Mini Maria – ~Alltid En Diva~

Sista tiden har jag oftare vaknat och mått riktigt dåligt psykiskt, och haft den ”vanliga” kroppssmärtan såklart, men haft några få dagar då jag vaknat och mått ganska bra psykiskt. De dagarna är så få att jag kan räkna dom på en hand.

Idag vaknade jag av att jag hörde barnen på förskolan genom fönstret. Barn som skrattade och lekte. Och de spelar ofta musik på morgonen vid lämning, och idag spelades ” Jag är en gummibjörn ”.. Hörde genom fönstret, mamma har ”gamla” fönster med bara 2 glas och listerna runt skulle nog ha behövts bytts ut både 3-6 gånger. Iaf, jag vaknade med ett leende av att höra de glada barnen. Men ryggen, aj fan för denna trasiga rygg, den mådde inte bra idag. Hade riktigt jäkla ont.

Gick upp och pratade med ”flickorna”.. De försökte flirta och charma mig till att jag skulle ge som lite mjukmat, men idag stod jag emot deras charm. Kokade kaffe och sedan tog jag tag i berget av disk från firandet av Brorestoren i fredags. Så nu är köket i ordning igen.

Dricker min andra kopp kaffe, ska gå och borsta tänderna och smörja in ansiktet, sedan ska jag dra på mig byxor och jacka och ta mig ut på en promenad.

Imorgon är det tisdag ochvjag ska hem till mina fantastiska barn. Jag har nästan som en ”Skalmanklocka” i kroppen. Det känns i magen och i hjärtat när tisdagen närmare sig, för då är saknade efter mina barn väldigt kännbar. Det lixom suger i magen av längtan efter deras röster, deras små armar runt halsen när de kramas, deras goda o mjuka pussar på kinden, deras glittrande ögon när de tittar på mig. Ja, nu är längtan efter dom stor, speciellt de 3 små trollen som är de som visar mest hur viktig jag är för dom. Och de visar även hur mycket de saknat mig. Vet att min 14 åring saknar mig med, även 18 åringen, men de visar det inte på samma sätt. Stora S har så mycket med skolan just nu, det är sista terminen i Gymnasiet. Herre min gud så fort det gått alltså. Det känns som att hon började ”Ettan” för bara nåt år sedan. Nu är hon inne på slutspurten, Studenten närmar sig!!

Stora sonen kämpar på. Är så imponerad av hans kämpaglöd. Och hans sätt att uttrycka känslor, mål, vad han förväntar sig av skola och andra kontakter. Han är cool & stark!

Kan tänka tillbaka på Stora S tid i högstadiet. Hennes lite jobbiga år, med vänner och när hon var lite ute på hal is, men att jag aldrig tillät henne att vara med fel folk, höll stenhårt på tider och rutiner. Alltid skulle veta vart och med vem/vilka hon var. Och hur hon tillslut, fast hennes allra bästa vänner valde en annan väg, vände allting till att satsa på skolan, även fast hon fick gå själv på lektioner utan hennes närmsta vänner, satsade på betygen. Hon fann en ”ny vän” som hon ändå gått med i 2,5 år, och de klickade och hittade varandra. Och den tjejen är underbar! Så glad att dom hittade varandra, stöttade varandra. Och är nära även idag.

En ganska lik resa har stora Sonen gjort. Även om hans väg till ett stå stadigt har varit betydligt mer turbulent och otroligt jobbig och mera läskig. Han hamnade helt fel umgänge. Han gav upp allt. Han gjorde mig så jäkla orolig. Men jag gav inte upp. Jag har jagat, ringt, pressat, tagit emot den hjälp vi fått, även fast jag själv ringt och startat upp behandlingar, möten mm. Jag försökte stoppa allt direkt. Även fast jag själv inte upptäckte i ”tid” och inte förstod hur länge hans jobbiga resa pågått. Men idag, idag har han vänt på allt. Och inte tack vare socialtjänsten, familjebehandling, Mini Maria. Tack vare honom själv. Han gjorde tillslut ett val. Han ville vända sitt liv. Han gjorde det själv. Jag är så stolt och imponerad över hur han tog tag i sin ångest, sin oro, och helt bestämde sig för att bli den han är idag.

Så den enorma styrka som båda mina två äldsta har är imponerande. Jag ser hur de båda bestämt sig och tagit beslut utifrån dom själva, inte efter vad deras vänner gör/gjort, utan de har valt den ”vägen” som är lite mera skrämmande, eftersom de får gå den ensamma, utan kompisar. Men de har båda gjort det. Båda drivna av sina egna mål. Fy farao vilka starka och envisa, drivna och framförallt modiga barn jag har.

