~Bara jag~

Är med barnen~

Kom hem igår till mina troll. Haft en kortare mamma vecka, pga spöken på psyket. Haft många läkarbesök så helt ärligt insåg jag att jag inte var stabil nog att ha barnen en hel vecka. Prima, Lilje berget är alla jätte stolta över att jag sagt ifrån. Det är precis vad Soc sa att jag skulle göra så får barnens pappa ”steppa upp” o avlasta mig. Det är ju inte för alltid lixom.

Kom hem igår. Möttes av doften av kattpiss från lådan, ett tecken på att lådan tömd för sällan. En centimeters dammlager på alla hyllor i vardagsrummet. Diskmaskinen full, iof ren, men lämnad till mig att tömma. Ingen mjölk i kylen till barnen. Grus och sand i hallen, en matta utlagd för att dölja allt grus från skorna o för att lura ögat att inte dammsuga. Tvättkorgen överfull. I kylskåpet har någon svart sörja runnit ut, den struntar då den som hällt ut den att torka upp, så det lämnades till mig. En pappkasse med sopor stod fint i köket, lämnad till mig, det är ju så långt att gå till soprummet med den. I vardagsrummet på golvet ligger 5 papper sönderklippta i molekyler, inputtade mot elementet, lämnade till mig att plocka upp. Det går inte att dammsuga upp pappret, fastnar ju i dammsugaren.

Ett av mina barn berätta att deras pappas nya flickvän skulle kommit hit under veckan. Blev inställt. Som tur är, tänker jag, hon skulle ju blivit så skrämd om han tog hem henne till den här misären. Det är ju äckligt. Inget man låter sin nya kärlek se första gången hon kommer hit. Sen tycker jag att jag ska träffa henne innan barnen. Jag vill veta vem som ska spendera tid med mina barn.

Så idag tvättas det, dammsugs, diskas, målas vaser & plockas skräp, dammas. Allt för att barnens pappa ska komma till ett rent hem. jag vill att det ska var rent, att han ska kunna fokusera på barnen, men han tänker inte likadant. För honom är öl och nya flickvännen viktigast. Barnen & hemmet kommer långt ner på listan. Lite lustigt, för några veckor sen ville han få mig vräkt från lägenheten. När jag bad om att han skulle ha barnen extra, då var det inte populärt, barnen behövde träffa mig, och han mådde dåligt psykiskt, konstigt att han orkar åka till nya flickvännen varje dag & vara där istället för att jobba, och må så dåligt, inte hinna sköta städ hemma, men sitta i Hökarängen varje vardag, strunta i om äldsta sonen kommer iväg till skolan, allt för att hänga hos en vuxen kvinna, och s n ”må så dåligt” att barnen blir jobbiga. Varför är man då hela dagarna hos en vuxen? Istället borde han vila? Sköta hemmet? Eller gå till jobbet?

Jag är trött på att bara för att jag är sjukskriven pga Ptsd, utmattning, adhd, trauma och går behandlingar för att bli frisk och orka jobba, då går han samtidigt och börjar må dåligt men istället för att vila eller sköta vad läkare säger, så stressar han upp, lämnar barnen på skola, fort till flickvännen, stressa därifrån o hämta barnen, inte hinna laga mat, diska eller städa, dricka öl varje dag, be dottern skjutsa honom hit o dit, och han kan inte ha sina barn? Undrar vart prioriteringen är fel?? Inte fan blir det lättare för mig heller att fokusera på behandling, när lärare, fritidspedagoger, resurs, bup ringer mig för att ”pappan” inte svarar. Jag får sådan stress.

Gud vad jag gnäller. Men jag är så trött. Är så nära gråt. Nära panikattacker hela tiden.

Han kan leva hur fan han vill, ingen säger emot. Barnen ställer inga krav på honom, inte som de gör mot mig. Han kan dricka varje dag, blir skjutsad vart han vill. När han inte städar, är det mig barnen gnäller till för att det luktar kattbajs/kiss, är grus på golven, luktar i kök. Men när han är här säger de Inget. Jag blir så stressad o ledsen.

Nästa vecka har jag 4 mottagningsbesök. Och ska ta mig till simhall för att simma. Måste försöka stoppa viktuppgången.

