maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~

Känner mig radiostyrd~

Fortfarande väldigt avtrubbad och avstängd. Vågar inte le, rädd att leendet utlöser gråt eller andra känslor. Så jag använder knappt min ansiktsmimik överhuvudtaget.

Idag var första psykoterapin efter juluppehåll. Varit orolig inför det, orolig att behöva berätta allt som hänt. Men hon är bra min terapeut, hon hade läst på. Jag fick prata. Fick faktiskt bekräftat att det jag möts av, hur jag blir behandlad, är fel. Självklart utlöser det reaktioner och känslor, så det är inte konstigt att det som hänt, hände just nu, med tanke på allt jag öppnar upp genom psykoterapin, sedan blir jag inte respekterad av andra, utan jag blir undanskuffad och förlöjligad samt inte betrodd, dessutom respekteras inte mina gränser. Det är enorma svek mot mig.

Det är så sjukt hur lite jag värdesatt mig själv. Skulle någon av ”mina människor” bli behandlad så som jag blir, hade jag blivit riktigt arg. Jag hade gjort allt för att få min människa att se, eller få bort den från situationen. Skulle aldrig accepterat att någon inte respekterade dennes integritet, personliga space. Men när det kommer till mig själv, då ser jag inte.

Det här är något jag måste jobba med.

Både B-mottagningen och Terapeuten är helt överens om att jag ska försöka att inte bo hos M. Jag ska försöka bo på annat håll. För så länge jag inte kan vara helt 100 på att jag blir respekterad och inte behöver vara minsta orolig över att R kan komma in här, så kommer jag aldrig kunna satsa helhjärtat på mig själv. Jag kommer alltid vara orolig, redo att fly, inte känna mig säker. Och det är sant. Jag vet aldrig när hon viker ner sig och sätter honom först..igen.

Så glad att psykoterapin är igång igen. Så glad över 2 dagar i veckan på Beroendemottagningen, glad att jag prioriterar dessa bokade tider.

Det kommer ta tid. Lång tid. Men nu är jag här, jag ska göra det jag kan för att hitta respekten för mig själv, våga visa känslor, avstå alkohol helt o hållet, sätta gränser och hålla dom, och jobba med att tillåta närhet & kramar (i mini steg) och inte dra mig tillbaka vid beröring. Be om hjälp. Ta emot hjälp. En annan sak jag inte ens tänkt på, att låta andra ta hand om mig, typ skämma bort mig, låta mig bli omhändertagen. Det är något jag aldrig tillåtit mig att bli. Varför? Jag undrar själv ”varför”?.. Kanske för att då känner jag mig svag? Eller jag vågar inte bli van vid att andra tar hand om mig, för de kanske försvinner? Är det kopplat till mina emotionella svårigheter? Jag vet inte, men det slog mig faktiskt att det är sant, jag låter aldrig någon annan ta hand om mig, göra saker för mig, underlätta för mig.. Det är ju sjukt..!

Jag mår fortfarande riktigt dåligt. Mina ord fastnar i halsen. Jag vill ingenting. Jag vill inte känna. Inte prata. Inte ha ögonkontakt med människor. Jag vill helst krypa ner i en grotta och bara ligga där. Jag är så trött. Jag är så less på mig själv och att jag mår såhär. Jag är så trött, men ändå kan jag inte sova på nätterna. Jag har svårt att fokusera och ta in information. Jag skulle vilja ha ork o typ ut och gå… men det finns ingen ork. Dessutom skulle det krävas att jag skulle behöva fokusera på att röra fötter och ben och samtidigt andas. Jag kan inte göra de grejerna samtidigt. Jag kan inte hålla fokus på att fötter och ben ska lyftas i otakt för att samtidigt få ner luften i lungorna och andas ut. Där tar det stopp. Det är övermäktigt. Och bara tanken på allting som händer runt mig, en fågel, en bildörr, ett larm, mötande människor, hur det luktar, hur regnet låter.. Jag uppmärksammar minsta lilla ljud, minst händelse runt mig, och då tappar jag allt fokus på min kropp. Eller tvärtom.. Svårt att förklara. Någonstans vill jag göra så mycket, men vad jag behöver är att vila, ta allting i låg hastighet, känna.. Allting i mig bara drar åt olika håll, just vad jag behöver göra och vad jag vill göra! Varför är det så svårt att bara lyssna och göra det jag borde?

