maskrosbarn, psykisk ohälsa, ~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Psykisk ohälsa och småbarnsförälder & tonårsförälder~

Tänk att det är så satans tabu att våga visa att jag mår dåligt. Speciellt när jag är mamma. Allting som ska vara så satans bra och rätt utåt sett sätter enorm press på en, utöver den stress & press som redan finns då jag är mamma. Att må skit är hemskt. Att må skit och vara mamma är fruktansvärt.

Mamma till 3 barn som är pigga & ”hittepåiga”, fulla av energi, högljudda, kräver både regler och stimulans, måste ha tydliga riktlinjer och regelbundna tider för att inte gå helt ”bananas”.. Att klara av att tillmötesgå deras behov är något som just nu är väldigt svårt för mig. Jag kan komma på mig själv med att stå i köket. Jag bara står där men vet inte alls varför eller vad jag ska göra. Jag har inte ork att öppna ett skåp. Än mindre att kunna planera. Barnen går ju som på duracellbatterier och förstår inte varför jag är som jag är, varför jag glömmer bort saker, tex kanske jag sagt att jag ska kolla på Skolplattformen vilken dag en aktivitet är, eller jag skulle laga ett hål i en byxa, leta fram en penna/reflex, ja What ever, jag glömmer det lika fort jag sagt det. De påminner mig, om allt jag missat att göra alldeles lagom till att de alla tre ska gå och lägga sig. Så mitt i att pussa & krama om alla tre små troll i tur o ordning, så påminner de om allt jag glömt bort att göra, och just då kokar mitt inre. Jag som bara vill sätta mig ner i soffan o pusta o frusta, får massor att göra, och det känns som att jag spricker i tusen bitar av ångest över att jag dela glömt bort, behöver bli påmind, påmind när jag är som mest slut, skäms över att inte orka. Vill så gärna sova, men just på nätterna är sömnen bortblåst. På dagarna kan jag gå runt och vara trött. Så vansinnigt trött. Men när klockan slår 20:00, är tröttheten förändrad, jag är trött men kan inte blunda.

Mamma till en tonåring, i sina bästa år. Som aldrig vaknar av sin väckarklocka. Som snoozar om minst 10 gånger, men inte vaknar. Som aldrig går o lägger sig i tid. Som är den mest hjärtliga och charmigaste 15 åringen jag träffat. Som har sin Adhd, som är som min men ändå helt unik för honom. Där han kan lämna skåpsdörrar på vid gavel (något jag tränat bort o blir tokig av), glömma att spola i toaletten (hatar gammalt urin i toan), lägger sina små vita snuspåsar överallt; handfat, tvättmaskin, fönsterbrädor, v-rumsbord, köksbänk (som jag eller syskonen lägger händerna på, trampar på, äcklad av), som vill så mycket & vet vad som behövs, men som hos alla tonåringar så brister det i att ”veta vad som krävs och viljan att göra det”. Han som lades in på en Onkologisk avdelning och blev utredd för blodcancer efter Corona, som hade alla symtom på cancer, men tack o lov, EBV. Den skräcken i kroppen under utredningstiden, all ångest o rädsla i min sons ansikte, min maktlöshet & ilska. Hans lever har tagit skada och kommer kollas upp under ett par år. Just min tonåring är helt unik. Hans humor är helt fantastisk. Jag älskar honom så mycket, men hans morgonhumör och mitt är så olikt, det kan slå blixtrar om oss. Hans sätt att kräva saker är orimliga. Han vill bli skjutsad till skolan en viss tid, men går inte upp av klockan eller mina väcknings försök. Då blir vi oense och dagen förstörd.

