Etikett: stress

~Bara jag~

Blir bättre dag för dag~

Jojjo

Varje pass på jobbet känns lite liiite lättare för varje gång. En dag avslutade jag med att skratta hjärtligt ihop med en kollega. Det trodde jag inte skulle hända på länge. Så tråkigt att hon ska sluta, jag kommer verkligen att sakna henne. Hon är en glad, hjälpsam, noggrann, omhändertagande & fantastisk undersköterska. Önskar henne såklart all lycka på nya arbetsplatsen!! Hoppas hon får ett lönelyft oxå!

Jag är långledig då en röd dag infaller då jag ska vara på pass. Men inga chefer är på plats då och då inte jag heller. Nästa gång Det Sjuka Huset kallar är på måndag.

Idag sällskapade jag & mamma till Arken Zoo, Hemköp, Lidl. Nu är hon på Mindrullness & jag har kastat in en fläskytterfilé i ugnen på 125 grader och hoppas få en fin Pulled Pork till kvällen. Ska hämta henne 16:00.

Min arbetsplats är verkligen annorlunda sen innan sjukskrivning. Det är stor omsättning på personal, då inte enbart undersköterskor som söker nytt, utan 3 fantastiska läkare har slutat, ssk är det flera nyutexaminerade (noll erfarenhet av arbete på avdelning) och undersköterskorna flyr avdelningen. Dessutom är vårdtyngden så mycket högre nu. Många med mera behov av stöd och hjälp med allt för daglig hygien, stöttning med mobilisering. Det känns inte som att det är en avdelning som är vad den heter, utan att vi blivit en Geriatrik. Det är så sorgligt. Det ska inte vara en sådan omsättning av personal. När så många byter på så kort tid så är det ett tecken på att något är mindre bra. Och ofta är då problemet ”Ledningen”.. Men ingen säger något. Alla går tysta & missnöjda. Jag älskar mina usk-kollegor. De är helt otroliga människor som är fantastiska på sitt jobb. Men utan rätt stöd och backning o uppskattning av befintlig personal så söker man nytt.

Usch vad jag klagar. Men vad vore livet utan att få gnälla lite, speciellt på sitt arbete. Det sker inom alla olika arbetskategorier.

Nä, ska kolla klart nästa avsnitt av Modern Family innan jag måste åka o hämta mamsen!

Ha de!!

~Bara jag~

Snigelfart~

Jojjo

Så kan jag beskriva hastigheten på min återgång i arbete. Men, 1,5 vecka avklarad, det är inte illa. Och jag lever. Jag har överlevt. Nä, jag lever faktiskt. Även om det är jobbigt, psykiskt påfrestande, jag känner mig så skör och är orolig, så är jag på plats på Det Sjuka Huset! Helt ärligt trodde jag inte det. Trodde inte ens att en dag skulle gå.

Kanske är det nu en vändning sker? Är det nu allt bara ska fungera och Jag ska må bra hela tiden och hitta trygghet o självsäkerheten i mig? Det vore ju drömmigt värre.. Nä, att det kommer motgångar är jag väl medveten om. Och det är inget jag ser fram emot. Känner mig som ett uppblåst ballong i psyket, så är rädd att den spricker och att jag bara tappar all ork, all lust, all kämpaglöd & bara ger upp. Jag vill inte det. Vill inte alls Ge Upp! Vill fortsätta framåt, vill hitta lösningar. Vill kunna vara som ”alla andra” och göra det alla andra klarar av, såsom att arbeta.

Nu är det ledigt imorgon och helgen, så just nu är jag helt slut. Så trött. Ska tvinga mig att duscha innan sängen. Har psykoterapi o b-mott imorgon. Så upp med tuppen!

Tack för titten!!

Puss

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~

Möte~

Jojjo

Möte med personalansvarig & HR för n anpassad återgång.. –känns inte alls som att jag blir helt hörd, trots att jag använder min röst!

Hur sjutton ska jag få en omgivning att litegrann förstå, när jag inte vill outa mig själv helt o hållet? Jag vill absolut inte berätta allting, jag vill fortfarande vara någorlunda anonym på min arbetsplats, och den biten är jäkligt svår att få behålla, när människor är nyfikna, trångsynta och inte är intresserade av hur människor i omgivningen ”mår”, inte utan att få ”gotta” sig i alla detaljer.