Jag vet att många år framöver så kommer nya prövningar när de 3 små trollen växer upp. Men jag kan känna att jag är lite redo, lite mera vaksam och vet att det kan bli turbulent, men att de besitter samma styrka och trygghet att klara av att rida igenom tonåren de med.

Jösses, så djupt det blev! Men jag är så stolt över mina vackra, starka, envisa, magiska barn.

Och jag vet att de inte har ett speciellt starkt nätverk kring sig, inte via blodsband, men de vänner de har idag, deras fina och kärleksfulla vänner och faktiskt Mig, så klarar de av det mesta. Glad för deras vänner! De är riktigt bra och fina människor.

Jag är oxå glad över att de ändå har lite mer av kontakter kring sig än vad jag hade som barn. Jag var totalt ensam. Jag hade inga trygga vuxna runt mig. Och då menar jag verkligen INGA. Jag hade en-två vänner. Men vuxna, det fanns det inte. Det har såklart påverkat hur jag litar på vuxna. Jag tror det är därifrån jag fått det här med att ”Jag ska klara allting själv, jag ber aldrig om hjälp, jag stressar och pressar mig till max för att sedan braka ihop”. Jag har nog blivit lite ”skadad” av uppväxten. Jag har svårt att lita på människor. Speciellt människor som säger ”Jag finns här, säg till om jag kan hjälpa på något sätt” bla bla bla.. För de gånger jag lagt stoltheten åt sidan och bett om hjälp har precis samma person som erbjudit sitt stöd/hjälp mm, dragit det tillbaka såhär 🤌🏼 (knäpper med fingrarna)

Och sedan uppfattar jag det som att vuxna människor oftast bara snokar. De ställer frågor bara för att få veta detaljer. Och oftast frågar de just de personerna (främst barn) som absolut inte ska bli utfrågade!! Det gör mig äcklad och arg. Sluta spela fin o omtänksam när det bara är nyfikenhet. Låt andra få berätta sina ”hemligheter” när de själva vill. Vissa saker vill man kanske hålla för sig själv av en anledning?

Nä, nu ska jag hinka mitt kaffe och pallra mig ut på en promis. Det blåser en hel del idag med. Blir att smörja ansiktet ordentligt!!

Ha en fin dag!

Och kom ihåg; när någon inte berättar något kan det bero på att man inte vill känna mera press eller stress än vad man redan gör. Kanske behöver man få ha sin lilla hemlighet ensam för att slippa känna sig som en ännu större ”förlorare” när andra vet saker de inte borde.. Respektera alla! Tänk längre än vad näsan räcker! Om du ska veta om något, får du med största sannolikhet veta om det när det är dags!

~Bara jag~

Sommarlov~

juni 14, 2021 Jojjo

Ser inte fram emot årets sommarlov. Inte ens litegrann.. Jag vill såklart att barnen ska ha ett magiskt lov med sol, bad, glass, lek & minnen, men med vår situation med storebror så är energin i mig helt utdömd och jag känner panik inför alla dessa lediga timmar.. Hur ska jag kunna hålla koll? Hur mycket ska jag leta? Hur mycket orkar jag bråka, tjafsa, motarbeta hans dumheter?

Har varit sjukskriven för utmattningssyndrom och stress. Nu närmar sig dagen då jag ska ut på golvet igen och jobba. Jag känner en hel del ångest men vill ändå ge det en chans.. Jag vet ju inte om jag inte testar..

Men inte på en enda HEL dag kan jag hålla honom hemma. Hans attityd är i botten. Han gör verkligen allt för att reta upp mig o få mig att helt tappa humöret.. Idag gick han o vråla i Skhlms garage för det att han inte får sin märkeskläder han vill ha.. Men hallå??? Seriöst?? Ska jag köpa dyra märken till en unge som inte sköter det som ska skötas, som använder äckliga substanser, som stjäl och ljuger??? Wtf, hur kan han ens argumentera med så dåligt så argument???

Ikväll är det match, jag har lovat att vi ska se den.. Ham drog hemifrån vid 15:45.. Jag tror inte han kommer hem, fören tidigast 01-02 inatt.. Jag är så jävlas trött. Har knappt sovit 2-3 timmar per natt sen i fredags. Han kommer hem och väcker mig mitt i natten då han tycker det är rimligt att komma hem till.. Jag är blockad i hans telefon.. Jag är så himla less.. På torsdag är det två viktiga möten. Ett som enbart gäller för Noel. Ett för mig & R gemensamt med andra föräldrar till struliga ungdomar.