Hej hopp Med vänlig hälsning, ”GnällSopp”!!

maskrosbarn, psykisk ohälsa, ~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Psykisk ohälsa och småbarnsförälder & tonårsförälder~

Tänk att det är så satans tabu att våga visa att jag mår dåligt. Speciellt när jag är mamma. Allting som ska vara så satans bra och rätt utåt sett sätter enorm press på en, utöver den stress & press som redan finns då jag är mamma. Att må skit är hemskt. Att må skit och vara mamma är fruktansvärt.

Mamma till 3 barn som är pigga & ”hittepåiga”, fulla av energi, högljudda, kräver både regler och stimulans, måste ha tydliga riktlinjer och regelbundna tider för att inte gå helt ”bananas”.. Att klara av att tillmötesgå deras behov är något som just nu är väldigt svårt för mig. Jag kan komma på mig själv med att stå i köket. Jag bara står där men vet inte alls varför eller vad jag ska göra. Jag har inte ork att öppna ett skåp. Än mindre att kunna planera. Barnen går ju som på duracellbatterier och förstår inte varför jag är som jag är, varför jag glömmer bort saker, tex kanske jag sagt att jag ska kolla på Skolplattformen vilken dag en aktivitet är, eller jag skulle laga ett hål i en byxa, leta fram en penna/reflex, ja What ever, jag glömmer det lika fort jag sagt det. De påminner mig, om allt jag missat att göra alldeles lagom till att de alla tre ska gå och lägga sig. Så mitt i att pussa & krama om alla tre små troll i tur o ordning, så påminner de om allt jag glömt bort att göra, och just då kokar mitt inre. Jag som bara vill sätta mig ner i soffan o pusta o frusta, får massor att göra, och det känns som att jag spricker i tusen bitar av ångest över att jag dela glömt bort, behöver bli påmind, påmind när jag är som mest slut, skäms över att inte orka. Vill så gärna sova, men just på nätterna är sömnen bortblåst. På dagarna kan jag gå runt och vara trött. Så vansinnigt trött. Men när klockan slår 20:00, är tröttheten förändrad, jag är trött men kan inte blunda.

Mamma till en tonåring, i sina bästa år. Som aldrig vaknar av sin väckarklocka. Som snoozar om minst 10 gånger, men inte vaknar. Som aldrig går o lägger sig i tid. Som är den mest hjärtliga och charmigaste 15 åringen jag träffat. Som har sin Adhd, som är som min men ändå helt unik för honom. Där han kan lämna skåpsdörrar på vid gavel (något jag tränat bort o blir tokig av), glömma att spola i toaletten (hatar gammalt urin i toan), lägger sina små vita snuspåsar överallt; handfat, tvättmaskin, fönsterbrädor, v-rumsbord, köksbänk (som jag eller syskonen lägger händerna på, trampar på, äcklad av), som vill så mycket & vet vad som behövs, men som hos alla tonåringar så brister det i att ”veta vad som krävs och viljan att göra det”. Han som lades in på en Onkologisk avdelning och blev utredd för blodcancer efter Corona, som hade alla symtom på cancer, men tack o lov, EBV. Den skräcken i kroppen under utredningstiden, all ångest o rädsla i min sons ansikte, min maktlöshet & ilska. Hans lever har tagit skada och kommer kollas upp under ett par år. Just min tonåring är helt unik. Hans humor är helt fantastisk. Jag älskar honom så mycket, men hans morgonhumör och mitt är så olikt, det kan slå blixtrar om oss. Hans sätt att kräva saker är orimliga. Han vill bli skjutsad till skolan en viss tid, men går inte upp av klockan eller mina väcknings försök. Då blir vi oense och dagen förstörd.