Jag är så känslig för ord. Hur man säger en sak och hur orden når mig. Exakt det hände såklart. Utan att ens ha påbörjat min återgång får jag höra vad jag inte får göra för då blir det jobbigt för min närmsta chef. HR såg min reaktion, och försökte lugna mig, men orden har redan slagit till med full kraft. De har redan börjat gro i mig och redan planterat sig som ett mörker och orosmoln.

Jag känner enorm stress. Ångest. Det här kommer bli tufft och svårt. Det kommer innebära sömnlösa nätter och många känslor. Det vet jag. Till viss del är det okej. Det är normalt efter en långtidssjukskrivning. Jag är bara orolig att det kommer bli betydligt mera svårt än jag klarar av. Jag är orolig att jag ska hamna nere på botten igen. Jag som alltid strävar efter att vara bäst på det jag gör. Göra mitt yttersta i alla situationer. Få människor runt mig att må bra och känna sig sedda. Den här prestationsångesten suger faktiskt. Önskar att jag inte hade den. Att jag kan känna att ”tillräckligt” är lagom. Att acceptera att ”mitt bästa” är alldeles lagom. Men min hjärna funkar inte så.

Ja, på måndag börjar jag. Då är jag återigen på ”Det sjuka Huset” och…. där tog orden slut..

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Känns inte bra.. Inte ens lite~

Jojjo

Nu känns det som att min grund håller på att fallera helt. Det som kändes ganska stabilt för en månad sen är bortblåst.

Dela fick jag då vet att jag enbart hade 4 behandlingstillfällen kvar på psykoterapin. Ena blev jag sjuk ifrån, de andra två försvann pga påsken & röda dagar. Så här sitter jag nu i väntrummet och undrar, – är jag ”frisk” nu? Är jag färdigbehandlad?”

Har jag sen i November behandlats för 11 år av trauma i foster hem? 4 år av mina första år i livet? Övergrepp? Allt som varit smärtsamt? Har allt det blivit behandlat och anses som ”rimligt”?

Nej!! Hela min själ skriker NEJ! Jag är inte klar. Känns som jag knappt börjat och nu ska jag vara klar? Det här var inte vad som SAS när jag fick samtalet om traumabehandling. Då hette det att jag inte hade ett slutdatum, vi skulle gemensamt jobba med mina minnen, återuppleva och exponera i min takt. Och det kändes så bra!!

Nu känner jag mig lurad av psykiatrin. Jag har varit tydlig med att jag inte haft förtroende för kurator/psykologer, terapeuter just pga när jag gått hos någon så kommer helt plötsligt en käftsmäll och de säger att ”tyvärr har jag inga flera tider till dig, dina 10 samtal har gått åt”.. Men jag kan alltid söka privat, vilket innebär bekosta själv. Vem fan har råd med det? Inte jag!

Jag litade på den här behandlingen. Jag litade på den informationen jag först fick. Återigen är det jag som blir drabbad psykiskt. Min självkänsla far i botten.

Vad ska jag göra nu?

~Bara jag~

Så fucking stolt~

Jojjo

Över mig själv! Jag har satt ner foten. Dock har jag pratat högt för mig själv, morrat & svurit, men jag har verkligen förstått vad Jag vill och vem eller vilken typ av människa jag vill ha i min närhet. Jag är så glad för den insikten!

Det känns befriande att själv inse, att sätta mig först. Det har nästan varit så att i alla ”konversationer” jag haft med mig själv, slutat med att jag skrattar åt någon annans patetiska åsikt kring vänskap! Jag vet att det kan framstå som att jag är elak nu, jag ska inte döma någon annan, men, när någon behandlar min omtanke på ett fult sätt, vänder min snällhet och vänskap emot mig själv, då jävlar sa jag ifrån! Och det känns så himla bra! Något positivt som kommit av terapin! Skönt att äntligen stå upp för när jag känner mig felbehandlad och fullfölja det som behövs för att Jag ska må bra! De ni..?! Det är framsteg!!

