maskrosbarn, psykisk ohälsa, ~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Psykisk ohälsa och småbarnsförälder & tonårsförälder~

Tänk att det är så satans tabu att våga visa att jag mår dåligt. Speciellt när jag är mamma. Allting som ska vara så satans bra och rätt utåt sett sätter enorm press på en, utöver den stress & press som redan finns då jag är mamma. Att må skit är hemskt. Att må skit och vara mamma är fruktansvärt.

Mamma till 3 barn som är pigga & ”hittepåiga”, fulla av energi, högljudda, kräver både regler och stimulans, måste ha tydliga riktlinjer och regelbundna tider för att inte gå helt ”bananas”.. Att klara av att tillmötesgå deras behov är något som just nu är väldigt svårt för mig. Jag kan komma på mig själv med att stå i köket. Jag bara står där men vet inte alls varför eller vad jag ska göra. Jag har inte ork att öppna ett skåp. Än mindre att kunna planera. Barnen går ju som på duracellbatterier och förstår inte varför jag är som jag är, varför jag glömmer bort saker, tex kanske jag sagt att jag ska kolla på Skolplattformen vilken dag en aktivitet är, eller jag skulle laga ett hål i en byxa, leta fram en penna/reflex, ja What ever, jag glömmer det lika fort jag sagt det. De påminner mig, om allt jag missat att göra alldeles lagom till att de alla tre ska gå och lägga sig. Så mitt i att pussa & krama om alla tre små troll i tur o ordning, så påminner de om allt jag glömt bort att göra, och just då kokar mitt inre. Jag som bara vill sätta mig ner i soffan o pusta o frusta, får massor att göra, och det känns som att jag spricker i tusen bitar av ångest över att jag dela glömt bort, behöver bli påmind, påmind när jag är som mest slut, skäms över att inte orka. Vill så gärna sova, men just på nätterna är sömnen bortblåst. På dagarna kan jag gå runt och vara trött. Så vansinnigt trött. Men när klockan slår 20:00, är tröttheten förändrad, jag är trött men kan inte blunda.

Mamma till en tonåring, i sina bästa år. Som aldrig vaknar av sin väckarklocka. Som snoozar om minst 10 gånger, men inte vaknar. Som aldrig går o lägger sig i tid. Som är den mest hjärtliga och charmigaste 15 åringen jag träffat. Som har sin Adhd, som är som min men ändå helt unik för honom. Där han kan lämna skåpsdörrar på vid gavel (något jag tränat bort o blir tokig av), glömma att spola i toaletten (hatar gammalt urin i toan), lägger sina små vita snuspåsar överallt; handfat, tvättmaskin, fönsterbrädor, v-rumsbord, köksbänk (som jag eller syskonen lägger händerna på, trampar på, äcklad av), som vill så mycket & vet vad som behövs, men som hos alla tonåringar så brister det i att ”veta vad som krävs och viljan att göra det”. Han som lades in på en Onkologisk avdelning och blev utredd för blodcancer efter Corona, som hade alla symtom på cancer, men tack o lov, EBV. Den skräcken i kroppen under utredningstiden, all ångest o rädsla i min sons ansikte, min maktlöshet & ilska. Hans lever har tagit skada och kommer kollas upp under ett par år. Just min tonåring är helt unik. Hans humor är helt fantastisk. Jag älskar honom så mycket, men hans morgonhumör och mitt är så olikt, det kan slå blixtrar om oss. Hans sätt att kräva saker är orimliga. Han vill bli skjutsad till skolan en viss tid, men går inte upp av klockan eller mina väcknings försök. Då blir vi oense och dagen förstörd.

