Etikett: sorg

~Bara jag~

Gråter~

Jojjo

Här ligger jag o grinar.. Varför vet jag inte. Inte hänt något just idag som gör mig ledsen. Men tårarna bara rinner. Jag ville stoppa gråten. Göra annat. Gråt är ofta ihopkopplat med panik för mig. Men jag lät mig låta tårarna rinna. Försökte andas så lugnt som möjligt & bara var ledsen. Och det först jag gör är att börja leta efter en orsak till att jag är ledsen!!! Istället för att bara låta mig vara just ledsen..

Iof var det många olika saker & faktorer som påverkat mig från förra veckan. Prövningar, känslor, test, andras känslor & tankar. Jag inser ju hur jäkla svårt jag har för att tillåta mig att känna och ta in att jag inte är gjord av stål. Att jag faktiskt är ganska känslig inombords men aldrig tillåtit mig att vara sårbar. Att vara ”stark” är jag bäst på! Alltså på riktigt. Att inte visa med en min i ansiktet vad jag känner är jag proffs på. Att förhindra och stoppa känslor är jag grym på.

Att vara ledsen, gråta, visa sårbarhet och vara mjuk är jag så sämst på. Det här är något jag tycker är jobbigt. Jag är avundsjuk på människor som kan skratta, gråta, visa känslor, visa sina riktiga Jag, prata om jobbiga saker, vågar vara sårbara utan skam, jag är verkligen så avundsjuk påse egenskaperna.

Jag vill vara sån. Kanske inte fullt ut. Men mjuk, sårbar, våga gråta o visa om något är jobbigt. Våga ta emot tröst.

Så nu har jag legat här i ca 40 minuter med tårarna rinnandes. Jag såg på ”Din mamma, Min pappa” och när ena sonen pratade till sin pappa så släppte något inuti mig. Dels en sorg över att jag inte vågar dejta. Och dessa mammor & pappor på tv får det att se s naturligt och fint ut.. Men jag, Inte tror jag det finns någon som faktiskt skulle vilja dejta en 5 barnsmamma. Jag känner mig så lite värd när det handlar om att våga träffa en man. Jag är rädd för att faktiskt bli kär. Att tycka om någon och bli sårad. Jag har min självbild som är min, men andra tycker jag har fel, men jag tycker jag har rätt. Det är ett problem för mig såklart. Det är lättare att bara undvika allt som har med kärlek, träffar, killar att göra. Ändå längtar jag efter närhet. Närhet som att bli kramad, hålla handen, en strykning över ryggen eller kinden, så ni inte tänker annan ”närhet”.. En stor bamsekram. Att få se in i någons ögon och se uppskattning & värme. Men ack, när jag inte vågar, så blir det omöjligt.

Jag har inte heller umgänget att träffa någon ny person via. Mina närmsta vänner bor i Björnlunda, Luleå, Öland, Sorunda. Den jag träffar kommer från samma kompisgäng som jag och där finns inga killar att hitta. Ja, de andra har vi avståndet till.

Ska jag börja med att hitta nya tjejkompisar för att kunna träffa någon snäll man som luktar gott, är singel, öppenhjärtlig, kul, varm??

Nä, med mina murar som sakta tunnas ut, växer oxå längtan efter en vuxen tvåsamhet. Men inte bo ihop, särbo. Längtan & glädjen. Att vara längtad efter. Åtrås..

Just i programmet är de ju ca 13-16 år äldre än mig, och jag tycker de är så fina, modiga, vackra människor. Och att se glimten, gnistrande ögon, det öppnar upp känslor hos mig.

Jag blev våldtagen på en dejt i slutet av året 2020. En dejt jag trodde på. Verkade vara en snäll man. Vi hade pratat med varandra i 7-8 månader innan vi träffades. Hans söner var hemma. Men jo, han lyckades ta min kropp utan godkännande. Jag hamnade i chock. Han höll i för min mun när jag sa Nej.

Han anmäldes. Lades ner pga ”Ord mot Ord”.