Igår tog jag en dans med snabeldraken (om du inte vet vad det är, skäms inte, jag fick veta vad det betydde när jag var 30+, det betyder Damsugare) och diskade lite, kastade sopor, packade ihop min ryggsäck med det jag måste ha med hem och tvätta. En del kläder lämnar jag kvar här i min låda, men har mina favvokläder som får åka med fram o tillbaka när det är veckobyte.

Ska dricka upp kannan med kaffe som jag bryggt, sn ta ett varv o se så det ser sjysst ut innan mamma kommer hem, jag har hunnit åka hem till mina troll då!

Så skönt att högtiden är över. Det har varit en prövning att sitta helt solo när man ser och hör familjer mötas upp för påskfirande. Men jag klarade det med. En ny erfarenhet. Inte så kul erfarenhet, men nu är den avklarad. Glad att midsommar är min vecka med mina barn! Och jag ska börja kolla upp vart det firas riktig midsommar med stång & lek som vi kan delta i. På landet finns allt planerat o färdigt av föreningen, men jag måste börja hitta andra ställen med firanden då jag inte är där ute längre.

Ha en fin vecka!

~Bara jag~

Här sitter Jag och är helt fantastisk~

Jojjo

Känner så just nu.. Första gången på 24 år jag är ensam, utan barn, utan vänner, helt själv. Det är väldigt annorlunda och konstigt.. Men jag kan. Jag gör något utan andra. Det är nyttigt.

Andra dygnet ensam. Det går strålande. Katterna springer så fort jag kommer in i samma rum som dom. Tror att dom helt ledsnat på min röst och allt mitt prat. Dom ”mjauar” inte ens efter mat, jag får påminna dom om att det är middagsdags. Dom är så trötta på att behöva lyssna på allt mitt prat, stackars katter.

Dammsög o skura golv här tidigare. Och såg hur jäkla skitig toan var i stora badrummet så blev tvungen att rengöra den. Höll faktiskt på att spy, men nu är den ren.

Hmm, vad mer.? Vet inte. Jag är så otroligt ovan och obekväm i det här att vara ensam och själv. Men jag lär mig. Jag försöker tänka att jag behöver det här. Efter 21 år med en man och våra barn, så har jag inte gått in i ett nytt förhållande. Alltså måste jag ”på nytt” lära mig leva själv och sköta allt ensam. Det är väldigt nyttigt & lärorikt. Hade jag träffat en ny man, då hade jag kunnat undkomma den här erfarenheten, men jag vill inte att mitt liv ska gå ut på att jag måste ha en partner eller en annan person att hela tiden luta mig mot. Jag vill lära mig att vara själv. För först nu uppskattar jag tystnaden, mina tankar, jag kan göra vad jag vill o allt på mina villkor, det är kul. Det är nödvändigt.

Ska fortsätta kolla min serie innan jag får gå o lägga mig. Fast jag kan ju gå o lägga mig nu om jag vill, jag är ju ensam och har ingen att anpassa mig efter. Jo, jag ska gå ut med sopor först, tömma kattlådan i gå ner i kasta det. På ”Gösta” har de nu stängt sopnedkasten och hänvisar till att kasta sopor på gården i nya behållarna. Så det ska jag göra innan jag går o lägger mig!

Glad Påsk på er!

~Bara jag~

Ny vecka & Jag bestämmer hur den ska bli~

Jojjo

För visst är det så?

Det är ju bara Jag som kan avgöra och bestämma hur jag vill att den här kommande veckan ska bli. Vill jag ligga i soffan och slösa bort timmarna; fine, mitt val! Vill jag satsa på att få minst 6000 steg 3 dagar denna vecka? Eller kanske 11000 steg vid 3 tillfälle ..? Vill jag äntligen ta mig till simhallen? Mina val!

Morgonen var bra. Glada och fina barn. Max stormade dock in till mig redan kl 6:00 och väckte mig med rop, ”mamma vi måste upp, klockan är 6 redan”.. Hmm, måndagar börjar alltid Trollen kl 9:00. Alltid gjort. Så han var bara en timme för tidig med att väcka mig 😁

Noel kom upp utan problem. Skönt morgonhumör. Stora S fick jobb så hon och killen gick samtidigt.