Den unga vuxna, lever som på rosor. I den där underbara bubblan när man tycker om någon så mycket att allting annat suddas ut. Så jag unnar som det. Två jobb, körkort & bil. Mega kämpe! Hennes svårigheter som hon växt upp med, allting hon utsatts för, har jag önskat att jag kunnat ta över. Jag vill så gärna att hon ska leva smärtfritt. Men jag kan inte. Det är omöjligt trolla bort det hon upplevt & lever med. Hennes hälsa har påverkat mig hårt. Att nästan förlora henne när hon var 7 år. Att se alla ingrepp på hennes kropp, som har varit riktigt grova, och hon har stått ut och kämpat på. Allt jag sett, som hon fått utstå, ger mig ren o skär ångest och ilska. Inte bara en diagnos och ett ingrepp, utan alltid har hennes diagnoser medfört något extra, något allvarligt. Aldrig ”bra” resultat eller svar från Sjukvården. Alltid tillkom något, hennes kropp byggde egna antikroppar mot medicineringen, hon blev så dålig av cellgiftsinjektioner. Och jag kan inte ens tänka på hur hon mår i allt det här? Om hon tänker på det? Eller bara lever och kanske förnekar allting som varit? För det är väldigt mycket hon genomgått. Och jag som mamma har inte kunnat skydda henne. Jag har inte kunnat göra någonting för att hon ska slippa injektioner, undersökningar, smärta, motgångar mm. För hennes diagnos ger mig dåligt samvete. Just för typ det är så jävla orättvist att mitt barn ska ha det. Det är orättvist.

Jag känner mig aldrig tillräcklig. Jag känner mig som ett svek mot mina barn. Speciellt när jag inte orkar. När jag inte hör vad de säger, inte skrattar åt skämtet de sa, för att jag inte hör. Jag fokuserar så hårt på det jag ska göra att allt annat blir som en surrande runt omkring.

Ska det vara såhär? Måste det vara såhär?

Jag hoppas det är tillfälligt. Jag antar att det ska var såhär just nu, tillfälligt. Och jag får bara hålla ut. Och hoppas att barnen inte märker alltför mycket hur jag mår. Att den här tiden snart är ett gammalt minne, en tid att se tillbaka på och på något sätt minnas med stolthet över att jag överkommit den här tiden. Svårt att tänka så nu, att jag skulle kunna tänka på hur jag mår nu, och kanske känna glädje och tacksamhet över att jag genomgått, överlevt, klarat av, ändrat levnadsvanor & är tacksam & stark.

Den som lever får se

#vågaprata #skrikhögt

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~

Känner mig radiostyrd~

Fortfarande väldigt avtrubbad och avstängd. Vågar inte le, rädd att leendet utlöser gråt eller andra känslor. Så jag använder knappt min ansiktsmimik överhuvudtaget.

Idag var första psykoterapin efter juluppehåll. Varit orolig inför det, orolig att behöva berätta allt som hänt. Men hon är bra min terapeut, hon hade läst på. Jag fick prata. Fick faktiskt bekräftat att det jag möts av, hur jag blir behandlad, är fel. Självklart utlöser det reaktioner och känslor, så det är inte konstigt att det som hänt, hände just nu, med tanke på allt jag öppnar upp genom psykoterapin, sedan blir jag inte respekterad av andra, utan jag blir undanskuffad och förlöjligad samt inte betrodd, dessutom respekteras inte mina gränser. Det är enorma svek mot mig.

Det är så sjukt hur lite jag värdesatt mig själv. Skulle någon av ”mina människor” bli behandlad så som jag blir, hade jag blivit riktigt arg. Jag hade gjort allt för att få min människa att se, eller få bort den från situationen. Skulle aldrig accepterat att någon inte respekterade dennes integritet, personliga space. Men när det kommer till mig själv, då ser jag inte.

Det här är något jag måste jobba med.

Både B-mottagningen och Terapeuten är helt överens om att jag ska försöka att inte bo hos M. Jag ska försöka bo på annat håll. För så länge jag inte kan vara helt 100 på att jag blir respekterad och inte behöver vara minsta orolig över att R kan komma in här, så kommer jag aldrig kunna satsa helhjärtat på mig själv. Jag kommer alltid vara orolig, redo att fly, inte känna mig säker. Och det är sant. Jag vet aldrig när hon viker ner sig och sätter honom först..igen.

Så glad att psykoterapin är igång igen. Så glad över 2 dagar i veckan på Beroendemottagningen, glad att jag prioriterar dessa bokade tider.

