Etikett: psykiskt

~Bara jag~

Onsdag= ledig~

Jojjo

Tre små troll kom iväg utan minsta problem idag! Glada & pigga!

Men så har vi den dära lite trögstartade 16 åringen, som aldrig går upp av något av 47 ställda larm! Inte vaknar även fast solen ligger på och lyser upp hela hans rum, aldrig störs av att jag ställt upp sovrumsdörren och ropar på honom ca var 3:dje minut, inte hör att jag står bredvid hans säng och knackar i väggar, garderobsdörr eller i händerna!!!! Jag blir som less på dessa förbaskade mornar! Denna trötta 16 åring! Jag tjatar & tjatar & tjatar! Jag vet att jag var morgontrött i tonåren, men såhär jäkla illa minns jag inte att jag var.. Fy farao!!!!

Har du en del att försöka hinna med o fixa idag, men när han strular då förskjuts mina planer och jag blir jäkligt stressad!

I helgen har Maxi hemmamatch, ska bli kul att gå på! Igår var det bara jag & Sigge som hängde efter skolan, Ebba stannade till hos två kompisar på väg hem från skolan och Max hade fotbollsträning.

Sovit piss dåligt inatt. Haft ont i ryggen som bara den. Blir så arg på vårdcentralen och läkare. Det står att alla ska förnya recept i GOD TID, minst så du har medicin för 5 dagar innan du behöver nytt recept. När Jag då följer den uppmaningen, men Läkaren inte förnyar ändå, vad fan ska man då göra? Jag har ätit medicinen i flera år, inget nytt som uppkommit där. Är det såhär vården ska vara? Ska det behöva bli en ekonomisk fråga för att få vård och jag är tvungen att gå till privata läkare för att klara av mina dagliga sysslor utan att gråta av smärta? Inte kunna sova pga ryggvärk? Blir så förbaskat trött på det här!!

Klagat nog nu, ska väl in o ställa mig o applådera över huvudet på sonen igen!!

~Bara jag~

Blir bättre dag för dag~

Jojjo

Varje pass på jobbet känns lite liiite lättare för varje gång. En dag avslutade jag med att skratta hjärtligt ihop med en kollega. Det trodde jag inte skulle hända på länge. Så tråkigt att hon ska sluta, jag kommer verkligen att sakna henne. Hon är en glad, hjälpsam, noggrann, omhändertagande & fantastisk undersköterska. Önskar henne såklart all lycka på nya arbetsplatsen!! Hoppas hon får ett lönelyft oxå!

Jag är långledig då en röd dag infaller då jag ska vara på pass. Men inga chefer är på plats då och då inte jag heller. Nästa gång Det Sjuka Huset kallar är på måndag.

Idag sällskapade jag & mamma till Arken Zoo, Hemköp, Lidl. Nu är hon på Mindrullness & jag har kastat in en fläskytterfilé i ugnen på 125 grader och hoppas få en fin Pulled Pork till kvällen. Ska hämta henne 16:00.

Min arbetsplats är verkligen annorlunda sen innan sjukskrivning. Det är stor omsättning på personal, då inte enbart undersköterskor som söker nytt, utan 3 fantastiska läkare har slutat, ssk är det flera nyutexaminerade (noll erfarenhet av arbete på avdelning) och undersköterskorna flyr avdelningen. Dessutom är vårdtyngden så mycket högre nu. Många med mera behov av stöd och hjälp med allt för daglig hygien, stöttning med mobilisering. Det känns inte som att det är en avdelning som är vad den heter, utan att vi blivit en Geriatrik. Det är så sorgligt. Det ska inte vara en sådan omsättning av personal. När så många byter på så kort tid så är det ett tecken på att något är mindre bra. Och ofta är då problemet ”Ledningen”.. Men ingen säger något. Alla går tysta & missnöjda. Jag älskar mina usk-kollegor. De är helt otroliga människor som är fantastiska på sitt jobb. Men utan rätt stöd och backning o uppskattning av befintlig personal så söker man nytt.

