Etikett: hypotyreos

~Bara jag~

Orken är som bortblåst~

Jojjo

Det märks att jag under några veckor hållit mig väldigt distanserad. Inte varit ute alls mer än när jag var hundvakt. Igår blev jag bjuden på lunch av min bästis, och passade då på att handla lite mat hem så jag slipper gå till mitt lokala Ica som är svindyrt. Äldsta ongen var med oxå.

Vi började med S-holmen, Normal & Glitter. Sen lunch. Efter det DS. Sedan till B-äng Hemköp och släppte bästisen vid T-bana. Handlade hem för ca 2-3 dagar med middagsmat.

Börjat samla på mig bra, enkla och billiga recept. Så igår gjorde jag en Potatis & Purjolökssoppa redd med grädde och mixad slät. Pannkisar oxå såklart. Märks dock att barnen, främst 2 yngsta trollen, inte är så vana vid soppa som middag. Tror det är ca 10 år sen jag stod ute på x’ets landställe och kokade potatis & broccolisoppa till min familj, hans mamma, hans syster med man och barn. Jag minns den soppan som jäkligt god iaf!

Det finns väldigt många bra recept på soppa. Jag gillar att nästan alla kan ju mixas släta, så lurar man ”barns ögon” med innehåll. Det behövs inte mycket eller dyra råvaror och med ett gott bröd eller lite pannkakor så är det en riktigt bra och billig måltid. Fick 3 matlådor till övers att frysa in. Har ett recept på Morotssoppa med ingefära & chiliflakes jag ska testa nästa gång. Eller kanske den en vän i min Vårmammor grupp bjöd på vid en träff, det var morot, apelsin, sambal olek! Så jäkla god! Kanske lite för ”vuxen” för barnen, men värd att försöka lära dom att äta!

Idag ska jag göra morots & halloumi biffar med tzatziki o ris. Jag älskar morotsbiffar, och med halloumi i kan det bara inte bli fel. Har allt hemma, och det går inte åt så mycket av allt som man kan tro.

Idag var jag o fyllde på A på B-moTT. Besöket i måndags fick jag meddelande om att det var avbokat va 1 timme innan min tid, och idag sa Sköterskan att hon måste råkat avboka av misstag. För hon var där o jobbade. Jaja, så kan det gå!

Efter påfyllning så gick jag o S in på Hemköp och Asian Shop o kollade. Sen gick hon till jobb o jag åkte hem. Tog mina sista krafter och in i duschen. Så skönt när det är avklarat, men sista tiden har att orka duscha varit ett jätte hinder att överkomma. Jag har kunnat dra på att tvätta håret i 7-8 dagar. Fejkat med torr schampo och höga tofsar. Jag har aldrig varit en sån som kliver in i duschen och bara tvättar kroppen, utan jag tvättar allt på en gång, så om jag går 7-8 dagar igen hårtvätt, ja jag tror ni fattar vad jag menar 🤷🏻‍♀️

Nu ligger jag här, ren o fräsch, fönat hår, insmord kropp & ansikte, och orken bara försvann helt. Är så trött att jag skulle lätt kunna sova i tre timmar. Hjärnan är helt full av intryck och håller på att gå i strejk.

Jag har gått upp i vikt igen. Mår på riktigt illa av mig själv. Jag som gick från 96 kilo till 75 kg på ca 1 års tid, har nu ökat till 84 igen. Så jäkla jobbigt. Min sköldkörtel har varit så jäkla pressad och nu är det inte en stadig medicinering pga det sk utvärderas om några veckor med nya blodprover. Mitt psykiska mående påverkar såklart. Mitt val att isolera mig och inte orka röra mig. Men jag måste göra något. Jag mår knappast bättre av att vikten ökat. Jag som kämpade så jävla hårt med att träna o gå ner, så räcker det med typ 2-4 månader utan samma hårda träning så går jag upp snabbt som fan. Den här förbannade SKÖLDKÖRTELN!! Hatar dig Hypotyreos!!