Jag har tvättat, plockat, fixat med mina orkidéer, putsat speglar. Nu äntligen lite kaffe och bara soffhäng framför Nyheterna. Shajze så vuxen jag lät nu! Tro mig, en tillfällig ”vuxenhet” idag!

I påsk är jag helt solo. Inte bara singel utan solo från familj. Inga barn, ingen mamma. Men jag ser fram emot hur det kommer kännas & upplevas. Tror det är första gången någonsin som jag kommer vara helt ensam under en högtid. Så blir det när man är varannan vecka förälder. Så det kommer bli intressant att uppleva en helt ny situation.

Det får räcka för idag, jag ska uppdatera mina ”sidor” i menyn. Både ”Backflash” & min egna historia. Men med allt som pågår inuti mig med terapi och exponering, så fastnar orden ofta i huvudet när jag ska skriva. Det blir en låsning typ.. Men det kommer!

Njut av Aprilsolen nu! Snart kommer mera snö 🤯

Puss

~Bara jag~

Kolla blodtrycket~

Jojjo

Halvårskontrollen är redan här igen. Kolla blodtryck så mina adhd mediciner kan förnyas.

Igår kom jag hem till barnen. Max hjälpte mig med middagen, köttfärssås & spagetti, den blev jättegod och han är så duktig & hjälpsam.

Imorse körde jag först de tre små trollen till deras skolor, sen hem & hämta Noel o skjutsa honom till hans skola. Nu sitter jag här i väntrummet och väntar på Sjuksköterska.

Tog fram Bobbo & Doris igår. Märkte då att Bobbo luktade ”surt”.. Vände upp honom och ser att det framträtt 2 kulor/bollar mellan svans & mage. Vet inte om stackars varit/är förstoppad eller om det är hans testiklar som blivit inflammerade. Ser hemskt ut. Eftersom jag inte har någon kunskap krock gecko ödlor så började jag googla. Hittade bra svar från en veterinär som svarade på två olika personer frågor kring deras geckohanar som beskrev precis samma problem som Bobbo har. Jag hoppas verkligen inte han blivit så dålig att han måste tas bort.

Stackars Bobbo

Hemskt tråkigt om så är fallet.

Nu ska jag koppla av helt. Sköterska vill det inför blodtryckskontrollen. Så pulsen ligger 👌🏼!

Ha en fin dag!

maskrosbarn, psykisk ohälsa, ~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Återhämtning~

Jojjo

Har inte bloggat på ett tag. Jag har varit så fokuserad på att andas, fokusera på min behandling och hantera alla intryck, känslor och fysisk smärta som kommer med att återuppleva och bearbeta mina minnen från min uppväxt. Det tar enormt på psyket och påverkar mig även fysiskt.

Nu kände jag en liten låga tändas i form av att skriva av mig.

Bloggen är min egna och fantastiska sfär där jag ventilerar, skriver exakt vad jag tycker o tänker, på gott & ont, för att få ur mig allt, bearbeta, minnas och överleva. Att människor läser mina ord är otroligt konstigt. Att det finns dom som kommer tillbaka o läser, ibland kommenterar, det är helt fantastiskt roligt och knasigt. Men jag uppskattar det och hoppas att även läsaren får ut något av min blogg ♥️ Så Tack!

Jag har mera livslust. Jag känner att jag ska vara här. Min plats är med båda fötterna på jorden. Att leva med mina barn & mina vänner. Att våga känna lite hopp om framtiden. Att våga ge mig själv en chans att verkligen få njuta och leva mitt liv. Min tid att inte leva är inte nu. Min tid att börja leva har precis påbörjats. För första gången i mitt liv, speciellt som vuxen, vill jag tillåta mig själv att vara glad. Lycklig. Vara jag på mina villkor. Stå upp för mig, värdesätta mig själv, må bra och dela glädjen med andra runt mig. Jag har nog aldrig känt så. Jag har bara varit. Övertänkt, överlevt, haft starka murar, gjort det som förväntas men aldrig riktigt ”känt på riktigt”. Aldrig låtit någon komma in på djupet, nära; Ja, men aldrig allra längst in.