Där bestämde jag mig för att mina dagar med en man kan räknas som avslutade. Jag har mina ärr. Han gav mig nya sår. Han förstörde så mycket då han valde att ta min kropp och förnedra mig när hans söner är i samma lägenhet. Skammen jag har, gör att jag tappat tron på mig själv. Jag är nog inte skapt eller gjord för att älska eller älskas. Jag ska nog vara ensam med mina barn. Hård som stål. Inte få värme och kärlek. Inte åtrå eller åtrås.

Men ja, jag sörjer vad jag inte kommer få uppleva. Jag sörjer när jag ungdomarna prata om sina föräldrar, jag sörjer när jag ser deras lycka & skratt. För jag är satt på en bänk utanför allt det där.

Idag är ingen bra dag… ♥️

maskrosbarn, psykisk ohälsa, ~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Psykisk ohälsa och småbarnsförälder & tonårsförälder~

Jojjo

Tänk att det är så satans tabu att våga visa att jag mår dåligt. Speciellt när jag är mamma. Allting som ska vara så satans bra och rätt utåt sett sätter enorm press på en, utöver den stress & press som redan finns då jag är mamma. Att må skit är hemskt. Att må skit och vara mamma är fruktansvärt.

Mamma till 3 barn som är pigga & ”hittepåiga”, fulla av energi, högljudda, kräver både regler och stimulans, måste ha tydliga riktlinjer och regelbundna tider för att inte gå helt ”bananas”.. Att klara av att tillmötesgå deras behov är något som just nu är väldigt svårt för mig. Jag kan komma på mig själv med att stå i köket. Jag bara står där men vet inte alls varför eller vad jag ska göra. Jag har inte ork att öppna ett skåp. Än mindre att kunna planera. Barnen går ju som på duracellbatterier och förstår inte varför jag är som jag är, varför jag glömmer bort saker, tex kanske jag sagt att jag ska kolla på Skolplattformen vilken dag en aktivitet är, eller jag skulle laga ett hål i en byxa, leta fram en penna/reflex, ja What ever, jag glömmer det lika fort jag sagt det. De påminner mig, om allt jag missat att göra alldeles lagom till att de alla tre ska gå och lägga sig. Så mitt i att pussa & krama om alla tre små troll i tur o ordning, så påminner de om allt jag glömt bort att göra, och just då kokar mitt inre. Jag som bara vill sätta mig ner i soffan o pusta o frusta, får massor att göra, och det känns som att jag spricker i tusen bitar av ångest över att jag dela glömt bort, behöver bli påmind, påmind när jag är som mest slut, skäms över att inte orka. Vill så gärna sova, men just på nätterna är sömnen bortblåst. På dagarna kan jag gå runt och vara trött. Så vansinnigt trött. Men när klockan slår 20:00, är tröttheten förändrad, jag är trött men kan inte blunda.

Mamma till en tonåring, i sina bästa år. Som aldrig vaknar av sin väckarklocka. Som snoozar om minst 10 gånger, men inte vaknar. Som aldrig går o lägger sig i tid. Som är den mest hjärtliga och charmigaste 15 åringen jag träffat. Som har sin Adhd, som är som min men ändå helt unik för honom. Där han kan lämna skåpsdörrar på vid gavel (något jag tränat bort o blir tokig av), glömma att spola i toaletten (hatar gammalt urin i toan), lägger sina små vita snuspåsar överallt; handfat, tvättmaskin, fönsterbrädor, v-rumsbord, köksbänk (som jag eller syskonen lägger händerna på, trampar på, äcklad av), som vill så mycket & vet vad som behövs, men som hos alla tonåringar så brister det i att ”veta vad som krävs och viljan att göra det”. Han som lades in på en Onkologisk avdelning och blev utredd för blodcancer efter Corona, som hade alla symtom på cancer, men tack o lov, EBV. Den skräcken i kroppen under utredningstiden, all ångest o rädsla i min sons ansikte, min maktlöshet & ilska. Hans lever har tagit skada och kommer kollas upp under ett par år. Just min tonåring är helt unik. Hans humor är helt fantastisk. Jag älskar honom så mycket, men hans morgonhumör och mitt är så olikt, det kan slå blixtrar om oss. Hans sätt att kräva saker är orimliga. Han vill bli skjutsad till skolan en viss tid, men går inte upp av klockan eller mina väcknings försök. Då blir vi oense och dagen förstörd.