Det kommer ta tid. Lång tid. Men nu är jag här, jag ska göra det jag kan för att hitta respekten för mig själv, våga visa känslor, avstå alkohol helt o hållet, sätta gränser och hålla dom, och jobba med att tillåta närhet & kramar (i mini steg) och inte dra mig tillbaka vid beröring. Be om hjälp. Ta emot hjälp. En annan sak jag inte ens tänkt på, att låta andra ta hand om mig, typ skämma bort mig, låta mig bli omhändertagen. Det är något jag aldrig tillåtit mig att bli. Varför? Jag undrar själv ”varför”?.. Kanske för att då känner jag mig svag? Eller jag vågar inte bli van vid att andra tar hand om mig, för de kanske försvinner? Är det kopplat till mina emotionella svårigheter? Jag vet inte, men det slog mig faktiskt att det är sant, jag låter aldrig någon annan ta hand om mig, göra saker för mig, underlätta för mig.. Det är ju sjukt..!

Jag mår fortfarande riktigt dåligt. Mina ord fastnar i halsen. Jag vill ingenting. Jag vill inte känna. Inte prata. Inte ha ögonkontakt med människor. Jag vill helst krypa ner i en grotta och bara ligga där. Jag är så trött. Jag är så less på mig själv och att jag mår såhär. Jag är så trött, men ändå kan jag inte sova på nätterna. Jag har svårt att fokusera och ta in information. Jag skulle vilja ha ork o typ ut och gå… men det finns ingen ork. Dessutom skulle det krävas att jag skulle behöva fokusera på att röra fötter och ben och samtidigt andas. Jag kan inte göra de grejerna samtidigt. Jag kan inte hålla fokus på att fötter och ben ska lyftas i otakt för att samtidigt få ner luften i lungorna och andas ut. Där tar det stopp. Det är övermäktigt. Och bara tanken på allting som händer runt mig, en fågel, en bildörr, ett larm, mötande människor, hur det luktar, hur regnet låter.. Jag uppmärksammar minsta lilla ljud, minst händelse runt mig, och då tappar jag allt fokus på min kropp. Eller tvärtom.. Svårt att förklara. Någonstans vill jag göra så mycket, men vad jag behöver är att vila, ta allting i låg hastighet, känna.. Allting i mig bara drar åt olika håll, just vad jag behöver göra och vad jag vill göra! Varför är det så svårt att bara lyssna och göra det jag borde?

Ja, det var dagens utrensning. Av ord. Nu ska jag faktiskt försöka vila innan möte kl 14:00. Sedan hoppas jag att jag fått svar på om jag för sova hos en kompis i helgen.

Önskar alla en trevlig Fredag Den 13:onde! Hoppas ni laddat upp med era favorit skräckisar, chips & grönsaker med dipp, bubbelvatten/läsk, härliga kuddar och filtar till soffa/säng, och bra umgänge! Perfekt väder idag för just fredagen den 13:onde! Regn, blåst, mörkt & ruggit!

/ Divan Joso ☝🏼

~Bara jag~

På väg hem~

Jag älskar när mammaveckan startar! Jag älskar att få möta mina små och stora troll, få laga mat med dom och sitta o kolla bompa tillsammans!

Men idag har jag inte den känslan. Inuti mig gnager dåligt samvete. Jag känner mig inte duktig och bra. Jag känner att jag misslyckats. Jag sviker de jag älskar och bryr mig om allra mest. Det är en hemsk känsla. Och jag kan inte göra ett skit åt den. För det kommer bli katastrof snart. Det är inget som går att undvika. Jag bara väntar på när det ska hända. Och det kommer ske snabbare än jag tror..

Har iaf packat ihop mina saker. Ska bara lyfta mitt tunga arsel från sängen, ta på mig jackan & ta min väska och påse och gå ut genom dörren. Men det tar emot. Det är extremt svårt idag.

Jag kommer få fira 3:dje advent med mina troll. Då ska granen upp. Vet inte hur jag ska orka det. Jag har världens sämsta pokerface.. Barnen kommer att se på mig att något är fel. Att jag inte är sådär glad som jag borde vara över julen. Undrar om jag kanske skulle sökt efter ”pokerface” under Black Week och fyndat ett då? Som jag kunde ta fram när mitt riktiga ansikte inte håller måttet? Tänk vad enkelt det skulle vara då..? Eller som att ha en tablett att ta till middag, som fyllde allas magar och även gav smak i munnen av en ljuvligt hemlagad måltid, men allt vi gjorde var att svälja ett litet piller med vatten? Det vore något! Så mycket lättare allt skulle bli! Tänk om jag kunde pausa livet! Bara trycka på P A U S och göra vad jag vill ett tag för att starta igång allt när jag känner för det? Ja, jag kan alltid önska och drömma.

