~Känslan idag~ – ~Alltid En Diva~

maskrosbarn, psykisk ohälsa, ~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Återhämtning~

februari 26, 2023 Jojjo

Har inte bloggat på ett tag. Jag har varit så fokuserad på att andas, fokusera på min behandling och hantera alla intryck, känslor och fysisk smärta som kommer med att återuppleva och bearbeta mina minnen från min uppväxt. Det tar enormt på psyket och påverkar mig även fysiskt.

Nu kände jag en liten låga tändas i form av att skriva av mig.

Bloggen är min egna och fantastiska sfär där jag ventilerar, skriver exakt vad jag tycker o tänker, på gott & ont, för att få ur mig allt, bearbeta, minnas och överleva. Att människor läser mina ord är otroligt konstigt. Att det finns dom som kommer tillbaka o läser, ibland kommenterar, det är helt fantastiskt roligt och knasigt. Men jag uppskattar det och hoppas att även läsaren får ut något av min blogg ♥️ Så Tack!

Jag har mera livslust. Jag känner att jag ska vara här. Min plats är med båda fötterna på jorden. Att leva med mina barn & mina vänner. Att våga känna lite hopp om framtiden. Att våga ge mig själv en chans att verkligen få njuta och leva mitt liv. Min tid att inte leva är inte nu. Min tid att börja leva har precis påbörjats. För första gången i mitt liv, speciellt som vuxen, vill jag tillåta mig själv att vara glad. Lycklig. Vara jag på mina villkor. Stå upp för mig, värdesätta mig själv, må bra och dela glädjen med andra runt mig. Jag har nog aldrig känt så. Jag har bara varit. Övertänkt, överlevt, haft starka murar, gjort det som förväntas men aldrig riktigt ”känt på riktigt”. Aldrig låtit någon komma in på djupet, nära; Ja, men aldrig allra längst in.

Jag kämpar på med psykoterapin. Det är tufft. Jag drömmer en del mardrömmar. Jag har ett krig av känslor inombords. Jag går från glad till ledsen på nolltid. Jag pratar & pratar. Minns hemska saker, återupplever smärta. Återupplever skam och ensamhet. För första gången någonsin så känner jag även den styrka ”Lilla Johanna” ägde för att överleva. Hur hon försökte skydda andra. Vilka lösningar hon hittade för att minimera straff o smärta. Är riktigt mållös över hur mycket styrka och hur skickligt hon löste livet.. Utan att yttra ett endast ord. Ett barn ska aldrig behöva växa upp så. Inget barn. Jag är så tacksam för att mina barn aldrig någonsin behöver uppleva vad jag gjort.

Min bil ska besiktas imorgon. Så nervös. Skulle vara helt underbart om den Godkänns så jag kan släppa just de problemet och ångesten att oroa mig för bilen.

Haha, såhär är det att ha adhd, även i text. Jag skriver och är inte så noga med vad som skrivs eller i vilken ordning. Det blir som det blir liksom. Är det knas i huvudet så kan det få synas även i min text.

Sportlovet är på ingång. Min vecka med barn. Hoppas de haft en full rulle vecka med sin pappa, så inte de är helt uppe i de blå under min vecka. Hoppas kunna hitta på något så att de känner att de har lov men ändå att vi gör något tillsammans. Avskyr lov, egentligen. Alla yttre krav från andra familjer, om sportlovsresan, dyra aktiviteter. De ger mig ångest. Jag som mamma till 5 barn har aldrig ekonomi till några roliga aktiviteter ihop med alla barn. Knappt råd att göra en sak med 1-2 barn. Då kommer många genier med förslaget att det behöver inte kosta så mycket. Nä, man kan ha picknick utomhus, på med varma kläder, termos med varm choklad, smörgåsar mm. -Jo, men om jag inte har råd med den varma chokladen eller smörgåsarna då? Och min rygg & höft som jag har så förbannat ont i dygnet runt?

Samhället idag är så jäkla fixerat vid vad saker kostar, inte vad man gör. Nu framstår jag som bitter, det är jag nog på sätt & vis. Jag vill såklart att mina barn ska få göra roliga saker på lov, men det är inte en möjlighet jag har. Klart som fan att jag blir lite bitter då..?