Den unga vuxna, lever som på rosor. I den där underbara bubblan när man tycker om någon så mycket att allting annat suddas ut. Så jag unnar som det. Två jobb, körkort & bil. Mega kämpe! Hennes svårigheter som hon växt upp med, allting hon utsatts för, har jag önskat att jag kunnat ta över. Jag vill så gärna att hon ska leva smärtfritt. Men jag kan inte. Det är omöjligt trolla bort det hon upplevt & lever med. Hennes hälsa har påverkat mig hårt. Att nästan förlora henne när hon var 7 år. Att se alla ingrepp på hennes kropp, som har varit riktigt grova, och hon har stått ut och kämpat på. Allt jag sett, som hon fått utstå, ger mig ren o skär ångest och ilska. Inte bara en diagnos och ett ingrepp, utan alltid har hennes diagnoser medfört något extra, något allvarligt. Aldrig ”bra” resultat eller svar från Sjukvården. Alltid tillkom något, hennes kropp byggde egna antikroppar mot medicineringen, hon blev så dålig av cellgiftsinjektioner. Och jag kan inte ens tänka på hur hon mår i allt det här? Om hon tänker på det? Eller bara lever och kanske förnekar allting som varit? För det är väldigt mycket hon genomgått. Och jag som mamma har inte kunnat skydda henne. Jag har inte kunnat göra någonting för att hon ska slippa injektioner, undersökningar, smärta, motgångar mm. För hennes diagnos ger mig dåligt samvete. Just för typ det är så jävla orättvist att mitt barn ska ha det. Det är orättvist.

Jag känner mig aldrig tillräcklig. Jag känner mig som ett svek mot mina barn. Speciellt när jag inte orkar. När jag inte hör vad de säger, inte skrattar åt skämtet de sa, för att jag inte hör. Jag fokuserar så hårt på det jag ska göra att allt annat blir som en surrande runt omkring.

Ska det vara såhär? Måste det vara såhär?

Jag hoppas det är tillfälligt. Jag antar att det ska var såhär just nu, tillfälligt. Och jag får bara hålla ut. Och hoppas att barnen inte märker alltför mycket hur jag mår. Att den här tiden snart är ett gammalt minne, en tid att se tillbaka på och på något sätt minnas med stolthet över att jag överkommit den här tiden. Svårt att tänka så nu, att jag skulle kunna tänka på hur jag mår nu, och kanske känna glädje och tacksamhet över att jag genomgått, överlevt, klarat av, ändrat levnadsvanor & är tacksam & stark.

Den som lever får se

#vågaprata #skrikhögt

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~

Känner mig radiostyrd~

Fortfarande väldigt avtrubbad och avstängd. Vågar inte le, rädd att leendet utlöser gråt eller andra känslor. Så jag använder knappt min ansiktsmimik överhuvudtaget.

Idag var första psykoterapin efter juluppehåll. Varit orolig inför det, orolig att behöva berätta allt som hänt. Men hon är bra min terapeut, hon hade läst på. Jag fick prata. Fick faktiskt bekräftat att det jag möts av, hur jag blir behandlad, är fel. Självklart utlöser det reaktioner och känslor, så det är inte konstigt att det som hänt, hände just nu, med tanke på allt jag öppnar upp genom psykoterapin, sedan blir jag inte respekterad av andra, utan jag blir undanskuffad och förlöjligad samt inte betrodd, dessutom respekteras inte mina gränser. Det är enorma svek mot mig.

Det är så sjukt hur lite jag värdesatt mig själv. Skulle någon av ”mina människor” bli behandlad så som jag blir, hade jag blivit riktigt arg. Jag hade gjort allt för att få min människa att se, eller få bort den från situationen. Skulle aldrig accepterat att någon inte respekterade dennes integritet, personliga space. Men när det kommer till mig själv, då ser jag inte.

Det här är något jag måste jobba med.

Både B-mottagningen och Terapeuten är helt överens om att jag ska försöka att inte bo hos M. Jag ska försöka bo på annat håll. För så länge jag inte kan vara helt 100 på att jag blir respekterad och inte behöver vara minsta orolig över att R kan komma in här, så kommer jag aldrig kunna satsa helhjärtat på mig själv. Jag kommer alltid vara orolig, redo att fly, inte känna mig säker. Och det är sant. Jag vet aldrig när hon viker ner sig och sätter honom först..igen.

Så glad att psykoterapin är igång igen. Så glad över 2 dagar i veckan på Beroendemottagningen, glad att jag prioriterar dessa bokade tider.

Det kommer ta tid. Lång tid. Men nu är jag här, jag ska göra det jag kan för att hitta respekten för mig själv, våga visa känslor, avstå alkohol helt o hållet, sätta gränser och hålla dom, och jobba med att tillåta närhet & kramar (i mini steg) och inte dra mig tillbaka vid beröring. Be om hjälp. Ta emot hjälp. En annan sak jag inte ens tänkt på, att låta andra ta hand om mig, typ skämma bort mig, låta mig bli omhändertagen. Det är något jag aldrig tillåtit mig att bli. Varför? Jag undrar själv ”varför”?.. Kanske för att då känner jag mig svag? Eller jag vågar inte bli van vid att andra tar hand om mig, för de kanske försvinner? Är det kopplat till mina emotionella svårigheter? Jag vet inte, men det slog mig faktiskt att det är sant, jag låter aldrig någon annan ta hand om mig, göra saker för mig, underlätta för mig.. Det är ju sjukt..!

