maskrosbarn, psykisk ohälsa, ~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Psykisk ohälsa och småbarnsförälder & tonårsförälder~

Tänk att det är så satans tabu att våga visa att jag mår dåligt. Speciellt när jag är mamma. Allting som ska vara så satans bra och rätt utåt sett sätter enorm press på en, utöver den stress & press som redan finns då jag är mamma. Att må skit är hemskt. Att må skit och vara mamma är fruktansvärt.

Mamma till 3 barn som är pigga & ”hittepåiga”, fulla av energi, högljudda, kräver både regler och stimulans, måste ha tydliga riktlinjer och regelbundna tider för att inte gå helt ”bananas”.. Att klara av att tillmötesgå deras behov är något som just nu är väldigt svårt för mig. Jag kan komma på mig själv med att stå i köket. Jag bara står där men vet inte alls varför eller vad jag ska göra. Jag har inte ork att öppna ett skåp. Än mindre att kunna planera. Barnen går ju som på duracellbatterier och förstår inte varför jag är som jag är, varför jag glömmer bort saker, tex kanske jag sagt att jag ska kolla på Skolplattformen vilken dag en aktivitet är, eller jag skulle laga ett hål i en byxa, leta fram en penna/reflex, ja What ever, jag glömmer det lika fort jag sagt det. De påminner mig, om allt jag missat att göra alldeles lagom till att de alla tre ska gå och lägga sig. Så mitt i att pussa & krama om alla tre små troll i tur o ordning, så påminner de om allt jag glömt bort att göra, och just då kokar mitt inre. Jag som bara vill sätta mig ner i soffan o pusta o frusta, får massor att göra, och det känns som att jag spricker i tusen bitar av ångest över att jag dela glömt bort, behöver bli påmind, påmind när jag är som mest slut, skäms över att inte orka. Vill så gärna sova, men just på nätterna är sömnen bortblåst. På dagarna kan jag gå runt och vara trött. Så vansinnigt trött. Men när klockan slår 20:00, är tröttheten förändrad, jag är trött men kan inte blunda.

Mamma till en tonåring, i sina bästa år. Som aldrig vaknar av sin väckarklocka. Som snoozar om minst 10 gånger, men inte vaknar. Som aldrig går o lägger sig i tid. Som är den mest hjärtliga och charmigaste 15 åringen jag träffat. Som har sin Adhd, som är som min men ändå helt unik för honom. Där han kan lämna skåpsdörrar på vid gavel (något jag tränat bort o blir tokig av), glömma att spola i toaletten (hatar gammalt urin i toan), lägger sina små vita snuspåsar överallt; handfat, tvättmaskin, fönsterbrädor, v-rumsbord, köksbänk (som jag eller syskonen lägger händerna på, trampar på, äcklad av), som vill så mycket & vet vad som behövs, men som hos alla tonåringar så brister det i att ”veta vad som krävs och viljan att göra det”. Han som lades in på en Onkologisk avdelning och blev utredd för blodcancer efter Corona, som hade alla symtom på cancer, men tack o lov, EBV. Den skräcken i kroppen under utredningstiden, all ångest o rädsla i min sons ansikte, min maktlöshet & ilska. Hans lever har tagit skada och kommer kollas upp under ett par år. Just min tonåring är helt unik. Hans humor är helt fantastisk. Jag älskar honom så mycket, men hans morgonhumör och mitt är så olikt, det kan slå blixtrar om oss. Hans sätt att kräva saker är orimliga. Han vill bli skjutsad till skolan en viss tid, men går inte upp av klockan eller mina väcknings försök. Då blir vi oense och dagen förstörd.