Den unga vuxna, lever som på rosor. I den där underbara bubblan när man tycker om någon så mycket att allting annat suddas ut. Så jag unnar som det. Två jobb, körkort & bil. Mega kämpe! Hennes svårigheter som hon växt upp med, allting hon utsatts för, har jag önskat att jag kunnat ta över. Jag vill så gärna att hon ska leva smärtfritt. Men jag kan inte. Det är omöjligt trolla bort det hon upplevt & lever med. Hennes hälsa har påverkat mig hårt. Att nästan förlora henne när hon var 7 år. Att se alla ingrepp på hennes kropp, som har varit riktigt grova, och hon har stått ut och kämpat på. Allt jag sett, som hon fått utstå, ger mig ren o skär ångest och ilska. Inte bara en diagnos och ett ingrepp, utan alltid har hennes diagnoser medfört något extra, något allvarligt. Aldrig ”bra” resultat eller svar från Sjukvården. Alltid tillkom något, hennes kropp byggde egna antikroppar mot medicineringen, hon blev så dålig av cellgiftsinjektioner. Och jag kan inte ens tänka på hur hon mår i allt det här? Om hon tänker på det? Eller bara lever och kanske förnekar allting som varit? För det är väldigt mycket hon genomgått. Och jag som mamma har inte kunnat skydda henne. Jag har inte kunnat göra någonting för att hon ska slippa injektioner, undersökningar, smärta, motgångar mm. För hennes diagnos ger mig dåligt samvete. Just för typ det är så jävla orättvist att mitt barn ska ha det. Det är orättvist.

Jag känner mig aldrig tillräcklig. Jag känner mig som ett svek mot mina barn. Speciellt när jag inte orkar. När jag inte hör vad de säger, inte skrattar åt skämtet de sa, för att jag inte hör. Jag fokuserar så hårt på det jag ska göra att allt annat blir som en surrande runt omkring.

Ska det vara såhär? Måste det vara såhär?

Jag hoppas det är tillfälligt. Jag antar att det ska var såhär just nu, tillfälligt. Och jag får bara hålla ut. Och hoppas att barnen inte märker alltför mycket hur jag mår. Att den här tiden snart är ett gammalt minne, en tid att se tillbaka på och på något sätt minnas med stolthet över att jag överkommit den här tiden. Svårt att tänka så nu, att jag skulle kunna tänka på hur jag mår nu, och kanske känna glädje och tacksamhet över att jag genomgått, överlevt, klarat av, ändrat levnadsvanor & är tacksam & stark.

Den som lever får se

#vågaprata #skrikhögt

~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Nä du ligger ner o kvider, finns det alltid någon~

~dom vill sparka dig lite extra så att du inte glömmer bort hur dåligt du redan mår!!

Det är faktiskt sant! Idag blev jag så förnedrad av den som ska ha hand om min ”trauma/ptsd” behandling. Han sa fint, att han inte ville framstå som ”nedlåtande” men han sänkte all min sista självkänsla och ork så pass att jag just nu känner att livet , på riktigt, är meningslöst. Hade jag inte, poängterar INTE, haft barn, hade jag gett upp det här livet för länge sen. Varför i helvete ska jag leva om jag inte kan få den hjälp jag behöver när det behövs? Är jag mindre viktig och mindre prioriterad hjälp/behandling & vård just för att jag har fler barn än 2? För tydligen, om man har barn, som blir sjuka o du måste boka av ett besök, i mitt fall är det 4:ta barn, som ”kan” bli sjuka, och ställa till det med mina inbokade läkarbesök, då är JAG inte längre prioriterad behandling. Nä, då ska jag förklara mig, typ be om ursäkt, för varför jag inte kommit på de besök jag haft, o varför de avbokats.

Herre min jävla gud, att stå o trampa på någon som bönar o ber om hjälp, som NU har den uppbackning i form av barnvakt mm som krävs för att kunna gå en fullständigt traumabehandling, och får mig att känna mig ännu mera värdelös, fast jag förklarar exakt hur det varit, och hur det är nu, och att jag inser NU FÖRST att jag inte klarar av allting själv. Det är ett stort steg för mig. Jag har alltid försökt att klara allting själv. Aldrig bett om hjälp. Alltid ansett att mina problem enbart är mina o att andra inte ska blandas in, med andra ord har jag ALDRIg bett om hjälp. Nu fattar jag att jag måste be om hjälp. Jag måste ha ett nätverk runt mig för att klara av mitt egna psyke.

