Etikett: mamma till fem

~Bara jag~

Älskar hur ljust det blir med snö~

Jojjo

Det är en väldig skillnad på humöret nu, märks på barnen med. Inte lika mycket tjafs på morgonen med kläder, de verkar förstå att det är kallt & blött och då krävs varma och vattenavstötande kläder!

Kom hem igår, tvätten är överfull. Det såg ut som ett fullständigt kaos, men han kom o städade upp golven iaf. Men när det inte tvättas så finns inga strumpor eller byxor till barnen, det blir problem för mig.

Jag har ett riktigt skov med min hypotyreos just nu. Mega trött, nedstämd, frusen dagtid, svettas på nätterna.. Tog en dusch nyss och kändes som att jag tappade allt mitt hår i duschen. Hatar den här förbannade sköldkörteln.

Fick en förfrågan om julafton igår. Men är kluven och tackar nog Nej. Jag vill såklart fira med mina barn, men det borde kunna ordnas att vi gör det tidigare på dagen. Jag vill inte tränga mig på eller få någon att känna sig obekväm pga mig, då kommer jag att känna av det och det gynnar inte mitt egna mående. Så det blir en väldigt annorlunda jul i år, men så blir det när man separerar. Allt blir annorlunda. Nya traditioner, nya rutiner, man märker vilka som finns och vilka som inte finns och det på gott o ont.

Jag hade andra besöket hos min psykoterapeut i fredags och längtar tills på fredag när det är dags igen. Jag känner att jag vill ha en aktivitet.. Och då menar jag inte just specifikt att träna eller så, menar att träffa nya människor genom lika intressen. Jag vill ha flera umgängen. Men släpper aldrig de människor som står mig nära, ni är inte utbytbara!! Vill mest se vad det finns för mig.. Nya bekantskaper, bli mer social. Men det är nog ett önsketänkande. Jag är låst i mig själv pga vad som hänt de sista 1,5 åren plus alla äckliga minnen från min barndom. Jag hoppas att psykoterapi är det som hjälper mig släppa det gamla, bearbeta det jobbiga och gå vidare med glädje och lugn i kropp & själ.

Dags att börja sätta upp julstjärnor i fönstren. Men jag orkar inte. Och vill inte. Igår fick jag höra att ”*piip* inte gillar julen och får ångest av julen”. Att det är stressigt med jul!!”

Då tappade jag all ork! Vem är det som alltid pyntar? Alltid rullar 100 köttbullar? Alltid lagar all mat och städar? Som försöker få ihop en trevlig tid innan jul? Som dessutom ska hinna, ha råd, slå in och gömma julklappar? Jo Jag.. Inte sjutton är det någon annan i min familj som lyfter så mycket som ett lillfinger inför advent och julemys..!?! Jag kände bara att all luft gick ur mig och jag funderar på att skita i stjärnor i fönstren. Strunta i julkalendrar, jag har ändå inte råd. Även om jag skulle ”pynta” får jag ingen hjälp att ta bort pyntet efter jul så det blir bara dubbelt så mycket ångest, ågren, stress för mig. Med utmattning, Ptsd, på,adhd, hypotyreos så är det inget jag orkar göra i år. Hoppas barnens pappa känner för att göra mysigt för barnen. Jag orkar verkligen inte.

Önskar jag kunde packa en väska o dra iväg under jul. Slippa alla måsten. Slippa besvikna ögon. Bara blunda och stoppa huvudet i sanden som alla andra!

~Bara jag~, ~Familjen~

Fullt ös~

Jojjo

Idag var planen att städa upp i mitt och E & S rum. Alltså kast trasiga leksaker, pappersbitar, tejprester, månsand och möblera om så att elementet inte täcks av sängen.

Men… Jag fick ihop 3 sopsäckar och sen försvann all motivation. Jag bara orkade inte. Men det blev iaf lite fräschare i rummet. Hoppas att jag orkar mer min nästa gång hemma.

E har haft en kompis här idag. Lilla S fick vara med som o leka, både inne & ute. M drog iväg till en kompis och kom hem vid 18 tiden.

Gjorde pannkakor till de tre små barnen och tonfiskröra med pasta till mig, Stora S & N. E följde med kompisen hem och ska sova där inatt.

Så nu är det bara jag, M, Lilla S & N som sitter i soffan och glor på Sing. Stora dottern drog med Izza till thaien. Så det är väldigt tyst och lugnt här hemma. Tända ljus, ny dammsuget och skurat, avtorkat och känns bara harmoniskt.

Ja, det var idag det. Slut på ord.

Puss

~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Nä du ligger ner o kvider, finns det alltid någon~

Jojjo

~dom vill sparka dig lite extra så att du inte glömmer bort hur dåligt du redan mår!!