Den unga vuxna, lever som på rosor. I den där underbara bubblan när man tycker om någon så mycket att allting annat suddas ut. Så jag unnar som det. Två jobb, körkort & bil. Mega kämpe! Hennes svårigheter som hon växt upp med, allting hon utsatts för, har jag önskat att jag kunnat ta över. Jag vill så gärna att hon ska leva smärtfritt. Men jag kan inte. Det är omöjligt trolla bort det hon upplevt & lever med. Hennes hälsa har påverkat mig hårt. Att nästan förlora henne när hon var 7 år. Att se alla ingrepp på hennes kropp, som har varit riktigt grova, och hon har stått ut och kämpat på. Allt jag sett, som hon fått utstå, ger mig ren o skär ångest och ilska. Inte bara en diagnos och ett ingrepp, utan alltid har hennes diagnoser medfört något extra, något allvarligt. Aldrig ”bra” resultat eller svar från Sjukvården. Alltid tillkom något, hennes kropp byggde egna antikroppar mot medicineringen, hon blev så dålig av cellgiftsinjektioner. Och jag kan inte ens tänka på hur hon mår i allt det här? Om hon tänker på det? Eller bara lever och kanske förnekar allting som varit? För det är väldigt mycket hon genomgått. Och jag som mamma har inte kunnat skydda henne. Jag har inte kunnat göra någonting för att hon ska slippa injektioner, undersökningar, smärta, motgångar mm. För hennes diagnos ger mig dåligt samvete. Just för typ det är så jävla orättvist att mitt barn ska ha det. Det är orättvist.

Jag känner mig aldrig tillräcklig. Jag känner mig som ett svek mot mina barn. Speciellt när jag inte orkar. När jag inte hör vad de säger, inte skrattar åt skämtet de sa, för att jag inte hör. Jag fokuserar så hårt på det jag ska göra att allt annat blir som en surrande runt omkring.

Ska det vara såhär? Måste det vara såhär?

Jag hoppas det är tillfälligt. Jag antar att det ska var såhär just nu, tillfälligt. Och jag får bara hålla ut. Och hoppas att barnen inte märker alltför mycket hur jag mår. Att den här tiden snart är ett gammalt minne, en tid att se tillbaka på och på något sätt minnas med stolthet över att jag överkommit den här tiden. Svårt att tänka så nu, att jag skulle kunna tänka på hur jag mår nu, och kanske känna glädje och tacksamhet över att jag genomgått, överlevt, klarat av, ändrat levnadsvanor & är tacksam & stark.

Den som lever får se

#vågaprata #skrikhögt

~Bara jag~

Bokade tider hela veckan nästan~

Jojjo

Den här veckan kommer gå fort. Har två bokade tider inom vården idag. En imorgon bitti och psykoterapi på fredag. Kommer vara helt slut till helgen.

Den här veckan började med strul såklart. Jag förväntade mig en sak, som inte hölls, som satte mig i en jäkligt stressig situation. Och jag undrar lite, är det medvetet av den personen att göra så det blir kaos för mig?? Är det någon form av straff? Hämnd? Varför inte bara säga eller skrika ut vad som bränner i bröstet istället för att sätta mig i en väldigt stressad & pressad sits?

Idag börjar pappa veckan. Än så länge är jag i lägenheten men ska snart packa ner lite kläder och börja röra mig bort. Ligger bara i soffan och andas lite.

Sovit så dåligt inatt. Dels pga jag alltid haft sömnproblem, men min mellan son vaknade vid 01 av en mardröm och kröp ner mellan mig & Lilla S i min säng, så det blev ganska trångt, och sen vaknade de redan vid 5 tiden och hade någon ”vilda leken” i sängen. Så var helt mosig när klockan ringde. Hoppas på bättre sömn inatt.

Mitt psykiska mående är bara helt platt. Det är enda ordet jag kan förklara med. Jag varken känner eller tycker. Jag går runt som en zombie. Jag kan inte gråta och inte skratta. Jag hatar känslan av likgiltighet, samtidigt som jag kanske borde vara tacksam att jag inte känner något alls, just nu. Jag hoppas att jag snart kan må bra. Känna glädje och sorg. Våga visa känslor. Kunna uttrycka mig utan att orden klumpar ihop i halsen, kunna höra vad som sägs till mig. Börja leva igen.