Allt som hänt, alla onda minnen, allting som bara växer sig mörkare inombords just nu, är övermäktigt. Jag har ingen glädje kvar. Jag känner verkligen att livet är meningslöst. Alltså MITT liv. Jag lever enbart för mina barn. Jag vill inte lämna dom men jag tvekar enormt på mig själv som mamma o undrar ibland om det inte vore bättre om jag bara inte fanns. Jag orkar bara inte längre & idag bekräftades den känslan ännu mer, att jag, som mamma till många barn, inte är något psykiatrin vill satsa på, just för att jag kanske behöver boka av besök pga sjuka barn. Alltså får en kvinna, mamma, inte ha barn som blir sjuka, för då är du inte i behov av behandling? Eller?

#primaliljeholmen #traumabehandling #ptsd #utmattningssyndrom

~Bara jag~

Dags att besikta psyket~

Nästan så jag känner mig osäker på om jag blir godkänd..? Det är ju mitt egna psyke jag pratar om så hur sjutton kan jag vara osäker..?

Idag har jag varit såå effektiv. Sovit så dåligt inatt, ville ta mig en liten sovmorgon med tanke på att min barnvecka börjar idag. Så blev det såklart inte. Alla ringer mig när jag sover, behöver sova, försöker vila, är upptagen på läkarbesök eller jobbar! Det måste vara något magiskt när jag är upptagen, som att alla känner det på sig..

Iaf, efter att ha blivit väckt, utan att fått sova, så var det bara kliva upp. Mina grejer packade jag igår så det var klart. Drack kaffe och sedan ner med allt i bilen, åkte till Vip och tvättade bort all fågelskit från min fina bil. Den var täckt av bajs, såg ut som en ” såg ut som en röd/vit dalmatiner”.. Efter det åkte jag o tanka. Sen till Coop och handlade lite till middag i veckan. Nu sitter jag på Prima Vuxenpsykiatri och tror jag ska till min läkare. Eller kanske är det min rehabkoordinator jag ska träffa..? Fick ett meddelande i telefonen om att jag hade tid idag kl 15 så nu är jag iaf här. Imorgon ska jag till Handkirurgen i Lilje, äntligen ska knölen bort! På torsdag ska jag på ”bedömning inför Trauma-behandling”.. På fredag fyller sista aprilbarnet år. Veckan kommer att gå fort känner jag.

Vad gör ni? Jobbar? Sitter o njuter av våren? Städar? Berätta!!!

Vad ska ni göra på Valborg??

Ha en fin vecka!!

~Bara jag~

En helt vanlig dag~

Nästan

Studsar upp ur sängen, fylld av energi och bara ä liiiite panik över att jag igår parkerade på städgate-sidan och måste ut o flytta på bilen.. Men annars pigg och glad!

På med kläder, ut i kylan.. För att inse att det är ONSDAG och det inte är städgata!! Haha, bara gå in igen & starta parkeringen!

Men jag var pigg iaf! Sovit bra inatt. Inte jätte jätte ont i ryggen när jag vaknade. Så har tagit min vanliga medicin och druckit mitt kaffe, och mitt vanliga kaffe, fått i mig en shake. Fått svar från en tjej angående en säng jag fått, som mamma hjälper mig att hämta!

Haft mitt första samtal med kurator/rehabkoordinator angående återgång till arbete. Många blandade känslor, tro mig, samtidigt vill jag så innerligt ha tillbaka min vardag och ett någorlunda ”vanligt” liv. Jag fattar att jag har en lång och jobbig resa framför mig, men jag är villig att försöka och göra mitt yttersta. För jag mår inte bättre i det långa loppet av att vara hemma. Jag behöver sakta ta mig ut och jobba mig tillbaka.

Igår gick jag på en timmes promenad! Hela min kropp mådde så bra på kvällen. Kinderna var rosiga och knoppen trött..

Jag bröt ihop helt o hållet häromdagen. Jag bygger upp mycket inom mig och från ingenstans kan jag bara tappa min fasad & nu upptäckte jag att mina AirPods var borta. Jag älskar mina AirPods. Jag har de ofta till att lyssna på podd eller avslappningsmusik. Och nu är de poff puts väck BORTA ur min ”resväska” som jag flyttar med mellan hemmet och mitt andra hem. Jag vet att de låg där i i Tisdags när jag flyttade hem för mammaveckan.. Och så behövde jag dom i lördags och då finns de inte. Den saken fick tårarna att spruta och jag grät och kände mig helt trasig. För många är det kanske en ”petitess” men för mig kan en sådan sak få min värld att rasa. Jag kan inte ha vanliga hörlurar då sladden är i vägen och de är obehagliga. AirPods’en fick jag av min mamma gör bara 5-6 månader sedan och de har använts flitigt.. Nu är de borta 🥺

Nu väntar jag in att mamma ska komma med sängen, hon har tillgång till släp och hämtar den åt mig! Så jag ska rensa lite i rummet så jag kan fixa i ordning här när den anlänt. Men först ska jag boozta mitt inte med lite Collagen & dricka en halv liter vatten!