På B-MoTT, finns det något som heter B-stormning, det är 4 dagar i veckan. Hoppas att jag ska våga & orka, vilja gå på några av det tillfällena. Det är bla fyspass, yoga, gympa, pulshöjande, styrka. Men jag avskyr att träna med andra. Det är bara sån jag är. Jag vill vara i en egen bubbla, kunna göra vad jag vill i mitt tempo. Något jag är så jäkla motiverad till är att börja simma igen och utöka till vattengympa. Det skulle jag kunna göra minst 2 ggr i veckan ojämna veckor och 1 gång i veckan jämna veckor. Bara för att känna att jag iaf försöker och börjar stoppa viktökningen. Och simma är så skönt. Men alla träningsformer är ju såklart svindyra! Förutom promenader & utegym. Men jag är inte motiverad för just de två typerna av träning. Inte ännu. Behöver först få stopp på vikten och känna mig fin.

Imorgon är det psykoterapi. Hoppas sova bra inatt så jag är utvilad.

Nu ska jag låta hjärnan och kroppen vila en stund. Känns som att det behövs.

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~

Känner mig radiostyrd~

Jojjo

Fortfarande väldigt avtrubbad och avstängd. Vågar inte le, rädd att leendet utlöser gråt eller andra känslor. Så jag använder knappt min ansiktsmimik överhuvudtaget.

Idag var första psykoterapin efter juluppehåll. Varit orolig inför det, orolig att behöva berätta allt som hänt. Men hon är bra min terapeut, hon hade läst på. Jag fick prata. Fick faktiskt bekräftat att det jag möts av, hur jag blir behandlad, är fel. Självklart utlöser det reaktioner och känslor, så det är inte konstigt att det som hänt, hände just nu, med tanke på allt jag öppnar upp genom psykoterapin, sedan blir jag inte respekterad av andra, utan jag blir undanskuffad och förlöjligad samt inte betrodd, dessutom respekteras inte mina gränser. Det är enorma svek mot mig.

Det är så sjukt hur lite jag värdesatt mig själv. Skulle någon av ”mina människor” bli behandlad så som jag blir, hade jag blivit riktigt arg. Jag hade gjort allt för att få min människa att se, eller få bort den från situationen. Skulle aldrig accepterat att någon inte respekterade dennes integritet, personliga space. Men när det kommer till mig själv, då ser jag inte.

Det här är något jag måste jobba med.

Både B-mottagningen och Terapeuten är helt överens om att jag ska försöka att inte bo hos M. Jag ska försöka bo på annat håll. För så länge jag inte kan vara helt 100 på att jag blir respekterad och inte behöver vara minsta orolig över att R kan komma in här, så kommer jag aldrig kunna satsa helhjärtat på mig själv. Jag kommer alltid vara orolig, redo att fly, inte känna mig säker. Och det är sant. Jag vet aldrig när hon viker ner sig och sätter honom först..igen.

Så glad att psykoterapin är igång igen. Så glad över 2 dagar i veckan på Beroendemottagningen, glad att jag prioriterar dessa bokade tider.

Det kommer ta tid. Lång tid. Men nu är jag här, jag ska göra det jag kan för att hitta respekten för mig själv, våga visa känslor, avstå alkohol helt o hållet, sätta gränser och hålla dom, och jobba med att tillåta närhet & kramar (i mini steg) och inte dra mig tillbaka vid beröring. Be om hjälp. Ta emot hjälp. En annan sak jag inte ens tänkt på, att låta andra ta hand om mig, typ skämma bort mig, låta mig bli omhändertagen. Det är något jag aldrig tillåtit mig att bli. Varför? Jag undrar själv ”varför”?.. Kanske för att då känner jag mig svag? Eller jag vågar inte bli van vid att andra tar hand om mig, för de kanske försvinner? Är det kopplat till mina emotionella svårigheter? Jag vet inte, men det slog mig faktiskt att det är sant, jag låter aldrig någon annan ta hand om mig, göra saker för mig, underlätta för mig.. Det är ju sjukt..!