Usch vad jag klagar. Men vad vore livet utan att få gnälla lite, speciellt på sitt arbete. Det sker inom alla olika arbetskategorier.

Nä, ska kolla klart nästa avsnitt av Modern Family innan jag måste åka o hämta mamsen!

Ha de!!

~Bara jag~

Snigelfart~

Jojjo

Så kan jag beskriva hastigheten på min återgång i arbete. Men, 1,5 vecka avklarad, det är inte illa. Och jag lever. Jag har överlevt. Nä, jag lever faktiskt. Även om det är jobbigt, psykiskt påfrestande, jag känner mig så skör och är orolig, så är jag på plats på Det Sjuka Huset! Helt ärligt trodde jag inte det. Trodde inte ens att en dag skulle gå.

Kanske är det nu en vändning sker? Är det nu allt bara ska fungera och Jag ska må bra hela tiden och hitta trygghet o självsäkerheten i mig? Det vore ju drömmigt värre.. Nä, att det kommer motgångar är jag väl medveten om. Och det är inget jag ser fram emot. Känner mig som ett uppblåst ballong i psyket, så är rädd att den spricker och att jag bara tappar all ork, all lust, all kämpaglöd & bara ger upp. Jag vill inte det. Vill inte alls Ge Upp! Vill fortsätta framåt, vill hitta lösningar. Vill kunna vara som ”alla andra” och göra det alla andra klarar av, såsom att arbeta.

Nu är det ledigt imorgon och helgen, så just nu är jag helt slut. Så trött. Ska tvinga mig att duscha innan sängen. Har psykoterapi o b-mott imorgon. Så upp med tuppen!

Tack för titten!!

Puss

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~

Möte~

Jojjo

Möte med personalansvarig & HR för n anpassad återgång.. –känns inte alls som att jag blir helt hörd, trots att jag använder min röst!

Hur sjutton ska jag få en omgivning att litegrann förstå, när jag inte vill outa mig själv helt o hållet? Jag vill absolut inte berätta allting, jag vill fortfarande vara någorlunda anonym på min arbetsplats, och den biten är jäkligt svår att få behålla, när människor är nyfikna, trångsynta och inte är intresserade av hur människor i omgivningen ”mår”, inte utan att få ”gotta” sig i alla detaljer.

Jag är så känslig för ord. Hur man säger en sak och hur orden når mig. Exakt det hände såklart. Utan att ens ha påbörjat min återgång får jag höra vad jag inte får göra för då blir det jobbigt för min närmsta chef. HR såg min reaktion, och försökte lugna mig, men orden har redan slagit till med full kraft. De har redan börjat gro i mig och redan planterat sig som ett mörker och orosmoln.

Jag känner enorm stress. Ångest. Det här kommer bli tufft och svårt. Det kommer innebära sömnlösa nätter och många känslor. Det vet jag. Till viss del är det okej. Det är normalt efter en långtidssjukskrivning. Jag är bara orolig att det kommer bli betydligt mera svårt än jag klarar av. Jag är orolig att jag ska hamna nere på botten igen. Jag som alltid strävar efter att vara bäst på det jag gör. Göra mitt yttersta i alla situationer. Få människor runt mig att må bra och känna sig sedda. Den här prestationsångesten suger faktiskt. Önskar att jag inte hade den. Att jag kan känna att ”tillräckligt” är lagom. Att acceptera att ”mitt bästa” är alldeles lagom. Men min hjärna funkar inte så.

Ja, på måndag börjar jag. Då är jag återigen på ”Det sjuka Huset” och…. där tog orden slut..

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Känns inte bra.. Inte ens lite~

Jojjo

Nu känns det som att min grund håller på att fallera helt. Det som kändes ganska stabilt för en månad sen är bortblåst.

Dela fick jag då vet att jag enbart hade 4 behandlingstillfällen kvar på psykoterapin. Ena blev jag sjuk ifrån, de andra två försvann pga påsken & röda dagar. Så här sitter jag nu i väntrummet och undrar, – är jag ”frisk” nu? Är jag färdigbehandlad?”

