Livet är verkligen en berg och dalbana.. Det är någon känd person som sagt den meningen, gjort den känd, orkar inte googla, men så sant begreppet är.
Igår blev det vab för Ebba. Idag ligger även jag dunderförkyld. Vet inte om det är de små som smittat mig eller om det är äldsta dotterns och hennes Skalman. Någon har iaf gett mig ett virus och det suger.
Jag är så förvirrad. Känner mig lite mobbad och utstött, och som att jag aldrig varit en speciell person i andras liv. Tydligen ser jag på saker på ett sätt som andra inte gör, till viss del förstår jag det, jag värdesätter vissa band enormt mycket, och sätter ”vattenband” lika starka som ”blodsband”. För mig betyder flera år av band väldigt mycket. Någonstans känns det som att jag fortfarande straffas för det valet jag gjorde för 3 år sedan. Vilket inte ska drabba någon annan än de som verkligen berördes. Och där har alla klarat av den förändringen fint. Ingen mår dåligt. Alla har gått vidare och acklimatiserat sig vid det som är ”normalt” idag. Jag gillar det som idag kallas ”blandfamiljer”, bonusar osv. Tycker det är häftigt att allting inte alltid handlar om kärnfamiljen, utan att en splittrad och separerad familj blir en ny genom nya partners, barn mm.
När jag var ung trodde jag att det viktigaste var just kärnfamiljen. Idag vet jag bättre. Jag menar att lyckas man leva lycklig inom sin kärnfamilj livet ut är det såklart fantastiskt. Men är man lite olycklig, förtroenden har brustit, och man behöver dela sig för att gå vidare och skapa nya band och familjer, så är det helt okej. Och ännu mera fantastiskt när den ”ordinarie” familjen blandas med nya familjer. Tänk så många fler förnuftiga vuxna alla barn får? Är inte det bra? Glada vuxna som alla älskar barnen, respekterar varandra, istället för att leva under en falsk fasad?
Jag tycker så. Jag känner en del som lyckats så bra med att involvera både gamla och nya medlemmar, skapa stor familj, och det blir så bra. Det enda som krävs är att inte vara bitter. Se det positiva och vara öppen för förändring. Kanske är svårt en kort tid, men i långa loppet kommer bara vinster ur det hela.
Mina barn har lyxen att deras pappa träffat en så härlig kvinna. Jag tycker så mycket om henne. Hon är glad, trevlig, tycker om barnen. Haha, raka motsatsen till deras pappa 😛 med andra ord. Jag är glad för henne. Glad att hon accepterar mina barn och att det märks. Hon har en superfin dotter, som jag tycker mycket om. Skulle hon någon gång vilja komma hit för att vara med alla hennes bonussyskon, så är hon varmt välkommen. Och det är exakt så jag vill att det ska vara i ”min blandade familj”. Blodet är inte alltid det viktigaste. Kärlek, kommunikation och respekt är viktigast.
Jag har min syster, som inte är syster via blod. Mina brorsbarns mamma räknar jag som en väldigt nära syster-människa oxå. Dom är mina valda människor. Hade flera systrar förut, som jag saknar mycket, och jag älskar att det inte behövs blodsband för det.
Jag känner mig lite ledsen just nu, jag vill inte skriva ut exakt i ord varför, men jag trodde att så många år ändå betydde att jag borde få vara med när det är stora händelser. När jag varit närvarande varje sommar, varit den vakna vuxna när andra behöver vila, lov under så många år, borde det vara en liten övervägande del som betyder något. Min kärlek har aldrig minskat, även om livet kommit emellan och kontakten inte varit som tidigare, så behöver man inte ses eller prata hela tiden, det ska kunna gå evigheter, men i hjärtat vet man att personen finns där. Känner mig lite oviktig och förbisedd.
Nu ska jag ligga här med papperstussar i näsan och flåsa genom munnen, har satt på ”The Butler” på tv, den är så fantastisk bra.
Hoppas på att stora dottern vaknar snart så vi kan åka o handla sammans. Måste förbi mamma o hämta sopsäckar, dags att rensa hör hemma IGEN.
Barnens pappa köper öl i ”plattor” och lådor, men själva kartongerna ligger kvar på balkongen, säkert 5 bottnar till plattor och en stor kartong. Ölen går åt men skräpet lämnas kvar till mig. Som hushållssopor som står i köket o stinker. Alltid samma sak. Jag har gnällt. Jag har påpekat lite snällt. Jag har skrivit lappar o bett om att han ska lämna lägenheten som han vill komme hem till den. Inget verkar funka. Att våra barn bor här och borde få ha någorlunda fint omkring sig är inte någon prioritet tydligen. Väldigt tråkigt. Jag orkar inte gnälla och påpeka det här längre heller. Vill han ladda sin skit på mig får han väl göra det. Tycker dock, han har gått vidare, jag har gått vidare, så det är onödigt att skapa ny drama genom att inte respektera varandra, speciellt som han gör, lämnar sina sopor/sin skit till mig. Det känns som att han gör det medvetet. Men jag tänker strunta i det. Jag är väl den personen som försöker vara snäll, hjälpsam, vill att allt ska funka för barnen osv, men önskade att han kunde visa lite samma sak tillbaka. Ta hand om sin flickvän när han är med henne & sedan ägna barnen 100% av sin tid när han är med dom. Det är allt jag vill & önskar..
Ahh, och att hitta med egna hem. Något som bara är Mitt. Där allt ser ut som jag lämnar det. Där barnen har sina saker hos sin mamma. Den dagen, den kommer att komma, den dagen ska firas med bubbel och dans!!
Och jag ska till o med bjuda in honom och tjejen, hennes dotter, barnens kusiner med familjer! Ja, det ska festas för positiv förändring och det Nya Normala!
Tjohej!