Är det en orimlig önskan??

~Bara jag~

”Kära dagbok…~”

Jojjo

Ibland blir jag galen på ”unga vuxna”.. Jag vet fan aldrig vad som är rätt eller fel, vad som får andra att bli sura, när jag ska ge tips, när jag INTE ska ge tips, hur jag ska uttrycka mig, Ja, jag vet inte När, Var, Hur, Varför…? Har inget minne av att jag själv varit så ombytlig i mina känslor som yngre..?

Visst att jag kan ha ett jävla humör och kan skifta från glad till arg, eller vice versa, på två sekunder.. Men det här är ju inget jag kan relatera till.

Idag är en bajs dag! Det är morbrors födelsedag. Har känt mig lite tjurig, lättirriterad & känslig, och sen slog det mig, att det är mitt undermedvetna som talar om för mig vilken dag det är.. Och nu är saknaden efter honom enorm. Saknar honom varje dag, tänker ofta på honom när något händer och jag vill berätta för honom, eller dra ett skämt, eller helst att han ska berätta ett skämt för mig! Hans humor var en så stor del av hans personlighet. Många skulle tycka att han hade dålig humor, och den biten hade vi gemensamt. Jag har oxå sjukt dålig humor. Och när jag väl skrattar slutar det med tårar. Han va likadan, fast en sak han gjorde var att skratta åt sina egna skämt, riktigt så dålig humor har inte jag.. Men jag skulle kunna göra vad som helst för att få höra honom skratta åt sina dåliga skämt just nu! Fan vad jag saknar min morbror. Jag kommer aldrig att acceptera att cancern tog ditt liv ifrån dig. Alldeles för tidigt och alldeles för fort. Äckliga jävla cancer! Jag hatar dig!!!

Den här dagen kommer vara tung i sinnet, psykiskt värdelös, men jag får ingen förståelse från min omgivning. Jag ska vara koppla bort allt jag känner, fixa & knäppa med fingrarna så ska jag ha en miljon på kontot, värsta snabba bilen, all tid i världen, lösa allas rastlöshet, och det var ska jag bara göra!

Vafan har hänt med människan egentligen? Vad har hänt med empatin? Vad har hänt med att ta eget ansvar? ”Att göra något åt situationen?”

Nä, fy, nu blev min sorg istället ilska och aggression.

Så, Fuck Off världen! Fuck Cancer!

~Bara jag~, ~Familjen~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Känslorna rasar genom kroppen~

Jojjo

Om någon tror att det är ett enkelt beslut att ta, att tillåta sin fyrbenta vän att få ”gå vidare”, tänk om! Det är bland det hemskaste beslut jag någonsin fattat.

Men en sak en människa med djur, en djurägare, ALDRIG får vara är EGOISTISK!

Hur mycket jag (vi människor) än vill blunda, skjuta upp ett tufft beslut kring sina djurs hälsa, så får det aldrig vara pga människan egoism.

Redan för ca 1,5 år sedan märkte jag att Ziri hade ont i höfter och bakben. Hon fick Metacam mot smärtan, det funkade sådär. Efter hennes valpkull så upptäcktes ganska snabbt att hon fick juvercancer, alltså cancer i tuttarna. Något många borde veta är att just om du har en tik, så säger många att ”skaffa en kull valpar för det minskar risken för livmoderhalscancer” men inte många talar om att risken för juvercancer faktiskt ökar drastiskt efter en valpkull. Nu köpte vi Ziri med avtal om att hon skulle få en kull. Något jag på ett sätt inte ångrar, eftersom Ziri idag har tre söner som lever kvar i sina hem. Men hade jag haft den kunskapen kring just juvercancer, hade jag nog i dagsläget köpt en tik o kastrerat direkt.