Jag mår fortfarande riktigt dåligt. Mina ord fastnar i halsen. Jag vill ingenting. Jag vill inte känna. Inte prata. Inte ha ögonkontakt med människor. Jag vill helst krypa ner i en grotta och bara ligga där. Jag är så trött. Jag är så less på mig själv och att jag mår såhär. Jag är så trött, men ändå kan jag inte sova på nätterna. Jag har svårt att fokusera och ta in information. Jag skulle vilja ha ork o typ ut och gå… men det finns ingen ork. Dessutom skulle det krävas att jag skulle behöva fokusera på att röra fötter och ben och samtidigt andas. Jag kan inte göra de grejerna samtidigt. Jag kan inte hålla fokus på att fötter och ben ska lyftas i otakt för att samtidigt få ner luften i lungorna och andas ut. Där tar det stopp. Det är övermäktigt. Och bara tanken på allting som händer runt mig, en fågel, en bildörr, ett larm, mötande människor, hur det luktar, hur regnet låter.. Jag uppmärksammar minsta lilla ljud, minst händelse runt mig, och då tappar jag allt fokus på min kropp. Eller tvärtom.. Svårt att förklara. Någonstans vill jag göra så mycket, men vad jag behöver är att vila, ta allting i låg hastighet, känna.. Allting i mig bara drar åt olika håll, just vad jag behöver göra och vad jag vill göra! Varför är det så svårt att bara lyssna och göra det jag borde?

Ja, det var dagens utrensning. Av ord. Nu ska jag faktiskt försöka vila innan möte kl 14:00. Sedan hoppas jag att jag fått svar på om jag för sova hos en kompis i helgen.

Önskar alla en trevlig Fredag Den 13:onde! Hoppas ni laddat upp med era favorit skräckisar, chips & grönsaker med dipp, bubbelvatten/läsk, härliga kuddar och filtar till soffa/säng, och bra umgänge! Perfekt väder idag för just fredagen den 13:onde! Regn, blåst, mörkt & ruggit!

/ Divan Joso ☝🏼

~Bara jag~

Bokade tider hela veckan nästan~

Jojjo

Den här veckan kommer gå fort. Har två bokade tider inom vården idag. En imorgon bitti och psykoterapi på fredag. Kommer vara helt slut till helgen.

Den här veckan började med strul såklart. Jag förväntade mig en sak, som inte hölls, som satte mig i en jäkligt stressig situation. Och jag undrar lite, är det medvetet av den personen att göra så det blir kaos för mig?? Är det någon form av straff? Hämnd? Varför inte bara säga eller skrika ut vad som bränner i bröstet istället för att sätta mig i en väldigt stressad & pressad sits?

Idag börjar pappa veckan. Än så länge är jag i lägenheten men ska snart packa ner lite kläder och börja röra mig bort. Ligger bara i soffan och andas lite.

Sovit så dåligt inatt. Dels pga jag alltid haft sömnproblem, men min mellan son vaknade vid 01 av en mardröm och kröp ner mellan mig & Lilla S i min säng, så det blev ganska trångt, och sen vaknade de redan vid 5 tiden och hade någon ”vilda leken” i sängen. Så var helt mosig när klockan ringde. Hoppas på bättre sömn inatt.

Mitt psykiska mående är bara helt platt. Det är enda ordet jag kan förklara med. Jag varken känner eller tycker. Jag går runt som en zombie. Jag kan inte gråta och inte skratta. Jag hatar känslan av likgiltighet, samtidigt som jag kanske borde vara tacksam att jag inte känner något alls, just nu. Jag hoppas att jag snart kan må bra. Känna glädje och sorg. Våga visa känslor. Kunna uttrycka mig utan att orden klumpar ihop i halsen, kunna höra vad som sägs till mig. Börja leva igen.

Är det en orimlig önskan??

~Bara jag~

Vara ärlig mot mig själv och de närmsta~

Jojjo

Låter kanske konstigt att läsa, eftersom jag skriver väldigt ärligt här. Men många av er som läser har jag inget ansikte på.

