~Bara jag~

Onsdag= ledig~

Tre små troll kom iväg utan minsta problem idag! Glada & pigga!

Men så har vi den dära lite trögstartade 16 åringen, som aldrig går upp av något av 47 ställda larm! Inte vaknar även fast solen ligger på och lyser upp hela hans rum, aldrig störs av att jag ställt upp sovrumsdörren och ropar på honom ca var 3:dje minut, inte hör att jag står bredvid hans säng och knackar i väggar, garderobsdörr eller i händerna!!!! Jag blir som less på dessa förbaskade mornar! Denna trötta 16 åring! Jag tjatar & tjatar & tjatar! Jag vet att jag var morgontrött i tonåren, men såhär jäkla illa minns jag inte att jag var.. Fy farao!!!!

Har du en del att försöka hinna med o fixa idag, men när han strular då förskjuts mina planer och jag blir jäkligt stressad!

I helgen har Maxi hemmamatch, ska bli kul att gå på! Igår var det bara jag & Sigge som hängde efter skolan, Ebba stannade till hos två kompisar på väg hem från skolan och Max hade fotbollsträning.

Sovit piss dåligt inatt. Haft ont i ryggen som bara den. Blir så arg på vårdcentralen och läkare. Det står att alla ska förnya recept i GOD TID, minst så du har medicin för 5 dagar innan du behöver nytt recept. När Jag då följer den uppmaningen, men Läkaren inte förnyar ändå, vad fan ska man då göra? Jag har ätit medicinen i flera år, inget nytt som uppkommit där. Är det såhär vården ska vara? Ska det behöva bli en ekonomisk fråga för att få vård och jag är tvungen att gå till privata läkare för att klara av mina dagliga sysslor utan att gråta av smärta? Inte kunna sova pga ryggvärk? Blir så förbaskat trött på det här!!

Klagat nog nu, ska väl in o ställa mig o applådera över huvudet på sonen igen!!

~Bara jag~

Blir bättre dag för dag~

Varje pass på jobbet känns lite liiite lättare för varje gång. En dag avslutade jag med att skratta hjärtligt ihop med en kollega. Det trodde jag inte skulle hända på länge. Så tråkigt att hon ska sluta, jag kommer verkligen att sakna henne. Hon är en glad, hjälpsam, noggrann, omhändertagande & fantastisk undersköterska. Önskar henne såklart all lycka på nya arbetsplatsen!! Hoppas hon får ett lönelyft oxå!

Jag är långledig då en röd dag infaller då jag ska vara på pass. Men inga chefer är på plats då och då inte jag heller. Nästa gång Det Sjuka Huset kallar är på måndag.

Idag sällskapade jag & mamma till Arken Zoo, Hemköp, Lidl. Nu är hon på Mindrullness & jag har kastat in en fläskytterfilé i ugnen på 125 grader och hoppas få en fin Pulled Pork till kvällen. Ska hämta henne 16:00.

Min arbetsplats är verkligen annorlunda sen innan sjukskrivning. Det är stor omsättning på personal, då inte enbart undersköterskor som söker nytt, utan 3 fantastiska läkare har slutat, ssk är det flera nyutexaminerade (noll erfarenhet av arbete på avdelning) och undersköterskorna flyr avdelningen. Dessutom är vårdtyngden så mycket högre nu. Många med mera behov av stöd och hjälp med allt för daglig hygien, stöttning med mobilisering. Det känns inte som att det är en avdelning som är vad den heter, utan att vi blivit en Geriatrik. Det är så sorgligt. Det ska inte vara en sådan omsättning av personal. När så många byter på så kort tid så är det ett tecken på att något är mindre bra. Och ofta är då problemet ”Ledningen”.. Men ingen säger något. Alla går tysta & missnöjda. Jag älskar mina usk-kollegor. De är helt otroliga människor som är fantastiska på sitt jobb. Men utan rätt stöd och backning o uppskattning av befintlig personal så söker man nytt.

Usch vad jag klagar. Men vad vore livet utan att få gnälla lite, speciellt på sitt arbete. Det sker inom alla olika arbetskategorier.