Nu ska jag njuta av sista kvällen på 7 dagar med mina kids.

Ha det bra!

~Bara jag~, ~Familjen~, ~Helt Galet~, ~Känslan idag~, ~Tråkigheter~

Att leva med~

maj 31, 2021 Jojjo

Jag tänker att jag ska vara så ärlig & sann jag bara kan och vågar i det här inlägget. –Kanske kan det vi går igenom stötta eller hjälpa någon annan förälder i samma sits??

Vårt ena barn har ”strulat” ett tag. Vi, som föräldrar, har försökt med regler, bestraffningar och belöningar.. Inget har gett någon direkt utdelning.

Nu är det så att inget vi för är tillräckligt. Istället lever hela familjen med en klump i magen och en oro som är ständigt.

N har problem med fel umgänge, droger, attityder, stölder & allt som kommer med att vara ett struligt barn. På det har han sin Adhd som i det här fallet inte är en styrka. Snarare det motsatta. När vi dessutom bor i en storstad så är precis ALLT väldigt nära och tillgängligt. Det finns så många appar för att få tag på precis vad man vill. Alkohol, röka, snus/cigg, tabletter, kokain/amfetamin/heroin.. Det finns precis allt. Du kan tillomed få det utkört om du betalar för det. Så allt är enkelt och tillgängligt.

Det är så mycket jag fått höra och veta om min son den sista tiden som skrämmer mig enormt. Mentaliteten bland ungdomar idag, sjunker framförallt i åldrar, men själva mentaliteten är skrämmande hög och brutalt rå. Fruktansvärt läskigt!

Vi, mamma & pappa, har försökt med allt för att förhindra och sätta käppar i hjulet för honom, försvåra att han kan ta kontakt med fel folk, jaga honom, störa honom o hans vänner, prata, skrika, skratta, gråta, förhandla.. Ja allt.. Vi har försökt flytta honom bort från vår ”ort” men han rymmer tillbaka.

Han är inskriven på Mini Maria. Han har två handläggare på Soc. Han träffar läkare och ssk på BUP. Han ska lämna pissprover kontinuerligt. Han avviker då såklart när han ska dit. Han är riktigt arrogant i tonen mot alla han träffat som arbetar inom sjukvården, beroendevård, psykiatrin, skola, socialtjänsten. Han pissar, inte ordagrant, på alla som försöker hjälpa och stötta honom.

N verkar ha haft de här problemen sen ca 1.5 år tillbaka. Jag, min naiva jävel, misstänkte först för ca 6 månader sedan att något inte stod rätt till. Jag, som dessutom sitter med alla facit och borde veta, hur droger ter sig i människor, har inte märkt något.

Att leva och bo med ett barn med kraftiga problem, med droger & alkohol, är hemskt. Med missbruk, oavsett flytande form eller röka, följer ett beteende som är okontrollerbart. Han stjäl. Han ljuger. Han är aggressiv. Han är manipulativ. Han har stulit av sina syskon. Han har stulit massor av mig. Han har tillomed stulit hemma hos sin mormor. Jag får gå med mitt necessär i handen när jag är boendeförälder. Jag kan aldrig släppa ifrån mig den. Hans syster har fått gömma sina mediciner. Han har stulit hennes 18 års present. Han har tömt småsyskonens spargrisar. Stulit massa receptbelagda läkemedel av oss.

Vi försöker göra allt för honom. För att han ska vilja ändra sig. Göra en egen förändring.. Men här vet jag, oohhhjaaa, att vill inte personen SJÄLV förändra sig, så kommer det INTE att hända. Tyvärr! Jag kan fortsätta störa, jaga och vara jobbig, inget kommer hända om inte han själv är redo att förändra sitt beteende och sina berusningsmedel.

Med detta vill jag även poängtera att jag kommer inte sluta. Jag kommer fortsätta vara jobbig, som han uttrycker det.. Vissa har nog sett att ”jag” skriver på hans Insta, det är ett hövligt effektivt sätt att få kontakt med honom. Han blir så förbannad, eftersom typ hela hans skola ser det och alla hans vänner. Jag kommer fortsätta med alla mina knep för att störa hans beteende.

Ja, han är inskriven på olika instanser för att få hjälp, han har säkert minst 15 anmälningar till Socialtjänsten på sig. Så om Du tänker att du vill lägga ytterligare en, det behövs inte. Ca varannan vecka kommer det in en ny, så den här summan av 15 ökar hela tiden.