Ja, det var dagens utrensning. Av ord. Nu ska jag faktiskt försöka vila innan möte kl 14:00. Sedan hoppas jag att jag fått svar på om jag för sova hos en kompis i helgen.

Önskar alla en trevlig Fredag Den 13:onde! Hoppas ni laddat upp med era favorit skräckisar, chips & grönsaker med dipp, bubbelvatten/läsk, härliga kuddar och filtar till soffa/säng, och bra umgänge! Perfekt väder idag för just fredagen den 13:onde! Regn, blåst, mörkt & ruggit!

/ Divan Joso ☝🏼

~Bara jag~

Vara ärlig mot mig själv och de närmsta~

Låter kanske konstigt att läsa, eftersom jag skriver väldigt ärligt här. Men många av er som läser har jag inget ansikte på.

Och de som är mig nära och som visar hur mycket jag betyder för dom, har visat det så starkt nu. Dels har jag själv förstått hur rädda de är att förlora mig. Och det blev ett litet uppvaknande, positivt sådant. Inte så att jag tvivlat så, men den här gången tog jag till mig deras kärlek och oro annorlunda. De här fyra är min fyrkant av styrka, kärlek, ärlighet & tro. Ni vet att jag älskar er! Jag vill aldrig skrämma er igen. Jag är så glad att ni alla är så brutalt ärliga på så olika sätt, att ni säger saker så olika men ändå betyder det samma. Att Ni finns.

Jag går på mottagningsbesök på ett ställe varannan dag. Har psykoterapi varje fredag och två läkar kontakter.

Jag har en kris-plan. Jag har för första gången i mitt liv varit helt ärlig med hur andra kan märka att jag mår dåligt. Jag vet att jag inte svarar i telefon. Jag undviker kontakter. Jag struntar i sms. Jag går in i mig själv och jag blir väldigt fåordig. Blir jag då pressad att prata när jag mår dåligt slutet jag mig som en mussla. Vilket jag gjort i hela mitt liv. Aldrig pratat om allt. Slutit mig. För hela mitt liv har jag blivit lämnad av vuxna och viktiga människor. Den barriären som jag byggt upp som ett skydd , är en falsk trygghet. Det förstår jag nu. Därför är jag där jag är idag.

Blir jag inte betrodd eller att någon ifrågasätter mig, utan rimlig grund så tar jag det enormt hårt. Psykiskt. Det syns inte utanpå. Men inuti växer ett mörker och ett hat. Jag blir så enormt sårad inombords för att bli misstrodd, men istället för att säga något så börjar jag hata både mig och andra.

Jag bär på enorm skuld. Enorm skam.

Den tiden av mitt liv jag hittills levt kommer aldrig bli annorlunda. Alla ärr, alla svek, all skam, all skuld, alla vuxna, all smärta, alla mardrömmar kommer aldrig försvinna. Så är det. Men det här har jag försökt ”gömma & glömma & förneka”.

Idag, där jag är i livet just nu, var min brytpunkt. Det var nu mitt psyke brast, min livsgnista försvann, ångesten kvävde mig, smärtan släpper aldrig greppet. Det är 41 år av ” infekterat var som läckt ut i mig”. Barriären sprack. Och det är nu jag själv vill prata. Jag vill och ska våga be om hjälp. Jag ska bearbeta all skam & skuld och jag kommer aldrig bli fri från vad jag levt med, men kanske kan några ”små sår” läka så pass att jag kan leva resten av mitt liv utan att ha en barriär? Att förlåta? Att prata. Att våga vara skör. Våga gråta. Börja våga leva utan massa lögner för att skydda andra. Verkligen ta tag i hur mina olika relationer till olika ska se ut. Vad är rimligt av mig att kräva i en relation? Kanske jag måste inse att vissa av mina krav aldrig kan bemötas och då måste jag ta beslut om en tät kontakt där jag mår dåligt för att jag alltid vill ha mer, eller en mera distanserad kontakt utan förväntningar? Vad är bäst för mig?