Har jag sen i November behandlats för 11 år av trauma i foster hem? 4 år av mina första år i livet? Övergrepp? Allt som varit smärtsamt? Har allt det blivit behandlat och anses som ”rimligt”?

Nej!! Hela min själ skriker NEJ! Jag är inte klar. Känns som jag knappt börjat och nu ska jag vara klar? Det här var inte vad som SAS när jag fick samtalet om traumabehandling. Då hette det att jag inte hade ett slutdatum, vi skulle gemensamt jobba med mina minnen, återuppleva och exponera i min takt. Och det kändes så bra!!

Nu känner jag mig lurad av psykiatrin. Jag har varit tydlig med att jag inte haft förtroende för kurator/psykologer, terapeuter just pga när jag gått hos någon så kommer helt plötsligt en käftsmäll och de säger att ”tyvärr har jag inga flera tider till dig, dina 10 samtal har gått åt”.. Men jag kan alltid söka privat, vilket innebär bekosta själv. Vem fan har råd med det? Inte jag!

Jag litade på den här behandlingen. Jag litade på den informationen jag först fick. Återigen är det jag som blir drabbad psykiskt. Min självkänsla far i botten.

Vad ska jag göra nu?

~Bara jag~

Bara tankar~

Jojjo

Blir så irriterad över hur jag kan bli missförstådd över att jag en viss typ av människa. Du har säkert hört uttrycket ”leva i bubbla” eller att någon är ”fyrkantig”.. Jag är i jämförelse med de uttrycken en ”Stjärna” eller en ”spretig boll”.. Jag förstår inte människor som tänker i en liten fyrkant och inte kan tänka utanför boxen! Speciellt när det är Jag som då blir missförstådd bara för att jag tänker utanför boxen, jag försöker vara trevligt och lyssnar intresserad och ställer frågor. Då är Jag konstig…?

Alltså Nej, jag är så vansinnigt less på att allt jag gör kan misstolkas så otroligt av vissa, och då blir jag utpekad och ifrågasatt. Jösses, hoppa av din höga häst, försök fatta att inte alla har en hemlig agenda i allt de gör, utan det finns de som är sociala och glada och som inte lever kvar i något som var för ett tag sen. Jag kan skilja på Då & Nu.. Men bara för att Du inte klarar av att ”fler bollar i luften” så är inte jag så. Det gör mig oxå ledsen att jag då förlorar en vänskap. Men det är nu & här jag själv förstår att den vänskapen numera är förstörd och har blivit förminskad och skämmig! Jag vill och behöver inte det. Jag vill ha raka rör, ärliga konversationer, få tycka olika, kunna minnas med glädje, men när det inte kan vara så då släpper jag och borstar av mig och går vidare. Jag pallar inte ha dåligt samvete. För mig har allt varit kul, knasigt och förr, värt att ha kvar, men näe, inte nu! Jag ger fan upp!

Och det känns så vansinnigt skönt att jag kommit dit. Att jag tänker så. Att jag följer vad jag känner. Och står på mig.

Har kollat på ”Maskinen” på SVT med Anis Don Demina och lite Ato Karlsson. Den va bra! Jag älskar Atos stand up, och tycker att även Anis är bra! Bra kombo!

Nu blir det att bara slappa och chilla innan jag ska komma på vad magen ska få i sig idag.

Jag var bjuden på påskbrunch idag men tror jag förstörde det genom att säga ifrån till en fyrkant!! Well Well, vad göra?

Ha en fin söndag!

~Bara jag~

Kolla blodtrycket~

Jojjo

Halvårskontrollen är redan här igen. Kolla blodtryck så mina adhd mediciner kan förnyas.

Igår kom jag hem till barnen. Max hjälpte mig med middagen, köttfärssås & spagetti, den blev jättegod och han är så duktig & hjälpsam.

Imorse körde jag först de tre små trollen till deras skolor, sen hem & hämta Noel o skjutsa honom till hans skola. Nu sitter jag här i väntrummet och väntar på Sjuksköterska.