Jag mår fortfarande riktigt dåligt. Mina ord fastnar i halsen. Jag vill ingenting. Jag vill inte känna. Inte prata. Inte ha ögonkontakt med människor. Jag vill helst krypa ner i en grotta och bara ligga där. Jag är så trött. Jag är så less på mig själv och att jag mår såhär. Jag är så trött, men ändå kan jag inte sova på nätterna. Jag har svårt att fokusera och ta in information. Jag skulle vilja ha ork o typ ut och gå… men det finns ingen ork. Dessutom skulle det krävas att jag skulle behöva fokusera på att röra fötter och ben och samtidigt andas. Jag kan inte göra de grejerna samtidigt. Jag kan inte hålla fokus på att fötter och ben ska lyftas i otakt för att samtidigt få ner luften i lungorna och andas ut. Där tar det stopp. Det är övermäktigt. Och bara tanken på allting som händer runt mig, en fågel, en bildörr, ett larm, mötande människor, hur det luktar, hur regnet låter.. Jag uppmärksammar minsta lilla ljud, minst händelse runt mig, och då tappar jag allt fokus på min kropp. Eller tvärtom.. Svårt att förklara. Någonstans vill jag göra så mycket, men vad jag behöver är att vila, ta allting i låg hastighet, känna.. Allting i mig bara drar åt olika håll, just vad jag behöver göra och vad jag vill göra! Varför är det så svårt att bara lyssna och göra det jag borde?

Ja, det var dagens utrensning. Av ord. Nu ska jag faktiskt försöka vila innan möte kl 14:00. Sedan hoppas jag att jag fått svar på om jag för sova hos en kompis i helgen.

Önskar alla en trevlig Fredag Den 13:onde! Hoppas ni laddat upp med era favorit skräckisar, chips & grönsaker med dipp, bubbelvatten/läsk, härliga kuddar och filtar till soffa/säng, och bra umgänge! Perfekt väder idag för just fredagen den 13:onde! Regn, blåst, mörkt & ruggit!

/ Divan Joso ☝🏼

~Bara jag~

Bokade tider hela veckan nästan~

Den här veckan kommer gå fort. Har två bokade tider inom vården idag. En imorgon bitti och psykoterapi på fredag. Kommer vara helt slut till helgen.

Den här veckan började med strul såklart. Jag förväntade mig en sak, som inte hölls, som satte mig i en jäkligt stressig situation. Och jag undrar lite, är det medvetet av den personen att göra så det blir kaos för mig?? Är det någon form av straff? Hämnd? Varför inte bara säga eller skrika ut vad som bränner i bröstet istället för att sätta mig i en väldigt stressad & pressad sits?

Idag börjar pappa veckan. Än så länge är jag i lägenheten men ska snart packa ner lite kläder och börja röra mig bort. Ligger bara i soffan och andas lite.

Sovit så dåligt inatt. Dels pga jag alltid haft sömnproblem, men min mellan son vaknade vid 01 av en mardröm och kröp ner mellan mig & Lilla S i min säng, så det blev ganska trångt, och sen vaknade de redan vid 5 tiden och hade någon ”vilda leken” i sängen. Så var helt mosig när klockan ringde. Hoppas på bättre sömn inatt.

Mitt psykiska mående är bara helt platt. Det är enda ordet jag kan förklara med. Jag varken känner eller tycker. Jag går runt som en zombie. Jag kan inte gråta och inte skratta. Jag hatar känslan av likgiltighet, samtidigt som jag kanske borde vara tacksam att jag inte känner något alls, just nu. Jag hoppas att jag snart kan må bra. Känna glädje och sorg. Våga visa känslor. Kunna uttrycka mig utan att orden klumpar ihop i halsen, kunna höra vad som sägs till mig. Börja leva igen.

Är det en orimlig önskan??