Och jag ska aldrig mer ha kontakt med den som gjort mig illa. Fysiskt & psykiskt. Aldrig mer behöva leva likgiltig och iskall för att någon vill att ”vi” ska ha en relation. Jag ska aldrig mer gör så mot mig! Så dåligt jag mått. Så mycket jag fått pressa undan och hur äcklet i mig själv o mot mig själv bara växte. När jag säger Nej & Stopp, då ska andra lyssna. Acceptera. Inte ifrågasätta. För nu är det mig det handlar om. Att vara egoistisk och sätta gränser. För att jag ska kunna leva, skratta igen & älska igen, måste jag ge mig själv hänsyn & omtanke, respektera mina egna gränser och skita i vad andra tycker om det. För jag vill skratta med mina vänner o barn. Jag vill känna glädje över framtiden och våga planera. Jag vill älska igen. Men den biten är långt bort, först måste jag älska hela mig själv.

Finns en liten dos framtidshopp.

Känns ändå skönt att 3 små troll står utanför detta. De var inte med mig. Och visst ska man prata om saker, men just det här behöver de inte veta.

~Bara jag~, ~En snabbis~, ~Förundran~, ~Härligt~, ~Hysteriskt~, ~Men USCH~, ~Varför~

Ska jag våga~

Ibland vara händer saker, vid helt fel tillfällen. Men ändå känns det ”rätt” & kul och spännande. Men det är bara så fel tillfälle!!

Jag vill verkligen satsa på mig själv nu, på min psykoterapi, bara haft ett tillfälle hos min psykoterapeut, och jag tror det kan bli väldigt bra. Men så från ingenstans så dyker en möjlighet upp, och jag står och velar fram o tillbaka. Jag vet att det här inte är rätt nu. Men jag är oxå rädd att missa en chans!!

Åh va otydlig jag är nu, jag vet det, men vill inte outa allting ännu. Jag är oxå väldigt rädd att det ska bli fel, att historien ska upprepa sig, klarar jag ett sådant nederlag igen, är det kanske rätt ändå? Vågar jag ens?

Alltså, jag är bara så förvirrad just nu!

Ska ta upp det här på fredag med min terapeut, kanske hon har något bra råd att ge mig.

Så förvirrad!!!
~Bara jag~

Aldrig kan man veta…~

..vilka överraskningar livet har åt en.. Aldrig kan man egentligen säga ”Jag skulle aldrig ….” eller ”Nej, det där skulle aldrig jag göra….” Jag har faktiskt lärt mig att allting kan hända. Precis vad som helst! När.som.helst! Jag kanske har trott att jag har vissa värderingar och trott att jag aldrig skulle göra/tänka/känna på ett annorlunda sätt, men attans så fel jag har. Jag har egentligen bara varit som ett litet barn som vägrar smaka på en maträtt för att den är ny eller ser konstig ut.. Jag tror jag helt enkelt får värdera om mina normer och åsikter och istället inse att livet ska levas och tillåta mig själv att uppskatta nya händelser och ”maträtter”.. Inte vara sådär fjantigt tvärsäker på att jag vet exakt allt om mig själv.

För, egentligen, vet man allt om sig själv? Vet Du hur du alltid ska reagera eller tänka? Vet Du till 110% exakt nu, hur du värderar och tycker om saker om 10 år? Det jag tycker om idag, kanske jag hatar om 10 år. Det jag uppskattade för 10 år sedan är inte alls lika uppskattat idag, det vet jag nu.. Slutsatsen är alltså, man kan alltid ändra sig, både till det bättre & sämre, utan att det är så himla konstigt.. Jag tycker att vi människor är väldigt duktiga på att leva Fyrkantigt 🔲

Det vi vet, det är vår trygghet, vår sanning och verklighet. Det här uttrycket ”Think outside the box” är banne mig inte så illa. Våga lite, prova något nytt, tillåt dig själv att vara annorlunda. Funkar det inte, har man iaf testat. Och kanske vunnit lite nya erfarenheter.

