~Bara jag~

Ej kunnat blogga~

Haft en del problem med högerhanden efter operationen. En hel del smärta. Tog bort stygnen i tisdags och min läkare var inte nöjd med resultatet, läkningen eller mitt känselbortfall. Så fick ny tid i slutet av månaden för att följa upp.. S u c k !!!

Min mamma har skaffat mig en ny liten fyrbent syster. Michonne flyttade in i torsdags. En väldigt valpig och helt tokig men så underbar liten tjej, en Shelty, som mamma alltid velat ha. Den där lilla saken ger mig huvudvärk, sönderbitna tår och så många skratt.

Snott mitt bandage och ”leendet” är stort
Pälsbollarnas knäppaste

Sigge har tappat sin första tand idag. Nu blir även han stor!! Ebba var hos tandis i tisdags morse och drog ut en mjölktand som fått en fistel som gav henne ont när hon tuggade. Så inatt kommer Tandfen 🧚

Efter att ha lämnat trollen imorse åkte jag till mammas jobb. Satt där fram till 10:30 och pratade och grät, verkligen ventilerade och bara slängde ut mig allt jag känner, rädslor, tuffa beslut, misstankar.. För morgonen här hemma var så himla hemsk. Riktigt otrevlig.

Strax innan det var dags att hämta trollen så fick jag ett ryck och rensade och dammsög under soffan. Det var alldeles för länge sen jag gjorde det. Och jag är ganska ensam om att tänka ”GROVSTÄD” här. Torkade av bänkar, speglar, toaletter, målningar runt dörrar, lampknapparna & fönsterbleck. Sånt som egentligen behöver göras minst 1 gång i veckan för att det aldrig ska bli några dammlager.. En sån liten grej kan lyfta luften i lägenheten massor. Att slippa se DAMMET flyga runt!

Nä, nu ska jag ta o sova. Ny dag och nya utmaningar & möjligheter väntar!

Ta hand om er!

~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Tråkigheter~

Kortslutning ( i mitt huvud)~

Fy helvete vad allt jävlades med mig förra veckan. Det började på tisdagen, jag skulle besikta bilen 14:30 innan jag skulle hämta tre små troll och min mammavecka började.

Noel kom direkt upp till mig hos mormor efter skolan och skulle åka med o besikta. Jag föreslår att vi ska ta en lunch innan på McDonalds. Vi går ner till bilen vid 13:30.

Då är min bil INPARKERAD av arbetarna i huset bakom mamma. Alla är från polen, Ukraina & Ryssland så ingen pratade svenska. Noel sprang o letade efter någon i huset som kunde flytta på bilen. Cattis kom åkandes så även hon började leta efter någon som kunde hjälpa oss.

Hur tänkte han här liksom…

Jag blir VANSINNIG! Klockan blir 13:55 och fortfarande ingen som förstår vad vi säger och ingen som kan hjälpa oss.

Börjar leka Google-polis. Jag söker på regnumret. Får tag i ett företag i Tumba som står som ägare. Lyckas vid 14:00 får jag tag i ett nummer och ringer. Killen som svarar ska ringa till killen som har bilen och se till att den flyttas. Jag säger att jag har besiktnings tid och att det måste skyndas på lite. –Absolut, fixar detta direkt!!

14:15 ingen som flyttat bilen. Ringer igen.. Han säger att han pratat med killen.. Men skulle ringa igen.. 14:25 en kille kommer, stannar, tittar, vänder och försvinner 👀👀

14:30 ringer igen, då säger han att han sålt bilen. 💩 Jävla lögnaktiga skitstövel!

15:00 två killar kommer. Ena polack som inte kan ett ord svenska, den andra säger ”oh förlåt, trodde din bil var en av arbetarnas”… Men Ööö, det här är inte en privat parkering, du står åt fel håll och ni parkerat IN två bilar…?

Arg som fan. Missade besiktningen men fick en ny tid på onsdag kl 16:00.

På onsdag morgon får jag ett mess från besiktningen att tiden måste bokas om pga Akut sjukdom! Får ny tid till den 1/4 kl 13:30.

På torsdag när jag hämtar E från skolan, då laddar batteriet ur på bilen. Jag står precis utanför M & E’s skola med död bil! Stora S får tag på din kompis som kommer o ska hjälpa med startkablar.. Men jag som är totalt korkad glömmer att mitt batteri sitter i bakluckan!! Vi står i 1 timme och försöker koppla under huven utan att den startar 🥵

Får lämna bilen. Åker tillbaka vid 18:40, och xet åker med. Bilen startar direkt när man kopplar kablarna rätt.

Besiktningen den 1/4… 3 nedslag som ska åtgärdas inom en månad.. N och jag så osams så mina tårar sprutar hela dagen. Jag vill inte ens åka hem utan att ha sällskap av annan vuxen. Och detta på Babys födelsedag..

