adhd, ~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~

Godmorgon torsdag~

Klockan hade inte ens hunnit bli 07:00 och E satt påklädd o klar i soffan! Nu borstas tänderna! Plötsligt händer det..

••••• Älskade Adhd! Började skriva det där igår morse ⬆️ Såg nu att jag aldrig avslutade mitt inlägg••••

Idag, Godmorgon Fredag, var barnen på ganska gott humör ändå på morgonen. Det är sista dagen innan höstlovet så M har lite speciella och roliga aktiviteter, S ska ha lite halloween grejer med pyssel, E ska ha gosedjur med och de som vill Rockbjörnen pyjamas med! Lite mysigt att skolan fixar lite extra skoj så här innan lovet!

Själv har jag hur mycket som helst att göra idag. Har läkaren kl 13:00. Måste till Ikea o köpa saft, deras saft är så jäkla god, Stora S vill till Cubus, sn måste jag hinna dammsuga och skura och försöka pimpa hemmet lite inför S födelsedag på Söndag. Har Cup imorgon med M så det är svårt att hinna få något gjort just imorgon. Så idag kommer springa iväg i full fart! Jo, vill få på mig ett set naglar oxå, men behöver dotterns hjälp då mina händer och min vänster arm inte att olydigt fungerar som den ska..

Känns som jag glömt något.. Men ändå räcker det nog med allt jag redan har idag.

Sovit så dåligt både igår natt och inatt. Vaknat sjöblöt av svett och lakanen blöta.. Pga sköldkörteln. Mina värden är extremt pressade och det här påverkar mitt mående och min kropp. Just dessa svettningar är riktigt vidriga. Hoppas läkaren ringer idag så jag kan få ändra dosen på levaxin. Det här är inte rimligt längre..

Nu ska jag vänta in N, så han kan få skjuts till skolan o slippa gå i regnet.

Ha en fin dag!

~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~

Obehagligt~

Igår blev min son och hans vän erbjudna godis av 3 främmande killar i 15-18 års åldern. Kl 19 utanför vår lokala lilla Ica butik.

Ena killen tar upp en mobil och fotar min son. Han visar även att han tar kort på honom!

VARFÖR?? Vad får killar i den åldern att ge godis till två 9 åriga pojkar & sedan ta bilder med sin mobil?

Jag tycker det är väldigt obehagligt och gör allt i min makt nu att få ut den här händelsen i mitt område, till skolan, till andra föräldrar. Jag som själv har barn även i åldern 15-19, pratar givetvis med dom oxå, om att aldrig ge eller ta kontakt med yngre barn.

Jag har pratat med mina 3 yngsta idag, om vikten av att är de med om något som känns ”konstigt” så ska de alltid komma hem o berätta för mig eller deras pappa. Min son bröt ihop igår av ångest & gråt, och sa ”mamma, jag tror jag har gjort något fel”..

Självklart ska han inte ta emot godis från främmande människor, men det är tonårskillarna som gjort det största felet. Dom ska ha något bakom pannbenet, vett att aldrig ta kontakt med yngre barn. Min son har lämnat bra signalement om deras kläder så jag har redan spridit det till lokala grupper och vuxna i mitt område.

Jag tror det är viktigt att föräldrar, överallt, lyfter vikten av att barn aldrig ska prata med, svara på, ta emot saker från personer de inte känner, oavsett ålder & kön!

~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Nä du ligger ner o kvider, finns det alltid någon~

~dom vill sparka dig lite extra så att du inte glömmer bort hur dåligt du redan mår!!

Det är faktiskt sant! Idag blev jag så förnedrad av den som ska ha hand om min ”trauma/ptsd” behandling. Han sa fint, att han inte ville framstå som ”nedlåtande” men han sänkte all min sista självkänsla och ork så pass att jag just nu känner att livet , på riktigt, är meningslöst. Hade jag inte, poängterar INTE, haft barn, hade jag gett upp det här livet för länge sen. Varför i helvete ska jag leva om jag inte kan få den hjälp jag behöver när det behövs? Är jag mindre viktig och mindre prioriterad hjälp/behandling & vård just för att jag har fler barn än 2? För tydligen, om man har barn, som blir sjuka o du måste boka av ett besök, i mitt fall är det 4:ta barn, som ”kan” bli sjuka, och ställa till det med mina inbokade läkarbesök, då är JAG inte längre prioriterad behandling. Nä, då ska jag förklara mig, typ be om ursäkt, för varför jag inte kommit på de besök jag haft, o varför de avbokats.

