~Bara jag~

En vecka utan barnen~

Japp, nu är det barnfrivecka, på gott & ont. Även om mina kids är de jobbigaste, högljuddaste, busigaste, tjurigaste, hormonstinnaste, lataste då är de mina barn som jag är utvald att få vara mamma till och jag tycker det är jobbigt att vara ifrån dom. När den här veckan börjar lida mot sitt slut, typ söndag/måndag då längtar jag massor efter alla mina trollungar!

Även fast jag bråkat järnet med min tonåring imorse. Och om jag varit känd för att vara morgontrött och haft (har) ett dåligt morgonhumör så är min tonåring 100% värre. Aldrig mött en människa med så hemskt humör och så mycket ilska och aggressivitet på morgonen. Jag har testat silkesvantar på morgonen, lågaffektivt bemötande, kärleksfull röst, att gå in och skrika, klappa händerna, beröra mjukt ovanför täcket, hotat och gnällt, och det blir exakt samma respons från honom oavsett vilken taktik jag utövar. Alla gånger är det Jag som gjort fel. Jag som inte väckt honom, Jag som inte gjort rätt. Och i det långa loppet, så är det här orimligt och väldigt tröttsamt. Så bort bråk idag, eskalerade till sparkar och slag i dörrar, saker & inredning flög, målbrotts-rösten skar och skrek, svärord utdelades & hat.. Hat hat hat! Men även om det var hemskt, så tog tonåringen tillslut sitt förnuft till fånga och sa Förlåt! Det är stort! Det är ett tecken på att en förändring är på gång och en vilja att göra rätt och att faktiskt inse att personen själv är den som gjort fel.

En tonåring har skyldighet att själv ta ansvar för att lägga sig i tid, ställa alarm på mobilen/väckarklockan och att gå upp när larmet går. Det går inte att curla & dalta hur länge som helst. I hur många år som helst. Och många, väldigt många föräldrar skyller på diagnoser. Men alla diagnoser har både styrkor och svagheter. Det går att använda och vända vissa av de sämre sidorna hos en diagnos till något som kan bli en styrka. Det handlar mycket om personen med diagnosen. Att den ska vilja ändra sina sämre sidor. Att våga ta ansvar och även vara medveten om att det kan gå åt helvete ibland men ändå fortsätta försöka att ändra sig åt rätt håll. Det här gäller egentligen alla människor, alltså även normalstörda människor, men vi med diagnoser har lite mera motstånd när det kommer till förändringar. Men det går, bara man inte ger upp. På sikt blir det alltid bra.

Nu väntar jag in bästa T för en tur i fästingskogen! Hoppas regnet bidragit med lite fart bland svamparnas tillväxt!

Ha en fin dag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s