Och de som är mig nära och som visar hur mycket jag betyder för dom, har visat det så starkt nu. Dels har jag själv förstått hur rädda de är att förlora mig. Och det blev ett litet uppvaknande, positivt sådant. Inte så att jag tvivlat så, men den här gången tog jag till mig deras kärlek och oro annorlunda. De här fyra är min fyrkant av styrka, kärlek, ärlighet & tro. Ni vet att jag älskar er! Jag vill aldrig skrämma er igen. Jag är så glad att ni alla är så brutalt ärliga på så olika sätt, att ni säger saker så olika men ändå betyder det samma. Att Ni finns.

Jag går på mottagningsbesök på ett ställe varannan dag. Har psykoterapi varje fredag och två läkar kontakter.

Jag har en kris-plan. Jag har för första gången i mitt liv varit helt ärlig med hur andra kan märka att jag mår dåligt. Jag vet att jag inte svarar i telefon. Jag undviker kontakter. Jag struntar i sms. Jag går in i mig själv och jag blir väldigt fåordig. Blir jag då pressad att prata när jag mår dåligt slutet jag mig som en mussla. Vilket jag gjort i hela mitt liv. Aldrig pratat om allt. Slutit mig. För hela mitt liv har jag blivit lämnad av vuxna och viktiga människor. Den barriären som jag byggt upp som ett skydd , är en falsk trygghet. Det förstår jag nu. Därför är jag där jag är idag.

Blir jag inte betrodd eller att någon ifrågasätter mig, utan rimlig grund så tar jag det enormt hårt. Psykiskt. Det syns inte utanpå. Men inuti växer ett mörker och ett hat. Jag blir så enormt sårad inombords för att bli misstrodd, men istället för att säga något så börjar jag hata både mig och andra.

Jag bär på enorm skuld. Enorm skam.

Den tiden av mitt liv jag hittills levt kommer aldrig bli annorlunda. Alla ärr, alla svek, all skam, all skuld, alla vuxna, all smärta, alla mardrömmar kommer aldrig försvinna. Så är det. Men det här har jag försökt ”gömma & glömma & förneka”.

Idag, där jag är i livet just nu, var min brytpunkt. Det var nu mitt psyke brast, min livsgnista försvann, ångesten kvävde mig, smärtan släpper aldrig greppet. Det är 41 år av ” infekterat var som läckt ut i mig”. Barriären sprack. Och det är nu jag själv vill prata. Jag vill och ska våga be om hjälp. Jag ska bearbeta all skam & skuld och jag kommer aldrig bli fri från vad jag levt med, men kanske kan några ”små sår” läka så pass att jag kan leva resten av mitt liv utan att ha en barriär? Att förlåta? Att prata. Att våga vara skör. Våga gråta. Börja våga leva utan massa lögner för att skydda andra. Verkligen ta tag i hur mina olika relationer till olika ska se ut. Vad är rimligt av mig att kräva i en relation? Kanske jag måste inse att vissa av mina krav aldrig kan bemötas och då måste jag ta beslut om en tät kontakt där jag mår dåligt för att jag alltid vill ha mer, eller en mera distanserad kontakt utan förväntningar? Vad är bäst för mig?

Och jag ska aldrig mer ha kontakt med den som gjort mig illa. Fysiskt & psykiskt. Aldrig mer behöva leva likgiltig och iskall för att någon vill att ”vi” ska ha en relation. Jag ska aldrig mer gör så mot mig! Så dåligt jag mått. Så mycket jag fått pressa undan och hur äcklet i mig själv o mot mig själv bara växte. När jag säger Nej & Stopp, då ska andra lyssna. Acceptera. Inte ifrågasätta. För nu är det mig det handlar om. Att vara egoistisk och sätta gränser. För att jag ska kunna leva, skratta igen & älska igen, måste jag ge mig själv hänsyn & omtanke, respektera mina egna gränser och skita i vad andra tycker om det. För jag vill skratta med mina vänner o barn. Jag vill känna glädje över framtiden och våga planera. Jag vill älska igen. Men den biten är långt bort, först måste jag älska hela mig själv.