TjoFlöjt!

~Bara jag~, ~Känslan idag~

Slappt~

Har tappat greppet lite om det här med att blogga. Mycket beror det på att jag helt brukar lägga ner sociala medier under sommarmånaderna och istället fokusera på att umgås med familjen och vänner.

Men nu ska jag försöka ta mig i kragen tänkte jag.. Jag saknar att blogga. Saknar att skriva av mig på kvällen. Det är nästan lite som en terapi i sig.. Släppa på tankar och ord, ge dom utrymme i text och på så sätt slappna av i hela kroppen.

Så, vad händer här då.. Inte mycket egentligen. Ebba och Sigge går på dagis, Max har nu klarat inskolningen i Förskoleklass eller ”Nollan” & hitills har det gått bra. Noel går sista året på mellanstadiet nu & Sara har börjat år 1 på gymnasiet, Hantverkslinjen med inriktning Stylist!

Jag sitter som på nålar och hoppas så innerligt att jag ska få jobbet på barnradiologen. Hoppas hoppas dom väljer mig! Försöker samtidigt att inte tänka på det för mycket! Men ändå rycker jag till varje gång telefonen ringer.. Men men, håll gärna tummarna lite till för mig!

Var på psykiatrin idag och fick nya recept för 3 månader. Ska på drop-in i november och sen ny läkartid i 2020.

Ja, det här var ju intressant, eller inte, men nu ska jag ta och läsa lite och förhoppningsvis somna snabbt och vakna av mobil-larmet kl 6.30 och känna mig pigg och utvilad!

Ha det fint!

/Hanna

~Känslan idag~

Hatar min sköldkörtel~

Alltså idag på vårdcentralen så fick jag (efter 5-6 år) veta att jag har en autoimmun hypotyeros, mitt egna immunförsvar angriper min sköldkörtel produktion. Mina egna jäkla celler går emot mina egna jäkla hormoner, så jäkla elakt!!!! OCH Den är för evigt. Ska lämna nya prover imorgon. Ev kan det sen bli ultraljud på den, men det beror på svaren.

Min hud då, alla kliande jäkla utslag som dykt upp från ingenstans, men som absolut inte vill ge med sig…

Har utslag på benen oxå. Tog odling på ett av de nyare utslagen. Får se vad det visar.. Salvan hon skrev ut finns såklart inte att få tag på. Så typiskt! Jag kliar sönder mig och ser ut som ett jäkla monster på armar och ben, blir tokig snart.

Har ont i huvudet oxå, kan såklart bero på min hypotyeros, men väldigt irriterande.

Jag har något problem med spottkörteln, beror på alla mediciner som jag äter som torkar ut salivutsöndringen i munnen.. Alltså.. Min egna kropp motarbetar sig själv. Varför?

Äsch, blev allmänt grinig och låg nu.

Vi hörs!

~Bara jag~, ~Härligt~, ~Helt Galet~

Jippie~

Ett steg närmare mitt MÅL! Idag var muntligt förhör på andningsorganen, cirkulationsorganen, sjukdomar i andningsorganen, dehydration, vätskebalans, celler, perifera nervsystemet, nervceller, vävnader, vener, kappilärer, artärer osv och JAG KLARADE DET!! Så sjukt jäkla glad! Så otroligt stolt över mig själv!!

Nu väntar en stor skrivning i psykologi på måndag, ska plugga arslet av mig hela veckan inför det!

Och vet Du..??!?! Jag ska få vara med om något så sjukt häftigt den 17 september!!! Jag ska sitta på en operationsläktare på Danderyds sjukhus och titta på en operation! En dröm som blir sann! Längtar som bara den!