Tog fram Bobbo & Doris igår. Märkte då att Bobbo luktade ”surt”.. Vände upp honom och ser att det framträtt 2 kulor/bollar mellan svans & mage. Vet inte om stackars varit/är förstoppad eller om det är hans testiklar som blivit inflammerade. Ser hemskt ut. Eftersom jag inte har någon kunskap krock gecko ödlor så började jag googla. Hittade bra svar från en veterinär som svarade på två olika personer frågor kring deras geckohanar som beskrev precis samma problem som Bobbo har. Jag hoppas verkligen inte han blivit så dålig att han måste tas bort.

Stackars Bobbo

Hemskt tråkigt om så är fallet.

Nu ska jag koppla av helt. Sköterska vill det inför blodtryckskontrollen. Så pulsen ligger 👌🏼!

Ha en fin dag!

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~

Känner mig radiostyrd~

Jojjo

Fortfarande väldigt avtrubbad och avstängd. Vågar inte le, rädd att leendet utlöser gråt eller andra känslor. Så jag använder knappt min ansiktsmimik överhuvudtaget.

Idag var första psykoterapin efter juluppehåll. Varit orolig inför det, orolig att behöva berätta allt som hänt. Men hon är bra min terapeut, hon hade läst på. Jag fick prata. Fick faktiskt bekräftat att det jag möts av, hur jag blir behandlad, är fel. Självklart utlöser det reaktioner och känslor, så det är inte konstigt att det som hänt, hände just nu, med tanke på allt jag öppnar upp genom psykoterapin, sedan blir jag inte respekterad av andra, utan jag blir undanskuffad och förlöjligad samt inte betrodd, dessutom respekteras inte mina gränser. Det är enorma svek mot mig.

Det är så sjukt hur lite jag värdesatt mig själv. Skulle någon av ”mina människor” bli behandlad så som jag blir, hade jag blivit riktigt arg. Jag hade gjort allt för att få min människa att se, eller få bort den från situationen. Skulle aldrig accepterat att någon inte respekterade dennes integritet, personliga space. Men när det kommer till mig själv, då ser jag inte.

Det här är något jag måste jobba med.

Både B-mottagningen och Terapeuten är helt överens om att jag ska försöka att inte bo hos M. Jag ska försöka bo på annat håll. För så länge jag inte kan vara helt 100 på att jag blir respekterad och inte behöver vara minsta orolig över att R kan komma in här, så kommer jag aldrig kunna satsa helhjärtat på mig själv. Jag kommer alltid vara orolig, redo att fly, inte känna mig säker. Och det är sant. Jag vet aldrig när hon viker ner sig och sätter honom först..igen.

Så glad att psykoterapin är igång igen. Så glad över 2 dagar i veckan på Beroendemottagningen, glad att jag prioriterar dessa bokade tider.

Det kommer ta tid. Lång tid. Men nu är jag här, jag ska göra det jag kan för att hitta respekten för mig själv, våga visa känslor, avstå alkohol helt o hållet, sätta gränser och hålla dom, och jobba med att tillåta närhet & kramar (i mini steg) och inte dra mig tillbaka vid beröring. Be om hjälp. Ta emot hjälp. En annan sak jag inte ens tänkt på, att låta andra ta hand om mig, typ skämma bort mig, låta mig bli omhändertagen. Det är något jag aldrig tillåtit mig att bli. Varför? Jag undrar själv ”varför”?.. Kanske för att då känner jag mig svag? Eller jag vågar inte bli van vid att andra tar hand om mig, för de kanske försvinner? Är det kopplat till mina emotionella svårigheter? Jag vet inte, men det slog mig faktiskt att det är sant, jag låter aldrig någon annan ta hand om mig, göra saker för mig, underlätta för mig.. Det är ju sjukt..!