Ändå ser jag fram emot att ha lite lov med barnen. De ska ha några dagar i skolan, men självklart ska de få lov med familjen. De dagar de går har jag behandling, så därför måste de gå på fritids.

Den här veckan har gått så himla fort. Känns som jag lämnade barnen för bara 2-3 dagar sen. Men imorgon är det redan måndag och på tisdag börjar mammaveckan.

Någon som kan rekommendera en bra film? Finns inget att titta på. Jag vill se något som vara är ”wow” och ger mig spänning, gåshud, glädje. Men tycker inte det finns så mycket bra filmer längre? Det görs inte, allt som kommer ut påminner om någon äldre film och storyn känns bekant redan innan 15 minuter av filmen gått. Eller är det bara jag som känner så?

Iof har jag svårt att fokusera på film. Speciellt nya filmer. ”Tack Adhd & Ptsd”! Mitt fokus varar cirka en kvart sen är det så mycket annat jag tänker på, upptäcker runt mig, ljud som hörs, oro, planering, stress. Ändå skulle jag så gärna se en film som verkligen trollbinder mig och efterlämnar en känsla av välbehag. Det vore magiskt!

Nope, orden tog slut. Fokus brast. Det blev mörkt. Måste tända en lampa. Törstig. Kissnödig. Byxan skaver. Ahhh, en fågel flög förbi……

🤫🫶🏼

psykisk ohälsa, psykoterapi, ~Bara jag~, ~Familjen~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Hur ska det gå~

januari 17, 2023 Jojjo

Känner en viss oro över kommande mammavecka. Hur ska jag få ihop allting? Kommer jag orka? All planering med mat & andra aktiviteter, komma ihåg läkarbesök.. Finns en viss oro i mig.

Speciellt att orka. Att behålla fokus. Att komma ihåg tider. Allt som är så svårt när livet är som det är just nu. Just läkarbesök har jag ”lejt” ut till en vän. Varje bokad tid jag får skickas till henne så kan hon påminna mig. Men att planera middag, lunch, tvätta, hygien mm, sånt som annars bara sker av sig självt, det är skit svårt att hålla reda på.

En vän sa till mig, att vara förälder är det tuffaste jobbet man kan ha. Det är ju ingen nyhet i sig, men just i dagens samhälle så ska det kombineras att få barn, uppfostra barn, sköta hem & hus, aktiviteter, jobba & helst klättra inom karriären snabbt, och idag är det inte ett pussel som går ihop. Förr i tiden, då såg familjerna ut som så att mamma & pappa bodde ihop med sina föräldrar/syskon, och på dagarna gick de yngre ut och jobbade på gårdarna, plöjde mark mm, och barnen var hemma med den äldre generationen. Så när ”föräldrar” jobbat klart så hade ”farfar/mormor/morfar/farmor” förberett mat. Att uppfostra barn helt ensam är ”nymodigheter” och självklart med dagens krav på inkomst, status är det fullt förståeligt att många havererar. Speciellt vid separation.

Idag ska allt skötas ev den enskilda. Allt ska fungera i samhällets ögon. Allt ska märkas som är annorlunda. Hela tiden ska man ”göra, jobba, lyckas, trolla med dygnets timmar, se bra ut, hinna gymma, ha rätt kläder,kunna åka på semester, inte gnälla, hela tiden åstadkomma något, vara en spindel i nätet både på jobb & hemma”.. Undrar varför man kraschar??

Dags att plocka ihop mina saker o bege mig hemåt för mammavecka. Hoppas att barnen är glada, nöjda & på bra humör.

maskrosbarn, psykisk ohälsa, ~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Psykisk ohälsa och småbarnsförälder & tonårsförälder~

januari 16, 2023januari 16, 2023 Jojjo

Tänk att det är så satans tabu att våga visa att jag mår dåligt. Speciellt när jag är mamma. Allting som ska vara så satans bra och rätt utåt sett sätter enorm press på en, utöver den stress & press som redan finns då jag är mamma. Att må skit är hemskt. Att må skit och vara mamma är fruktansvärt.