Finns en liten dos framtidshopp.

Känns ändå skönt att 3 små troll står utanför detta. De var inte med mig. Och visst ska man prata om saker, men just det här behöver de inte veta.

~Bara jag~

På väg hem~

Jojjo

Jag älskar när mammaveckan startar! Jag älskar att få möta mina små och stora troll, få laga mat med dom och sitta o kolla bompa tillsammans!

Men idag har jag inte den känslan. Inuti mig gnager dåligt samvete. Jag känner mig inte duktig och bra. Jag känner att jag misslyckats. Jag sviker de jag älskar och bryr mig om allra mest. Det är en hemsk känsla. Och jag kan inte göra ett skit åt den. För det kommer bli katastrof snart. Det är inget som går att undvika. Jag bara väntar på när det ska hända. Och det kommer ske snabbare än jag tror..

Har iaf packat ihop mina saker. Ska bara lyfta mitt tunga arsel från sängen, ta på mig jackan & ta min väska och påse och gå ut genom dörren. Men det tar emot. Det är extremt svårt idag.

Jag kommer få fira 3:dje advent med mina troll. Då ska granen upp. Vet inte hur jag ska orka det. Jag har världens sämsta pokerface.. Barnen kommer att se på mig att något är fel. Att jag inte är sådär glad som jag borde vara över julen. Undrar om jag kanske skulle sökt efter ”pokerface” under Black Week och fyndat ett då? Som jag kunde ta fram när mitt riktiga ansikte inte håller måttet? Tänk vad enkelt det skulle vara då..? Eller som att ha en tablett att ta till middag, som fyllde allas magar och även gav smak i munnen av en ljuvligt hemlagad måltid, men allt vi gjorde var att svälja ett litet piller med vatten? Det vore något! Så mycket lättare allt skulle bli! Tänk om jag kunde pausa livet! Bara trycka på P A U S och göra vad jag vill ett tag för att starta igång allt när jag känner för det? Ja, jag kan alltid önska och drömma.

Livet är svårt. Att vara mamma är svårt. Att vara separerad är svårt. Att inte ha ett fungerande nätverk är svårt. Att lida av psykisk ohälsa är svårt.

Just nu, är det just det sistnämnda som är värst. Att jag har en Hypotyreos som inte alls behandlas som den ska, att min Adhd är helt upp i det blå och tar beslut lite av sig själv, att lida av kronisk smärta i rygg och armar, att ha en Ptsd som är under behandling, sömnbesvär, panikattacker som inte är under kontroll, ekonomi som inte räcker till. Ångest! Den här jävla ångesten som hypotyreosen,adhd, Ptsd enbart förvärrar då ALLA DESSA JÄVLA DIAGNOSER motarbetar varandra!! Hur är det möjligt att de ska just motarbeta varann? Varför kan de inte bara gå ”hand i hand” och försöka ge mig lite andningspauser i livet?

Just nu är sköldkörteln värst. Jag ska äta Levaxin 175 i tre dagar, sen 200 i fyra dagar sen återigen 175 i tre dagar, ja ni som fattar vet, och det här ska jag i mitt minne komma ihåg? Ska göra detta i 10 veckor för att sedan ta nya prover. Alla siffror, alla dagar & doser, det går inte ihop i mitt adhd huvud? Spelar ingen roll om någon säger ”skriv ner allting”, för när jag glömmer bort att fylla i vilken dag jag är på då har det helt fuckats up.. Jag är så less på den här jävla hypotyreos’n! Önskar ingen att få problem med sköldkörteln! Det är fan värre än en depression, speciellt då den ger exakt samma symtom fast typ gånger 10 & drabbar din hud, uppblåsthet, svullnad i ansikte, stressmage & förstoppning, myrkrypningar i huden, torrt o livlöst hår, svettningar men ändå iskalla fötter, sväljsvårigheter vid skov, sömnsvårigheter, kan känna sig som en sengångare ibland, ändå hyper en annan dag, hjärntrött och trögtänkt.. Förstår ni hur dessa diagnoser bara krockar??