Herre min jävla gud, att stå o trampa på någon som bönar o ber om hjälp, som NU har den uppbackning i form av barnvakt mm som krävs för att kunna gå en fullständigt traumabehandling, och får mig att känna mig ännu mera värdelös, fast jag förklarar exakt hur det varit, och hur det är nu, och att jag inser NU FÖRST att jag inte klarar av allting själv. Det är ett stort steg för mig. Jag har alltid försökt att klara allting själv. Aldrig bett om hjälp. Alltid ansett att mina problem enbart är mina o att andra inte ska blandas in, med andra ord har jag ALDRIg bett om hjälp. Nu fattar jag att jag måste be om hjälp. Jag måste ha ett nätverk runt mig för att klara av mitt egna psyke.

Allt som hänt, alla onda minnen, allting som bara växer sig mörkare inombords just nu, är övermäktigt. Jag har ingen glädje kvar. Jag känner verkligen att livet är meningslöst. Alltså MITT liv. Jag lever enbart för mina barn. Jag vill inte lämna dom men jag tvekar enormt på mig själv som mamma o undrar ibland om det inte vore bättre om jag bara inte fanns. Jag orkar bara inte längre & idag bekräftades den känslan ännu mer, att jag, som mamma till många barn, inte är något psykiatrin vill satsa på, just för att jag kanske behöver boka av besök pga sjuka barn. Alltså får en kvinna, mamma, inte ha barn som blir sjuka, för då är du inte i behov av behandling? Eller?

#primaliljeholmen #traumabehandling #ptsd #utmattningssyndrom

~Bara jag~, ~En snabbis~, ~Känslan idag~

Födelsedag= ångest~

Jag har alltid haft problem med min födelsedag, sitter i från min uppväxt i fosterhem.

Jag var aldrig värd att firas och det var min fostermamma väldigt tydlig med att tala om för mig! Och det äckliga minnet ligger kvar i mig och kommer alltid upp till ytan den 1 juli, varje jävla år! Det är som ett spöke som alltid ska komma fram just idag. Jag försöker dock att vara glad & att le. Men inuti gör det så fruktansvärt ont och tårarna bränner i ögonen. Men jag vill inte visa mina barn det.

Stora S och tre små troll som väckte mig med blommor, en giffel med ett ljus i och sång, mina fina ungar som vill att jag ska bli firad. N ringde tillsammans med mamma och Leon och sjöng. Så gulligt! Men ändå är det så svårt att verkligen njuta och känna glädje och tacksamhet till de som är runt mig idag. Jag är så himla traumatiserad från de 11 jävla åren i fosterfamilj, att jag inte kan släppa den negativa spiralen som dom planterade i mitt huvud! Fan vad jag verkligen hatar den där människan. Hon borde aldrig varit godkänd för att ens skaffa egna barn och ännu mindre fått ta sig an mig och min bror. Jävla kossa!

Dagen har hittills handlat om att städa! Putsa, damma, skrubba, skura och tvätta. Jag vet varför, för att dels slippa känna, och för att få bort all smuts.. Men smutsen är delvis inuti mig, men jag gör bara mitt yttersta för att förtränga, göra rent, och få dagen att gå. Jag har svårt att sitta still. Måste röra mig hela tiden. Just nu är längsta stunden jag suttit ner, enbart för att jag bloggar..

Ebba & Sigge är hostiga som fan. Så det är ju mindre kul det med.

Vädret har faktiskt tilltalat mig idag, men nu verkar det klarna upp. Mitt sinne vill ha regn och mörker, gärna blixtrar och åska med.

Jaja, nu ska jag aktivera mig igen, hämta ut paket o gå till apoteket.

Tack för Gratulationer! Det värmer och betyder mycket, även om jag låter som att jag avskyr denna dag. Men, kanske, om cirka 10 år, har jag kommit ut den här onda spiralen och lärt mig uppskatta min födelsedag!

~Bara jag~, ~Familjen~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Känslorna rasar genom kroppen~

Om någon tror att det är ett enkelt beslut att ta, att tillåta sin fyrbenta vän att få ”gå vidare”, tänk om! Det är bland det hemskaste beslut jag någonsin fattat.

Men en sak en människa med djur, en djurägare, ALDRIG får vara är EGOISTISK!

Hur mycket jag (vi människor) än vill blunda, skjuta upp ett tufft beslut kring sina djurs hälsa, så får det aldrig vara pga människan egoism.

