~Backflash~

Att skriva har blivit min ventil. Mitt sätt att uthärda de hemska minnen som dyker upp från ingenstans eller som stör min sömn med mardrömmar. Att leva med PTSD, Adhd, Utmattning, Panikångest och depression och en hemsk Prestationsångest, men ändå ha en sådan enorm vilja till att LEVA MITT LIV TILL FULLO. Att orka vara en bra mamma. Att slippa mardrömmar och backflash, att skratta som förr, att börja älska mig själv igen. Att hitta tillbaka till den styrkan som jag vet att jag egentligen besitter men som just nu är i en väldigt lång ”dvala”. Varje dag är nu en kamp. En kamp mot mitt undermedvetna. En smärta att nästan dagligen få upp en ”bild” i huvudet, av mig själv som barn, i en situation jag förträngt. Ibland kan jag se det hela som åskådar och ibland som mig själv. Ljud kan få mig att slängas med rekordfart tillbaka i tiden, ljud som ger mig ilningar längs ryggraden, illamående och kväljningar.

Återigen, det här är INGET som ska delas vidare. Mina ord, min ventil. Undrar du något så finns jag att nå på min mejl: joso81@live.se

Det absolut lättaste skulle vara att ”Ge Upp”. Att bara strunta i att ta tag i alla jobbiga saker. Men, vem hjälper det? Jag måste genomgå en Traumabehandling, jag vet att det kommer vara svårt, det kommer göra ont, det kommer knäcka mig psykiskt. Men jag tror, och hoppas, att när den tyngre biten är gjord så börjar läkningsprocessen och förlåtandet börjar, så kan det inte bli sämre? Får inte bli sämre!

Jag vägrar tro att jag är ett hopplöst fall, att jag inte skulle kunna bli hel och må bra igen. Alla kan bli friska, med rätt stöd och behandling och det viktigaste; En jävlaranamma och Envishet.

I helgen hade jag en noll-100 dag. Allt var ganska bra. Jag hade trevligt med barnen. Men så på kvällen händer något, ett ljud tror jag det var, jag känner frustrationen bara växa, jag blir så arg, men kan inte själv förstå varför. Barnen låg och sov så de drabbades inte. Den som fick utstå mitten ör var ”den som är mig närmast”. Jag var nykter, men ändå minns jag knappt vad jag sagt på söndagen. Jag hade kallat henne inte alltför snälla saker, men ärligt inte helt osanna heller, och jag vet att jag under en tid känt en enorm ilska och besvikelse på henne, men burit det inom mig. Men nu var bägaren överfull och hon fick höra vad jag kände. Eller jo, jag vet en del av varför det brast, jag är väldigt noga med att man ska ha vinterdäck på sin bil. För sin egen och medtrafikanters och gångtrafikanters skull. Och hon vägrar vinterdäck..!? Jag sa för någon vecka sedan att det är Lag på vinterdäck och attrahera tycker det är egoistiskt och oansvarigt att köra en bil utan vinterdäck under vinterhalvåret.

Det var nog där det började.. Hon skriker åt mig att ”Hålla Käften och sluta förstöra hennes liv”

Det här tog hårt. Det tog psykiskt. Det där har jag redan hört i hela mitt jävla liv, att jag förstör andras liv, men när Hon säger så, pga vinterdäck som det är Lag på, då började nog ilskan och aggressionen byggas upp inombords. Och som med så mycket annat, om jag vet att jag har rätt har jag svårt att vara tyst. Men just den där meningen la sig som taggtråd runt mitt hjärta. Återigen fick jag uppleva hur dum, värdelös, oönskad jag är.

Och sedan min PTSD triggats igång, är jag extremt känslig för hur jag blir tilltalad. Alla mina sinnen är på helspänn. Jag läser in det jag hör osv, på ett sätt som kanske inte alltid är rätt. Min Adhd ger mig inte tid till att reflektera. Prestationsångesten är bara för mycket och driver mig alltid till den yttersta punkten. Jag blev, där och då, sårad. Inget jag visade, jag har en gnutta stolthet, men just de där orden, ihop med allt jag redan kämpar med, fick bara hela mig att se svart. Jag slängdes tillbaka till när min fostermamma slängde upp mig på tvättbrädan och psykade mig med ett öga på en tråd, dinglandes framför mitt ansikte, och samtidigt väste hur äcklig och vidrig, dum och snuskig jag är.. Det här är en hemsk grej med mig Backflash.. Vet aldrig när det händer, aldrig vart jag ”hamnar” eller vad som ska bli nästa triggar.