Mamma till 3 barn som är pigga & ”hittepåiga”, fulla av energi, högljudda, kräver både regler och stimulans, måste ha tydliga riktlinjer och regelbundna tider för att inte gå helt ”bananas”.. Att klara av att tillmötesgå deras behov är något som just nu är väldigt svårt för mig. Jag kan komma på mig själv med att stå i köket. Jag bara står där men vet inte alls varför eller vad jag ska göra. Jag har inte ork att öppna ett skåp. Än mindre att kunna planera. Barnen går ju som på duracellbatterier och förstår inte varför jag är som jag är, varför jag glömmer bort saker, tex kanske jag sagt att jag ska kolla på Skolplattformen vilken dag en aktivitet är, eller jag skulle laga ett hål i en byxa, leta fram en penna/reflex, ja What ever, jag glömmer det lika fort jag sagt det. De påminner mig, om allt jag missat att göra alldeles lagom till att de alla tre ska gå och lägga sig. Så mitt i att pussa & krama om alla tre små troll i tur o ordning, så påminner de om allt jag glömt bort att göra, och just då kokar mitt inre. Jag som bara vill sätta mig ner i soffan o pusta o frusta, får massor att göra, och det känns som att jag spricker i tusen bitar av ångest över att jag dela glömt bort, behöver bli påmind, påmind när jag är som mest slut, skäms över att inte orka. Vill så gärna sova, men just på nätterna är sömnen bortblåst. På dagarna kan jag gå runt och vara trött. Så vansinnigt trött. Men när klockan slår 20:00, är tröttheten förändrad, jag är trött men kan inte blunda.

Mamma till en tonåring, i sina bästa år. Som aldrig vaknar av sin väckarklocka. Som snoozar om minst 10 gånger, men inte vaknar. Som aldrig går o lägger sig i tid. Som är den mest hjärtliga och charmigaste 15 åringen jag träffat. Som har sin Adhd, som är som min men ändå helt unik för honom. Där han kan lämna skåpsdörrar på vid gavel (något jag tränat bort o blir tokig av), glömma att spola i toaletten (hatar gammalt urin i toan), lägger sina små vita snuspåsar överallt; handfat, tvättmaskin, fönsterbrädor, v-rumsbord, köksbänk (som jag eller syskonen lägger händerna på, trampar på, äcklad av), som vill så mycket & vet vad som behövs, men som hos alla tonåringar så brister det i att ”veta vad som krävs och viljan att göra det”. Han som lades in på en Onkologisk avdelning och blev utredd för blodcancer efter Corona, som hade alla symtom på cancer, men tack o lov, EBV. Den skräcken i kroppen under utredningstiden, all ångest o rädsla i min sons ansikte, min maktlöshet & ilska. Hans lever har tagit skada och kommer kollas upp under ett par år. Just min tonåring är helt unik. Hans humor är helt fantastisk. Jag älskar honom så mycket, men hans morgonhumör och mitt är så olikt, det kan slå blixtrar om oss. Hans sätt att kräva saker är orimliga. Han vill bli skjutsad till skolan en viss tid, men går inte upp av klockan eller mina väcknings försök. Då blir vi oense och dagen förstörd.

Den unga vuxna, lever som på rosor. I den där underbara bubblan när man tycker om någon så mycket att allting annat suddas ut. Så jag unnar som det. Två jobb, körkort & bil. Mega kämpe! Hennes svårigheter som hon växt upp med, allting hon utsatts för, har jag önskat att jag kunnat ta över. Jag vill så gärna att hon ska leva smärtfritt. Men jag kan inte. Det är omöjligt trolla bort det hon upplevt & lever med. Hennes hälsa har påverkat mig hårt. Att nästan förlora henne när hon var 7 år. Att se alla ingrepp på hennes kropp, som har varit riktigt grova, och hon har stått ut och kämpat på. Allt jag sett, som hon fått utstå, ger mig ren o skär ångest och ilska. Inte bara en diagnos och ett ingrepp, utan alltid har hennes diagnoser medfört något extra, något allvarligt. Aldrig ”bra” resultat eller svar från Sjukvården. Alltid tillkom något, hennes kropp byggde egna antikroppar mot medicineringen, hon blev så dålig av cellgiftsinjektioner. Och jag kan inte ens tänka på hur hon mår i allt det här? Om hon tänker på det? Eller bara lever och kanske förnekar allting som varit? För det är väldigt mycket hon genomgått. Och jag som mamma har inte kunnat skydda henne. Jag har inte kunnat göra någonting för att hon ska slippa injektioner, undersökningar, smärta, motgångar mm. För hennes diagnos ger mig dåligt samvete. Just för typ det är så jävla orättvist att mitt barn ska ha det. Det är orättvist.

