prata – ~Alltid En Diva~

Fortfarande väldigt avtrubbad och avstängd. Vågar inte le, rädd att leendet utlöser gråt eller andra känslor. Så jag använder knappt min ansiktsmimik överhuvudtaget.

Idag var första psykoterapin efter juluppehåll. Varit orolig inför det, orolig att behöva berätta allt som hänt. Men hon är bra min terapeut, hon hade läst på. Jag fick prata. Fick faktiskt bekräftat att det jag möts av, hur jag blir behandlad, är fel. Självklart utlöser det reaktioner och känslor, så det är inte konstigt att det som hänt, hände just nu, med tanke på allt jag öppnar upp genom psykoterapin, sedan blir jag inte respekterad av andra, utan jag blir undanskuffad och förlöjligad samt inte betrodd, dessutom respekteras inte mina gränser. Det är enorma svek mot mig.

Det är så sjukt hur lite jag värdesatt mig själv. Skulle någon av ”mina människor” bli behandlad så som jag blir, hade jag blivit riktigt arg. Jag hade gjort allt för att få min människa att se, eller få bort den från situationen. Skulle aldrig accepterat att någon inte respekterade dennes integritet, personliga space. Men när det kommer till mig själv, då ser jag inte.

Det här är något jag måste jobba med.

Både B-mottagningen och Terapeuten är helt överens om att jag ska försöka att inte bo hos M. Jag ska försöka bo på annat håll. För så länge jag inte kan vara helt 100 på att jag blir respekterad och inte behöver vara minsta orolig över att R kan komma in här, så kommer jag aldrig kunna satsa helhjärtat på mig själv. Jag kommer alltid vara orolig, redo att fly, inte känna mig säker. Och det är sant. Jag vet aldrig när hon viker ner sig och sätter honom först..igen.

Så glad att psykoterapin är igång igen. Så glad över 2 dagar i veckan på Beroendemottagningen, glad att jag prioriterar dessa bokade tider.

Det kommer ta tid. Lång tid. Men nu är jag här, jag ska göra det jag kan för att hitta respekten för mig själv, våga visa känslor, avstå alkohol helt o hållet, sätta gränser och hålla dom, och jobba med att tillåta närhet & kramar (i mini steg) och inte dra mig tillbaka vid beröring. Be om hjälp. Ta emot hjälp. En annan sak jag inte ens tänkt på, att låta andra ta hand om mig, typ skämma bort mig, låta mig bli omhändertagen. Det är något jag aldrig tillåtit mig att bli. Varför? Jag undrar själv ”varför”?.. Kanske för att då känner jag mig svag? Eller jag vågar inte bli van vid att andra tar hand om mig, för de kanske försvinner? Är det kopplat till mina emotionella svårigheter? Jag vet inte, men det slog mig faktiskt att det är sant, jag låter aldrig någon annan ta hand om mig, göra saker för mig, underlätta för mig.. Det är ju sjukt..!

Jag mår fortfarande riktigt dåligt. Mina ord fastnar i halsen. Jag vill ingenting. Jag vill inte känna. Inte prata. Inte ha ögonkontakt med människor. Jag vill helst krypa ner i en grotta och bara ligga där. Jag är så trött. Jag är så less på mig själv och att jag mår såhär. Jag är så trött, men ändå kan jag inte sova på nätterna. Jag har svårt att fokusera och ta in information. Jag skulle vilja ha ork o typ ut och gå… men det finns ingen ork. Dessutom skulle det krävas att jag skulle behöva fokusera på att röra fötter och ben och samtidigt andas. Jag kan inte göra de grejerna samtidigt. Jag kan inte hålla fokus på att fötter och ben ska lyftas i otakt för att samtidigt få ner luften i lungorna och andas ut. Där tar det stopp. Det är övermäktigt. Och bara tanken på allting som händer runt mig, en fågel, en bildörr, ett larm, mötande människor, hur det luktar, hur regnet låter.. Jag uppmärksammar minsta lilla ljud, minst händelse runt mig, och då tappar jag allt fokus på min kropp. Eller tvärtom.. Svårt att förklara. Någonstans vill jag göra så mycket, men vad jag behöver är att vila, ta allting i låg hastighet, känna.. Allting i mig bara drar åt olika håll, just vad jag behöver göra och vad jag vill göra! Varför är det så svårt att bara lyssna och göra det jag borde?