Ja, jag vet att jag gnäller. Jag klagar! Men jag är i en väldigt neråtgående spiral just nu, kanske är den över imorgon? Eller om en vecka? Eller tänk om, redan ikväll? Jag vet aldrig när jag ska känna lite glädje och må lite bra. Det är inte jag som styr det, det är hormonerna som bestämmer och speciellt min sköldkörtel!

Så, kul läsning va? Hoppas Du har en bra dag!

~Bara jag~

Älskar hur ljust det blir med snö~

Jojjo

Det är en väldig skillnad på humöret nu, märks på barnen med. Inte lika mycket tjafs på morgonen med kläder, de verkar förstå att det är kallt & blött och då krävs varma och vattenavstötande kläder!

Kom hem igår, tvätten är överfull. Det såg ut som ett fullständigt kaos, men han kom o städade upp golven iaf. Men när det inte tvättas så finns inga strumpor eller byxor till barnen, det blir problem för mig.

Jag har ett riktigt skov med min hypotyreos just nu. Mega trött, nedstämd, frusen dagtid, svettas på nätterna.. Tog en dusch nyss och kändes som att jag tappade allt mitt hår i duschen. Hatar den här förbannade sköldkörteln.

Fick en förfrågan om julafton igår. Men är kluven och tackar nog Nej. Jag vill såklart fira med mina barn, men det borde kunna ordnas att vi gör det tidigare på dagen. Jag vill inte tränga mig på eller få någon att känna sig obekväm pga mig, då kommer jag att känna av det och det gynnar inte mitt egna mående. Så det blir en väldigt annorlunda jul i år, men så blir det när man separerar. Allt blir annorlunda. Nya traditioner, nya rutiner, man märker vilka som finns och vilka som inte finns och det på gott o ont.

Jag hade andra besöket hos min psykoterapeut i fredags och längtar tills på fredag när det är dags igen. Jag känner att jag vill ha en aktivitet.. Och då menar jag inte just specifikt att träna eller så, menar att träffa nya människor genom lika intressen. Jag vill ha flera umgängen. Men släpper aldrig de människor som står mig nära, ni är inte utbytbara!! Vill mest se vad det finns för mig.. Nya bekantskaper, bli mer social. Men det är nog ett önsketänkande. Jag är låst i mig själv pga vad som hänt de sista 1,5 åren plus alla äckliga minnen från min barndom. Jag hoppas att psykoterapi är det som hjälper mig släppa det gamla, bearbeta det jobbiga och gå vidare med glädje och lugn i kropp & själ.

Dags att börja sätta upp julstjärnor i fönstren. Men jag orkar inte. Och vill inte. Igår fick jag höra att ”*piip* inte gillar julen och får ångest av julen”. Att det är stressigt med jul!!”

Då tappade jag all ork! Vem är det som alltid pyntar? Alltid rullar 100 köttbullar? Alltid lagar all mat och städar? Som försöker få ihop en trevlig tid innan jul? Som dessutom ska hinna, ha råd, slå in och gömma julklappar? Jo Jag.. Inte sjutton är det någon annan i min familj som lyfter så mycket som ett lillfinger inför advent och julemys..!?! Jag kände bara att all luft gick ur mig och jag funderar på att skita i stjärnor i fönstren. Strunta i julkalendrar, jag har ändå inte råd. Även om jag skulle ”pynta” får jag ingen hjälp att ta bort pyntet efter jul så det blir bara dubbelt så mycket ångest, ågren, stress för mig. Med utmattning, Ptsd, på,adhd, hypotyreos så är det inget jag orkar göra i år. Hoppas barnens pappa känner för att göra mysigt för barnen. Jag orkar verkligen inte.

