~Bara jag~

Nära på att ge upp~

Jag kämpar, jag vänder ut och in på mig själv för att få vardagen att gå ihop. Det är tungt! Det är ensamt och det är svårt. Men jag vet långt där inne att jag gör rätt.. Jag vet att i långa loppet är det här det bästa. Att bli ifrågasatt, att få blickar, vissa med sympatier andra med nedvärdering, är inget jag kan eller vill se just nu. Jag vill inte höra ett skit om min situation, ingen absolut ingen har med mitt liv att göra.

Vem jag är och vilka val jag gör är BÄST ENLIGT mig! Det är jag som lever i min kropp, i mitt huvud och i mina barns vardag. Jag har inte alltid värdesatt mig själv speciellt mycket. Jag har kunnat acceptera och bara gå vidare. Det finns många gånger under mitt 39 åriga liv som jag tagit skit som jag inte borde accepterat! När jag ser tillbaka hur jag då tänkt blir jag ledsen och besviken på mig själv. Oavsett vad jag gjort, så har jag all rätt att leva mitt liv med värdighet. Jag vill att varje dag i mitt liv ska vara värd att leva. Jag ska inte ångra något. Jag ska aldrig någonsin känna ”att jag accepterar” något, för att jag själv gjort fel någon gång. Det spelar ingen roll vad jag gjort eller vad Du gjort. Ingen annan har rätt att få dig att känna dig dålig. Låt aldrig någon annan få dig att tvivla på dig själv!

Vad är jag för förebild om jag inte själv tror på mig? Svaret på det är en ganska svag förebild.. Jag vill att barnen ska se att jag alltid försöker mitt bästa, ibland blir det ner bra, då får jag ta nya tag och försöka igen. Jag behöver inte besvara en ”dum kommentar” med att försvara mig eller vara otrevlig, jag besvarar med ett leende! Jag är så pass ”gammal” eller ”ung” i sinnet att jag vet vad jag vill, jag har visioner och planer, jag har nya drömmar och mål, jag kommer kanske inte ens klara av hälften, men vad gör det egentligen? Så länge jag lämnar den här jorden och vet att jag satt positiva och glada spår hos mina barn, och starka och goda värderingar och framförallt en tro på sig själva och att de vågar göra saker och testa på olika möjligheter, inte bara stannar i det ”trygga”, då har jag vunnit!

När något blir ohållbart, när något bara ger en större klump i magen, när spegelbilden inte längre tål att tittas på för att man mår skit, då har man två val. Antingen står man kvar och blir tillslut osynlig. Eller så tar man sig i kragen och gör en förändring. Det är två val. Det sista låter jobbigt, men det är det första alternativet som lämnar stora sår och ättika din själ. Du blir bara tom och svag. Att få kämpa är jobbigt. Det kräver En Jävlar Anamma & det är inte alla som har det. Men jag tror alla kan skaffa sig det! Genom att bara kämpa lite till & sluta komma med undanflykter.

Jag hade under ett tag undvikit min spegelbild. Jag orkade inte möta min egna blick. För i mina egna ögon såg jag att jag inte mådde bra. Jag kände inte att jag var nöjd och glad i min vardag längre. Jag kände skam över att jag bara stod och gjorde inte ett skit åt eller för min egna skull. Jag som alltid tipsar och hejar på andra, hade helt valt att blunda för det som var så tydligt precis framför mig. Min egna självbild. Som bara var otydlig och oklar. Det är inte den mamma eller kvinna jag vill vara. Jag vill se på mig själv och vara glad över vad jag presterar, att jag står för vad jag tycker och att andra inte kan påverka mig negativt. För jag kan sålla bort ”dumt”. Och behålla ”snällt”.

Jag försöker lära mina barn att:

Har man inget snällt att säga så kan man vara tyst!

Och det är fasiken bland det bästa jag hört och levt efter. Eller som Bamses Farmor säger ; Är man stor och stark måste man vara snäll

Det är oxå fina ord att ha i bakhuvudet. Människor är faktiskt mer ”rädda” eller avståndstagande till glada och snälla människor, för att de inte kan tro gott om andra. Då blir man en skeptiker och en pessimist.

Jag behövde verkligen skriva av mig idag.