Nä, ska kolla klart nästa avsnitt av Modern Family innan jag måste åka o hämta mamsen!

Ha de!!

~Bara jag~

Snigelfart~

Så kan jag beskriva hastigheten på min återgång i arbete. Men, 1,5 vecka avklarad, det är inte illa. Och jag lever. Jag har överlevt. Nä, jag lever faktiskt. Även om det är jobbigt, psykiskt påfrestande, jag känner mig så skör och är orolig, så är jag på plats på Det Sjuka Huset! Helt ärligt trodde jag inte det. Trodde inte ens att en dag skulle gå.

Kanske är det nu en vändning sker? Är det nu allt bara ska fungera och Jag ska må bra hela tiden och hitta trygghet o självsäkerheten i mig? Det vore ju drömmigt värre.. Nä, att det kommer motgångar är jag väl medveten om. Och det är inget jag ser fram emot. Känner mig som ett uppblåst ballong i psyket, så är rädd att den spricker och att jag bara tappar all ork, all lust, all kämpaglöd & bara ger upp. Jag vill inte det. Vill inte alls Ge Upp! Vill fortsätta framåt, vill hitta lösningar. Vill kunna vara som ”alla andra” och göra det alla andra klarar av, såsom att arbeta.

Nu är det ledigt imorgon och helgen, så just nu är jag helt slut. Så trött. Ska tvinga mig att duscha innan sängen. Har psykoterapi o b-mott imorgon. Så upp med tuppen!

Tack för titten!!

Puss

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~

Möte~

Möte med personalansvarig & HR för n anpassad återgång.. –känns inte alls som att jag blir helt hörd, trots att jag använder min röst!

Hur sjutton ska jag få en omgivning att litegrann förstå, när jag inte vill outa mig själv helt o hållet? Jag vill absolut inte berätta allting, jag vill fortfarande vara någorlunda anonym på min arbetsplats, och den biten är jäkligt svår att få behålla, när människor är nyfikna, trångsynta och inte är intresserade av hur människor i omgivningen ”mår”, inte utan att få ”gotta” sig i alla detaljer.

Jag är så känslig för ord. Hur man säger en sak och hur orden når mig. Exakt det hände såklart. Utan att ens ha påbörjat min återgång får jag höra vad jag inte får göra för då blir det jobbigt för min närmsta chef. HR såg min reaktion, och försökte lugna mig, men orden har redan slagit till med full kraft. De har redan börjat gro i mig och redan planterat sig som ett mörker och orosmoln.

Jag känner enorm stress. Ångest. Det här kommer bli tufft och svårt. Det kommer innebära sömnlösa nätter och många känslor. Det vet jag. Till viss del är det okej. Det är normalt efter en långtidssjukskrivning. Jag är bara orolig att det kommer bli betydligt mera svårt än jag klarar av. Jag är orolig att jag ska hamna nere på botten igen. Jag som alltid strävar efter att vara bäst på det jag gör. Göra mitt yttersta i alla situationer. Få människor runt mig att må bra och känna sig sedda. Den här prestationsångesten suger faktiskt. Önskar att jag inte hade den. Att jag kan känna att ”tillräckligt” är lagom. Att acceptera att ”mitt bästa” är alldeles lagom. Men min hjärna funkar inte så.

Ja, på måndag börjar jag. Då är jag återigen på ”Det sjuka Huset” och…. där tog orden slut..

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Känns inte bra.. Inte ens lite~

Nu känns det som att min grund håller på att fallera helt. Det som kändes ganska stabilt för en månad sen är bortblåst.

Dela fick jag då vet att jag enbart hade 4 behandlingstillfällen kvar på psykoterapin. Ena blev jag sjuk ifrån, de andra två försvann pga påsken & röda dagar. Så här sitter jag nu i väntrummet och undrar, – är jag ”frisk” nu? Är jag färdigbehandlad?”

Har jag sen i November behandlats för 11 år av trauma i foster hem? 4 år av mina första år i livet? Övergrepp? Allt som varit smärtsamt? Har allt det blivit behandlat och anses som ”rimligt”?