Jag hatade min bil ganska mycket där ett tag! Jag hatade människor som inte kan läsa skyltar eller vet hur man parkerar ett fordon! Jag hatade mitt batteri! Jag blev vansinnig på alla skolbarn som stod o stirrade o skrek o tjöt när jag försökte starta min bil.

Det har varit väldigt mycket känslor alltså. Och utmattning o stress utöver det.. N och jag har bråkat hela jävla helgen. Hans humor knäcker mig totalt. Det går inte att prata med honom. Det är bara han som gäller, alla andra ska foga sig efter honom. Han slår sina syskon, han kallar mig allting som jag avskyr, han kallar sina syskon det oxå.. Jag har gråtit mer än vad jag skrattat faktiskt.

Må allt vända nu. Må hans humör stabiliseras. Ge mig tålamod och styrka att orka kämpa och fortsätta lite till. Låt demonen som tagit över mitt barn bara försvinna och aldrig komma tillbaka.

~Bara jag~

Nära på att ge upp~

Jag kämpar, jag vänder ut och in på mig själv för att få vardagen att gå ihop. Det är tungt! Det är ensamt och det är svårt. Men jag vet långt där inne att jag gör rätt.. Jag vet att i långa loppet är det här det bästa. Att bli ifrågasatt, att få blickar, vissa med sympatier andra med nedvärdering, är inget jag kan eller vill se just nu. Jag vill inte höra ett skit om min situation, ingen absolut ingen har med mitt liv att göra.

Vem jag är och vilka val jag gör är BÄST ENLIGT mig! Det är jag som lever i min kropp, i mitt huvud och i mina barns vardag. Jag har inte alltid värdesatt mig själv speciellt mycket. Jag har kunnat acceptera och bara gå vidare. Det finns många gånger under mitt 39 åriga liv som jag tagit skit som jag inte borde accepterat! När jag ser tillbaka hur jag då tänkt blir jag ledsen och besviken på mig själv. Oavsett vad jag gjort, så har jag all rätt att leva mitt liv med värdighet. Jag vill att varje dag i mitt liv ska vara värd att leva. Jag ska inte ångra något. Jag ska aldrig någonsin känna ”att jag accepterar” något, för att jag själv gjort fel någon gång. Det spelar ingen roll vad jag gjort eller vad Du gjort. Ingen annan har rätt att få dig att känna dig dålig. Låt aldrig någon annan få dig att tvivla på dig själv!

Vad är jag för förebild om jag inte själv tror på mig? Svaret på det är en ganska svag förebild.. Jag vill att barnen ska se att jag alltid försöker mitt bästa, ibland blir det ner bra, då får jag ta nya tag och försöka igen. Jag behöver inte besvara en ”dum kommentar” med att försvara mig eller vara otrevlig, jag besvarar med ett leende! Jag är så pass ”gammal” eller ”ung” i sinnet att jag vet vad jag vill, jag har visioner och planer, jag har nya drömmar och mål, jag kommer kanske inte ens klara av hälften, men vad gör det egentligen? Så länge jag lämnar den här jorden och vet att jag satt positiva och glada spår hos mina barn, och starka och goda värderingar och framförallt en tro på sig själva och att de vågar göra saker och testa på olika möjligheter, inte bara stannar i det ”trygga”, då har jag vunnit!

När något blir ohållbart, när något bara ger en större klump i magen, när spegelbilden inte längre tål att tittas på för att man mår skit, då har man två val. Antingen står man kvar och blir tillslut osynlig. Eller så tar man sig i kragen och gör en förändring. Det är två val. Det sista låter jobbigt, men det är det första alternativet som lämnar stora sår och ättika din själ. Du blir bara tom och svag. Att få kämpa är jobbigt. Det kräver En Jävlar Anamma & det är inte alla som har det. Men jag tror alla kan skaffa sig det! Genom att bara kämpa lite till & sluta komma med undanflykter.

Jag hade under ett tag undvikit min spegelbild. Jag orkade inte möta min egna blick. För i mina egna ögon såg jag att jag inte mådde bra. Jag kände inte att jag var nöjd och glad i min vardag längre. Jag kände skam över att jag bara stod och gjorde inte ett skit åt eller för min egna skull. Jag som alltid tipsar och hejar på andra, hade helt valt att blunda för det som var så tydligt precis framför mig. Min egna självbild. Som bara var otydlig och oklar. Det är inte den mamma eller kvinna jag vill vara. Jag vill se på mig själv och vara glad över vad jag presterar, att jag står för vad jag tycker och att andra inte kan påverka mig negativt. För jag kan sålla bort ”dumt”. Och behålla ”snällt”.

Jag försöker lära mina barn att:

Har man inget snällt att säga så kan man vara tyst!