Jag försöker ändå att le och tänka tillbaka på alla fina och roliga minnen vi fått av Ziri. Hur otroligt lätt lärd hon varit, hur hon verkligen älskade att springa lös i skogen på landet, hur Ziri alltid vaktat o tagit hand om sin människoflock då den växt och utökats. När hon kom till oss blev hon och vår hankatt Killen direkt bästa vänner! De var oskiljaktiga. Ziri älskade sina människobarn S & N. När vi fick M tog hon sig direkt an den nya bebisen. Ganska snabbt därpå kom E och Ziri gick med stolthet med svansen i luften på promenader och höll koll på det stora barnen och vart bebisarna i barnvagnen var. Likaså när Lilla S kom. Ziri har verkligen satt enorm stolthet i att hålla koll på alla sina människor. När de yngre barnen gått ut med henne så har hon aldrig dragit i kopplet, knappt kollat på andra hundar, just för att hon vet att människan i kopplet är liten.. Vi gick en otroligt häftig personlighet i vår Dvärgpinsher, så annorlunda från vad många ”tror” om rasen.

Vi, hela Ziri Brilliants, människofamilj vill tacka Madelen och Zagorros Kennel för förtroendet att få ha haft hand om Ziri. Redan när jag såg annonsen på Blocket så visste jag att Hon var vår nya vän. Så stort Tack! Och all kontakt genom åren. Tråkigt att vi mosade valpträffar, men jag kommer att följa med i Gruppen och se hur Ziris barn, syskon växer och utvecklas!

Fyrbenta vänner!
Alltid med ♥️
Ziri & bästisen Killen

Idag, 23/6 blev himlen en ängel rikare och våra hjärtan fyllde av dina tassavtryck! Tack för all kärlek, skratt, voffar, kindpussar, danser! Du lever i evighet i vår familj!

Tezzla pussar farväl ♥️

Ziri Brilliant

Zagorros kennel

F: 22/11-2011

”Härifrån till evigheten”

~Bara jag~

Ej kunnat blogga~

Jojjo

Haft en del problem med högerhanden efter operationen. En hel del smärta. Tog bort stygnen i tisdags och min läkare var inte nöjd med resultatet, läkningen eller mitt känselbortfall. Så fick ny tid i slutet av månaden för att följa upp.. S u c k !!!

Min mamma har skaffat mig en ny liten fyrbent syster. Michonne flyttade in i torsdags. En väldigt valpig och helt tokig men så underbar liten tjej, en Shelty, som mamma alltid velat ha. Den där lilla saken ger mig huvudvärk, sönderbitna tår och så många skratt.

Snott mitt bandage och ”leendet” är stort
Pälsbollarnas knäppaste

Sigge har tappat sin första tand idag. Nu blir även han stor!! Ebba var hos tandis i tisdags morse och drog ut en mjölktand som fått en fistel som gav henne ont när hon tuggade. Så inatt kommer Tandfen 🧚

Efter att ha lämnat trollen imorse åkte jag till mammas jobb. Satt där fram till 10:30 och pratade och grät, verkligen ventilerade och bara slängde ut mig allt jag känner, rädslor, tuffa beslut, misstankar.. För morgonen här hemma var så himla hemsk. Riktigt otrevlig.

Strax innan det var dags att hämta trollen så fick jag ett ryck och rensade och dammsög under soffan. Det var alldeles för länge sen jag gjorde det. Och jag är ganska ensam om att tänka ”GROVSTÄD” här. Torkade av bänkar, speglar, toaletter, målningar runt dörrar, lampknapparna & fönsterbleck. Sånt som egentligen behöver göras minst 1 gång i veckan för att det aldrig ska bli några dammlager.. En sån liten grej kan lyfta luften i lägenheten massor. Att slippa se DAMMET flyga runt!

Nä, nu ska jag ta o sova. Ny dag och nya utmaningar & möjligheter väntar!

Ta hand om er!

~Bara jag~, ~Känslan idag~

Gå i frid~

Jojjo

Med stor sorg och enorm saknad har ”Vovve, Pappin, Ove” lämnat jorden och gått över till den evighetslånga Efterfesten. Den 16/7 gav hans kropp upp och hans varma, roliga & kärleksfulla själ lämnade hans sjuka kropp! Tack för all kärlek 💓!

Varma och kärleksfulla kondoleanser till hans fina barn, Tessa, Tobbe, Ted. Hans kärlek Irene, och till Alla hans syskon, svågrar/svägerskor, syskonbarn och anhöriga! Jag beklagar 💙

Just nu händer så mycket på en o samma gång. Jag har fått diagnosen Utmattningssyndrom. Men rehabiliteringen tycker mitt liv är för stressigt för att vilja behandla mig i deras 12 veckorsprogram.. Det kom lite som en chock faktiskt. Som om mitt liv kommer ändras nämnvärt de närmaste 5-10 åren!! Är jag ett hopplöst fall??