Redan för ca 1,5 år sedan märkte jag att Ziri hade ont i höfter och bakben. Hon fick Metacam mot smärtan, det funkade sådär. Efter hennes valpkull så upptäcktes ganska snabbt att hon fick juvercancer, alltså cancer i tuttarna. Något många borde veta är att just om du har en tik, så säger många att ”skaffa en kull valpar för det minskar risken för livmoderhalscancer” men inte många talar om att risken för juvercancer faktiskt ökar drastiskt efter en valpkull. Nu köpte vi Ziri med avtal om att hon skulle få en kull. Något jag på ett sätt inte ångrar, eftersom Ziri idag har tre söner som lever kvar i sina hem. Men hade jag haft den kunskapen kring just juvercancer, hade jag nog i dagsläget köpt en tik o kastrerat direkt.

Jag försöker ändå att le och tänka tillbaka på alla fina och roliga minnen vi fått av Ziri. Hur otroligt lätt lärd hon varit, hur hon verkligen älskade att springa lös i skogen på landet, hur Ziri alltid vaktat o tagit hand om sin människoflock då den växt och utökats. När hon kom till oss blev hon och vår hankatt Killen direkt bästa vänner! De var oskiljaktiga. Ziri älskade sina människobarn S & N. När vi fick M tog hon sig direkt an den nya bebisen. Ganska snabbt därpå kom E och Ziri gick med stolthet med svansen i luften på promenader och höll koll på det stora barnen och vart bebisarna i barnvagnen var. Likaså när Lilla S kom. Ziri har verkligen satt enorm stolthet i att hålla koll på alla sina människor. När de yngre barnen gått ut med henne så har hon aldrig dragit i kopplet, knappt kollat på andra hundar, just för att hon vet att människan i kopplet är liten.. Vi gick en otroligt häftig personlighet i vår Dvärgpinsher, så annorlunda från vad många ”tror” om rasen.

Vi, hela Ziri Brilliants, människofamilj vill tacka Madelen och Zagorros Kennel för förtroendet att få ha haft hand om Ziri. Redan när jag såg annonsen på Blocket så visste jag att Hon var vår nya vän. Så stort Tack! Och all kontakt genom åren. Tråkigt att vi mosade valpträffar, men jag kommer att följa med i Gruppen och se hur Ziris barn, syskon växer och utvecklas!

Fyrbenta vänner!
Alltid med ♥️
Ziri & bästisen Killen

Idag, 23/6 blev himlen en ängel rikare och våra hjärtan fyllde av dina tassavtryck! Tack för all kärlek, skratt, voffar, kindpussar, danser! Du lever i evighet i vår familj!

Tezzla pussar farväl ♥️

Ziri Brilliant

Zagorros kennel

F: 22/11-2011

”Härifrån till evigheten”

~Familjen~, ~Känslan idag~

Andas ut~

Mardrömmen är över. För den här gången.. Det blev ett väldigt lyckligt slut!

EBV heter det som N fått. Det kan vara väldigt elakt när personen i fråga har ett sänkt immunförsvar, vilket han hade efter coronan i januari. EBV drabbar främst tonåringar, och troligtvis har småsyskonen burit med det hem från skola & dagis. Mindre barn blir inte sjuka.

Symtomen är på många sätt detsamma som elakartad cancer. Därav han blivit utredd för det.

Som jag förstod det så älskar EBV att attackera försvagade immunförsvar och det kan ta lång tid att bli helt frisk. Med tanke på att mjälten är förstorad så trycker den på magsäcken vilket orsakar illamående och såklart aptitlöshet. Och i N’s fall, som redan var sänkt efter covid, och aldrig riktigt hann återhämta sig, så har det här viruset satt sig hårt hos honom.

Nu väntar ny remiss till Barnläkarmottaging som kan mera om EBV & de ska följa N med olika prover, kolla vikten, inkomster & utgifter, för att han ska bli helt frisk, men det kommer att ta några veckor, just för att EBV attackerade hans kropp när han var som svagast.

Det har varit en vidrig väntan på svar, men när det väl kom igår eftermiddag då jublade vi högt! Glädjen var enorm!

Inatt har han sovit hos mig uppe på Gösta. Jag håller stenhård koll på hur mycket han dricker, alvedon enligt schema, zofran 2 ggr dygn. Mat, små mål ofta. Han får en stark sked av koncentrerad c-vitamin och D-vitamin, allt för att stötta hans immunförsvar åt rätt håll. Imorgon ska han flytta till pappa och syskonen.