Jag känner mig aldrig tillräcklig. Jag känner mig som ett svek mot mina barn. Speciellt när jag inte orkar. När jag inte hör vad de säger, inte skrattar åt skämtet de sa, för att jag inte hör. Jag fokuserar så hårt på det jag ska göra att allt annat blir som en surrande runt omkring.

Ska det vara såhär? Måste det vara såhär?

Jag hoppas det är tillfälligt. Jag antar att det ska var såhär just nu, tillfälligt. Och jag får bara hålla ut. Och hoppas att barnen inte märker alltför mycket hur jag mår. Att den här tiden snart är ett gammalt minne, en tid att se tillbaka på och på något sätt minnas med stolthet över att jag överkommit den här tiden. Svårt att tänka så nu, att jag skulle kunna tänka på hur jag mår nu, och kanske känna glädje och tacksamhet över att jag genomgått, överlevt, klarat av, ändrat levnadsvanor & är tacksam & stark.

Den som lever får se

#vågaprata #skrikhögt

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~

Känner mig radiostyrd~

januari 13, 2023 Jojjo

Fortfarande väldigt avtrubbad och avstängd. Vågar inte le, rädd att leendet utlöser gråt eller andra känslor. Så jag använder knappt min ansiktsmimik överhuvudtaget.

Idag var första psykoterapin efter juluppehåll. Varit orolig inför det, orolig att behöva berätta allt som hänt. Men hon är bra min terapeut, hon hade läst på. Jag fick prata. Fick faktiskt bekräftat att det jag möts av, hur jag blir behandlad, är fel. Självklart utlöser det reaktioner och känslor, så det är inte konstigt att det som hänt, hände just nu, med tanke på allt jag öppnar upp genom psykoterapin, sedan blir jag inte respekterad av andra, utan jag blir undanskuffad och förlöjligad samt inte betrodd, dessutom respekteras inte mina gränser. Det är enorma svek mot mig.

Det är så sjukt hur lite jag värdesatt mig själv. Skulle någon av ”mina människor” bli behandlad så som jag blir, hade jag blivit riktigt arg. Jag hade gjort allt för att få min människa att se, eller få bort den från situationen. Skulle aldrig accepterat att någon inte respekterade dennes integritet, personliga space. Men när det kommer till mig själv, då ser jag inte.

Det här är något jag måste jobba med.

Både B-mottagningen och Terapeuten är helt överens om att jag ska försöka att inte bo hos M. Jag ska försöka bo på annat håll. För så länge jag inte kan vara helt 100 på att jag blir respekterad och inte behöver vara minsta orolig över att R kan komma in här, så kommer jag aldrig kunna satsa helhjärtat på mig själv. Jag kommer alltid vara orolig, redo att fly, inte känna mig säker. Och det är sant. Jag vet aldrig när hon viker ner sig och sätter honom först..igen.

Så glad att psykoterapin är igång igen. Så glad över 2 dagar i veckan på Beroendemottagningen, glad att jag prioriterar dessa bokade tider.