Ja, allt rullar bara på! Sigge har klarat av inskolningen. Idag var hans andra dag utan förälder. Jag var med o hämta honom. Han bröt ihop med tårar när han fattade att han skulle få gå hem. Dock vaknade han här för ca 1,5 timma sen med jordens krupp/astma-hosta. Så, 2 dagar på dagis=astma & förkylning ☹️

Jag tänkte skriva lite om ett nytt sminkmärke som jag testat på, det är helt gjort av mineraler, alltså ”nyttigt” för huden! Täpper ej igen porerna som kan orsaka finnar. Märket heter BackToEarth och för att lättare veta vilken typ av foundation/blush/concealer du ska ha så finns allt i PROVPÅSAR! 10:- och du får hem lite av den nyansen och kan prova dig fram! Min hud riktigt strålar av dessa mineraler! Känner mig aldrig fet eller kladdig i huden. Deras primer är fantastisk och eyelinern är den bästa jag använt. Lätt att applicera oxå :). Älskar det iaf! Nu är det nästan lite kul att sminka sig igen!

Nu ska jag se om jag hinner läsa 2-4 sidor av ”En nästan vanlig man”.. Vilken sjuk människa han är.. Men mitt i allt detta är boken så spännande att det är svårt att lägga ner den.

Ha en fin dag (imorgon) och sov så gott!

Puss

~Dagligt~, ~Härligt~, ~Känslan idag~

Hej~

Träffade min läkare på Prima idag första besöket hos henne. Vi gick igenom skattningar, papper, svarade på nya frågor, svarade på ”tidigare-ställda-(typ 8-10 gånger)frågor” igen. Fram och tillbaka, hit o dit, ut o in. I slutänden måste det vara värt det! Eller??

På måndag 15.30 kommer jag träffa min läkare och psykolog samtidigt. Då ska jag få den slutgiltiga domen. Då ”vet” de om jag är färdigutredd för Adhd eller ej. Känns konstigt ändå. Från att psykiatrin totalt tappade bort mig i 2 år, så pass mycket att de inte ens ringde upp fast jag ringde dit och lämna namn & nummer & allt man ska, så var jag bara ”borta” ur systemet, och nu på bara 3 månader har det börjat hända grejjor. Förhoppningsvis kommer samtalen igång oxå, kbt, fort. Det är nog det jag på nåt sjukt sätt oxå längtar efter. Med tanke på att jag ligger högt på poustramatiskt stress syndrom.

På nåt sätt är det oxå en Aha-upplevelse för mig! Jag kanske äntligen förstår varför jag gjort vissa saker jag gjort, betett mig som jag gjort. Alltså, söker inte efter en Ursäkt, mer en förklaring till vissa av mina beteenden. 

Nog om psyk. Det kan jag, om jag vill, skriva om på måndag. 

Igår hade Noel fotbollsträning. Vi åkte med ner hela familjen. Medans Noel träna så gick vi andra upp till Aspuddsparken och lekte! Hade riktigt roligt faktiskt! 

  
    
   Dom har byggt om så mycket där och det hade blivit jättefint! Självklart gick vi ner och kolla lite när Noel tränade oxå :). Han är duktig! Växer in mer och mer i laget på varje träning! Vågar mer! Riktigt imponerad av hans framsteg. För lite mer än en månad sen klev inte min älskade grabb utanför dörren själv ens. Nu är han med i ett lag, han är ute och cyklar och leker varje dag nästan. Han är COOL min Noel!!

Och Ebba växer och utvecklas! Idag, 1/10-15, är älskade lilla Snufflan 6 månader!!! Kan inte fatta det! Hon föddes ju inte alls för så länge sen! Min lilla bebis! Hon är så vansinnigt rolig oxå. Skrattar och ler mot allt och alla. Vill vara med o titta på allt. Vet nig knappt hur hon gör för att gråta! Hon älskar Max! Skrattar mot honom så hon kiknar, skrattgroparna syns och ögonen bara glittrar! Min blåögda tjej. En grönögd tjej & en blåögd tjej! Mina killar har ”pepparkorns-ögon”. (alltså mina ögon)

Störd som jag är, verkligen älskar jag att hösten har kommit! Älskar löven, dofterna & längtar lite efter svalkan och kylan i luften som hösten ska komma med. Än är det lite för varmt för min smak. Idag, när vi var ute på kvällspromis, så njöt jag av den lite svala kvällen med gula löv. Tycker det är så mysigt. Föredrar höst framför en varm sommar! 