Den unga vuxna, lever som på rosor. I den där underbara bubblan när man tycker om någon så mycket att allting annat suddas ut. Så jag unnar som det. Två jobb, körkort & bil. Mega kämpe! Hennes svårigheter som hon växt upp med, allting hon utsatts för, har jag önskat att jag kunnat ta över. Jag vill så gärna att hon ska leva smärtfritt. Men jag kan inte. Det är omöjligt trolla bort det hon upplevt & lever med. Hennes hälsa har påverkat mig hårt. Att nästan förlora henne när hon var 7 år. Att se alla ingrepp på hennes kropp, som har varit riktigt grova, och hon har stått ut och kämpat på. Allt jag sett, som hon fått utstå, ger mig ren o skär ångest och ilska. Inte bara en diagnos och ett ingrepp, utan alltid har hennes diagnoser medfört något extra, något allvarligt. Aldrig ”bra” resultat eller svar från Sjukvården. Alltid tillkom något, hennes kropp byggde egna antikroppar mot medicineringen, hon blev så dålig av cellgiftsinjektioner. Och jag kan inte ens tänka på hur hon mår i allt det här? Om hon tänker på det? Eller bara lever och kanske förnekar allting som varit? För det är väldigt mycket hon genomgått. Och jag som mamma har inte kunnat skydda henne. Jag har inte kunnat göra någonting för att hon ska slippa injektioner, undersökningar, smärta, motgångar mm. För hennes diagnos ger mig dåligt samvete. Just för typ det är så jävla orättvist att mitt barn ska ha det. Det är orättvist.

Jag känner mig aldrig tillräcklig. Jag känner mig som ett svek mot mina barn. Speciellt när jag inte orkar. När jag inte hör vad de säger, inte skrattar åt skämtet de sa, för att jag inte hör. Jag fokuserar så hårt på det jag ska göra att allt annat blir som en surrande runt omkring.

Ska det vara såhär? Måste det vara såhär?

Jag hoppas det är tillfälligt. Jag antar att det ska var såhär just nu, tillfälligt. Och jag får bara hålla ut. Och hoppas att barnen inte märker alltför mycket hur jag mår. Att den här tiden snart är ett gammalt minne, en tid att se tillbaka på och på något sätt minnas med stolthet över att jag överkommit den här tiden. Svårt att tänka så nu, att jag skulle kunna tänka på hur jag mår nu, och kanske känna glädje och tacksamhet över att jag genomgått, överlevt, klarat av, ändrat levnadsvanor & är tacksam & stark.

Den som lever får se

#vågaprata #skrikhögt

~Bara jag~

Efter regn kommer solsken~

”Sägs det…”

Jag hade en väldigt jobbig period för ca 2 veckor sedan, mycket psykiskt. Jag hade extrem ångest.

Har haft lite oro över hur det skulle kännas att jobba den här veckan, men idag har jag haft en toppen bra dag på Det sjuka huset. Skrattat, tagit mera ansvar, varit mera hos de patienter jag haft. Det kändes riktigt bra. Dock kvarstår den här jobbiga känslan av vissa kollegor som bemöter en iskallt, men jag tror det beror på att de har en pinne så långt uppkörd i röven och det är den som gör att de överhuvudtaget kan gå rakt, och därför har de glömt hur man bemöter människor. Men det ska inte få knäcka mig. Jag fokuserar på de Kollegor som bidrar till en trygg och bra arbetsplats.

Nu har jag fått i mig lite lunch, trött som attan, men jag ska inte somna! Ska hålla mig vaken..

Har kollat på en utbildning, inom vårdyrket, men något helt annat än det jag gör idag. Inte ens något jag tidigare funderat på.. Men det är grym lön inom det yrket, inte fysiskt tungt, ingen omvårdnad som är tung. Vi får se hur det går, har iaf skickat iväg en intresseanmälan.

Ska kolla lite på ”Nurses” innan alla andra kommer hem!

Hej Hopp

~Bara jag~

Letar nytt~

Jag har bestämt mig för att söka mig vidare i livet. Jag tror det är det bästa för mitt egna välmående. Att typ börja om, testa något nytt.

Jag vet att jag är en person som lätt blir uttråkad och känner ”nu kan jag det här” och då måste jag hitta nya utmaningar.

Nu dök mitt drömjobb upp. Klart som fan att jag sökte det! Men jag är ganska säker på att jag inte kommer få det, men jag måste ju iaf försöka. Jag borde egentligen ”sitta ner i båten och komma igång ordentligt efter min långtidssjukskrivning” men när drömjobbet dyker upp, en tjänst som sällan blir ledig, då måste jag ju bara söka den! Sagt o gjort, så fick det bli!

Kväll på Det sjuka huset idag. Jag stod som vanligt inte på tavlan, känns så otroligt ”ovälkomnande” när ens namn inte är med bland kvällspersonalen. Men jag hittade lite jävlaranamma och tog för mig själv och klev in i Blå grupp. Blev en trevlig kväll, fanns en del att göra och tiden gick fort. Även om jag kan hamna i en känsla av helt tom i huvudet, helt utmattad, ångesten kryper i huden, man jag kämpar ändå på. Livrädd för att det ska smälla till igen, men jag kämpar verkligen så mycket jag kan.