Hade ett djävulskt bråk med E nu på kvällen. Hon vägrar sin sovis som hon tyvärr är i ett stort behov av, annars sover inte hon. Jag tror problemet är att det är flytande, ska nog kolla om hon inte kan få ta tablett istället, men det slutar med att hon tar i & skriker med hög o skärande vrål & jag går ner på samma nivå. N hade städat sitt rum, vilket är jätte bra, men när jag ser att tvättkorgen är överfull med skit från hans rum och diskbänken står full med intorkad disk från hans rum och sopor från hans rum står i hallen i en påse…. Då blir jag, nu i efterhand, otroligt arg på mig själv. Jag vill inte skrika eller bråka. Och idag var en sådan dag när jag blir så arg att jag vill ha sönder något. Kastade en ”pall” i plast i golvet sen ställde jag mig o putsade diskbänken i 180.. Tillslut la det sig.. Såklart. Det gör det alltid. Men mitt i allt, mitt i kaos, skrik, tårar & dumma ord, just där o då är det svårt att vara snäll.. Nu måste jag gå in till E och säga Godnatt o Förlåt..

•Är man stor måste man vara snäll•

~Bara jag~

Lösenordsskyddad: Första ”separationen” avklarad~

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

~Bara jag~, ~Familjen~, ~Tråkigheter~

Den ”dumma”~

Det är jag. Jag märker nu på vissa människor att de antagligen fått veta att jag & R är särbos, separerade, ja, kalla det vad du vill. Jag vet att ingen vet hela historien bakom mitt beslut, men vissa vet delar av varför det blivit såhär.

Hur som, det angår ingen, hur var när eller varför, utan det är mellan mig & R. Många vet att det slutgiltiga beslutet dock togs av mig. Ni som tror det är enkelt och lätt ni kan dra något gammalt över er. Jag står absolut inte utan känslor i det här. Men jag känner mig ändå trygg och stark i mitt beslut. Jag står fast vid att det här behövs göras för både honom och mig. Jag går inte runt och ler och skrattar. Jag gråter, jag känner och jag är ledsen över att vi inte är en lycklig och glad och stor familj längre. Jag är lika berörd och ledsen som han är. Min sorg riktar sig mycket mot mina barn. Att säga ”Hej då, ses måndag, Ha mysigt med pappa” var bland det värsta jag gjort. Speciellt efter att sagt det till Stora S. Jag grät som ett barn hela bilresan hem. Gick runt hemma och fulgrina när jag packade mina saker för att idag lämna mitt hem.

Du som nu tänker, men gör det inte, strunta i separation och särbo-grejen, NEJ. Det kommer inte hända. Det är en vuxen jag behöver distans till inte mina barn! Precis som jag nu oxå fattar hur tufft han antagligen haft den här veckan. Utan sina barn. Jag unnar honom de här dagarna med barnen. Jag förstår hur han längtat! Jag lider bara med mig själv, jag har aldrig varit ifrån alla barnen på en och samma gång i flera dagar. Alltid något barn med. Det gör ont! Det gör riktigt ont i hela min kropp & mitt hjärta brister. Klart jag även tycker synd om mig själv.. Alla är vi lite egoistiska.

Stod och tittade på min påse med grejer. Min påse jag har mina mediciner, stödstrumpor, vattenflaska, bok och kuddar i. Det blev verkligt. Nu blev det verkligt för mig. Om bara någon timme drar jag. Ikväll får jag inte Lusse Lilla S godnatt i pannan. Jag får inte hjälpa M med täcket. Inte se E ligga i sin säng och le.. Inte skoja och skratta och krama på S eller N.. Jag ska bara krama en kudde och läsa min bok. Ligga ensam och inte höra någon andas bredvid mig. Usch, det är jobbigt. Men det är viktigt att jag håller ut och orkar. I slutänden kommer det bli bra. Det är bara så nytt allting och människan är ett vane”djur”.. Vi vågar sällan bryta ett invant mönster.

Jag kämpar på. Med tårarna rinnandes. Med sorg och saknad i bröstet. Med en sådan längtan till på måndag.. Bara räkna ner nu, 3 nätter sen tillbaka bredvid Lilla S i sängen!

Tack.. Och hej…