Jag mår fortfarande riktigt dåligt. Mina ord fastnar i halsen. Jag vill ingenting. Jag vill inte känna. Inte prata. Inte ha ögonkontakt med människor. Jag vill helst krypa ner i en grotta och bara ligga där. Jag är så trött. Jag är så less på mig själv och att jag mår såhär. Jag är så trött, men ändå kan jag inte sova på nätterna. Jag har svårt att fokusera och ta in information. Jag skulle vilja ha ork o typ ut och gå… men det finns ingen ork. Dessutom skulle det krävas att jag skulle behöva fokusera på att röra fötter och ben och samtidigt andas. Jag kan inte göra de grejerna samtidigt. Jag kan inte hålla fokus på att fötter och ben ska lyftas i otakt för att samtidigt få ner luften i lungorna och andas ut. Där tar det stopp. Det är övermäktigt. Och bara tanken på allting som händer runt mig, en fågel, en bildörr, ett larm, mötande människor, hur det luktar, hur regnet låter.. Jag uppmärksammar minsta lilla ljud, minst händelse runt mig, och då tappar jag allt fokus på min kropp. Eller tvärtom.. Svårt att förklara. Någonstans vill jag göra så mycket, men vad jag behöver är att vila, ta allting i låg hastighet, känna.. Allting i mig bara drar åt olika håll, just vad jag behöver göra och vad jag vill göra! Varför är det så svårt att bara lyssna och göra det jag borde?

Ja, det var dagens utrensning. Av ord. Nu ska jag faktiskt försöka vila innan möte kl 14:00. Sedan hoppas jag att jag fått svar på om jag för sova hos en kompis i helgen.

Önskar alla en trevlig Fredag Den 13:onde! Hoppas ni laddat upp med era favorit skräckisar, chips & grönsaker med dipp, bubbelvatten/läsk, härliga kuddar och filtar till soffa/säng, och bra umgänge! Perfekt väder idag för just fredagen den 13:onde! Regn, blåst, mörkt & ruggit!

/ Divan Joso ☝🏼

~Bara jag~

Bokade tider hela veckan nästan~

Jojjo

Den här veckan kommer gå fort. Har två bokade tider inom vården idag. En imorgon bitti och psykoterapi på fredag. Kommer vara helt slut till helgen.

Den här veckan började med strul såklart. Jag förväntade mig en sak, som inte hölls, som satte mig i en jäkligt stressig situation. Och jag undrar lite, är det medvetet av den personen att göra så det blir kaos för mig?? Är det någon form av straff? Hämnd? Varför inte bara säga eller skrika ut vad som bränner i bröstet istället för att sätta mig i en väldigt stressad & pressad sits?

Idag börjar pappa veckan. Än så länge är jag i lägenheten men ska snart packa ner lite kläder och börja röra mig bort. Ligger bara i soffan och andas lite.

Sovit så dåligt inatt. Dels pga jag alltid haft sömnproblem, men min mellan son vaknade vid 01 av en mardröm och kröp ner mellan mig & Lilla S i min säng, så det blev ganska trångt, och sen vaknade de redan vid 5 tiden och hade någon ”vilda leken” i sängen. Så var helt mosig när klockan ringde. Hoppas på bättre sömn inatt.

Mitt psykiska mående är bara helt platt. Det är enda ordet jag kan förklara med. Jag varken känner eller tycker. Jag går runt som en zombie. Jag kan inte gråta och inte skratta. Jag hatar känslan av likgiltighet, samtidigt som jag kanske borde vara tacksam att jag inte känner något alls, just nu. Jag hoppas att jag snart kan må bra. Känna glädje och sorg. Våga visa känslor. Kunna uttrycka mig utan att orden klumpar ihop i halsen, kunna höra vad som sägs till mig. Börja leva igen.

Är det en orimlig önskan??

~Bara jag~

På väg hem~

Jojjo

Jag älskar när mammaveckan startar! Jag älskar att få möta mina små och stora troll, få laga mat med dom och sitta o kolla bompa tillsammans!