~Bara jag~

På väg hem~

Jag älskar när mammaveckan startar! Jag älskar att få möta mina små och stora troll, få laga mat med dom och sitta o kolla bompa tillsammans!

Men idag har jag inte den känslan. Inuti mig gnager dåligt samvete. Jag känner mig inte duktig och bra. Jag känner att jag misslyckats. Jag sviker de jag älskar och bryr mig om allra mest. Det är en hemsk känsla. Och jag kan inte göra ett skit åt den. För det kommer bli katastrof snart. Det är inget som går att undvika. Jag bara väntar på när det ska hända. Och det kommer ske snabbare än jag tror..

Har iaf packat ihop mina saker. Ska bara lyfta mitt tunga arsel från sängen, ta på mig jackan & ta min väska och påse och gå ut genom dörren. Men det tar emot. Det är extremt svårt idag.

Jag kommer få fira 3:dje advent med mina troll. Då ska granen upp. Vet inte hur jag ska orka det. Jag har världens sämsta pokerface.. Barnen kommer att se på mig att något är fel. Att jag inte är sådär glad som jag borde vara över julen. Undrar om jag kanske skulle sökt efter ”pokerface” under Black Week och fyndat ett då? Som jag kunde ta fram när mitt riktiga ansikte inte håller måttet? Tänk vad enkelt det skulle vara då..? Eller som att ha en tablett att ta till middag, som fyllde allas magar och även gav smak i munnen av en ljuvligt hemlagad måltid, men allt vi gjorde var att svälja ett litet piller med vatten? Det vore något! Så mycket lättare allt skulle bli! Tänk om jag kunde pausa livet! Bara trycka på P A U S och göra vad jag vill ett tag för att starta igång allt när jag känner för det? Ja, jag kan alltid önska och drömma.

Livet är svårt. Att vara mamma är svårt. Att vara separerad är svårt. Att inte ha ett fungerande nätverk är svårt. Att lida av psykisk ohälsa är svårt.

Just nu, är det just det sistnämnda som är värst. Att jag har en Hypotyreos som inte alls behandlas som den ska, att min Adhd är helt upp i det blå och tar beslut lite av sig själv, att lida av kronisk smärta i rygg och armar, att ha en Ptsd som är under behandling, sömnbesvär, panikattacker som inte är under kontroll, ekonomi som inte räcker till. Ångest! Den här jävla ångesten som hypotyreosen,adhd, Ptsd enbart förvärrar då ALLA DESSA JÄVLA DIAGNOSER motarbetar varandra!! Hur är det möjligt att de ska just motarbeta varann? Varför kan de inte bara gå ”hand i hand” och försöka ge mig lite andningspauser i livet?

Just nu är sköldkörteln värst. Jag ska äta Levaxin 175 i tre dagar, sen 200 i fyra dagar sen återigen 175 i tre dagar, ja ni som fattar vet, och det här ska jag i mitt minne komma ihåg? Ska göra detta i 10 veckor för att sedan ta nya prover. Alla siffror, alla dagar & doser, det går inte ihop i mitt adhd huvud? Spelar ingen roll om någon säger ”skriv ner allting”, för när jag glömmer bort att fylla i vilken dag jag är på då har det helt fuckats up.. Jag är så less på den här jävla hypotyreos’n! Önskar ingen att få problem med sköldkörteln! Det är fan värre än en depression, speciellt då den ger exakt samma symtom fast typ gånger 10 & drabbar din hud, uppblåsthet, svullnad i ansikte, stressmage & förstoppning, myrkrypningar i huden, torrt o livlöst hår, svettningar men ändå iskalla fötter, sväljsvårigheter vid skov, sömnsvårigheter, kan känna sig som en sengångare ibland, ändå hyper en annan dag, hjärntrött och trögtänkt.. Förstår ni hur dessa diagnoser bara krockar??

Ja, jag vet att jag gnäller. Jag klagar! Men jag är i en väldigt neråtgående spiral just nu, kanske är den över imorgon? Eller om en vecka? Eller tänk om, redan ikväll? Jag vet aldrig när jag ska känna lite glädje och må lite bra. Det är inte jag som styr det, det är hormonerna som bestämmer och speciellt min sköldkörtel!

Så, kul läsning va? Hoppas Du har en bra dag!