Livet är svårt. Att vara mamma är svårt. Att vara separerad är svårt. Att inte ha ett fungerande nätverk är svårt. Att lida av psykisk ohälsa är svårt.

Just nu, är det just det sistnämnda som är värst. Att jag har en Hypotyreos som inte alls behandlas som den ska, att min Adhd är helt upp i det blå och tar beslut lite av sig själv, att lida av kronisk smärta i rygg och armar, att ha en Ptsd som är under behandling, sömnbesvär, panikattacker som inte är under kontroll, ekonomi som inte räcker till. Ångest! Den här jävla ångesten som hypotyreosen,adhd, Ptsd enbart förvärrar då ALLA DESSA JÄVLA DIAGNOSER motarbetar varandra!! Hur är det möjligt att de ska just motarbeta varann? Varför kan de inte bara gå ”hand i hand” och försöka ge mig lite andningspauser i livet?

Just nu är sköldkörteln värst. Jag ska äta Levaxin 175 i tre dagar, sen 200 i fyra dagar sen återigen 175 i tre dagar, ja ni som fattar vet, och det här ska jag i mitt minne komma ihåg? Ska göra detta i 10 veckor för att sedan ta nya prover. Alla siffror, alla dagar & doser, det går inte ihop i mitt adhd huvud? Spelar ingen roll om någon säger ”skriv ner allting”, för när jag glömmer bort att fylla i vilken dag jag är på då har det helt fuckats up.. Jag är så less på den här jävla hypotyreos’n! Önskar ingen att få problem med sköldkörteln! Det är fan värre än en depression, speciellt då den ger exakt samma symtom fast typ gånger 10 & drabbar din hud, uppblåsthet, svullnad i ansikte, stressmage & förstoppning, myrkrypningar i huden, torrt o livlöst hår, svettningar men ändå iskalla fötter, sväljsvårigheter vid skov, sömnsvårigheter, kan känna sig som en sengångare ibland, ändå hyper en annan dag, hjärntrött och trögtänkt.. Förstår ni hur dessa diagnoser bara krockar??

Ja, jag vet att jag gnäller. Jag klagar! Men jag är i en väldigt neråtgående spiral just nu, kanske är den över imorgon? Eller om en vecka? Eller tänk om, redan ikväll? Jag vet aldrig när jag ska känna lite glädje och må lite bra. Det är inte jag som styr det, det är hormonerna som bestämmer och speciellt min sköldkörtel!

Så, kul läsning va? Hoppas Du har en bra dag!

~Bara jag~, ~Varför~

Idag mår jag inte bra~

Idag är en sån här dag då alldeles för många känslor överöser mig med sin närvaro, tankar jag försökt trycka undan exploderar i mitt huvud. Idag är en riktig skit dag!!

Tårarna rinner, hjärtat slår, tankarna går åt helt fel håll, jag försöker ställa mig stabilt och andas.. Men idag, är det svårt.

När en tanke väl börjat ”rota sig” går den inte att stoppa. Den leder till flera tankar och frågor och det blir övermäktigt för mig. Helst vill jag svepa en liter alkohol och bara försvinna bort, men det privilegiet har inte jag. Vilket kanske är tur.

En sak hände imorse, EN SAK!!

Det startade igång den obehagliga och negativa spiralen i mig och nu är jag på botten av botten, typ i underjorden, och jag hittar inget att greppa tag i och få mig bort ”därifrån”!

Jag måste bara genomlida detta, allt dåligt samvete, all ångest, all panik, all destruktivitet. Det värsta är att jag är så medveten om att just det som hände imorse inte behövt hända, om jag planerat annorlunda och om jag istället bett om att få låna pengar för att åtgärda problemet istället för att vara en stolt jävla idiot!!

Min kropp flämtar efter luft och syre, min hjärna vill bara avsluta allt.. Mitt hjärta säger till mig att härda ut= Du Har Varit Med Om Värre!!

Så, om Du är en sån person som brukar prata med mig, Ring Inte! Jag har inte syre till att prata. Jag har inte koncentration till att lyssna & svara. Jag behöver bara vara för mig själv, kämpa själv, tänka och andas mig ut ur det här mörkret! Jag kommer snart tillbaka.. Ge mig lite tid bara!