Men idag har jag inte den känslan. Inuti mig gnager dåligt samvete. Jag känner mig inte duktig och bra. Jag känner att jag misslyckats. Jag sviker de jag älskar och bryr mig om allra mest. Det är en hemsk känsla. Och jag kan inte göra ett skit åt den. För det kommer bli katastrof snart. Det är inget som går att undvika. Jag bara väntar på när det ska hända. Och det kommer ske snabbare än jag tror..

Har iaf packat ihop mina saker. Ska bara lyfta mitt tunga arsel från sängen, ta på mig jackan & ta min väska och påse och gå ut genom dörren. Men det tar emot. Det är extremt svårt idag.

Jag kommer få fira 3:dje advent med mina troll. Då ska granen upp. Vet inte hur jag ska orka det. Jag har världens sämsta pokerface.. Barnen kommer att se på mig att något är fel. Att jag inte är sådär glad som jag borde vara över julen. Undrar om jag kanske skulle sökt efter ”pokerface” under Black Week och fyndat ett då? Som jag kunde ta fram när mitt riktiga ansikte inte håller måttet? Tänk vad enkelt det skulle vara då..? Eller som att ha en tablett att ta till middag, som fyllde allas magar och även gav smak i munnen av en ljuvligt hemlagad måltid, men allt vi gjorde var att svälja ett litet piller med vatten? Det vore något! Så mycket lättare allt skulle bli! Tänk om jag kunde pausa livet! Bara trycka på P A U S och göra vad jag vill ett tag för att starta igång allt när jag känner för det? Ja, jag kan alltid önska och drömma.

Livet är svårt. Att vara mamma är svårt. Att vara separerad är svårt. Att inte ha ett fungerande nätverk är svårt. Att lida av psykisk ohälsa är svårt.

Just nu, är det just det sistnämnda som är värst. Att jag har en Hypotyreos som inte alls behandlas som den ska, att min Adhd är helt upp i det blå och tar beslut lite av sig själv, att lida av kronisk smärta i rygg och armar, att ha en Ptsd som är under behandling, sömnbesvär, panikattacker som inte är under kontroll, ekonomi som inte räcker till. Ångest! Den här jävla ångesten som hypotyreosen,adhd, Ptsd enbart förvärrar då ALLA DESSA JÄVLA DIAGNOSER motarbetar varandra!! Hur är det möjligt att de ska just motarbeta varann? Varför kan de inte bara gå ”hand i hand” och försöka ge mig lite andningspauser i livet?

Just nu är sköldkörteln värst. Jag ska äta Levaxin 175 i tre dagar, sen 200 i fyra dagar sen återigen 175 i tre dagar, ja ni som fattar vet, och det här ska jag i mitt minne komma ihåg? Ska göra detta i 10 veckor för att sedan ta nya prover. Alla siffror, alla dagar & doser, det går inte ihop i mitt adhd huvud? Spelar ingen roll om någon säger ”skriv ner allting”, för när jag glömmer bort att fylla i vilken dag jag är på då har det helt fuckats up.. Jag är så less på den här jävla hypotyreos’n! Önskar ingen att få problem med sköldkörteln! Det är fan värre än en depression, speciellt då den ger exakt samma symtom fast typ gånger 10 & drabbar din hud, uppblåsthet, svullnad i ansikte, stressmage & förstoppning, myrkrypningar i huden, torrt o livlöst hår, svettningar men ändå iskalla fötter, sväljsvårigheter vid skov, sömnsvårigheter, kan känna sig som en sengångare ibland, ändå hyper en annan dag, hjärntrött och trögtänkt.. Förstår ni hur dessa diagnoser bara krockar??

Ja, jag vet att jag gnäller. Jag klagar! Men jag är i en väldigt neråtgående spiral just nu, kanske är den över imorgon? Eller om en vecka? Eller tänk om, redan ikväll? Jag vet aldrig när jag ska känna lite glädje och må lite bra. Det är inte jag som styr det, det är hormonerna som bestämmer och speciellt min sköldkörtel!

Så, kul läsning va? Hoppas Du har en bra dag!