Det kommer ta tid. Lång tid. Men nu är jag här, jag ska göra det jag kan för att hitta respekten för mig själv, våga visa känslor, avstå alkohol helt o hållet, sätta gränser och hålla dom, och jobba med att tillåta närhet & kramar (i mini steg) och inte dra mig tillbaka vid beröring. Be om hjälp. Ta emot hjälp. En annan sak jag inte ens tänkt på, att låta andra ta hand om mig, typ skämma bort mig, låta mig bli omhändertagen. Det är något jag aldrig tillåtit mig att bli. Varför? Jag undrar själv ”varför”?.. Kanske för att då känner jag mig svag? Eller jag vågar inte bli van vid att andra tar hand om mig, för de kanske försvinner? Är det kopplat till mina emotionella svårigheter? Jag vet inte, men det slog mig faktiskt att det är sant, jag låter aldrig någon annan ta hand om mig, göra saker för mig, underlätta för mig.. Det är ju sjukt..!

Jag mår fortfarande riktigt dåligt. Mina ord fastnar i halsen. Jag vill ingenting. Jag vill inte känna. Inte prata. Inte ha ögonkontakt med människor. Jag vill helst krypa ner i en grotta och bara ligga där. Jag är så trött. Jag är så less på mig själv och att jag mår såhär. Jag är så trött, men ändå kan jag inte sova på nätterna. Jag har svårt att fokusera och ta in information. Jag skulle vilja ha ork o typ ut och gå… men det finns ingen ork. Dessutom skulle det krävas att jag skulle behöva fokusera på att röra fötter och ben och samtidigt andas. Jag kan inte göra de grejerna samtidigt. Jag kan inte hålla fokus på att fötter och ben ska lyftas i otakt för att samtidigt få ner luften i lungorna och andas ut. Där tar det stopp. Det är övermäktigt. Och bara tanken på allting som händer runt mig, en fågel, en bildörr, ett larm, mötande människor, hur det luktar, hur regnet låter.. Jag uppmärksammar minsta lilla ljud, minst händelse runt mig, och då tappar jag allt fokus på min kropp. Eller tvärtom.. Svårt att förklara. Någonstans vill jag göra så mycket, men vad jag behöver är att vila, ta allting i låg hastighet, känna.. Allting i mig bara drar åt olika håll, just vad jag behöver göra och vad jag vill göra! Varför är det så svårt att bara lyssna och göra det jag borde?

Ja, det var dagens utrensning. Av ord. Nu ska jag faktiskt försöka vila innan möte kl 14:00. Sedan hoppas jag att jag fått svar på om jag för sova hos en kompis i helgen.

Önskar alla en trevlig Fredag Den 13:onde! Hoppas ni laddat upp med era favorit skräckisar, chips & grönsaker med dipp, bubbelvatten/läsk, härliga kuddar och filtar till soffa/säng, och bra umgänge! Perfekt väder idag för just fredagen den 13:onde! Regn, blåst, mörkt & ruggit!

/ Divan Joso ☝🏼

adhd, ~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~

Godmorgon torsdag~

oktober 28, 2022 Jojjo

Klockan hade inte ens hunnit bli 07:00 och E satt påklädd o klar i soffan! Nu borstas tänderna! Plötsligt händer det..

••••• Älskade Adhd! Började skriva det där igår morse ⬆️ Såg nu att jag aldrig avslutade mitt inlägg••••

Idag, Godmorgon Fredag, var barnen på ganska gott humör ändå på morgonen. Det är sista dagen innan höstlovet så M har lite speciella och roliga aktiviteter, S ska ha lite halloween grejer med pyssel, E ska ha gosedjur med och de som vill Rockbjörnen pyjamas med! Lite mysigt att skolan fixar lite extra skoj så här innan lovet!

Själv har jag hur mycket som helst att göra idag. Har läkaren kl 13:00. Måste till Ikea o köpa saft, deras saft är så jäkla god, Stora S vill till Cubus, sn måste jag hinna dammsuga och skura och försöka pimpa hemmet lite inför S födelsedag på Söndag. Har Cup imorgon med M så det är svårt att hinna få något gjort just imorgon. Så idag kommer springa iväg i full fart! Jo, vill få på mig ett set naglar oxå, men behöver dotterns hjälp då mina händer och min vänster arm inte att olydigt fungerar som den ska..

Känns som jag glömt något.. Men ändå räcker det nog med allt jag redan har idag.