Imorgon är det kväll igen.. De hade lagt mig på tisdag oxå, men där satte jag ner foten.. 4a pass i rad/4a dagar i rad när jag precis kommit tillbaka från långtidssjukskrivning, med en paus dag på onsdag för att sedan jobba torsdag, Nej, där räcker det. Måste fixa hjälp att hämta barnen på torsdag, men tisdagen tog jag bort. Jag kommer krascha helt igen annars. Blir snart jag En patient själv på Det sjuka Huset!

Så trött. Så tom i huvudet. Ändå tiotusen tankar som snurrar.

Over and out 🤦🏻‍♀️

~Bara jag~

Det sjuka huset~

Jajamensan, jobb hela helgen.. Plus Måndag & Tisdag. Min rehabkoordinator kommer inte gilla det här!

4 dagar i rad, han kommer bli vansinnigt irriterad. Men vad gör man? Jag har förklarat för jobbet hur jag vill jobba. Min rehabkoordinator har sagt hur passen ska fördelas samt tryckt på hur viktig återhämtning är för mig.. Men icke, det går lixom inte fram.

Det är dags att hitta nytt jobb. Söka sig till något nytt inom vården. Men jag måste komma in i arbetet helt, känna mig ”hel” inuti och utanpå, innan jag startar om med nytt arbete. Men nytt ska det bli! Jag måste vidare i livet. Vill inte stå och stampa och ha ångest när jag inte bör ha det

Det blir en tidig kväll. Mentalt slut i huvudet!

Träffade min Frusemus idag! Som jag saknat den vackra människan!

~Bara jag~

”Mardrömsmånaden” närmar sig~

Mardröm för ekonomin! Fyra barn fyller år under April och det är d y r t!! Och påsk på det, med påskgodis och helst lite gott att äta oxå. Fy bubblan, pengarna rullar iväg!

Åkte förbi DS och kollade efter något till Ebba. Hittade lite saker som hon ändå kan ha användning av, såsom hårband mm.

Köpte tre garnnystan till mig, fast jag kommer inte cirka i dom till mig, utan Ebba vill ha flera hårband/öronvärmare, och hittade ett så snyggt mörklila med glitter i som jag tror kommer passa henne snyggt.

Inatt var det omöjligt att sova! Verkligen omöjligt! Blev bara inte trött. Klockan 5 tvingade jag in mig själv i sängen, men hörde när mamma gick upp vid 06 tiden.. Sedan kom det besök vid 10 så ja, inte många timmars vila här inte. Imorgon är det jobb, så jag kämpar med att hålla mig vaken nu, så jag ska kunna sova ordentligt inatt.

Har suttit och fixat mina barns påskägg oxå. Lika bra att passa på och vara ute i god tid. I år ska de fira med sin pappa på landet. De får en sådan påsk som de är vana vid med andra ord. Kul för dom! De är de välförtjänta av!

Jo, jag ringde min ortoped i Liljeholmen idag, och lyckades äntligen få en tid för att operera bort ganglionet!! Ä N T L I G E N !!! Så 27 april ska aset bort! Längtar nästan!!

Nu ska jag läsa lite i min bok, bara några sidor kvar innan jag måste hitta en ny bok.

Ha det fint!

~Bara jag~, ~En snabbis~

Vardagsbestyr~

Jag känner att det är vår i luften.. Jag får då verkligen behov av att städa och röja. Vill kasta gammalt skit, få undan onödiga saker, rensa ut skåp osv..

Min mamma vecka fick jag rensat i hallen. Blev en svart sopsäck fylld med gamla svettiga och trasiga skor som inte används. Jag rensade tv-bänken i vardagsrummet, den blev helt ren o fin och jag flyttade in bland mina orkidéer så en fick stå på tv-bänken. En sådan liten grej hör enorm skillnad för mitt välbefinnande. Jag dammsög av hyllan över soffan, den hade 1,5 centimeters damm över sig, så jävla vidrigt!

Gick runt och hittade trasiga saker som låg på golven som även de fick flytta ner i en sopsäck. I badrummet fanns mängder av tomma schampo/dusch flaskor, (varför?) som även de fick nytt hem i sopsäcken..!

Att få rent och fint och rensat gör underverk för min själv verkligen. Jag blir lugnare och känner mig gladare faktiskt.