Jag mår bara inte så bra just idag..

~Bara jag~

Älskar hur ljust det blir med snö~

Det är en väldig skillnad på humöret nu, märks på barnen med. Inte lika mycket tjafs på morgonen med kläder, de verkar förstå att det är kallt & blött och då krävs varma och vattenavstötande kläder!

Kom hem igår, tvätten är överfull. Det såg ut som ett fullständigt kaos, men han kom o städade upp golven iaf. Men när det inte tvättas så finns inga strumpor eller byxor till barnen, det blir problem för mig.

Jag har ett riktigt skov med min hypotyreos just nu. Mega trött, nedstämd, frusen dagtid, svettas på nätterna.. Tog en dusch nyss och kändes som att jag tappade allt mitt hår i duschen. Hatar den här förbannade sköldkörteln.

Fick en förfrågan om julafton igår. Men är kluven och tackar nog Nej. Jag vill såklart fira med mina barn, men det borde kunna ordnas att vi gör det tidigare på dagen. Jag vill inte tränga mig på eller få någon att känna sig obekväm pga mig, då kommer jag att känna av det och det gynnar inte mitt egna mående. Så det blir en väldigt annorlunda jul i år, men så blir det när man separerar. Allt blir annorlunda. Nya traditioner, nya rutiner, man märker vilka som finns och vilka som inte finns och det på gott o ont.

Jag hade andra besöket hos min psykoterapeut i fredags och längtar tills på fredag när det är dags igen. Jag känner att jag vill ha en aktivitet.. Och då menar jag inte just specifikt att träna eller så, menar att träffa nya människor genom lika intressen. Jag vill ha flera umgängen. Men släpper aldrig de människor som står mig nära, ni är inte utbytbara!! Vill mest se vad det finns för mig.. Nya bekantskaper, bli mer social. Men det är nog ett önsketänkande. Jag är låst i mig själv pga vad som hänt de sista 1,5 åren plus alla äckliga minnen från min barndom. Jag hoppas att psykoterapi är det som hjälper mig släppa det gamla, bearbeta det jobbiga och gå vidare med glädje och lugn i kropp & själ.

Dags att börja sätta upp julstjärnor i fönstren. Men jag orkar inte. Och vill inte. Igår fick jag höra att ”*piip* inte gillar julen och får ångest av julen”. Att det är stressigt med jul!!”

Då tappade jag all ork! Vem är det som alltid pyntar? Alltid rullar 100 köttbullar? Alltid lagar all mat och städar? Som försöker få ihop en trevlig tid innan jul? Som dessutom ska hinna, ha råd, slå in och gömma julklappar? Jo Jag.. Inte sjutton är det någon annan i min familj som lyfter så mycket som ett lillfinger inför advent och julemys..!?! Jag kände bara att all luft gick ur mig och jag funderar på att skita i stjärnor i fönstren. Strunta i julkalendrar, jag har ändå inte råd. Även om jag skulle ”pynta” får jag ingen hjälp att ta bort pyntet efter jul så det blir bara dubbelt så mycket ångest, ågren, stress för mig. Med utmattning, Ptsd, på,adhd, hypotyreos så är det inget jag orkar göra i år. Hoppas barnens pappa känner för att göra mysigt för barnen. Jag orkar verkligen inte.

Önskar jag kunde packa en väska o dra iväg under jul. Slippa alla måsten. Slippa besvikna ögon. Bara blunda och stoppa huvudet i sanden som alla andra!

~Bara jag~, ~Familjen~, ~Helt Galet~

~ONT:ONDARE:ONDAST~

Igår slog ett ryggskott till. Hittade övningar på Google som jag gjorde och de hjälpte lite grann. Sen hjälpte min mellersta son mig med lite massage innan han hade träning, det hjälpte en hel del. Dock har jag svimning där mina knutor satt, men värt det ändå.

Idag har jag så ont i nacken så jag har svårt att vrida huvudet. Och vaknade med att mina ”kristaller” öronen är i obalans. Sov med öronproppar inatt, första gången på cirka 4-5 månader som jag använder det igen och då blev ”kristallerna” sura. Så när larmet gick på telefonen höll jag på ramla ur sängen pga yrsel. Det går riktigt bra här just nu! Äldsta dottern fick köra bilen imorse, så pass yr blev jag. Vidrigt.