Sovit så dåligt både igår natt och inatt. Vaknat sjöblöt av svett och lakanen blöta.. Pga sköldkörteln. Mina värden är extremt pressade och det här påverkar mitt mående och min kropp. Just dessa svettningar är riktigt vidriga. Hoppas läkaren ringer idag så jag kan få ändra dosen på levaxin. Det här är inte rimligt längre..

Nu ska jag vänta in N, så han kan få skjuts till skolan o slippa gå i regnet.

Ha en fin dag!

~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~

Obehagligt~

september 16, 2022 Jojjo

Igår blev min son och hans vän erbjudna godis av 3 främmande killar i 15-18 års åldern. Kl 19 utanför vår lokala lilla Ica butik.

Ena killen tar upp en mobil och fotar min son. Han visar även att han tar kort på honom!

VARFÖR?? Vad får killar i den åldern att ge godis till två 9 åriga pojkar & sedan ta bilder med sin mobil?

Jag tycker det är väldigt obehagligt och gör allt i min makt nu att få ut den här händelsen i mitt område, till skolan, till andra föräldrar. Jag som själv har barn även i åldern 15-19, pratar givetvis med dom oxå, om att aldrig ge eller ta kontakt med yngre barn.

Jag har pratat med mina 3 yngsta idag, om vikten av att är de med om något som känns ”konstigt” så ska de alltid komma hem o berätta för mig eller deras pappa. Min son bröt ihop igår av ångest & gråt, och sa ”mamma, jag tror jag har gjort något fel”..

Självklart ska han inte ta emot godis från främmande människor, men det är tonårskillarna som gjort det största felet. Dom ska ha något bakom pannbenet, vett att aldrig ta kontakt med yngre barn. Min son har lämnat bra signalement om deras kläder så jag har redan spridit det till lokala grupper och vuxna i mitt område.

Jag tror det är viktigt att föräldrar, överallt, lyfter vikten av att barn aldrig ska prata med, svara på, ta emot saker från personer de inte känner, oavsett ålder & kön!

~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Nä du ligger ner o kvider, finns det alltid någon~

augusti 25, 2022 Jojjo

~dom vill sparka dig lite extra så att du inte glömmer bort hur dåligt du redan mår!!

Det är faktiskt sant! Idag blev jag så förnedrad av den som ska ha hand om min ”trauma/ptsd” behandling. Han sa fint, att han inte ville framstå som ”nedlåtande” men han sänkte all min sista självkänsla och ork så pass att jag just nu känner att livet , på riktigt, är meningslöst. Hade jag inte, poängterar INTE, haft barn, hade jag gett upp det här livet för länge sen. Varför i helvete ska jag leva om jag inte kan få den hjälp jag behöver när det behövs? Är jag mindre viktig och mindre prioriterad hjälp/behandling & vård just för att jag har fler barn än 2? För tydligen, om man har barn, som blir sjuka o du måste boka av ett besök, i mitt fall är det 4:ta barn, som ”kan” bli sjuka, och ställa till det med mina inbokade läkarbesök, då är JAG inte längre prioriterad behandling. Nä, då ska jag förklara mig, typ be om ursäkt, för varför jag inte kommit på de besök jag haft, o varför de avbokats.

Herre min jävla gud, att stå o trampa på någon som bönar o ber om hjälp, som NU har den uppbackning i form av barnvakt mm som krävs för att kunna gå en fullständigt traumabehandling, och får mig att känna mig ännu mera värdelös, fast jag förklarar exakt hur det varit, och hur det är nu, och att jag inser NU FÖRST att jag inte klarar av allting själv. Det är ett stort steg för mig. Jag har alltid försökt att klara allting själv. Aldrig bett om hjälp. Alltid ansett att mina problem enbart är mina o att andra inte ska blandas in, med andra ord har jag ALDRIg bett om hjälp. Nu fattar jag att jag måste be om hjälp. Jag måste ha ett nätverk runt mig för att klara av mitt egna psyke.