I måndags var jag på Bumm med Ebba. Helt ärligt förstod jag inte varför vi var där, tydligen ville ”vi” påbörja medicinering för henne, men jag har inget minne av att jag bokat tid för det..? Så vi screenade av alla frågor, men jag vill avvakta med medicin in i det längsta. Hon är ju snart 7 år och jag vet ju av erfarenhet att medicin är jätte bra, men biverkningarna på just aptit och så är mindre bra.

Vi kom lite tidigt till Huddinge så vi bestämde oss för att ta en fika innan Bumm. Hittade ett café och både jag & Ebba var så kissnödiga att vi frågade om att få låna toaletten. ”Vi har ingen toalett” säger den höggravida tjejen i kassan…”

Jag fattar att man kanske inte har en toa för 340 gäster varje dag, men en mamma med en dotter som ska fika och frågar akut efter toa & då får Nej, det fanns inga andra kunder där heller.. Men hon tipsade om en offentlig toalett vid McDonalds. Vi sprang dit. Kostade 5 kr.. Jag betalar och Ebba springer in före mig, drar ner byxorna och släpper ut kisset. När hon reser sig från toan ser jag BLOD PÅ HELA TOARINGEN, kanyl förpackningar i toan, blod på toapappershållaren… Fick panik! Skrubbade henne med vatten o tvål, tvättade av sitsen och med ångest halvstor jag själv o kissade. Golvet var fullt med aska efter cigaretter och papper med blod. Narkomanerna hade haft fest på den offentliga toaletten under natten!!

Ebba blev väldigt äcklad och ville ut från toan direkt. Vilket jag förstår. Hon förstod nog inte att några människor suttit med sprutor o nålar där inne, hon såg blodet o trodde nog mera att någon dött.

Jag var så arg när vi gick ut därifrån så jag vrålar ”Äckliga jävla KNARKOMANER”

Utanför står byggarbetare, mammor med barn i barnvagnar & ja, ni förstår nog blickarna och även att jag chockade halva Huddinge Centrum med mitt inte så glada utrop!

På eftermiddagen köpte jag några Norrlands Guld ljusa öl, mellanöl, för att sitta på mammas balle i solen och bara njuta. Fick sällskap av en vän. Vi pratade och skrattade. Hon kämpar oxå med återgång i arbeta så vi har en del gemensamt.

Igår blev en slappdag, tog mig en välförtjänt sovmorgon, när mamma kom hem gjorde vi tonfiskröra med pasta, kollade på tv och jag somnade på soffan o vaknade vid 05 och bytte då soffan mot min säng. Läste lite men somnade snabbt om. Vaknade strax innan 10 idag, liiiiite senare än vad jag hoppats på. Men men, kaffet är drucket, solen skiner. Huvudet mår okej, ångesten är under kontroll. Jag ska jobba lördag o söndag. Imorgon ska jag besikta bilen.

Ja, så såg mina senaste dagar ut. Nu ska jag komma på i vilken ordning jag ska göra saker nu, ska jag duscha först o sedan gå ut och gå, ingen powerwalk bara ut o tanka lite sol o luft.. Vi får se!

Kram o puss

~Bara jag~

Dag 4:a blir eftermiddags pass~

Hoppas att det finns parkering när jag kommer. Det är ett helvete att hitta parkering när man jobbar kväll, eftersom ”dagen” slutar efter att ”kvällen” börjat blir det kaos med parkeringsplatser. Självklart är det begränsade platser för de som arbetar på Det Sjuka Huset, medans besökare har hur många valmöjligheter som helst! ”Sverige i ett nästan”!!

Sitter och kollar lite ”Sex and the City”, började se den från början igår. Jag är ju ett stort fan av den här serien och de fantastiska karaktärerna! Har sett uppföljaren And just like that…” med. Såg dokumentären om inspelning av just den serien igår, saknar Samanthas härliga karaktär, men den är absolut sevärd.

Så nu plöjer jag om serien, är på säsong 2.. Min stora dotter har fått sitt förnamn efter just ”Carries” skådespelerska Sarah Jessica Parker! Älskar henne! I alla roller hon gör!

Nu ska jag njuta av dessa vassa, starka och roliga kvinnor, innan jag ska göra en proteinshake, släppa in Filmlance vid 12 & själv packa ihop mig själv o åka härifrån vid 12:50 ca..