Tack för all kärlek, omtanke och stöttning! Vi är väldigt tacksamma över att det gått så här pass bra, allt förutom Cancer känns tacksamt! Nu blickar vi framåt!

Äntligen utskriven & mot hemmet ♥️ 22/2-22
~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Eviga jävla väntan~

Minuterna blir till timmar. Väntan är sjuk.

Varför ringer han inte??

Vet att han borde ha svaret nu. Pratat med labb, sett svaret, haft rond och konfererat med andra läkare.. Så ring någon jävla gång!! Och nej, jag ringer inte själv dit. Av den enkla bortförklarande anledningen att jag är rädd för svaret.. Vill veta men är livrädd.

Kan alla jag känner, snälla Be 🙏🏻 för N!!

Be till Eir; läkekonstens gudinna!

Be till Gud; att positiva besked kommer!!

Be till Moder Jord; att N ska vandra länge på hennes yta!

Be till Yggdrasil vars tredje rot finns i Asgård; där tre gudinnor spinner livets och människans öden!

Be till Allah; att skona oss från mera motgångar!

Be till vad sjutton du vill, oavsett om du är troende eller ej, bara be till något/någon att det här är en kort mardröm som slutar idag!

#beomhälsa #beomsvar #bebarabe

~Familjen~, ~Känslan idag~

Som en dimma~

Så overkligt.. Livet är inte på något sätt som det var i lördags eller för en vecka sedan. Något har förändrats. Än så länge så är allt bara oklart. Men det är samtidigt en typ av befrielse att inte veta. För oavsett vilket besked det blir, så är det väldigt skönt att just nu ”inte veta”. Självklart ska diagnosen vara positiv för oss men negativ i hans kropp. Här ska ingen cancer bosätta sig. För det vore så sjukt. Och fel.

Att inte veta är verkligen en befrielse. Men imorgon får vi svar, då är väntan över, ovissheten ett förflutet och svaret är: inte cancer.

Det bara är så. Det finns ingen annan väg att gå, inga andra svar, inga andra möjligheter.

Punkt

Livet är så sjukt skört. Så sjukt kort. Så sjukt ”sjukt”. Man kan säga att man vill och ska leva i nuet, ta till vara på varje sekund, men det där nuet blir faktiskt ett förflutet och sekunden är över lika fort som den började..?

Med det här vill jag säga, ta aldrig någon eller något för givet. Gläds med andra som att deras glädje vore din. Våga visa tårar och känslor. Våga vara ödmjuk. Visa alltid kärlek. Le så mycket du kan. Våga lyssna. Våga även säga nej till andras krav, men sluta aldrig kämpa för sig själv.

Att vara där vi varit idag, helt ofattbart, att sitta på en sådan avdelning, och bara vänta. Det går inte att sätta ord på det. Det händer bara någon annan.. Så mycket jag läst, följt mammor & familjer med barn som drabbats av den vidriga sjukdomen, och aldrig fattat ett skit av hur de mått, väntat, känt sig maktlösa, velat fråga men inte vilja höra svaret, det är det konstigaste någonsin. På två sekunder for jag tillbaka till den dagen när Stora S hade sin första op och fick ”Mh’s” och hamnade i dygn på Biva. Den ofattbara skräcken att från en sekund till nästa, faktiskt kunnat förlora sitt barn..? Det går inte att sätta ord på. Att nu vänta på svar om en annan sjukdom, på ett annat av barnen, det kan inte vara sant..? Det måste vara en mardröm och jag vaknar snart..?

~Familjen~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~

Kul, kul INTE alls kul~

N har inte repat sig sedan coronan han hade för 4 veckor sedan. Han har ständigt haft feber som kommit och gått, som mest har han varit feberfri 2 dygn innan tempen gått upp igen. Han har ont i bröstet, mycket tjockt slem i hals och lungor, ständigt täppt i näsan, äter och dricker inte som en snart 15 årig kille bör göra. Urinen är jätte mörkt.

Han som redan har en ganska känslig tröskel när det kommer till ångest ligger nu och trissar för panikattack konstant. Ringde vc idag, vill ha en snabbsänka på honom. Självklart har inte vc tider att erbjuda, men fick rådet att söka akut med honom. Med tanke på hans ålder, och det långdragna förloppet av för lite vätska och mat och dåligt allmäntillstånd, trodde hon att han kunde behöva dropp och naturligtvis kolla sänkan. Så nu är han med sin pappa på ALB-akut. Hoppas han kan få hjälp att må bra och komma ut ur den här långdragna sjukdomen. Jag tror definitivt att han åkt på en ”post-covid”-infektion/virus. Vad jag förstått kan en del yngre åka på följdsjukdomar upp till 10 månader efter en covid-19. Han är så less på att vara sjuk. Han vill verkligen till skolan. Han saknar skolan.