Och det är fasiken bland det bästa jag hört och levt efter. Eller som Bamses Farmor säger ; Är man stor och stark måste man vara snäll

Det är oxå fina ord att ha i bakhuvudet. Människor är faktiskt mer ”rädda” eller avståndstagande till glada och snälla människor, för att de inte kan tro gott om andra. Då blir man en skeptiker och en pessimist.

Jag behövde verkligen skriva av mig idag.

Hade ett djävulskt bråk med E nu på kvällen. Hon vägrar sin sovis som hon tyvärr är i ett stort behov av, annars sover inte hon. Jag tror problemet är att det är flytande, ska nog kolla om hon inte kan få ta tablett istället, men det slutar med att hon tar i & skriker med hög o skärande vrål & jag går ner på samma nivå. N hade städat sitt rum, vilket är jätte bra, men när jag ser att tvättkorgen är överfull med skit från hans rum och diskbänken står full med intorkad disk från hans rum och sopor från hans rum står i hallen i en påse…. Då blir jag, nu i efterhand, otroligt arg på mig själv. Jag vill inte skrika eller bråka. Och idag var en sådan dag när jag blir så arg att jag vill ha sönder något. Kastade en ”pall” i plast i golvet sen ställde jag mig o putsade diskbänken i 180.. Tillslut la det sig.. Såklart. Det gör det alltid. Men mitt i allt, mitt i kaos, skrik, tårar & dumma ord, just där o då är det svårt att vara snäll.. Nu måste jag gå in till E och säga Godnatt o Förlåt..

•Är man stor måste man vara snäll•

~Bara jag~

Att vara en Förebild~

..är nog något alla föräldrar vill vara för sina barn! Man vill att ens barn ska vara stolt över en. Att ens barn ska vilja och kunna prata med en om allt. Det måste ändå alla föräldrar ha som mål..

Jag har det iaf. Men jag är oxå väldigt tydlig med att Jag inte är mina barns kompis! För kompisar har de i skolan eller kanske i deras fotbollsklubb, dansskola, ridklubb osv. Däremot ställer jag till 100% upp på att vara

Psykolog, Läkare, Snuttefilt, 
Kock, Kramkudde, Klotterplank,
Soppåse,
Aggressionsutbrottsmottagare,
Slagpåse, Hemlighetshållare,
Personlig Stöttare,
Hejarklack
& såklart bara
MAMMA!

Det gör jag hela tiden och med nöje! Jag gör saker i hopp om att mina barn kanske tar efter. Ibland har jag gjort fel, såklart, och då får jag stå mitt kast och försöka bättra mig.

Ni som läser min blogg, har säkert förstått att det är rörigt och tumult bland ungdomar i Hägersten. Där ingår min tonårsson. Mycket hade hänt, som jag inte visste. Tillslut sker något så allvarligt att en mamma kontaktar mig med en önskan om att vi tillsammans kan få ett slut på det här. Vi hade ett långt samtal. Hon fick äntligen lätta sitt hjärta och få ur sig sin ilska och frustration kring vad som sker bland ungdomarna där våra två söner är mittpunkten. Jag fick då veta allt! Och jag blev helt kall inombords.

Jag hade sedan ett bra samtal med min son. Och även med hans kompisars mammor. Där vi alla fick möjlighet att komma fram till gemensamma mål och hur vi ska hålla kontakten så inte killarna kan ljuga, luras osv.

N fick lätta sitt hjärta. Han fick äntligen berätta allt som säkert legat och skavt i honom och gett honom både magont och oro. Jag såg på honom att det var skönt att jag visste allt. Och att jag ville höra vad han hade att säga och att jag fick möjlighet att förklara på hans nivå vad som kan hända om det här fortsätter. Han kändes ärlig och lättad. Han står för hans del i det hela. Han är helt med på att han och den andra killen ska sluta och de ska få träffas med mig och mamman och ta i hand. För det är så man gör idag. Man tar i hand, tittar på varandra och lovar att ”nu lägger vi ner”. Det blir som en ”oskriven lag” de måste följa.

Idag hade jag och mamman en återkoppling. Hon är så glad över att jag lyssnade och tog det hon sa på allvar. Hennes erfarenhet var att mammor tidigare trott att hon hotat deras barn och endast kom med lögner. De ville inte alls ta tag i situationen. Nu behöver inte just vårt problem bara vara klart och allt är guld och gröna skogar, men nu vet både hon och jag att vi kan höra av oss till varandra vid minsta misstanke om något ”skevt” och reda ut det på en gång.