Har tvättstugan 16-19 idag så det känns ju jäkligt bra att springa upp o ner därifrån med yrsel, ryggskott och nackvärk. Snart bryter jag väl ett ben eller något 🤷🏻‍♀️

Dagen har gått fort. Snart ska alla troll hem från skola igen och kvällsbestyren ska påbörjas. Imorgon tar pappan över och jag flyttar ut.

~Bara jag~, ~Familjen~

Hemma~

Idag gick morgonen ganska bra. Inga större problem med påklädning, tandborstning och borsta hår. Så skönt!

Efter lämning åkte S & jag o tanka bilen & pumpade däcken. Sen hem, jag plockade lite, kasta skräp sen gick vi ner på vårt lokala lilla Ica! S lekte mästerkock och fixade snabbmakaroner & stekt ägg.

Idag var det Apt på skolan så det blev lite tidigare hämtning.

Gjorde marinerade kycklingben i ugn, ris och en hemmagjord tzatziki till middag. Stekte broccoli & morötter i olja & vitlök! Värsta dundermiddagen en onsdag! Nu är bollibompa på och E ska göra lite läxa. Imorgon kl 10:00 ska M till Bumm för att förnya recept. Helt sjukt att hela tiden behöva gå dit för att få hans Melatonin förnyat. Det tar tid, kräver omplanering, och N har dessutom tandläkaren kl 13:00 imorgon. Det blir en massa åkande fram o tillbaka.

Imorgon ska jag träffa min psykoterapeut! Ser fram emot det! Ska bli intressant, spännande och skrämmande framöver, men det är väldigt skönt att äntligen vara på gång!!

Nu ska jag njuta av Lilla S sällskap i soffan. Bort med mobilen, glöm och stäng av! Avskyr när vuxna sitter med mobilen i handen istället för att umgås och prata med sina barn. Konstigt att barn växer upp och har problem med känslor, svårt att läsa av kroppsspråk, inte fattar sociala koder när den förbaskade skärmen upptar allas tid! Ta tillbaka kvalitetstiden, fredagsmys och inför mobil/surf fri tid istället!

Ha det fint!!

Puss & kram

~Bara jag~, ~Dagligt~, ~En snabbis~, ~Familjen~

15 psykbryt, gnäll & skrik~

Syns inte, men våra mornar är så långt ifrån harmoniska så det går inte att beskriva! Den där ciggen är så efterlängtad för då får jag fem minuter av tystnad och nikotinet är just då så gott!! Sen tycker jag såklart att man inte ska röka, det tycker alla rökare, men just där & då, är det underbart!

Tre små troll är lämnade på skola. Ett större Troll ska lämnas 9:40.. Sen blir det Lidl för lite matinköp för att klara veckan. Sen hem, börja plocka isär soffan då den idag ska KROSSAS på tippen!! Sedan 13 har sonen tandläkaren. 14:30 inskolningssamtal med yngsta.. Efter det hem och vänta in barnens pappa som ska hjälpa mig bära ner soffan på släpet. Mormor är barnvakt. Sen hem och städa upp efter gamla soffan. Laga mat. Sova.

Imorgon hämtas den andra soffan! Längtar så mycket!! Men först psykologen för mig och som vanligt är den dagen tuff.

På fredag ska jag gymma! Det längtar jag faktiskt efter. Få göra av med svett och få känna att kroppen används.

Ha en bra dag!!

Tjo!

~Bara jag~

Nu är det kanske igång på riktigt~

Har länge velat ha Ptsd behandling. Stod i kö för behandling i 8 månader. När jag väl fick tid krockade det med en operation i höger handled som självklart inte blev utan komplikationer, utan det läkte inte, det gjorde ONT, samt att de kom åt en muskel som under op kändes som en explosion av smärta mitt i handflatan.

Detta var i maj-juni 2022. Ärret är fortfarande ”fult”. Handen gör ONT! Jämt. Känselbortfall i fingrar och hand, kan er lyfta ens ett mjölkpaket, tappar grejer. Och nu, självklart, är en ny knöl på väg! OVANFÖR DET FULA ÄRRET!!