Lilla E kräktes inatt. Nu har hon druckit lite coka cola med vatten, ätit en tugga av rivet äpple. Kräket verkar vara över. Fattar inte vart det kommer ifrån. Ingen annan är sjuk. Ingen i skolan var sjuk förra veckan. Vi har inte träffat någon som har/haft magsjuka. Hoppas att det stannar med henne. Så natten har varit ganska vaken, för mig, E, N & lilla S.. Ingen skola idag med andra ord. Har tvättat upp sängkläder och filtar, sprayat och tvättat rummen med ättika och desinfektionsmedel, vädrar, dammsugit. Senare blir det att skura golven.

När fan ska alla sjukdomar gå över?? Vi har varit så välsignade sedan corona kom, inte haft en ENDA magsjuka på 2,5 år!

Nu kollar vi på Coraline, en av barnens favoritfilmer. Jag gillar den oxå, en av de bättre filmerna, så helt okej att de väljer den. Lite spännande, lite läskig, lite rolig. Väldigt annorlunda och spännande. Innan har den bara funnits med engelskt tal, men barnen har inte brytt sig, den är väldigt talande och tydlig även utan att förstå språket. Men nu fanns den på Apple ITunes Movies med svenskt tal!

Jag ska sitta en stund, sen ta mig ner på apoteket o hämta ut mitt Levaxin, gå och handla lite blåbärssoppa och salta kex. Så E kanske kan börja gå i sig lite i magen. Ska nog köpa vätskeersättning med. Provade att ge henne en Resorb Mango-smak men den gillade hon inte. Varför ska vätskeersättning vara så ”äcklig” för barn??

Aja, ha en bra dag, en trevlig måndag!

~En snabbis~, ~Helt Galet~, ~Känslan idag~

En osynlig besökare~

Måste få skriva ner det här.. För jag måste komma ihåg de här två sista nätterna..

Jag är helt övertygad om att det finns ”någon/något” i min mammas lägenhet. Både jag och mamma har känt och hört saker.

Inatt vaknade jag med ett ryck. Fattade inte varför eller av vad. Men vaknar av att jag halvsitter i sängen och tittar mot min vita byrå. Först tror jag att jag måste hört R eller mamma i köket, att de var på väg till jobb. Det tar ett tag innan jag verkligen kopplar vad som väckt mig, och det var ljudet av att byrålådan drogs ”ut och in”. Det är en gammal byrå. Den är trög i lådorna. Jag kollar klockan och den är bara runt 1 på natten så ingen är på väg till jobbet. Jag sover dessutom med öronproppar, så kändes obehagligt när jag insåg vad som väckt mig. Det är andra natten i rad.

För ca 4-5 månader sedan så vaknar mamma av att det plingar på ytterdörren. Klockan var 3-4 på natten. Hon går upp och kollar titthålet. Ser någon utanför, tycker det ser ut som min bror. När hon öppnar är ingen där. Det finns ingen där, men hon såg en man genom titthålet och hörde ringklockan. Och just att det plingar på dörren och ingen är där, har hänt henne 2 gånger vid olika tillfällen.

För bara några veckor sen, tidigt på morgonen, vaknar hon av att R står i hennes dörrhålet o frågar när hon ska gå upp. Hon svarar honom att hon har ”sovmorgon” just den här dagen, men när hon tittar så finns ingen där. Han hade dessutom redan åkt till jobbet. En annan kväll när hon satt i soffan hör hon någon ropa ”mamma” och hon svarar ju på ropet. För att inse att det är bara hon, katterna och hunden hemma.

Så, något är här. Eller någon. Jag trodde inte att jag skulle känna av och kunna höra såna här saker, men när jag inser att jag genom öronproppar hör hur byrålådorna dras ut och puttas in, flera gånger, så är det med lite obehag faktiskt, speciellt när jag vaknar halvsittandes i sängen och bara glor på den där byrån när jag verkligen fattar vilket ljud som väckt mig..

Vem är det som försöker säga något? Jag tror inte det är någon som är elak.. Jag tror det är något som mamma eller jag behöver uppmärksamma..Men vad?

Ni får tro vad ni vill om det här, men jag vill ha det i text, bara för att..