Nä, nu blir det läsa lite om Barnmorska Cecilia!! 

Godnatt & Kyss💋

~En snabbis~, ~Känslan idag~

Tung dag~

Idag har jag varit riktigt lat… Inte gjort något av det jag velat göra, är så käkla trött, men ändå totalt uppe i varv. Hjärnan går på högvarv, det är utmattande det med! Har gått och tänkt på mötet med psykologen på Prima igår. Hur mycket det faktiskt retar mig hur jag blev bemött! Att jag typ ska ställa min egen diagnos! Redan vid första mötet?! Undrar hur hon tänkte egentligen!? 

Har haft tvättstugan hela dagen. Från kl 10-18.00. Vi hade så sjukt mycket tvätt, eller handdukar. Nu är nästan allt tvättat, har en säck med kläder kvar som vi hittade i bilen (?!?) när vi städade ur den inför Skara sommarlands resan. Förstår inte hur våra ungar lyckats klä av sig och glömma sina kläder i bilen!? Fast det är mycket jag inte förstår när det gäller hur våra barn tänker eller varför de gör vissa saker. Imorgon kl 11 ska det sista tvättas.. 

Nu ikväll, under min terapi-timme(ar), så fick jag klar Ebbas lilla mössa! Den är super gullig, och jag hoppas innerligt att den kommer sitta bra på henne. 

  
 Riktigt nöjd som sagt! Om någon vill göra den så kommer ett litet mönster här på min Cupcake-mössa –

Resår-

  • 7 fm (1 fm extra i varje vändning)
  • Virka fm i den bortre luftmaskebågen
  • Gör resåren så lång du behöver, mät runt huvudet under virkandets gång
  • virka ihop resåren med sm
  • Nu har du en ring av resåren, virka 2 varv med vanliga stolpar. 
  • Sen börjar puff virkningen. Gör ett omslag om nålen som är ca 1 cm långt, gå ner i första maskan, plocka upp, se till att garnet är ca 1 cm, gå ner i samma maska en tredje gång, plocka upp igen och gå igenom dom tre omslagen, lås med en sm. Gör en lm, gå ner i nästa maska och upprepa. 
  • Andra varvet virkas puffarna i luftmaskebågarna. 
  • Vill du ha en enklare beskrivning till puffarna, gå in på

    http://www.chippzan.blogspot.se

    hon förklara så tydligt och bra hur man gör puffarna. 

  • Virka puffar till önskad längd. 
  • Tråckla sen garn i hålrummen runt hela mössan, dra åt hårt och fäst tråden 🙂 Klar att användas!!

Nu på börjar jag en halsduk med luva i Rustas MixGarn! Kommer bli jätte läckert tror jag 🙂

Tack o hej :). 

    ~Känslan idag~

    Prima, fotbollsträning m.m~

    Ytterligare en dag i stressens tecken avklarad! Rolig men väldigt stressande och uttröttande. 

    Max lämnades av R på dagis vid 9.15 ca. Redan när vi klev upp ur sängen gick han här hemma och grät och sa ”Nej dagis,nej dagis”… Kändes inte alls bra. Försökte förklara att det är okej att vara ledsen, att det är okej att gråta, men att han ska till dagis en liten stund sen hämtar jag.. Han grina och upprepade samma ord. När jag sen hämtade 10.45, hör jag honom direkt när jag kommer in på avdelningen, gråta tyst (men lagom högt) o ropa ”mamma mamma”.. Han hade inte sett mig, hade varit så sen R lämnat.. Jag tycker så synd om honom… Det var ändå väldigt skönt att få hämta honom tidigt.. Och åka hem. Väl hemma somnade han på soffan direkt.. 