Det är faktiskt sant! Idag blev jag så förnedrad av den som ska ha hand om min ”trauma/ptsd” behandling. Han sa fint, att han inte ville framstå som ”nedlåtande” men han sänkte all min sista självkänsla och ork så pass att jag just nu känner att livet , på riktigt, är meningslöst. Hade jag inte, poängterar INTE, haft barn, hade jag gett upp det här livet för länge sen. Varför i helvete ska jag leva om jag inte kan få den hjälp jag behöver när det behövs? Är jag mindre viktig och mindre prioriterad hjälp/behandling & vård just för att jag har fler barn än 2? För tydligen, om man har barn, som blir sjuka o du måste boka av ett besök, i mitt fall är det 4:ta barn, som ”kan” bli sjuka, och ställa till det med mina inbokade läkarbesök, då är JAG inte längre prioriterad behandling. Nä, då ska jag förklara mig, typ be om ursäkt, för varför jag inte kommit på de besök jag haft, o varför de avbokats.

Herre min jävla gud, att stå o trampa på någon som bönar o ber om hjälp, som NU har den uppbackning i form av barnvakt mm som krävs för att kunna gå en fullständigt traumabehandling, och får mig att känna mig ännu mera värdelös, fast jag förklarar exakt hur det varit, och hur det är nu, och att jag inser NU FÖRST att jag inte klarar av allting själv. Det är ett stort steg för mig. Jag har alltid försökt att klara allting själv. Aldrig bett om hjälp. Alltid ansett att mina problem enbart är mina o att andra inte ska blandas in, med andra ord har jag ALDRIg bett om hjälp. Nu fattar jag att jag måste be om hjälp. Jag måste ha ett nätverk runt mig för att klara av mitt egna psyke.

Allt som hänt, alla onda minnen, allting som bara växer sig mörkare inombords just nu, är övermäktigt. Jag har ingen glädje kvar. Jag känner verkligen att livet är meningslöst. Alltså MITT liv. Jag lever enbart för mina barn. Jag vill inte lämna dom men jag tvekar enormt på mig själv som mamma o undrar ibland om det inte vore bättre om jag bara inte fanns. Jag orkar bara inte längre & idag bekräftades den känslan ännu mer, att jag, som mamma till många barn, inte är något psykiatrin vill satsa på, just för att jag kanske behöver boka av besök pga sjuka barn. Alltså får en kvinna, mamma, inte ha barn som blir sjuka, för då är du inte i behov av behandling? Eller?

#primaliljeholmen #traumabehandling #ptsd #utmattningssyndrom

~Bara jag~

Redan tisdag~

Jojjo

Och ett jävla oväder!! Det blåser iskallt! Riktigt svinigt isigt kallt! Inte alls härligt!

Klädde barnen med varma kläder från topp till tå, vill inte att de ska vara barn som fryser så fort de ska på utelek på skola & dagis.

Har plockat lite hemma, packat min väska, druckit min collagen-boost och nu kolla jag på slutet på Nyhetsmorgon. Ligger och drar mig lite inför att lämna och åka till mitt andra boende eftersom kvinnan som bor där alltid ska ha så jäkla kallt hemma! Fönstren öppna året runt så det är fan alltid bara 16-17 grader inne. Efter en vecka där så har mina fötter förfrusit.

Nu blev jag sugen på kaffe.. Men min mjölk är slut. Måste ha Oatley ”No cow No mu” i kaffet annars är det inte gott.. Jag tror iof att jag kanske har en halv kvar hos mamma.. Så kanske värt förfrusna fötter ändå..? 😛

Tjo!!

~Bara jag~, ~Känslan idag~

Mycket att göra & för få timmar på dygnet~

Jojjo

Som för alla tror jag. Nu jobbar jag alla dagarna fram till 2021. Sedan börjar ett Nytt År och förhoppningsvis blir 2021 året då Corona pandemin vänder. Människor kan träffas igen. Det dödliga viruset blir ett mycket tråkigt och jobbigt minne, som läggs till i historieböckerna.

2020 har inte alls många goda minnen att glädjas åt. Bobben dog, Eva dog, Roland dog och Janne dog. Alla tagna av den vidriga cancern.

Jag känner mig konstant trött, tror mycket beror på det vidriga vädret. Här fick vi iaf se snön i 2 dagar. Sen regnade den bort. Så tråkigt..

Julen var fin. Barnen glada och god mat. Alldeles lagom.

Pigglet & Jag
Alla kusinerna
Julmiddag
Vila innan Kalle Anka
Julfint ska det vara

Nu väntar kudden på mig. Dags att sova så jag orkar vårda andra som är sjuka och dåliga, ledsna eller smärt påverkade.

Ha det fint nu, ta vara på 2020, snart är det tack o lov slut!

Kram Jojo

~Bara jag~

Nära på att ge upp~

Jojjo

Jag kämpar, jag vänder ut och in på mig själv för att få vardagen att gå ihop. Det är tungt! Det är ensamt och det är svårt. Men jag vet långt där inne att jag gör rätt.. Jag vet att i långa loppet är det här det bästa. Att bli ifrågasatt, att få blickar, vissa med sympatier andra med nedvärdering, är inget jag kan eller vill se just nu. Jag vill inte höra ett skit om min situation, ingen absolut ingen har med mitt liv att göra.