Nej!! Hela min själ skriker NEJ! Jag är inte klar. Känns som jag knappt börjat och nu ska jag vara klar? Det här var inte vad som SAS när jag fick samtalet om traumabehandling. Då hette det att jag inte hade ett slutdatum, vi skulle gemensamt jobba med mina minnen, återuppleva och exponera i min takt. Och det kändes så bra!!

Nu känner jag mig lurad av psykiatrin. Jag har varit tydlig med att jag inte haft förtroende för kurator/psykologer, terapeuter just pga när jag gått hos någon så kommer helt plötsligt en käftsmäll och de säger att ”tyvärr har jag inga flera tider till dig, dina 10 samtal har gått åt”.. Men jag kan alltid söka privat, vilket innebär bekosta själv. Vem fan har råd med det? Inte jag!

Jag litade på den här behandlingen. Jag litade på den informationen jag först fick. Återigen är det jag som blir drabbad psykiskt. Min självkänsla far i botten.

Vad ska jag göra nu?

~Bara jag~

Bara tankar~

Blir så irriterad över hur jag kan bli missförstådd över att jag en viss typ av människa. Du har säkert hört uttrycket ”leva i bubbla” eller att någon är ”fyrkantig”.. Jag är i jämförelse med de uttrycken en ”Stjärna” eller en ”spretig boll”.. Jag förstår inte människor som tänker i en liten fyrkant och inte kan tänka utanför boxen! Speciellt när det är Jag som då blir missförstådd bara för att jag tänker utanför boxen, jag försöker vara trevligt och lyssnar intresserad och ställer frågor. Då är Jag konstig…?

Alltså Nej, jag är så vansinnigt less på att allt jag gör kan misstolkas så otroligt av vissa, och då blir jag utpekad och ifrågasatt. Jösses, hoppa av din höga häst, försök fatta att inte alla har en hemlig agenda i allt de gör, utan det finns de som är sociala och glada och som inte lever kvar i något som var för ett tag sen. Jag kan skilja på Då & Nu.. Men bara för att Du inte klarar av att ”fler bollar i luften” så är inte jag så. Det gör mig oxå ledsen att jag då förlorar en vänskap. Men det är nu & här jag själv förstår att den vänskapen numera är förstörd och har blivit förminskad och skämmig! Jag vill och behöver inte det. Jag vill ha raka rör, ärliga konversationer, få tycka olika, kunna minnas med glädje, men när det inte kan vara så då släpper jag och borstar av mig och går vidare. Jag pallar inte ha dåligt samvete. För mig har allt varit kul, knasigt och förr, värt att ha kvar, men näe, inte nu! Jag ger fan upp!

Och det känns så vansinnigt skönt att jag kommit dit. Att jag tänker så. Att jag följer vad jag känner. Och står på mig.

Har kollat på ”Maskinen” på SVT med Anis Don Demina och lite Ato Karlsson. Den va bra! Jag älskar Atos stand up, och tycker att även Anis är bra! Bra kombo!

Nu blir det att bara slappa och chilla innan jag ska komma på vad magen ska få i sig idag.

Jag var bjuden på påskbrunch idag men tror jag förstörde det genom att säga ifrån till en fyrkant!! Well Well, vad göra?

Ha en fin söndag!

~Bara jag~

Ny vecka & Jag bestämmer hur den ska bli~

För visst är det så?

Det är ju bara Jag som kan avgöra och bestämma hur jag vill att den här kommande veckan ska bli. Vill jag ligga i soffan och slösa bort timmarna; fine, mitt val! Vill jag satsa på att få minst 6000 steg 3 dagar denna vecka? Eller kanske 11000 steg vid 3 tillfälle ..? Vill jag äntligen ta mig till simhallen? Mina val!

Morgonen var bra. Glada och fina barn. Max stormade dock in till mig redan kl 6:00 och väckte mig med rop, ”mamma vi måste upp, klockan är 6 redan”.. Hmm, måndagar börjar alltid Trollen kl 9:00. Alltid gjort. Så han var bara en timme för tidig med att väcka mig 😁

Noel kom upp utan problem. Skönt morgonhumör. Stora S fick jobb så hon och killen gick samtidigt.