Jag tog ut en pyttedel av ilskan mot den person som utlöste triggern. Resterande tog jag ut på mig själv. Det är en sak jag vet att jag kommer få jobba med under Traumabehandlingen, att sluta straffa mig själv. Även om det absolut inte ursäktar mitt beteende, så är jag på sätt o vis glad att jag tar ut det på mig själv än att ta ut det på andra levande människor eller djur. Jag straffar mig själv en stund och sedan är det bra. Jag har ingen längtan att dö, snarare tvärtom, stor längtan att börja leva igen. Jag vet bara inte hur jag ska hantera ilskan. Hur jag ska hantera sorgen & smärtan.. Efter att ha fått en minneslucka öppnad, gör det sjukt ont, både fysiskt och psykiskt. Och det är ingen i min omgivning som ens kan låtsas att förstå vad Backflash eller lucköppningar gör med en kropp. Bara de som själva upplever och genomgått, vet vad det handlar om. Jag väljer att straffa mig för att skona min omgivning från den brutala ilskan och hatet som bubblar ur mig. Och jag medger att jag längtar lite efter att få den hjälp som jag behöver för att kunna hantera det här och få livsglädjen tillbaka. Att lära mig hantera alla känslor.

Tredje December 2021: Det hände något ganska nyligen som jag inte gått ut med. Det kastade mig tillbaka till en väldigt tung tid i mitt liv. Jag kände ”äckel” för hela mitt väsen och kände att det manliga könet är vidrigt. Att män överhuvudtaget inte går att lita på.. Nu är det kanske inte så.. Men Jag känner så. Jag har själv söner. Dom uppfostras och växer upp med vad som är rätt och vad som är fel. Att NEJ alltid är NEJ, ”Stopp min kropp”. De ska inte bli några som någonsin skadar det motsatta könet, inte deras egna heller om de väljer det.

Jo, som sagt, jag hamnade på ett mörkt ställe psykiskt, mådde inte alls bra. En person som står mig nära vill att jag ska prata om det, medans jag vill glömma. Radera, glömma, läka och gå vidare. Det kommer ta ett tag, men det kommer att vara försvinna bort. Jag har väldiga problem med att lita på andra. Just nu vill jag mest bara tänka.. Drömma mig bort till andra platser. Försöka att fokusera på glada minnen och tankar. Hittar en pytteliten fin sak varje dag att placera i hjärtat.

Bara En Liten sak varje dag…

17 december 2021

Idag hade jag min första mammografi.. Jag tycker det är fantastiskt att möjligheten finns, och att det är gratis, för att alla kvinnor ska ha möjlighet att kolla upp sina bröst och upptäcka ”fel” i god tid.

Men, att ha en främmande människa, röra mina bröst, trycka mig fint o vänskapligt i ryggen för att få bröstet på ”rätt plats”, var enormt jobbigt, psykiskt. Hon var helt fantastisk den här människan som genomförde undersökningen. Hon hade ”varma” händer och var fin och härlig i sitt bemötande. Men då jag ganska nyligen varit med om något som vänt min värld upp o ner, då var det här enormt obehagligt. Jag vet att den känslan endast ligger i mig. Hon var fantastisk. Hon var försiktig och tydlig. Det är bara att i mig bor ett ”äckel” och jag är enormt känslig för ord, beröring och underliggande stämning.. Jag läser antagligen in i allting för mycket, men det är såhär jag känner just nu.

Så mammografin, har kastat mig tillbaka till där jag inte ville vara, och känslor jag ej vill leva med.

Ytterligare en Backflash har gjort sig påmind.

14/10-2022~ Tillfällighet?

Igår var jag på sista bedömningen hos psykologen. ”Domen” faller på torsdag.. Försöker inte en tänka på resultatet. Haft så många besvikelser från psykiatrin så jag vågar inte längre hoppas eller tro längre. Nu till det sjuka, det här kan inte vara en tillfällighet…?!