Jag är trött.. Ibland nästan trött på allt. Jag är less på att känna mig så fullkomligt avtrubbad och samtidigt så superkänslig hela tiden.

Jag tror oxå att den här extrema värmen vi haft, gjort människor fullkomligt galna! Jag tror både 1 & 3-4-18 st människor blivit fullkomligt knäppa av värmeslag.. Det har på riktigt brunnit i huvudet på folk.. Och jag har haft den enorma turen att drabbas av 3 av dessa människor. Och det känns otroligt knäckande. Ungefär som att sparka på någon som ligger ner redan.. Sista tiden har varit helt galen. Både på Gott & Ont dock. Varit mycket glädjetårar och skratt, samtidigt som det varvats med att hjärtat dig lite av sorg över Pappin, och sedan andra som jag tycker så mycket om men som verkligen inte kan välja när det är lämpligt att kasta ur sig onödiga beskyllningar och kommentarer, som verkligen sårar mig på djupet, speciellt då jag redan sörjer. Fullkomligt omtumlande har senaste 2,5 vecka varit.

Jag försöker resa mig. Jag saknar min bästa vän! Jag blir så ledsen och arg när jag inte blir förstådd och respekterad. Varför kan människor inte ta in att ett Nej är ETT NEJ! Släpp taget. Gå vidare. Lyssna på vad jag säger. Kärlek kan inte tvingas fram, respekt kan inte köpas, känslor styrs inte av vilja, allt som ska ske och kännas kommer när det ska. Allting annat är bara nonsens..

Låt mig andas. Låt mig känna det jag känner. Låt mig vara. Respektera min tid och ge mig utrymme. Jag väljer Mig.. Jag måste få bli hel, både inuti och utanpå.

Så… Låt mig va!!!

~Bara jag~, ~Helt Galet~

Älskade ”psykopatten”~

Jojjo

Idag hände det där som alla med katt bävar för om man bor högt upp i ett hus. Lilla Tezzla tog sig ut på fönsterblecket, halkade och rasade 6 våningar ner i marken.

S & M åkte med henne till Djursjukhuset och där vårdas hon nu på intensivvårdsavdelning.. Vi vet ännu inte hur det kommer att gå. Oddsen är 50/50 så det är väldigt osäkert ännu. Två drän för att få ut vätska ur lungorna har hon.

Jag var inte där. Min stackars dotter fick ta allting själv. Jag tänker på vår fina bissepatt bebis hela tiden och ber att hon ska överleva.. Att hon blir återställd och blir den där knasiga och gosiga och mysiga Tezzla hon var innan.. S & Tezzla har en väldigt nära och speciell relation och jag lider med hur tungt det här är för henne. Jag sörjer såklart och är så orolig.. Men just nu finns inget tvivel, Tezzla ska komma tillbaka till oss.. Vi har många år kvar att älska och gosa med henne.

Vackra Tezzla
Våran fina ”gosepattis” ❤️

Be för våran älskade familjemedlem, tänd ett ljus för vår Tezzla, Vi behöver henne, och ett liv utan henne skulle bara vara fel.. Så tänd ljus och be för våran Tezzla 🙏🏻🙏🏻🙏🏻🙏🏻🙏🏻

~Bara jag~

Ingen kontroll över dagarna~

Jojjo

Hela jag är i ett knasigt kaos. Ingen direkt koll på dagarna heller.

I veckan begravdes allas älskade Bobben. En av de värsta dagarna i mitt liv. Jag tappade andan både en och två gånger. Kändes som att jag var där men ändå inte. Det var verkligen så jobbigt. Men en otroligt fin minnesstund och sista avsked.

I fredags var det E’s begravning. Även den vacker.

Känns som att bara 2021’s början har varit väldigt kaotiskt och känslofylld, och jag hoppas att det kommer bli en lugnare fortsättning av detta år.