Jag har tvättat, plockat, fixat med mina orkidéer, putsat speglar. Nu äntligen lite kaffe och bara soffhäng framför Nyheterna. Shajze så vuxen jag lät nu! Tro mig, en tillfällig ”vuxenhet” idag!

I påsk är jag helt solo. Inte bara singel utan solo från familj. Inga barn, ingen mamma. Men jag ser fram emot hur det kommer kännas & upplevas. Tror det är första gången någonsin som jag kommer vara helt ensam under en högtid. Så blir det när man är varannan vecka förälder. Så det kommer bli intressant att uppleva en helt ny situation.

Det får räcka för idag, jag ska uppdatera mina ”sidor” i menyn. Både ”Backflash” & min egna historia. Men med allt som pågår inuti mig med terapi och exponering, så fastnar orden ofta i huvudet när jag ska skriva. Det blir en låsning typ.. Men det kommer!

Njut av Aprilsolen nu! Snart kommer mera snö 🤯

Puss

~Bara jag~

Baby fyllt 8~

Igår var det dags för första Aprillisen att fylla år. 8 år. På en dag kändes det som att hon blev mycket större.. Jag menar det verkligen, från 7 år till 8, det hände något under natten. Hon känns så mycket ”större” och ”tjejigare”..

Nästan så hon blev ”pre-teen” på ett dygn!

Hon fick en mobil av sin pappa, inte min smak alls, då jag tycker barn ska vara barn och leka istället för att stirra i telefoner. Hon gick sin första lilla sminklåda med 5 ögonskuggor, 4 läppglans & 2 nagellack. Och hon fick Barbien hon önskar sig i 1,5 år. Nya utsvängda jeans som hon oxå önskat sig, en adidasklänning. Hon var nöjd. Bästa är oxå att min mamma (mormor) alltid kommer & gör tårta ihop med födelsedagsbarnet. Det är något barnen verkligen älskar. De får handla, välja dekoration, vispa grädde och fixa tårtan med bara mormor. Något jag värdesätter mycket. Det är såna minnen barnen kommer älska att ha. Inte presenterna i sig, utan tiden, skratten med mormor och tårtfix! Tack mamma ♥️

Baby 8 år
Den här barbien hon önskat så länge. Hon fick 2, en av mig & en av mormor.
Älskade trollungen..
Allsång för henne
Hipp hipp hurra

En lugn och fin o lagom födelsedag.

M har sovit hos en kompis från fotbollen inatt, och de andra två trollen lät mig sova lite längre imorse. Första sovmorgonen på säkert 6-7 veckor. Helt magiskt & så skönt.

Igår pratade jag med NorrlandsBlondie i telefon i 2 timmar & 45 minuter. Tacksam för att hon tar initiativ att ringa. Jag själv är verkligen så bortkopplad från allt, har så mycket att jobba med i mitt liv. Helt underbart att prata med henne! Saknar henna mycket & hoppas att 2023 blir det året jag kan ta mig dit & hälsa på!

Nä, nu är det dags att göra klart det som ska innan ny vecka! Fyllt i almanackan för April månad med möten, läkarbesök, matcher, träningar, tider skola, idrott, med mycket mera!

Ha en fin söndag ♥️

~Bara jag~

Gråter~

Här ligger jag o grinar.. Varför vet jag inte. Inte hänt något just idag som gör mig ledsen. Men tårarna bara rinner. Jag ville stoppa gråten. Göra annat. Gråt är ofta ihopkopplat med panik för mig. Men jag lät mig låta tårarna rinna. Försökte andas så lugnt som möjligt & bara var ledsen. Och det först jag gör är att börja leta efter en orsak till att jag är ledsen!!! Istället för att bara låta mig vara just ledsen..