Vem jag är och vilka val jag gör är BÄST ENLIGT mig! Det är jag som lever i min kropp, i mitt huvud och i mina barns vardag. Jag har inte alltid värdesatt mig själv speciellt mycket. Jag har kunnat acceptera och bara gå vidare. Det finns många gånger under mitt 39 åriga liv som jag tagit skit som jag inte borde accepterat! När jag ser tillbaka hur jag då tänkt blir jag ledsen och besviken på mig själv. Oavsett vad jag gjort, så har jag all rätt att leva mitt liv med värdighet. Jag vill att varje dag i mitt liv ska vara värd att leva. Jag ska inte ångra något. Jag ska aldrig någonsin känna ”att jag accepterar” något, för att jag själv gjort fel någon gång. Det spelar ingen roll vad jag gjort eller vad Du gjort. Ingen annan har rätt att få dig att känna dig dålig. Låt aldrig någon annan få dig att tvivla på dig själv!

Vad är jag för förebild om jag inte själv tror på mig? Svaret på det är en ganska svag förebild.. Jag vill att barnen ska se att jag alltid försöker mitt bästa, ibland blir det ner bra, då får jag ta nya tag och försöka igen. Jag behöver inte besvara en ”dum kommentar” med att försvara mig eller vara otrevlig, jag besvarar med ett leende! Jag är så pass ”gammal” eller ”ung” i sinnet att jag vet vad jag vill, jag har visioner och planer, jag har nya drömmar och mål, jag kommer kanske inte ens klara av hälften, men vad gör det egentligen? Så länge jag lämnar den här jorden och vet att jag satt positiva och glada spår hos mina barn, och starka och goda värderingar och framförallt en tro på sig själva och att de vågar göra saker och testa på olika möjligheter, inte bara stannar i det ”trygga”, då har jag vunnit!

När något blir ohållbart, när något bara ger en större klump i magen, när spegelbilden inte längre tål att tittas på för att man mår skit, då har man två val. Antingen står man kvar och blir tillslut osynlig. Eller så tar man sig i kragen och gör en förändring. Det är två val. Det sista låter jobbigt, men det är det första alternativet som lämnar stora sår och ättika din själ. Du blir bara tom och svag. Att få kämpa är jobbigt. Det kräver En Jävlar Anamma & det är inte alla som har det. Men jag tror alla kan skaffa sig det! Genom att bara kämpa lite till & sluta komma med undanflykter.

Jag hade under ett tag undvikit min spegelbild. Jag orkade inte möta min egna blick. För i mina egna ögon såg jag att jag inte mådde bra. Jag kände inte att jag var nöjd och glad i min vardag längre. Jag kände skam över att jag bara stod och gjorde inte ett skit åt eller för min egna skull. Jag som alltid tipsar och hejar på andra, hade helt valt att blunda för det som var så tydligt precis framför mig. Min egna självbild. Som bara var otydlig och oklar. Det är inte den mamma eller kvinna jag vill vara. Jag vill se på mig själv och vara glad över vad jag presterar, att jag står för vad jag tycker och att andra inte kan påverka mig negativt. För jag kan sålla bort ”dumt”. Och behålla ”snällt”.

Jag försöker lära mina barn att:

Har man inget snällt att säga så kan man vara tyst!

Och det är fasiken bland det bästa jag hört och levt efter. Eller som Bamses Farmor säger ; Är man stor och stark måste man vara snäll

Det är oxå fina ord att ha i bakhuvudet. Människor är faktiskt mer ”rädda” eller avståndstagande till glada och snälla människor, för att de inte kan tro gott om andra. Då blir man en skeptiker och en pessimist.

Jag behövde verkligen skriva av mig idag.

Hade ett djävulskt bråk med E nu på kvällen. Hon vägrar sin sovis som hon tyvärr är i ett stort behov av, annars sover inte hon. Jag tror problemet är att det är flytande, ska nog kolla om hon inte kan få ta tablett istället, men det slutar med att hon tar i & skriker med hög o skärande vrål & jag går ner på samma nivå. N hade städat sitt rum, vilket är jätte bra, men när jag ser att tvättkorgen är överfull med skit från hans rum och diskbänken står full med intorkad disk från hans rum och sopor från hans rum står i hallen i en påse…. Då blir jag, nu i efterhand, otroligt arg på mig själv. Jag vill inte skrika eller bråka. Och idag var en sådan dag när jag blir så arg att jag vill ha sönder något. Kastade en ”pall” i plast i golvet sen ställde jag mig o putsade diskbänken i 180.. Tillslut la det sig.. Såklart. Det gör det alltid. Men mitt i allt, mitt i kaos, skrik, tårar & dumma ord, just där o då är det svårt att vara snäll.. Nu måste jag gå in till E och säga Godnatt o Förlåt..

•Är man stor måste man vara snäll•