Ja, det var dagens utrensning. Av ord. Nu ska jag faktiskt försöka vila innan möte kl 14:00. Sedan hoppas jag att jag fått svar på om jag för sova hos en kompis i helgen.

Önskar alla en trevlig Fredag Den 13:onde! Hoppas ni laddat upp med era favorit skräckisar, chips & grönsaker med dipp, bubbelvatten/läsk, härliga kuddar och filtar till soffa/säng, och bra umgänge! Perfekt väder idag för just fredagen den 13:onde! Regn, blåst, mörkt & ruggit!

/ Divan Joso ☝🏼

..är nog något alla föräldrar vill vara för sina barn! Man vill att ens barn ska vara stolt över en. Att ens barn ska vilja och kunna prata med en om allt. Det måste ändå alla föräldrar ha som mål..

Jag har det iaf. Men jag är oxå väldigt tydlig med att Jag inte är mina barns kompis! För kompisar har de i skolan eller kanske i deras fotbollsklubb, dansskola, ridklubb osv. Däremot ställer jag till 100% upp på att vara

Psykolog, Läkare, Snuttefilt, 
Kock, Kramkudde, Klotterplank, 
Soppåse, 
Aggressionsutbrottsmottagare, 
Slagpåse, Hemlighetshållare, 
Personlig Stöttare,
Hejarklack 
& såklart bara 
MAMMA!

Det gör jag hela tiden och med nöje! Jag gör saker i hopp om att mina barn kanske tar efter. Ibland har jag gjort fel, såklart, och då får jag stå mitt kast och försöka bättra mig.

Ni som läser min blogg, har säkert förstått att det är rörigt och tumult bland ungdomar i Hägersten. Där ingår min tonårsson. Mycket hade hänt, som jag inte visste. Tillslut sker något så allvarligt att en mamma kontaktar mig med en önskan om att vi tillsammans kan få ett slut på det här. Vi hade ett långt samtal. Hon fick äntligen lätta sitt hjärta och få ur sig sin ilska och frustration kring vad som sker bland ungdomarna där våra två söner är mittpunkten. Jag fick då veta allt! Och jag blev helt kall inombords.

Jag hade sedan ett bra samtal med min son. Och även med hans kompisars mammor. Där vi alla fick möjlighet att komma fram till gemensamma mål och hur vi ska hålla kontakten så inte killarna kan ljuga, luras osv.

N fick lätta sitt hjärta. Han fick äntligen berätta allt som säkert legat och skavt i honom och gett honom både magont och oro. Jag såg på honom att det var skönt att jag visste allt. Och att jag ville höra vad han hade att säga och att jag fick möjlighet att förklara på hans nivå vad som kan hända om det här fortsätter. Han kändes ärlig och lättad. Han står för hans del i det hela. Han är helt med på att han och den andra killen ska sluta och de ska få träffas med mig och mamman och ta i hand. För det är så man gör idag. Man tar i hand, tittar på varandra och lovar att ”nu lägger vi ner”. Det blir som en ”oskriven lag” de måste följa.

Idag hade jag och mamman en återkoppling. Hon är så glad över att jag lyssnade och tog det hon sa på allvar. Hennes erfarenhet var att mammor tidigare trott att hon hotat deras barn och endast kom med lögner. De ville inte alls ta tag i situationen. Nu behöver inte just vårt problem bara vara klart och allt är guld och gröna skogar, men nu vet både hon och jag att vi kan höra av oss till varandra vid minsta misstanke om något ”skevt” och reda ut det på en gång.

Tänker då igen på det här med Förebilder.. Jag är inte uppväxt med mina biologiska föräldrar. Jag och min bror bodde i en fosterfamilj i ca 9 år tillsammans innan han fick flytta till en annan familj. Det är en lång historia, inget jag tänker gå in djupare på nu. I den fosterfamiljen fanns ingen förebild. Jag och min bror kände ju bara varandra. Dom var främlingar. Oavsett varför & vad vi varit med om, så har jag alltid sett upp till min mamma. Jag har alltid haft en väldigt stark ”mamma-känsla” även om jag inte fick bo med henne. Min morbror, han var min Förebild. Glad, ärlig, rolig och rak. Han lindade inte in saker utan sa som det var.