Iof var det många olika saker & faktorer som påverkat mig från förra veckan. Prövningar, känslor, test, andras känslor & tankar. Jag inser ju hur jäkla svårt jag har för att tillåta mig att känna och ta in att jag inte är gjord av stål. Att jag faktiskt är ganska känslig inombords men aldrig tillåtit mig att vara sårbar. Att vara ”stark” är jag bäst på! Alltså på riktigt. Att inte visa med en min i ansiktet vad jag känner är jag proffs på. Att förhindra och stoppa känslor är jag grym på.

Att vara ledsen, gråta, visa sårbarhet och vara mjuk är jag så sämst på. Det här är något jag tycker är jobbigt. Jag är avundsjuk på människor som kan skratta, gråta, visa känslor, visa sina riktiga Jag, prata om jobbiga saker, vågar vara sårbara utan skam, jag är verkligen så avundsjuk påse egenskaperna.

Jag vill vara sån. Kanske inte fullt ut. Men mjuk, sårbar, våga gråta o visa om något är jobbigt. Våga ta emot tröst.

Så nu har jag legat här i ca 40 minuter med tårarna rinnandes. Jag såg på ”Din mamma, Min pappa” och när ena sonen pratade till sin pappa så släppte något inuti mig. Dels en sorg över att jag inte vågar dejta. Och dessa mammor & pappor på tv får det att se s naturligt och fint ut.. Men jag, Inte tror jag det finns någon som faktiskt skulle vilja dejta en 5 barnsmamma. Jag känner mig så lite värd när det handlar om att våga träffa en man. Jag är rädd för att faktiskt bli kär. Att tycka om någon och bli sårad. Jag har min självbild som är min, men andra tycker jag har fel, men jag tycker jag har rätt. Det är ett problem för mig såklart. Det är lättare att bara undvika allt som har med kärlek, träffar, killar att göra. Ändå längtar jag efter närhet. Närhet som att bli kramad, hålla handen, en strykning över ryggen eller kinden, så ni inte tänker annan ”närhet”.. En stor bamsekram. Att få se in i någons ögon och se uppskattning & värme. Men ack, när jag inte vågar, så blir det omöjligt.

Jag har inte heller umgänget att träffa någon ny person via. Mina närmsta vänner bor i Björnlunda, Luleå, Öland, Sorunda. Den jag träffar kommer från samma kompisgäng som jag och där finns inga killar att hitta. Ja, de andra har vi avståndet till.

Ska jag börja med att hitta nya tjejkompisar för att kunna träffa någon snäll man som luktar gott, är singel, öppenhjärtlig, kul, varm??

Nä, med mina murar som sakta tunnas ut, växer oxå längtan efter en vuxen tvåsamhet. Men inte bo ihop, särbo. Längtan & glädjen. Att vara längtad efter. Åtrås..

Just i programmet är de ju ca 13-16 år äldre än mig, och jag tycker de är så fina, modiga, vackra människor. Och att se glimten, gnistrande ögon, det öppnar upp känslor hos mig.

Jag blev våldtagen på en dejt i slutet av året 2020. En dejt jag trodde på. Verkade vara en snäll man. Vi hade pratat med varandra i 7-8 månader innan vi träffades. Hans söner var hemma. Men jo, han lyckades ta min kropp utan godkännande. Jag hamnade i chock. Han höll i för min mun när jag sa Nej.

Han anmäldes. Lades ner pga ”Ord mot Ord”.

Där bestämde jag mig för att mina dagar med en man kan räknas som avslutade. Jag har mina ärr. Han gav mig nya sår. Han förstörde så mycket då han valde att ta min kropp och förnedra mig när hans söner är i samma lägenhet. Skammen jag har, gör att jag tappat tron på mig själv. Jag är nog inte skapt eller gjord för att älska eller älskas. Jag ska nog vara ensam med mina barn. Hård som stål. Inte få värme och kärlek. Inte åtrå eller åtrås.

Men ja, jag sörjer vad jag inte kommer få uppleva. Jag sörjer när jag ungdomarna prata om sina föräldrar, jag sörjer när jag ser deras lycka & skratt. För jag är satt på en bänk utanför allt det där.

Idag är ingen bra dag… ♥️