Idag har jag dammsugit. Golvet var fan kaos. Och allt grus som ungarna får hem på kläder och skor under den här blöta årstiden, som ligger överallt.. Det var helt enkelt dags att dammsuga. Noel kom hem igen, en timme efter att han gått, han hade typ sprungit från skolan då hans skor var genomblöta, så han behövde byta. Jag körde honom och hans kompis W till skolan när han bytt till torra skor och brallor.

Sen blev det att plocka disk från överallt, dammsuga, plocka, rensa kattlåda & sedan har jag fastnat i Modern Family på Netflix. Ja, jag vet att säkert alla plöjt den serien men jag är inte som alla andra och har först nu, efter tjat från Tessa & STORA S, börjat titta på den. Så är bara på säsong 2 ännu. Hysteriskt sjuk, rolig och beroendeframkallande serie. Älskar alla karaktärer. Deras sjuka och roliga och fantastiska familjeband som ändå alltid är så jäkla starkt. Rekommenderar!!

Puss & Hej

~Bara jag~

Aldrig kan man veta…~

..vilka överraskningar livet har åt en.. Aldrig kan man egentligen säga ”Jag skulle aldrig ….” eller ”Nej, det där skulle aldrig jag göra….” Jag har faktiskt lärt mig att allting kan hända. Precis vad som helst! När.som.helst! Jag kanske har trott att jag har vissa värderingar och trott att jag aldrig skulle göra/tänka/känna på ett annorlunda sätt, men attans så fel jag har. Jag har egentligen bara varit som ett litet barn som vägrar smaka på en maträtt för att den är ny eller ser konstig ut.. Jag tror jag helt enkelt får värdera om mina normer och åsikter och istället inse att livet ska levas och tillåta mig själv att uppskatta nya händelser och ”maträtter”.. Inte vara sådär fjantigt tvärsäker på att jag vet exakt allt om mig själv.

För, egentligen, vet man allt om sig själv? Vet Du hur du alltid ska reagera eller tänka? Vet Du till 110% exakt nu, hur du värderar och tycker om saker om 10 år? Det jag tycker om idag, kanske jag hatar om 10 år. Det jag uppskattade för 10 år sedan är inte alls lika uppskattat idag, det vet jag nu.. Slutsatsen är alltså, man kan alltid ändra sig, både till det bättre & sämre, utan att det är så himla konstigt.. Jag tycker att vi människor är väldigt duktiga på att leva Fyrkantigt 🔲

Det vi vet, det är vår trygghet, vår sanning och verklighet. Det här uttrycket ”Think outside the box” är banne mig inte så illa. Våga lite, prova något nytt, tillåt dig själv att vara annorlunda. Funkar det inte, har man iaf testat. Och kanske vunnit lite nya erfarenheter.

Idag har jag dammsugit. Golvet var fan kaos. Och allt grus som ungarna får hem på kläder och skor under den här blöta årstiden, som ligger överallt.. Det var helt enkelt dags att dammsuga. Noel kom hem igen, en timme efter att han gått, han hade typ sprungit från skolan då hans skor var genomblöta, så han behövde byta. Jag körde honom och hans kompis W till skolan när han bytt till torra skor och brallor.

Sen blev det att plocka disk från överallt, dammsuga, plocka, rensa kattlåda & sedan har jag fastnat i Modern Family på Netflix. Ja, jag vet att säkert alla plöjt den serien men jag är inte som alla andra och har först nu, efter tjat från Tessa & STORA S, börjat titta på den. Så är bara på säsong 2 ännu. Hysteriskt sjuk, rolig och beroendeframkallande serie. Älskar alla karaktärer. Deras sjuka och roliga och fantastiska familjeband som ändå alltid är så jäkla starkt. Rekommenderar!!

Puss & Hej