Idag är det den 16 januari 2021. Idag är det 21 år sedan som min morbror förlorade sin kamp mot cancern. 21 år?!? Ärligt, saknaden försvinner aldrig, inte heller smärtan av att han inte fick leva längre än vad han gjorde. Än idag känns det som en kniv i hjärtat när jag tänker på min absoluta favoritmänniska! Han fattas mig enormt mycket.

Hans färg på begravningen var blå. Vi hade blåa rosor som hans blomma. Dagen till ära får han en blå ros. I mitt minne är han med mig varje dag. Varje gång jag tar på mig något blått tänker jag på honom. Min favoritfärg.

Just nu är det ”pappa-vecka” så jag har inte träffat mina kids sedan i tisdags. Saknar dom naturligtvis. Men lite skönt att den här veckan medfört så många olika moment att dagarna rullat på väldigt fort. Mycket känslor. Både sorg och skratt och leenden..

Nu ska jag kolla på ”MA” med mamma. Hon har inte sett den 🤫

Ha det fint alla!

~Bara jag~

Drömmar~

Jojjo 
-Drömmar kommer under sömnen och skapas av hjärnan. Drömmar är sammansatta minnen och sådant som vi varit med om både förut och alldeles nyligen. Drömmar berättar det du varit med om, men kan inte säga något säkert om framtiden.
Du kommer bara ihåg en mycket liten del av det du drömmer under natten. Det som du drömt alldeles innan eller just när du vaknar stannar i minnet-

⬆️ Lite intressant fakta om drömmar från 1177.. Jag drömmer mycket just nu. Ibland dyker minnet av drömmar upp mitt under dagen och jag nästan stannar upp och minns vad jag drömt mera noggrant. Jag drömmer om sorg. Rädsla. Utsatthet när jag var barn, hur jag hela tiden måste skydda den Den lilla Johanna, eller som inatt, att Bobben skulle dö.. Han visste det, jag visste det, men han såg ut som vanligt. Han tog med mig för att välja hans gravplats. Det var så sjukt otäckt, han valde en hemsk plats, men hans val var viktigt. Det var så sjukt allting. Sedan var det min bror som skulle läggas i kistan och inte Bobben. Men Robin levde.. Men han skulle dö.. Han la sig i kistan och locket skruvades fast. Vi som var där satt i ett rum bredvid och skulle festa. Jag ville inte och kunde inte. Sen skulle jag ta reda på om han var död i kistan eller ej..

Där börjar minnet av drömmen bli rörigt..

Här nedan följer in lista på vad drömmar kan betyda..⬇️

  • Att du faller – Drömmer du detta så kan det tyda på att du saknar trygghet eller självkänsla.
  • Att någon dör – Kan tyda på att du lämnar något bakom dig och går vidare för något nytt.
  • Naturkatastrofer – Detta kan tyda på att du har en stark oro eller genomgår stora förändringar.
  • Otrohet – Att drömma om detta innebär ofta att det handlar om oss själva och kan tyda på att vi inte är helt sanna mot oss själva.
  • Att du flyger – Kan tyda på känslan av frihet och befrielse, att du kanske tagit dig ur något som fått dig att känna dig instängd.
  • Att du blir jagad – Kan tyda på att du känner dig stressad och är i en stressad situation.
  • Att du är naken bland folk – Kan kopplas till känslan av sårbarhet och även utsatthet, det kan även tyda på oräddhet om det var en positiv dröm.

Drömmar är ganska häftigt egentligen. Även om de kan vara galet läskiga och obehagliga, så tror jag att drömmarna formas mycket efter hur vi mår i oss själva, och vart eller vad som händer i våra liv.

Men ju har jag flera nätter i rad, känns det som iaf, drömt så mycket olika, så röriga drömmar och det gör att jag inte känner mig utvilad heller. Känns mer som att jag är på helspänn och är beredd till ”flykt” konstant. Jobbigt, men säkert nyttigt för hjärnan.

Imorgon ska jag jobba på Det Sjuka Huset. Första kvällspasset för 2021. Ska bli skönt att återgå till rutiner. Äv n om jag känner panik över om jag får sova ordentligt eller om jag ska drömma konstant inatt igen.

God Fortsättning på Er Alla ändå, hoppas att 2021 bidrar med mera glädje och ljusare tider!