Tänker då igen på det här med Förebilder.. Jag är inte uppväxt med mina biologiska föräldrar. Jag och min bror bodde i en fosterfamilj i ca 9 år tillsammans innan han fick flytta till en annan familj. Det är en lång historia, inget jag tänker gå in djupare på nu. I den fosterfamiljen fanns ingen förebild. Jag och min bror kände ju bara varandra. Dom var främlingar. Oavsett varför & vad vi varit med om, så har jag alltid sett upp till min mamma. Jag har alltid haft en väldigt stark ”mamma-känsla” även om jag inte fick bo med henne. Min morbror, han var min Förebild. Glad, ärlig, rolig och rak. Han lindade inte in saker utan sa som det var.

När jag möter barnens kompisars föräldrar, oavsett om det handlar om att lösa en dispyt eller om det bara råkar vara i kön på ICA, så brukar jag iaktta. Jag kollar hur de pratar och rör sig osv. Varför vet jag inte. Kanske tycker jag det är kul att se om jag ser några drag av föräldern i barnet.

Häromkvällen kom min sons fd flickvän med sin mamma och bonuspappa och ville prata med mig och min son. Kl 22.40 på kvällen. Ingen förvarning. Inget samtal innan om det funkar för mig. Jag hade precis satt mig i soffan efter att ha kommit hem efter ett ganska tungt kvällspass. Och ringer mamman och säger att de står utanför min dörr.

Det första mamman gör är att höja rösten när hon spänner ögonen i min som och anklagar honom för diverse saker han ska ha gjort mot hennes dotter. Hon hyssjar dessutom åt sin dotter när hon vill öppna munnen och prata. Hon skriker konstant. Arg så hon skakar.

Jag står där och tittar och lyssnar. Frågar en fråga där det behövs.

Det hela slutar med att det var den mamman som fick gå härifrån och då fått veta att hennes egen dotter förvrängt sanningen och ljugit. Hade hon sansat sig lite och inte lagt orden i munnen på dottern hade hon kanske inte behövt åka hit sent på kvällen och gå härifrån som en Förlorare som helt tappat fotfästet och agerat helt ostabilt och hysteriskt. Det har sen visat sig att min som gjorde slut bara en vecka tidigare och den här tjejen är ordentligt manisk för sina 12 år och jagar honom. Hon han ringt honom 24/7 och grinat och bett honom bli ihop med honom igen. Jag har hört samtalen. Han säger Nej. ett tag trodde jag att han överdrev kring hur ”på” den här tjejen är. Innan de kom till mig hade de varit och plingat på hos en av min sons kompisar. Han var hemma med sin lillebror och deras mamma jobbar natt. Där hade de inte ringt eller messat heller. De hade fått tjejen att plinga på, han öppnar och de tre stormar in i lägenheten. Alltså två vuxna människor pressar sig in hos en 13 åring som är hemma med sin lillebror. De gormar & skriker. De hotar killen med att han ska passa sig. Bonuspappan hotar med att döda hans pappa om han någonsin gör hans bonusdotter rädd igen.

Nu har jag träffat Mamman. Nu ser jag vad hon brås på. Och där är ju hennes Förebild. Efter bara 20 minuter med henne har jag nästan helt dömt ut henne. och där har vi Bonuspappan. Som kliver in och hotar barn för att dottern ljugit ihop något som inte är sant. För det första är de inte speciellt ”källkritiska”. De har alltså inga bevis för vad de anklagar killarna för. De har antagligen inte lyssnat helt på vad hon sa, eller så har hon ljugit ihop en så jävla bra grej att de sväljer det hon säger med hull och hår. Men vilka Förebilder..!?! Som hotar och skrämmer barn. Framför dottern. Hon ser hur de hanterar en situation med hot, skrik, utpressning. Hur ska hon någonsin själv kunna lära sig att lösa eller ta en konflikt? Hon ser vad vuxna gör och tar efter. Det är fan skrämmande! Det är så i många familjer i dagens samhälle 2020! Många tar inte reda på fakta. Många agerar snabbt och högt, utan bevis.

Jag har gett mig fan på att i situationer där mina barn är med och det uppstår en dispyt, vara källkritisk och lyssna på alla parter och sen prata med det barnet det gäller. Inte skulle jag kasta mig in i bilen och åka och hota ett annat barn..? Vad ger jag då för signaler? Att våld och hot är okej? Bara man är vuxen?

Vuxna måste börja tänka till oxå. Jag går genom eld och vatten för mina barn, oavsett och närsomhelst, men jag måste hålla huvudet kallt och tänka till. Jag kan inte bara släppa på alla spärrar och bete mig som en galning. Även om jag ibland velat det, så måste jag lägga band på mig..

Så tänk på det! Kanske finns det någon som ser upp till dig? Vad vill du att den personen ska se i dig och kanske kopiera hos dig?

Det var dagens långa rensning av alla tankat och känslor som löper amok i mig. Nu kan jag fylla på med nytt.

Tack för mig!