Allt som hänt, alla onda minnen, allting som bara växer sig mörkare inombords just nu, är övermäktigt. Jag har ingen glädje kvar. Jag känner verkligen att livet är meningslöst. Alltså MITT liv. Jag lever enbart för mina barn. Jag vill inte lämna dom men jag tvekar enormt på mig själv som mamma o undrar ibland om det inte vore bättre om jag bara inte fanns. Jag orkar bara inte längre & idag bekräftades den känslan ännu mer, att jag, som mamma till många barn, inte är något psykiatrin vill satsa på, just för att jag kanske behöver boka av besök pga sjuka barn. Alltså får en kvinna, mamma, inte ha barn som blir sjuka, för då är du inte i behov av behandling? Eller?

#primaliljeholmen #traumabehandling #ptsd #utmattningssyndrom

~Bara jag~, ~En snabbis~, ~Känslan idag~

Födelsedag= ångest~

juli 1, 2022 Jojjo

Jag har alltid haft problem med min födelsedag, sitter i från min uppväxt i fosterhem.

Jag var aldrig värd att firas och det var min fostermamma väldigt tydlig med att tala om för mig! Och det äckliga minnet ligger kvar i mig och kommer alltid upp till ytan den 1 juli, varje jävla år! Det är som ett spöke som alltid ska komma fram just idag. Jag försöker dock att vara glad & att le. Men inuti gör det så fruktansvärt ont och tårarna bränner i ögonen. Men jag vill inte visa mina barn det.

Stora S och tre små troll som väckte mig med blommor, en giffel med ett ljus i och sång, mina fina ungar som vill att jag ska bli firad. N ringde tillsammans med mamma och Leon och sjöng. Så gulligt! Men ändå är det så svårt att verkligen njuta och känna glädje och tacksamhet till de som är runt mig idag. Jag är så himla traumatiserad från de 11 jävla åren i fosterfamilj, att jag inte kan släppa den negativa spiralen som dom planterade i mitt huvud! Fan vad jag verkligen hatar den där människan. Hon borde aldrig varit godkänd för att ens skaffa egna barn och ännu mindre fått ta sig an mig och min bror. Jävla kossa!

Dagen har hittills handlat om att städa! Putsa, damma, skrubba, skura och tvätta. Jag vet varför, för att dels slippa känna, och för att få bort all smuts.. Men smutsen är delvis inuti mig, men jag gör bara mitt yttersta för att förtränga, göra rent, och få dagen att gå. Jag har svårt att sitta still. Måste röra mig hela tiden. Just nu är längsta stunden jag suttit ner, enbart för att jag bloggar..

Ebba & Sigge är hostiga som fan. Så det är ju mindre kul det med.

Vädret har faktiskt tilltalat mig idag, men nu verkar det klarna upp. Mitt sinne vill ha regn och mörker, gärna blixtrar och åska med.

Jaja, nu ska jag aktivera mig igen, hämta ut paket o gå till apoteket.

Tack för Gratulationer! Det värmer och betyder mycket, även om jag låter som att jag avskyr denna dag. Men, kanske, om cirka 10 år, har jag kommit ut den här onda spiralen och lärt mig uppskatta min födelsedag!

~Bara jag~, ~Familjen~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Känslorna rasar genom kroppen~

juni 23, 2022 Jojjo

Om någon tror att det är ett enkelt beslut att ta, att tillåta sin fyrbenta vän att få ”gå vidare”, tänk om! Det är bland det hemskaste beslut jag någonsin fattat.

Men en sak en människa med djur, en djurägare, ALDRIG får vara är EGOISTISK!

Hur mycket jag (vi människor) än vill blunda, skjuta upp ett tufft beslut kring sina djurs hälsa, så får det aldrig vara pga människan egoism.

Redan för ca 1,5 år sedan märkte jag att Ziri hade ont i höfter och bakben. Hon fick Metacam mot smärtan, det funkade sådär. Efter hennes valpkull så upptäcktes ganska snabbt att hon fick juvercancer, alltså cancer i tuttarna. Något många borde veta är att just om du har en tik, så säger många att ”skaffa en kull valpar för det minskar risken för livmoderhalscancer” men inte många talar om att risken för juvercancer faktiskt ökar drastiskt efter en valpkull. Nu köpte vi Ziri med avtal om att hon skulle få en kull. Något jag på ett sätt inte ångrar, eftersom Ziri idag har tre söner som lever kvar i sina hem. Men hade jag haft den kunskapen kring just juvercancer, hade jag nog i dagsläget köpt en tik o kastrerat direkt.