Önskar jag kunde packa en väska o dra iväg under jul. Slippa alla måsten. Slippa besvikna ögon. Bara blunda och stoppa huvudet i sanden som alla andra!

adhd, ~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~

Godmorgon torsdag~

Jojjo

Klockan hade inte ens hunnit bli 07:00 och E satt påklädd o klar i soffan! Nu borstas tänderna! Plötsligt händer det..

••••• Älskade Adhd! Började skriva det där igår morse ⬆️ Såg nu att jag aldrig avslutade mitt inlägg••••

Idag, Godmorgon Fredag, var barnen på ganska gott humör ändå på morgonen. Det är sista dagen innan höstlovet så M har lite speciella och roliga aktiviteter, S ska ha lite halloween grejer med pyssel, E ska ha gosedjur med och de som vill Rockbjörnen pyjamas med! Lite mysigt att skolan fixar lite extra skoj så här innan lovet!

Själv har jag hur mycket som helst att göra idag. Har läkaren kl 13:00. Måste till Ikea o köpa saft, deras saft är så jäkla god, Stora S vill till Cubus, sn måste jag hinna dammsuga och skura och försöka pimpa hemmet lite inför S födelsedag på Söndag. Har Cup imorgon med M så det är svårt att hinna få något gjort just imorgon. Så idag kommer springa iväg i full fart! Jo, vill få på mig ett set naglar oxå, men behöver dotterns hjälp då mina händer och min vänster arm inte att olydigt fungerar som den ska..

Känns som jag glömt något.. Men ändå räcker det nog med allt jag redan har idag.

Sovit så dåligt både igår natt och inatt. Vaknat sjöblöt av svett och lakanen blöta.. Pga sköldkörteln. Mina värden är extremt pressade och det här påverkar mitt mående och min kropp. Just dessa svettningar är riktigt vidriga. Hoppas läkaren ringer idag så jag kan få ändra dosen på levaxin. Det här är inte rimligt längre..

Nu ska jag vänta in N, så han kan få skjuts till skolan o slippa gå i regnet.

Ha en fin dag!

~Familjen~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~

Kul, kul INTE alls kul~

Jojjo

N har inte repat sig sedan coronan han hade för 4 veckor sedan. Han har ständigt haft feber som kommit och gått, som mest har han varit feberfri 2 dygn innan tempen gått upp igen. Han har ont i bröstet, mycket tjockt slem i hals och lungor, ständigt täppt i näsan, äter och dricker inte som en snart 15 årig kille bör göra. Urinen är jätte mörkt.

Han som redan har en ganska känslig tröskel när det kommer till ångest ligger nu och trissar för panikattack konstant. Ringde vc idag, vill ha en snabbsänka på honom. Självklart har inte vc tider att erbjuda, men fick rådet att söka akut med honom. Med tanke på hans ålder, och det långdragna förloppet av för lite vätska och mat och dåligt allmäntillstånd, trodde hon att han kunde behöva dropp och naturligtvis kolla sänkan. Så nu är han med sin pappa på ALB-akut. Hoppas han kan få hjälp att må bra och komma ut ur den här långdragna sjukdomen. Jag tror definitivt att han åkt på en ”post-covid”-infektion/virus. Vad jag förstått kan en del yngre åka på följdsjukdomar upp till 10 månader efter en covid-19. Han är så less på att vara sjuk. Han vill verkligen till skolan. Han saknar skolan.

Lilla E kräktes inatt. Nu har hon druckit lite coka cola med vatten, ätit en tugga av rivet äpple. Kräket verkar vara över. Fattar inte vart det kommer ifrån. Ingen annan är sjuk. Ingen i skolan var sjuk förra veckan. Vi har inte träffat någon som har/haft magsjuka. Hoppas att det stannar med henne. Så natten har varit ganska vaken, för mig, E, N & lilla S.. Ingen skola idag med andra ord. Har tvättat upp sängkläder och filtar, sprayat och tvättat rummen med ättika och desinfektionsmedel, vädrar, dammsugit. Senare blir det att skura golven.

När fan ska alla sjukdomar gå över?? Vi har varit så välsignade sedan corona kom, inte haft en ENDA magsjuka på 2,5 år!

