minns inte så mycket av själva besöket med mamma. Men det fanns grisar och höns på fängelset som mamma hade ansvar för och de kommer jag ihåg helt. Vet att Tomi efteråt körde mig tillbaka till tågstationen där soc-tanten mötte upp mig och åkte med mig tillbaka till min fosterfamilj.

Bara någon vecka efter skulle mamma & Tomi vigas. Mamma hade permis från fängelset och kördes till ”H-tingsrätt” med handbojor och poliser. Jag hade fått skjuts dit av min fosterpappa som släppte av mig och sedan åkte hem. Där mötte jag även upp min storebror och hans fosterpappa ”Hans” från hans nya familj. Rummet de vigdes i hade gråa tunga tyger på väggarna. Det såg allt annat än muntert och trevligt ut.

Efteråt åkte vi alla hem till Tomis (ja och mammas) lägenhet för att fira. Jag åkte med min bror och Hans. Mamma & Tomi åkte med egen bil. Lägenheten var smutsig och full med massa krafs.. Alkoholen flödade för Mamma & Tomi. De rökte inomhus. Det enda fina var att mammas stora schäfer-collie Gustav var där. Jag minns att jag grät när jag skulle åka tillbaka till mitt fosterhem. Jag ville följa med min bror till hans familj.

Den här bilden arrangerades just för att ”håna” min fosterfamilj. Skulle de ha sett den här bilden hade jag fått så mycket stryk. Därför har den aldrig visats innan.

Mamma & Tomis äktenskap höll i exat 3 veckor. Sedan slog han henne och hon tog Gustav med sig och åkte därifrån. Dock är de på pappret gifta än idag. Men han sitter i fängelse för mord och kommer att sitta i många år till. Han är en kraftigt sjuk man, menar riktigt sjuk.

Lekis

Jag gick på lekis, måste varit 5-6 år, redan där träffade jag kompisar som än idag betyder mycket för mig och vi har en viss kontakt. Jag älskade lekis. Jag fick komma bort från hemmet. Jag blev sedd och lyssnad på av mina Fröknar. En dag i veckan fick vi två och två bestämma lunch och bjuda in en kompis att äta med. Då fick vi duka upp i dockvrån och bara den som bjöd på lunch och den som bjöds in fick sitta där och äta. Jag valde att göra köttfärssås med spagetti och rivna morötter. Tyvärr visade det sig att kompisen jag bjöd in var allergisk mot morötter så jag fick välja en annan. Jag minns den här mysiga grejen med värme i hela kroppen. Oftast på samlingen skulle vi ha avslappningsstund, då låg alla vi barn på golvet och blundade och vi skulle vara helt avslappnade. Det här var en sak jag inte tyckte om. För jag kunde aldrig slappna av. Fröknarna gick runt bland oss barn, lyfte en arm eller ett ben och släppte mot golvet, naturligtvis tog de emot armen/benet så det inte dundrade i golvet, men den här övningen var just att vi skulle lära oss att koppla av och koppla bort. Jag lyckades aldrig. När fröken tog min arm och släppte då höll jag fortfarande kvar den i luften. Jag fattade inte hur man gjorde. Jag var redan då spänd som en fiolsträng. Jag vet att båda mina fröknar jobbade mycket med mig och just avslappning, de nämnde det till mina fosterföräldrar, och det var knappast något som ”hjälpte” mig. Nu fick de veta att omgivningen reagerade på att jag var ett spänt och oroligt barn.

En fotograf kom en dag till lekis. De hade som uppdrag att söka efter barnmodeller till något klädföretag. Alla ville såklart bli fotograferade. Min fostermamma klippte av mitt hår dagen innan. Jag hade typ som page innan, dagen för fotot hade jag 2 cm hår. Ändå blev bilden på mig så himla fin. Den var i svart vitt. Jag satt i ett fönster med knäna uppdragna. Lutade hakan i handen, hade en ring i silver med två röda stenar, nu syns inte färgen på stenarna, men bilden är jätte fin. Fotografen gillade mig. Men jag fick inte bli barnmodell för kläder. Det satte Eva stopp för. Jag har bilden kvar idag. En av de få sakerna jag fick med mig därifrån när jag väl lyckades flytta. När jag ser bilden ser jag sådan ångest och rädsla i mina ögon. Men samtidigt ett litet barn, en liten flicka som bara ville bli älskad och omtyckt. Lekis var ändå en mycket uppskattad plats. Där fick jag leka, skratta och tilläts vara barn.

Uppdaterad 8/1-2022 kl: 20:08