Men, att leva med ett barn med missbruksproblem, innebär konstan oro & stress. Det innebär att ditt hjärta går i bitar dagligen. Du tar och famlar efter varje liten ljusglimt och tror på varenda ord som sägs, för att bara sekunder senare inse att du blivit manipulerad. Igen… Och så här är det dagligen. Varje telefonsamtal, varje gång telefonen ringer slår hjärtat dubbla slag, tungan sticker, jag är livrädd för att samtalet ska innebära något fruktansvärt. Så här är det varje dag.

Jag har varit naiv, och mitt råd till andra föräldrar, som känner igen sig, lita inte på ett enda ord som sägs. Lås överlåset på dörren om det behövs. Förhindra och stör ditt barns umgängen. Skäm ut ditt barn genom att kolla alla sociala medier. Rota igenom lådor och säng i barnets rum. Ha aldrig alkohol hemma. Lås in och göm mediciner. Tårar är manipulation. Lita inte till ett enda ord. Droger gör människor opålitliga och de för allt för att få tag i sin berusning. Kopiera alla kompisarnas nummer. Ta kontakt med kompisars föräldrar. Starta ett nätverk med de vuxna. Ta hjälp av Socialtjänsten, Mini Maria (berondecenter) och BUP/Bumm. Prata med skolan, be om hjälp med anmälning till soc. Gör allt för att motarbeta, ge inte dyra saker, för de säljs för att få in pengar. Prata, prata och prata med din tonåring. Du kommer säkert inte få ett vettigt svar, inte nu, men någon gång i framtiden kanske deras sköld brister och Du når fram. Fortsätt bara vara jobbig. Det är din skyldighet som förälder. En väldigt viktig sak är att nätverka med kompisarnas föräldrar. Där får man otroligt mycket information, hjälp att hålla koll, och man känner sig inte lika ensam och maktlös.

Med det här inlägget har jag försökt att vara så öppen jag kan, om hur vi har det just nu. Det är långt ifrån hela sanningen om allt som sker, utan inlägget är väldigt putsat, men jag vet att många undrar, och jag har inte riktigt styrkan att verbalt berätta hur vi har det.

Hos mig har det här utlöst en akut stressreaktion med ökad panikångest. Att jag har PTSD i grunden är inte till hjälp. Jag har utvecklat triggers mot ringsignaler. Där kan jag få panikattacker. Jag tål knappt ljud längre. Jag hatar starkt solljus. Jag är konstant på högvarv. Jag sover aldrig helt, väldigt ytligt. Är konstant trött. Jag har helt tappat minnet. Minns inget längre. Glömmer bort allt om det inte skrivs ner på en gång. Jag är för stressad för att kunna sitta vid matbordet o äta. Oftast fastnar mina ord i halsen.. Svårt att få fram det jag vill.

Jag ser mina andra barn gå med oro och ångest och det ilska i ögonen, pga sin brors beteende. Det är inte okej. Dom mår otroligt dåligt av sin brors beteende, i en familj drabbas alla. Jag vill ge dom all min kärlek och uppmärksamhet, men när ett barn ger ett negativt beteende så innebär det att jag måste lägga mer än vad jag orkar på att försöka ha koll på det barnet. Det drabbar hans syskon. Och det är så jävla fel!

Jag har varit sjukskriven ett tag nu. Ska försöka återgå till jobbet om några veckor. Det är med båda glädje och skräck. Igår blev jag död för mig själv, när jag inte kunde återberätta något jag gjorde bara 30 minuter innan.

Nu har jag iaf försökt att låta er som läser lin blogg få ta del av hur livet hos oss är. Till viss del. Jag vill även förtydliga att vi har hjälp från många olika instanser och myndigheter, vi gör vad vi kan som föräldrar, vi pratar med N, jag har grym kontakt med N’s rektor och resurs. Men just nu är det inte tillräckligt.

Jag har därför gått till sista steget. Ansökt om att få Behandlingsfamilj till honom. Han ska inte vara med sitt umgänge eller i Stockholm. Jag fattar det nu. Och, ni som känner mig, vet att det här är det absolut SISTA jag vill, men jag ser ingen annan lösning.

Hoppas någon hittar stöd i den här texten. Och ni som undrar, fått några ”frågetecken” uträtade.

http://www.beroendecenter.se

http://www.socialstyrelsen.se

http://www.bris.se

Ta hand om Er!