Iaf, jag sökte en ny remiss för Ptsd-bedömning. Nu har jag träffat psykologen 2 gånger. Nu hålls en intervju som bedömningsmaterial. Vi hann inte klart idag, nytt möte om 2 veckor. Att det skulle vara tungt, det visste jag. Men såhär, så påverkad jag var efteråt idag, det var… oj… så hemskt. Ringde Ryggraden direkt medans jag kämpade med att få andningen lugn och lät tårarna rinna. Det är många svåra och hemska frågor som ger upphov till fruktansvärda minnen. Jag blir så ledsen och arg, besviken på de ”vuxna” som inte fanns för mig, jag blir förbannad då det känns som att jag blivit snuvad på mitt liv. Jag vill väl oxå vara glad! Jag vill vara stark. Jag vill skratta högt och leva i ett glädjefyllt och högt tempo! Jag vill orka göra saker med mina barn. Jag vill vara en sån person som sprider glädje och kärlek. Jag är en sådan liten och sårad och skadad Johanna på insidan som känner hat o förakt för all vuxna som struntade i mig i hela halva början av mitt liv. Varför var inte jag värd att få en grym barndom med trygga vuxna? Jag är så fylld av så många känslor o känner mig så mentalt slut och avtrubbad. Och arg. Jätte arg!

Men jag är ändå glad att jag äntligen kommit till psykologen och börjat min väg mot behandling!

~Bara jag~, ~Förundran~

Älskade höst~

Hösten är min favorit årstid. Har varit en del i skogen, älskar att se färgskiftningar på löven, se hur löv faller till marken och känna den här svalare friskare brisen mot huden. Jag hatar att svettas. Kan stå ut när jag tränar men annars vill jag bara inte svettas.

Så temperaturen ute är så passande för mig.

M’s fotboll är igång. Mycket matcher på helgerna. Och han är duktig. Han är teknisk med bollen men framförallt, han har kul!! Han älskar att få springa med bollen, känna tillhörighet med sitt lag och senast, i lördags, när de mötte Dif var hans kusin med o tittade, och M ser upp till honom. Han är oxå en fotbollskille och nog lite av en idol för M!! Så det var kul! I söndags spelade de i Bredäng och hans lag vann med 9-4! Äntligen fick de en rejäl revansch! Nu är det inte vinsterna det handlar om, det är att han hittat något han tycker om, någonting som höjer hans självkänsla och att han får ha kul. Om han behåller intresset för fotbollen, det återstår att se. Hans val. Bara han mår bra, vill spela själv och känner att det ger honom något positivt.

Bortamatch mot Dif

Igår var det dags att rösta i valet. Även om jag tycker det finns en viss charm och samhörighet i att rösta just på valdagen, så funderar jag faktiskt på att förtidsrösta nästa gång. Att stå i köer är inte min grej. Och detta val var min barnfria vecka, så jag hade planerat att gå med mamma o rösta. Men då hon satt som rösträknare i Skhlm, så fick vi försöka gå när hon hade rast, och då hann vi inte promenera ner till vår vallokal som jag alltid gjort i tidigare val. Så det blev bil. Inte alls lika speciellt.. Nytt att ha med min äldsta dotter i vallokalen dock. Hennes första val. Hennes första gång att få säga välja vad hon vill ska hända i Sverige under nästkommande 4 år. Jag minns första gången jag fick vara med o rösta. Det var pirrigt. Och kändes stort. Jag kände mig nästan lite ”viktig” som fick möjlighet att tycka och tänka kring våra partier. Nu får jag och alla andra vänta och se vem som ska styra politiken i vårt land.

Idag sov jag ganska länge. Ända till 10.. Har varit uppe mellan 7-9 varje morgon, men idag behövde jag sömn. Ladda batterierna inför mammaveckan!! Jag väntar tid på Vc för att kolla upp en ”åkomma” & helt ärligt, det gör mig lite nervös. Har fått lite andra oroande symtom som jag måste nämna. Jag har hittills undvikit att googla, jag är ingen läkare o tänker inte sitta och sätta diagnoser på mig själv. Men ibland bara känner man att något är knasigt. Att det känns fel.. Och det får min läkare ta reda på.

Jag är rastlös i kroppen. Vill ut. Ut i skogen. Ut och börja träna, ut och få i mig friskluft. Jag vill bara känna mig frisk, fri, självsäker & stark! Och jag ska ta tag i det under kommande vecka. Löfte till mig själv.

Ta hand om er!