Igår, samtalet/intervjun handlade väldigt mycket om just barndom, tonår,sveket från vuxna, ensamheten, sårbarheten hos mig som barn under den jobbigaste perioden i livet, just skolåren.. Idag när jag vaknar, går o sätter på kaffe och påbörjar frukost till barnen. Allt är som vanligt i köket! Lämnar tre små troll till 7:45. Kommer hem & börjar väcka tonårssonen. Han kommer upp 9:15. Jag går ut i köket till honom för att fylla på min vattenflaska. På bänken, köksbänken, ligger en svart pärm. Jag svär på allt, den låg inte där när jag stod vid samma bänk och bredde trollens smörgåsar!! Jag tittar på pärmen. Står ”Johanna Larsson 7B” på den. Jag frågar sonen om han lagt den där.. Frågar vart den kommit ifrån. Han ser lika förvånad ut som jag.

Börjar bläddra i den. Det är min. Från årskurs 7 och 8:a. Jag har inte sett de här skolarbetena sen jag gjorde dom i skolan. Det är prov i No, Ma, Engelska, Sv.. Det är dikter och texter. Mina fosterföräldrar signaturer av mina prov. Hur den hamnat i mitt kök vet jag inte. Vart den kommer ifrån vet jag inte. Men igår satt jag och led igenom minnen från skolan och fosterhemmet och idag kollar jag på arbeten jag gjort i skolan under den perioden? Hur är det möjligt? Är det något jag ska vara med fyra lyhörd för? Varför? Hur? Det här är så konstigt. Jag blir ledsen av att läsa mellan raderna jag skrivit. Jag ser och nästan hör så tydligt ropen på hjälp, varför gjorde ingen annan det under 11 jävla år? Det är år jag aldrig får tillbaka. År som har både format och förstört mig. Vad menas med att de här arbeten bara dyker upp från ingenstans? Och varför just idag?

~30/1-2023. Traumabehandling, Läxa 1~

”Har fått i läxa av psykoterapeuten att besöka mitt fosterhem. Bara stå där o titta, känna och förhoppningsvis skapa ett avslut”

Med detta sagt har jag alltså fått börja min Traumabehandling för min Ptsd med behandling av Psykoterapi.

Jag har alltid haft ett djupt hat inför huset jag växte upp i. Huset där vuxna svek mig, där jag förlorade all min värdighet och självkänsla. Där en felaktig grund byggdes som gav mig en falsk identitet

I måndags åkte jag dit. Jag grät redan vid ”backen” in på området. Såg ”Lilla jag” gå där längs grusvägen med stora bruna ögon och alltid på flykt. När jag kom till huset, stod jag o tittade på gräsmattan vid entrén. Jag såg ”Lilla Johanna” i vita trosor, ståendes ensam bland massa vuxna människor, letandes med blicken efter någon som såg henne. Men ingen tittade på henne. Jag såg mitt ensamma lilla jag bli osynligare och mera introvert i värld av vuxna som valde att inte ta hand om mig. När jag gått runt o tittat och känt att jag förlåtit mig själv för allt jag blev utsatt för, förlåtit det där huset och sett all ondska och smärta sakta släppa taget o lämna betongen, då tog jag ”Lilla Johanna” i handen och ledde henne ”hem till mig”. Hon ska inte stå ensam i kylan längre. Hon gjorde aldrig något fel. Hon blev så missbrukad av andra, av alla i hennes omgivning, och hon har aldrig kunna förlåta eller leva med allt som hänt. Någon tog hennes livfullhet, hennes oskuld, hennes röst, hennes levnadsglädje, hennes kärlek, hennes allt ifrån henne, sett gjorde flera stycken. De slog o utnyttjade hennes kropp tills hon själv trodde att så var livet. Nu ska jag ta hand om henne o lära henne annorlunda. Jag ska visa henne hur ett barn ska bli behandlat, hon ska få leva fritt och lära sig älska igen. Hon har inget med den där platsen eller människorna att göra. De är inte hennes minnen längre.

Visst låter det flummigt? Men jag såg mig själv som barn. Jag såg verkligen hur ensam o rädd jag var. Jag såg sanningen. Och jag tog med mig den därifrån. Jag kommer aldrig mer åka tillbaka. Jag är så klar med den platsen. Och för första gången någonsin känns Klövsta som ett ”okej” minne. För jag är inte där. Jag som barn, är inte där. Jag är fri att glömma den platsen, fri att förlåta, fri att gå vidare. Och jag tror att jag behövde komma tillbaka dit, för att hämta mitt ”sårade jag” för att kunna släppa alla hemska minnen.

Jag kan aldrig glömma vissa saker som hände. Men jag kan förlåta mig själv för hur jag straffat mig själv pga vad andra gjort. Jag är fri att välja. För första gången är det jag som bestämmer!