~Bara jag~

Ibland behövs det inte mycket för att jag ska skratta läppen av mig~

Och en person som är jävligt duktig på att få mig att totalt tappa det är min mamma! Idag skulle vi ut i skogen. Sagt o gjort, hon går åt sitt håll med Michonne och jag går åt mitt håll, i min ensamhet.

Första stället hör jag henne ropa efter mig flera gånger, hon ropar om ”mördar fällor” och att ”dom där är ute efter oss” med mycket mera.. På väg tillbaka till bilen så såg vi ett ”matningsplats” för rådjur/älg med ”vakttorn” bredvid. Med andra ord en avrättningsplats. Sjukt!! Och då har mamma skrikit om att det är mördare och spioner i skogen strax innan 🤷🏻‍♀️

På andra stället åker vi förbi ett flera små stugor, helt ärligt, hela området såg ut som ett ”pundarnäste”, ni får ursäkta ordvalet, men det var CREEPY!! På ett hus står det ”Rednex Paradiset”!!

Grannsamverkan= släng er i väggen!!!!!!

Ändå skulle vi bara en snabbis in i skogen en bit därifrån. Vi kommer ca 5 meter in o då hör jag mamma skrika bakom mig, av lycka tänkte jag, men icke, hon har fastnat i en GREN som fällde henne, så det enda jag ser är huvudet på henne!!

Jag går vidare.. Efter ca 10 minuter ringer min mobil, MAMMA står det. Hon sitter då o bilen, och nojar över REDNEX folket i området. Jag trodde vi gick i samma skog..?

Ni fattar säkert att vi har förbannat kul när vi umgås? Ofta sjukt mycket skratt o tårar!!

Tack mamma ♥️

Kräftor på ballen med min bästa mamma
Ut för att möta mördarfällor i skogen 😂

Nu är jag så jävla övertrött och bara skrattar åt minnesbilden av mammas huvud stick upp i skogen och har faktiskt liiiite dåligt samvete över att jag bara vände ryggen till o lät henne ta sig upp själv 😝

~Bara jag~, ~Dagligt~

Något varje dag~

Ni som tror att vara sjukskriven innebär vila, återhämtning, träning, ta igen sömn, osv, THINK AGAIN!!!!

Denna vecka har varit full av möten. I måndags 8:30, i onsdags 8:30.. Gällande N. Idag 14:15 ska vi till hans tillfälliga skola. Ser fram emot att få se och höra hur de jobbar där, undrar lite hur planen är att få honom till skolan, när avståndet ökat drastiskt. Ikväll kl 19 ska jag tvätta.. Orkar inte men nödvändigt.

Det är jobbigt att bo med barnen hos min mamma. Men skulle inte orka bo i byggdamm och hantverkare som jobbar, inte ha toa eller dusch, inte ha rinnande vatten.. Då är det såklart att föredra att bo här. Men den ena vuxna här, driver mig till vansinne. Han är sur o grinig, hatar mina djur, måste kommentera på onödiga saker. Jag är inne i en kraftig brand pms period just nu så ”Glad & trevlig” finns inte i min personlighet just nu.

Jag sover som en jävla kratta. Jag har sammanlagt sedan i söndags sovit En hel natt.. Jag kommer inte till ro. Jag är spänd som en fiolsträng konstant. Jag har ont i kroppen, ont i nacke o axlar, känner mig extremt äcklig och ful..

Jag har försökt att öka på motionen den här veckan. Finns en riktigt bra trappa utanför mamma, den försöker jag att gå i varje dag. Det är ca 40 steg upp, och tanken är att jag ska springa i den. Uppför och gå nedför. Men försöker börja långsamt o sedan öka på.

Igår blev jag så jävla sur, tydligt tecken på pms, när mammas lilla katt ska hoppa upp på köksbordet och misslyckas och drar ner tidningen med all svamp jag plockat i golvet.. Jag blev rosenrasande inombords och kunde inte dölja det. Fattar väl såklart att katten inte menade det, men jag blev sur ändå. Jag ville koka katten och mata hunden med henneNä, inte riktigt kanske, men du fattar kanske vad jag försöker komma fram till.

Jag vill ut i skogen igen. Jag vill bara gå och gå och gå… Andas friskluft, filosofera utan att ändå behöva tänka, krama ett träd, sparka på en stubbe, leta efter tomtar och troll… Ja, det vill jag göra.