Jag kämpar på med psykoterapin. Det är tufft. Jag drömmer en del mardrömmar. Jag har ett krig av känslor inombords. Jag går från glad till ledsen på nolltid. Jag pratar & pratar. Minns hemska saker, återupplever smärta. Återupplever skam och ensamhet. För första gången någonsin så känner jag även den styrka ”Lilla Johanna” ägde för att överleva. Hur hon försökte skydda andra. Vilka lösningar hon hittade för att minimera straff o smärta. Är riktigt mållös över hur mycket styrka och hur skickligt hon löste livet.. Utan att yttra ett endast ord. Ett barn ska aldrig behöva växa upp så. Inget barn. Jag är så tacksam för att mina barn aldrig någonsin behöver uppleva vad jag gjort.

Min bil ska besiktas imorgon. Så nervös. Skulle vara helt underbart om den Godkänns så jag kan släppa just de problemet och ångesten att oroa mig för bilen.

Haha, såhär är det att ha adhd, även i text. Jag skriver och är inte så noga med vad som skrivs eller i vilken ordning. Det blir som det blir liksom. Är det knas i huvudet så kan det få synas även i min text.

Sportlovet är på ingång. Min vecka med barn. Hoppas de haft en full rulle vecka med sin pappa, så inte de är helt uppe i de blå under min vecka. Hoppas kunna hitta på något så att de känner att de har lov men ändå att vi gör något tillsammans. Avskyr lov, egentligen. Alla yttre krav från andra familjer, om sportlovsresan, dyra aktiviteter. De ger mig ångest. Jag som mamma till 5 barn har aldrig ekonomi till några roliga aktiviteter ihop med alla barn. Knappt råd att göra en sak med 1-2 barn. Då kommer många genier med förslaget att det behöver inte kosta så mycket. Nä, man kan ha picknick utomhus, på med varma kläder, termos med varm choklad, smörgåsar mm. -Jo, men om jag inte har råd med den varma chokladen eller smörgåsarna då? Och min rygg & höft som jag har så förbannat ont i dygnet runt?

Samhället idag är så jäkla fixerat vid vad saker kostar, inte vad man gör. Nu framstår jag som bitter, det är jag nog på sätt & vis. Jag vill såklart att mina barn ska få göra roliga saker på lov, men det är inte en möjlighet jag har. Klart som fan att jag blir lite bitter då..?

Ändå ser jag fram emot att ha lite lov med barnen. De ska ha några dagar i skolan, men självklart ska de få lov med familjen. De dagar de går har jag behandling, så därför måste de gå på fritids.

Den här veckan har gått så himla fort. Känns som jag lämnade barnen för bara 2-3 dagar sen. Men imorgon är det redan måndag och på tisdag börjar mammaveckan.

Någon som kan rekommendera en bra film? Finns inget att titta på. Jag vill se något som vara är ”wow” och ger mig spänning, gåshud, glädje. Men tycker inte det finns så mycket bra filmer längre? Det görs inte, allt som kommer ut påminner om någon äldre film och storyn känns bekant redan innan 15 minuter av filmen gått. Eller är det bara jag som känner så?

Iof har jag svårt att fokusera på film. Speciellt nya filmer. ”Tack Adhd & Ptsd”! Mitt fokus varar cirka en kvart sen är det så mycket annat jag tänker på, upptäcker runt mig, ljud som hörs, oro, planering, stress. Ändå skulle jag så gärna se en film som verkligen trollbinder mig och efterlämnar en känsla av välbehag. Det vore magiskt!

Nope, orden tog slut. Fokus brast. Det blev mörkt. Måste tända en lampa. Törstig. Kissnödig. Byxan skaver. Ahhh, en fågel flög förbi……

🤫🫶🏼

~Bara jag~

Är med barnen~

Jojjo

Kom hem igår till mina troll. Haft en kortare mamma vecka, pga spöken på psyket. Haft många läkarbesök så helt ärligt insåg jag att jag inte var stabil nog att ha barnen en hel vecka. Prima, Lilje berget är alla jätte stolta över att jag sagt ifrån. Det är precis vad Soc sa att jag skulle göra så får barnens pappa ”steppa upp” o avlasta mig. Det är ju inte för alltid lixom.