    Vid 11 började jag med att städa och rensa i Sara & Noels rum! Fy helvete vad äckligt det var därinne!! Allt eftersom dom blivit äldre har dom oxå fått börja ta mera ansvar i sitt rum. Förut hade jag att Torsdagar skulle rummet städad, dvs plocka bort papper, kasta all tvätt i tvättkorgen, dammsuga och våttorka osv. Det funkade kalasbra!! I EN vecka!!! Självklart dammsuger jag deras rum ändå 1-2 gånger i veckan. Men just idag gjorde jag en riktig grovrengöring där, hade även i tanken att jag skulle möblera om! Själva städningen slutade med 3 sopsäckar fulla med s k r ä p !!! Under deras sängar hittade jag godispapper, halvätna torra smörgåsar (??!!) dammråttor stora som tennisbollar och glasspinnar till en förbannelse! Medans jag höll på där, kröp runt i skiten, ville jag bara gråta!! Tyckte på riktigt att dom är så slarviga, bortskämda och lata!! Jag har aldrig som barn lagt en halväten smörgås under sängen, eller kastat glasspinnar på golven!!! Just glasspinnar är något jag får tjata om jämt känns det som… Men iaf, jag kämpade på, tillslut var golvet rent, skräp kastat. Dags att möblera om! Det är ju ganska kul! Dum som jag är körde jag över min tå med Noels säng!! Trodde jag skulle  just där och då.. Kollade senare på tån, hade spräckt nageln och blod överallt. Aj! I slutänden blev det hur fint som helst! Nu behöver man iaf inte skämmas om det kommer folk o sover över, eller kompisar som är därinne o leker! Väldigt nöjd! Efter det hade jag 1 tim & 20 min att andas. Sen var det dags för ett Psykologmöte Prima i Liljeholmen. När jag kom dit, kände jag först inget förtroende alls för denna människa. Hon frågar mig vad jag tror (tex) en Kbt kan hjälpa mig med, på vilket sätt jag vill ha hjälp osv. Dom frågorna är absolut inte fel, men nu var det första gången hon träffade mig, borde hon inte först ”lära känna” mig genom vanliga samtal för att sedan kunna ”kartlägga” vilka behov jag har? Ja menar, jag har inget större förtroende för Psykiatrin då jag blev helt bortglömd i över 2 år, och sen ska jag göra jobbet åt henne? När jag svarade att jag inte riktigt visste säger hon ”Du kanske inte ens ska vara här?” Det gjorde så jävla ont att höra.. Jag har väldigt svårt att öppna mig för hennes typ av yrkesroll, väldigt svårt pga många svek. När hon sa så, kände jag först, ”Nä det kanske jag inte ska..”  Jag blev lixom osäker på mig själv. Det gjorde mig arg. Efter alla screenings som jag gjort kom han fram till att jag ligger väldigt högt för Adhd och att vi ska börja i den änden. Så nu ska jag fylls i ännu mera skattningsformulär och träffa henne om en vecka igen. Om 2 veckor ska jag träffa en läkare som ska ta ställning till om jag har adhd, eller om jag ska utredas mer, eller om jag inte alls har adhd. Varför är det så jävla svårt att få en samtalskontakt?

    Jag hoppas bara på att få svar! Få någon form av förståelse själv.. Tömma ryggsäcken lite, bli starkare i mig själv och gå vidare ännu mer rakryggad. 

    Nog om det, efter psykiatrin åkte vi och hämta Noel på skolan, hem värmde på plättar till honom, han böt om, ner till Aspudden igen för fotbollsträning. Jag hade med min virkning och headset så jag kunde lyssna på ljudbok och virka, sitta ostört i 1 tim & 40 minuter! Vilket jag bara längtat efter!!!!  Men, väldigt gulligt egentligen, men just idag var det irriterande, självklart kommer R, Max & Ebba ner oxå! Bara avsluta virkningen och ta hand om barnen.. Just idag hade jag verkligen behövt fått vara själv med mina tankar, virkning och ljudbok. Låter säkert oerhört egoistiskt, men efter psyk blir jag väldigt låg.. Många minnen jag gömt vaknar till liv och jag behöver vara själv för att kunna hantera dom. 
    Sen har kvällen bara rullat på. Nu hoppas jag min propavan kan hjälpa till så att John Blund hittar mig snabbt idag..

    Ha en godnatt!

    Puss