Nu kollar vi på Coraline, en av barnens favoritfilmer. Jag gillar den oxå, en av de bättre filmerna, så helt okej att de väljer den. Lite spännande, lite läskig, lite rolig. Väldigt annorlunda och spännande. Innan har den bara funnits med engelskt tal, men barnen har inte brytt sig, den är väldigt talande och tydlig även utan att förstå språket. Men nu fanns den på Apple ITunes Movies med svenskt tal!

Jag ska sitta en stund, sen ta mig ner på apoteket o hämta ut mitt Levaxin, gå och handla lite blåbärssoppa och salta kex. Så E kanske kan börja gå i sig lite i magen. Ska nog köpa vätskeersättning med. Provade att ge henne en Resorb Mango-smak men den gillade hon inte. Varför ska vätskeersättning vara så ”äcklig” för barn??

Aja, ha en bra dag, en trevlig måndag!

~Bara jag~, ~Dagligt~, ~Känslan idag~

Februari 2020~

Jojjo

Dags att rensa huvudet lite.. Det har varit så många läkarbesök och bokade tider överallt de senaste tre dagarna. Mina tre lediga dagar jag haft! Inte en sekund av vila eller återhämtning, vilket den lediga tiden egentligen ska bestå av.

Sara är nu insatt på ELVANSE för sina ADD-symtom. Började i fredags för en vecka sen & på måndag ska det följas upp med blodtryck och puls kontroll på Bumm. I tisdags var jag med henne till folktandvården för att begära en prövning för tandställning till ”specialisten”. Nu ska den sk specialisten sitta och bestämma om hon kan få det beviljat och underlaget denna person ska bestämma det utifrån är 3 fotade bilder på Saras tänder/mun & via 2 rader text den hennes tandläkare.

Nu har vi ju inte fått svar ännu om det blir avslag eller ej, men redan nu är jag förbannad över att någon som aldrig träffat Sara, pratat med henne, fått höra hur hon mår psykiskt av sina sneda framtänder, ska avgöra om hon ska få hjälp med tandställning eller inte…!

I onsdags var det ett annat bokat besök och efter det åkte jag och var med Max i hans skola. Det finns vissa saker han säger som får mig att ”hajja” till och känner att något inte står helt rätt till i skolans miljö. Självklart var typ 20 elever i hans klass sjuka just denna dag och jag fick inte riktigt den inblicken jag ville ha. Så ska ta en dag längre fram i vår och vara med en heldag då.

Max ritar

Igår, torsdag var det dags för halvårskontroll på Reumatologen på ALB Solna karolinska. Ny läkare, kanske den hon ska ha nu några tillfällen framöver. Mycket noggrann läkare, hon läste på ordentligt och jag verkligen grundlig i att lära känna Sara och få veta hur hon mått/mår och vad som ska kollas extra osv. Nya remisser till Olmed, nya prover för att kolla TSH, prover för Humira, prover för att se om Saras kropp motarbetar Humiran. Fick rådet att boka tid på Gyn ganska omgående, för att hennes mensvärk inte alls är ”normal”.. Alltid massa ”nya” saker som tillkommer känns det som, aldrig att vi går dit och bara ”allt är toppen, inga konstigheter, ses om ett halvår”… Det händer lixom aldrig..

Idag har Sigge feber. Såklart! Så nu är jag ”ledig” men hemma med sjukt barn. Helgen är det inga jobbpass inbokade, utan ”ledig helg” med alla barn hemma och sjuka barn bland dom! Känner mig lite sliten faktiskt! Eller inte sliten, men trött. Vill verkligen få möjlighet att VILA. Sova några extra timmar och bara njuta av tystnad och lugn. Kunna ligga på rygg i soffan, stänga av teven, stänga av ljud och vibration på telefon och höra absolut ingenting.

Jaja, vem är jag att gnälla egentligen! Finns de som har det betydligt värre men som inte klagar för det. Bara att tänka positivt och köra på… Rakt in i kaklet bara.

Tack för att Du kika förbi!

Puss puss Divan