Jag försöker ändå att le och tänka tillbaka på alla fina och roliga minnen vi fått av Ziri. Hur otroligt lätt lärd hon varit, hur hon verkligen älskade att springa lös i skogen på landet, hur Ziri alltid vaktat o tagit hand om sin människoflock då den växt och utökats. När hon kom till oss blev hon och vår hankatt Killen direkt bästa vänner! De var oskiljaktiga. Ziri älskade sina människobarn S & N. När vi fick M tog hon sig direkt an den nya bebisen. Ganska snabbt därpå kom E och Ziri gick med stolthet med svansen i luften på promenader och höll koll på det stora barnen och vart bebisarna i barnvagnen var. Likaså när Lilla S kom. Ziri har verkligen satt enorm stolthet i att hålla koll på alla sina människor. När de yngre barnen gått ut med henne så har hon aldrig dragit i kopplet, knappt kollat på andra hundar, just för att hon vet att människan i kopplet är liten.. Vi gick en otroligt häftig personlighet i vår Dvärgpinsher, så annorlunda från vad många ”tror” om rasen.

Vi, hela Ziri Brilliants, människofamilj vill tacka Madelen och Zagorros Kennel för förtroendet att få ha haft hand om Ziri. Redan när jag såg annonsen på Blocket så visste jag att Hon var vår nya vän. Så stort Tack! Och all kontakt genom åren. Tråkigt att vi mosade valpträffar, men jag kommer att följa med i Gruppen och se hur Ziris barn, syskon växer och utvecklas!

Idag, 23/6 blev himlen en ängel rikare och våra hjärtan fyllde av dina tassavtryck! Tack för all kärlek, skratt, voffar, kindpussar, danser! Du lever i evighet i vår familj!

Ziri Brilliant

Zagorros kennel

F: 22/11-2011

”Härifrån till evigheten”

~Familjen~, ~Känslan idag~

Andas ut~

februari 24, 2022 Jojjo

Mardrömmen är över. För den här gången.. Det blev ett väldigt lyckligt slut!

EBV heter det som N fått. Det kan vara väldigt elakt när personen i fråga har ett sänkt immunförsvar, vilket han hade efter coronan i januari. EBV drabbar främst tonåringar, och troligtvis har småsyskonen burit med det hem från skola & dagis. Mindre barn blir inte sjuka.

Symtomen är på många sätt detsamma som elakartad cancer. Därav han blivit utredd för det.

Som jag förstod det så älskar EBV att attackera försvagade immunförsvar och det kan ta lång tid att bli helt frisk. Med tanke på att mjälten är förstorad så trycker den på magsäcken vilket orsakar illamående och såklart aptitlöshet. Och i N’s fall, som redan var sänkt efter covid, och aldrig riktigt hann återhämta sig, så har det här viruset satt sig hårt hos honom.

Nu väntar ny remiss till Barnläkarmottaging som kan mera om EBV & de ska följa N med olika prover, kolla vikten, inkomster & utgifter, för att han ska bli helt frisk, men det kommer att ta några veckor, just för att EBV attackerade hans kropp när han var som svagast.

Det har varit en vidrig väntan på svar, men när det väl kom igår eftermiddag då jublade vi högt! Glädjen var enorm!

Inatt har han sovit hos mig uppe på Gösta. Jag håller stenhård koll på hur mycket han dricker, alvedon enligt schema, zofran 2 ggr dygn. Mat, små mål ofta. Han får en stark sked av koncentrerad c-vitamin och D-vitamin, allt för att stötta hans immunförsvar åt rätt håll. Imorgon ska han flytta till pappa och syskonen.

Tack för all kärlek, omtanke och stöttning! Vi är väldigt tacksamma över att det gått så här pass bra, allt förutom Cancer känns tacksamt! Nu blickar vi framåt!