Så, dag 4:a av återgång till arbete efter en långtidssjukskrivning, med en triggade Ptsd, kraftig ångest, utmattningssyndrom, stora sömnproblem, så kämpar jag på.. Det är en jävla berg o dalbana av känslor, ångest, tankar, prestationsångest.. Och att vara så trött då jag inte kan sova.

~Bara jag~

Fri Fredag~

Inget jobb idag. Inget jobb i helgen heller. Nästa pass blir på måndag.

Haft samtal med min psykolog/rehabkoordinator om hur det gått och hur jag mår. Han är inte helt nöjd med hur många timmar jag jobbar och hur jag blir bemött på arbetsplatsen. Och jag inser nu att just bemötandet från kollegor och även chef är ganska dåligt. Jag har sett min chef sammanlagt 4-5 minuter. Somliga kollegor är väldigt korkade i sina kommentarer & har ganska låg insikt och förståelse för att människor kan må dåligt. Vilket är ganska konstigt då vi alla arbetar med människor i behov av hjälp på ett sjukhus. Men så är väl ”människan” överlag. Egocentrisk, noll sympati, hellre ”fälla” än att ”fria”.. Jag kan känna att jag känner mig som det svarta fåret på arbetsplatsen. Men alla är inte så! Det är några få som förpestar andras liv och känslor, men det finns de som är förstående, snälla och omsorgsfulla.

Jag är fortfarande så trött! Alltså både hjärntrött och helt slut i kroppen. Det är stor skillnad att börja jobba som frisk & börja jobba med utmattningssyndrom, adhd, triggad ptsd & förhöjd ångest. En enorm skillnad. Allt är så mycket mer påtagligt, så mycket mera svårt o jobbigt o utmattande. Hela min kropp gör ont, av den fysiska ansträngningen. Att tänka är omöjligt. Så jag känner en viss oro för hur jag ska lyckas återgå till att ha mitt sociala liv, mitt liv som mamma, mitt liv som undersköterska och fortfarande fungera som människa..? Jag är enormt fokuserad när jag gör något, jag är rädd att göra fel, bara det tar all min energi.

Så vad har jag mer gjort idag…? Jo, pratat med min son, som vanligt får han inte hjälp att komma upp på morgonen när det inte är min vecka, så skolan blir drabbad och då även min sons välmående. Han känner sig ”dålig” när han missar/blir sen till skolan. Pratat med min dotter, bokadebin onsdag som hennes modell i skolan. Och bokade en dag för umgänge bara hon och jag!

Jag har gjort en marinad som jag lagt kycklingen i. Det blir kyckling med potatisgratäng, ugnsgrillad tomat, 3 sorters pepparsås! Mums!

Jag har virkat lite. Håller på med ett pannband i rosa och vitt. Tänkte ge det till en kompis så hon kan ge det till sitt barnbarn!

Just nu ligger jag i sängen och fryser. Jag fryser typ jämt, det är dels pga utmattningssyndromet. Det är ett av symtomen, frossa. Så jag ligger här under täcket, passade på att blogga & tänkte ta och läsa lite, innan det är dags för matlagning!

Önskar er alla en trevlig Fredag!!

~Bara jag~

En vecka tillbaka på Det Sjuka Huset~

Idag är jag så enormt stolt över mig själv. Jag har tagit för mig, känner mig mera ”säker” i mig själv & känner att jag idag uträttat något meningsfullt. Grymt Hanna 🤟🏼

Jag sov så dåligt inatt. Jag tror det var en underliggande ångest då jag visste att det var jobb idag. Jag inbillade mig att jag hade myrkrypningar i benen. Det får jag av Lergigan & Propavan. Och jag äter inte dessa läkemedel för sömnen pga den hemska biverkningen. Så att ligga i sängen & ha sådant obehag och krypningar i benen är helt fruktansvärt. Till slut somnade jag iaf. Mamma & jag gick samtidigt imorse. Lite trevligt faktiskt.

Dagen har varit bra. Jag har gjort mer än vad som förväntas. Jag kände mig mera som en i Teamet. Jag pratade mer. Jag log tillomed. Jag har hopp om framtiden. Just idag. Det här kan vända naturligtvis, men just idag har varit bra!

Har hunnit hämta ut paket och dammsuga efter jobbet. Nu blir det serie på soffan i tystnad och härlig ensamhet.