Kom hem igår. Möttes av doften av kattpiss från lådan, ett tecken på att lådan tömd för sällan. En centimeters dammlager på alla hyllor i vardagsrummet. Diskmaskinen full, iof ren, men lämnad till mig att tömma. Ingen mjölk i kylen till barnen. Grus och sand i hallen, en matta utlagd för att dölja allt grus från skorna o för att lura ögat att inte dammsuga. Tvättkorgen överfull. I kylskåpet har någon svart sörja runnit ut, den struntar då den som hällt ut den att torka upp, så det lämnades till mig. En pappkasse med sopor stod fint i köket, lämnad till mig, det är ju så långt att gå till soprummet med den. I vardagsrummet på golvet ligger 5 papper sönderklippta i molekyler, inputtade mot elementet, lämnade till mig att plocka upp. Det går inte att dammsuga upp pappret, fastnar ju i dammsugaren.

Ett av mina barn berätta att deras pappas nya flickvän skulle kommit hit under veckan. Blev inställt. Som tur är, tänker jag, hon skulle ju blivit så skrämd om han tog hem henne till den här misären. Det är ju äckligt. Inget man låter sin nya kärlek se första gången hon kommer hit. Sen tycker jag att jag ska träffa henne innan barnen. Jag vill veta vem som ska spendera tid med mina barn.

Så idag tvättas det, dammsugs, diskas, målas vaser & plockas skräp, dammas. Allt för att barnens pappa ska komma till ett rent hem. jag vill att det ska var rent, att han ska kunna fokusera på barnen, men han tänker inte likadant. För honom är öl och nya flickvännen viktigast. Barnen & hemmet kommer långt ner på listan. Lite lustigt, för några veckor sen ville han få mig vräkt från lägenheten. När jag bad om att han skulle ha barnen extra, då var det inte populärt, barnen behövde träffa mig, och han mådde dåligt psykiskt, konstigt att han orkar åka till nya flickvännen varje dag & vara där istället för att jobba, och må så dåligt, inte hinna sköta städ hemma, men sitta i Hökarängen varje vardag, strunta i om äldsta sonen kommer iväg till skolan, allt för att hänga hos en vuxen kvinna, och s n ”må så dåligt” att barnen blir jobbiga. Varför är man då hela dagarna hos en vuxen? Istället borde han vila? Sköta hemmet? Eller gå till jobbet?

Jag är trött på att bara för att jag är sjukskriven pga Ptsd, utmattning, adhd, trauma och går behandlingar för att bli frisk och orka jobba, då går han samtidigt och börjar må dåligt men istället för att vila eller sköta vad läkare säger, så stressar han upp, lämnar barnen på skola, fort till flickvännen, stressa därifrån o hämta barnen, inte hinna laga mat, diska eller städa, dricka öl varje dag, be dottern skjutsa honom hit o dit, och han kan inte ha sina barn? Undrar vart prioriteringen är fel?? Inte fan blir det lättare för mig heller att fokusera på behandling, när lärare, fritidspedagoger, resurs, bup ringer mig för att ”pappan” inte svarar. Jag får sådan stress.

Gud vad jag gnäller. Men jag är så trött. Är så nära gråt. Nära panikattacker hela tiden.

Han kan leva hur fan han vill, ingen säger emot. Barnen ställer inga krav på honom, inte som de gör mot mig. Han kan dricka varje dag, blir skjutsad vart han vill. När han inte städar, är det mig barnen gnäller till för att det luktar kattbajs/kiss, är grus på golven, luktar i kök. Men när han är här säger de Inget. Jag blir så stressad o ledsen.

Nästa vecka har jag 4 mottagningsbesök. Och ska ta mig till simhall för att simma. Måste försöka stoppa viktuppgången.

Hej hopp Med vänlig hälsning, ”GnällSopp”!!