När jag möter barnens kompisars föräldrar, oavsett om det handlar om att lösa en dispyt eller om det bara råkar vara i kön på ICA, så brukar jag iaktta. Jag kollar hur de pratar och rör sig osv. Varför vet jag inte. Kanske tycker jag det är kul att se om jag ser några drag av föräldern i barnet.

Häromkvällen kom min sons fd flickvän med sin mamma och bonuspappa och ville prata med mig och min son. Kl 22.40 på kvällen. Ingen förvarning. Inget samtal innan om det funkar för mig. Jag hade precis satt mig i soffan efter att ha kommit hem efter ett ganska tungt kvällspass. Och då ringer mamman och säger att de står utanför min dörr.

Det första mamman gör är att höja rösten när hon spänner ögonen i min som och anklagar honom för diverse saker han ska ha gjort mot hennes dotter. Hon hyssjar dessutom åt sin dotter när hon vill öppna munnen och prata. Hon skriker konstant. Arg så hon skakar.

Jag står där och tittar och lyssnar. Frågar en fråga där det behövs.

Det hela slutar med att det var den mamman som fick gå härifrån och då fått veta att hennes egen dotter förvrängt sanningen och ljugit. Hade hon sansat sig lite och inte lagt orden i munnen på dottern hade hon kanske inte behövt åka hit sent på kvällen och gå härifrån som en Förlorare som helt tappat fotfästet och agerat helt ostabilt och hysteriskt. Det har sen visat sig att min som gjorde slut bara en vecka tidigare och den här tjejen är ordentligt manisk för sina 12 år och jagar honom. Hon han ringt honom 24/7 och grinat och bett honom bli ihop med honom igen. Jag har hört samtalen. Han säger Nej. ett tag trodde jag att han överdrev kring hur ”på” den här tjejen är. Innan de kom till mig hade de varit och plingat på hos en av min sons kompisar. Han var hemma med sin lillebror och deras mamma jobbar natt. Där hade de inte ringt eller messat heller. De hade fått tjejen att plinga på, han öppnar och de tre stormar in i lägenheten. Alltså två vuxna människor pressar sig in hos en 13 åring som är hemma med sin lillebror. De gormar & skriker. De hotar killen med att han ska passa sig. Bonuspappan hotar med att döda hans pappa om han någonsin gör hans bonusdotter rädd igen.

Nu har jag träffat Mamman. Nu ser jag vad hon brås på. Och där är ju hennes Förebild. Efter bara 20 minuter med henne har jag nästan helt dömt ut henne. och där har vi Bonuspappan. Som kliver in och hotar barn för att dottern ljugit ihop något som inte är sant. För det första är de inte speciellt ”källkritiska”. De har alltså inga bevis för vad de anklagar killarna för. De har antagligen inte lyssnat helt på vad hon sa, eller så har hon ljugit ihop en så jävla bra grej att de sväljer det hon säger med hull och hår. Men vilka Förebilder..!?! Som hotar och skrämmer barn. Framför dottern. Hon ser hur de hanterar en situation med hot, skrik, utpressning. Hur ska hon någonsin själv kunna lära sig att lösa eller ta en konflikt? Hon ser vad vuxna gör och tar efter. Det är fan skrämmande! Det är så i många familjer i dagens samhälle 2020! Många tar inte reda på fakta. Många agerar snabbt och högt, utan bevis.

Jag har gett mig fan på att i situationer där mina barn är med och det uppstår en dispyt, vara källkritisk och lyssna på alla parter och sen prata med det barnet det gäller. Inte skulle jag kasta mig in i bilen och åka och hota ett annat barn..? Vad ger jag då för signaler? Att våld och hot är okej? Bara man är vuxen?

Vuxna måste börja tänka till oxå. Jag går genom eld och vatten för mina barn, oavsett och närsomhelst, men jag måste hålla huvudet kallt och tänka till. Jag kan inte bara släppa på alla spärrar och bete mig som en galning. Även om jag ibland velat det, så måste jag lägga band på mig..

Så tänk på det! Kanske finns det någon som ser upp till dig? Vad vill du att den personen ska se i dig och kanske kopiera hos dig?

Det var dagens långa rensning av alla tankat och känslor som löper amok i mig. Nu kan jag fylla på med nytt.

Tack för mig!

Etikett: prata

Känner mig radiostyrd~

Att vara en Förebild~