Alla andra, okej NÅGRA, runt mig är så fulla av äckel energi och vill åka till parker, badhus, nya jätte-lekparker/äventyrsbanor, och jag vill egentligen bara för skrika Nej!!!! Men då blir mina barn drabbade av det och det vore egoistiskt av mig. Jag ska inte vara negativ. Men just nu är jag väldigt N E G A T I V….

Jag vill ha vin! Massor av vin! Inte bli full egentligen, bara sitta och mysa i en stor stickad tröja, tända ljus, mysig film, ett/två/tre glas (flaskor) rött vin 🍷.. Skojar om mängden om inte det får fram. Är både ironisk och negativ: blivande komiker kanske..?

Imorgon har jag dessutom lovat att åka med äldsta till DS & fixa lite till L.

Jag skulle vilja kunna ta ett piller varje dag som bygger upp självkänsla, tar bort alla negativa tankar, får kroppen att slappna av, men skärper sinnena och ökar på prestationen, får en att känna genuin äkta glädje, ökar kreativiteten och tålamodet, får en att djupandas varannan timme, ger en pigga ögon och rosiga sinnen, låter kroppen somna på 5 minuter och sedan sover i 8 timmar helt utvilad och full av energi!!

Finns det något sånt????

Kram Kyss ”Kolsyra” Knopp Kropp… Divan

~Bara jag~, ~Känslan idag~

Förlåt~

Skrev i mitt förra inlägg att jag inte har någon att prata med, men det har jag ju.. Om jag vill så vet jag att Tessa, Mamma & Vera och även Lisa finns att ventilera med!

Jag har bara inte styrkan själv att dra igång ett samtal med någon.

Jag hade sån tur att förra fredagen kom Tessan hit i rekord fart och kramade och pratade och även mamma. Ni läser mig som en öppen bok och ni tvingade mig att visa känslor och ventilera. Otroligt uppskattat.

Vera du har hört av dig och försökt starta samtal, men jag har nekat.

Jag står lixom och velar på ett ben just nu. Jag vet inte vad jag känner. Jag måste själv (tror jag) försöka komma på hur jag ska kliva ur den här perioden i mitt liv. Men jag vet inte hur. Jag har aldrig blivit så nedslagen. Så besviken och känt mig så ovärdig att leva.

Jag trodde inte jag skulle klara skolan. Men, jag gick upp, klädde på mig, borsta tänderna och tog mig till skolan! Jag mådde bättre på eftermiddagen. Vet ännu inte helt hur jag ska hitta ork och styrkan igen, men jag kämpar för att komma dit.

Men ber om ursäkt för att jag sa att jag inte har någon! Jag har någon(ra)!

Jag är inte ensam. Men jag är extremt duktig på att sluta mig och inte vilja prata till en början. Jag blir som eremit, vill ”slicka mina sår själv) och grubbla! Inte bra, jag vet, men det är Johanna!

Puss på Er! Ni är alla fantastiska människor ♥️

~Familjen~, ~Känslan idag~

Concerta~

Idag tas första tabletten igen! Har längtat faktiskt! Hade BVC idag oxå med Sigge, han fick sin första dos rota vaccin. Fyllde i ett skattningsformulär ang hur jag mår och det fick oroväckande betyg. Så ska på uppföljning igen i januari-februari. Hade en annan BVC-sköterska idag då vår ordinarie är på Nya Zeeland och hälsar på familjen. Men hon var faktiskt helt underbar! Väldigt omtänksam och kändes genuin. 

Sigge är nu 63 cm lång och väger 6,8 kilo. Huvudomfång 40! Helt tiptop kille! 

Kl 15 ska jag på Uppföljning av Noels åtgärdsprogram i hans skola. Ska bli spännande att se vad de säger om att han inte ätit sin concerta på 2 veckor. Men han måste gå upp i vikt. Han är så mager och jag vill att han ska äta upp sig. Sen tycker jag oxå att morgnar och kvällar är pain in the ass men vad ska jag göra?! Han äter ingenting när han tar concertan och det slutar med att han börjar kräkas för att kroppen går ner i svältläge och då missar han skolan pga det. Ett jäkla ”roddande” det här. Känslorna går upp o ner och jag vet inte vad eller hur jag ska göra.. Nu äter iaf jag medicin så kanske det åtminstone blir lite lättare att hantera alla svårigheter här hemma.. 

Så, ha det bra!

Puss