maskrosbarn, psykisk ohälsa, ~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Återhämtning~

Har inte bloggat på ett tag. Jag har varit så fokuserad på att andas, fokusera på min behandling och hantera alla intryck, känslor och fysisk smärta som kommer med att återuppleva och bearbeta mina minnen från min uppväxt. Det tar enormt på psyket och påverkar mig även fysiskt.

Nu kände jag en liten låga tändas i form av att skriva av mig.

Bloggen är min egna och fantastiska sfär där jag ventilerar, skriver exakt vad jag tycker o tänker, på gott & ont, för att få ur mig allt, bearbeta, minnas och överleva. Att människor läser mina ord är otroligt konstigt. Att det finns dom som kommer tillbaka o läser, ibland kommenterar, det är helt fantastiskt roligt och knasigt. Men jag uppskattar det och hoppas att även läsaren får ut något av min blogg ♥️ Så Tack!

Jag har mera livslust. Jag känner att jag ska vara här. Min plats är med båda fötterna på jorden. Att leva med mina barn & mina vänner. Att våga känna lite hopp om framtiden. Att våga ge mig själv en chans att verkligen få njuta och leva mitt liv. Min tid att inte leva är inte nu. Min tid att börja leva har precis påbörjats. För första gången i mitt liv, speciellt som vuxen, vill jag tillåta mig själv att vara glad. Lycklig. Vara jag på mina villkor. Stå upp för mig, värdesätta mig själv, må bra och dela glädjen med andra runt mig. Jag har nog aldrig känt så. Jag har bara varit. Övertänkt, överlevt, haft starka murar, gjort det som förväntas men aldrig riktigt ”känt på riktigt”. Aldrig låtit någon komma in på djupet, nära; Ja, men aldrig allra längst in.

Jag kämpar på med psykoterapin. Det är tufft. Jag drömmer en del mardrömmar. Jag har ett krig av känslor inombords. Jag går från glad till ledsen på nolltid. Jag pratar & pratar. Minns hemska saker, återupplever smärta. Återupplever skam och ensamhet. För första gången någonsin så känner jag även den styrka ”Lilla Johanna” ägde för att överleva. Hur hon försökte skydda andra. Vilka lösningar hon hittade för att minimera straff o smärta. Är riktigt mållös över hur mycket styrka och hur skickligt hon löste livet.. Utan att yttra ett endast ord. Ett barn ska aldrig behöva växa upp så. Inget barn. Jag är så tacksam för att mina barn aldrig någonsin behöver uppleva vad jag gjort.

Min bil ska besiktas imorgon. Så nervös. Skulle vara helt underbart om den Godkänns så jag kan släppa just de problemet och ångesten att oroa mig för bilen.

Haha, såhär är det att ha adhd, även i text. Jag skriver och är inte så noga med vad som skrivs eller i vilken ordning. Det blir som det blir liksom. Är det knas i huvudet så kan det få synas även i min text.

Sportlovet är på ingång. Min vecka med barn. Hoppas de haft en full rulle vecka med sin pappa, så inte de är helt uppe i de blå under min vecka. Hoppas kunna hitta på något så att de känner att de har lov men ändå att vi gör något tillsammans. Avskyr lov, egentligen. Alla yttre krav från andra familjer, om sportlovsresan, dyra aktiviteter. De ger mig ångest. Jag som mamma till 5 barn har aldrig ekonomi till några roliga aktiviteter ihop med alla barn. Knappt råd att göra en sak med 1-2 barn. Då kommer många genier med förslaget att det behöver inte kosta så mycket. Nä, man kan ha picknick utomhus, på med varma kläder, termos med varm choklad, smörgåsar mm. -Jo, men om jag inte har råd med den varma chokladen eller smörgåsarna då? Och min rygg & höft som jag har så förbannat ont i dygnet runt?

Samhället idag är så jäkla fixerat vid vad saker kostar, inte vad man gör. Nu framstår jag som bitter, det är jag nog på sätt & vis. Jag vill såklart att mina barn ska få göra roliga saker på lov, men det är inte en möjlighet jag har. Klart som fan att jag blir lite bitter då..?

Ändå ser jag fram emot att ha lite lov med barnen. De ska ha några dagar i skolan, men självklart ska de få lov med familjen. De dagar de går har jag behandling, så därför måste de gå på fritids.

Den här veckan har gått så himla fort. Känns som jag lämnade barnen för bara 2-3 dagar sen. Men imorgon är det redan måndag och på tisdag börjar mammaveckan.

Någon som kan rekommendera en bra film? Finns inget att titta på. Jag vill se något som vara är ”wow” och ger mig spänning, gåshud, glädje. Men tycker inte det finns så mycket bra filmer längre? Det görs inte, allt som kommer ut påminner om någon äldre film och storyn känns bekant redan innan 15 minuter av filmen gått. Eller är det bara jag som känner så?

Iof har jag svårt att fokusera på film. Speciellt nya filmer. ”Tack Adhd & Ptsd”! Mitt fokus varar cirka en kvart sen är det så mycket annat jag tänker på, upptäcker runt mig, ljud som hörs, oro, planering, stress. Ändå skulle jag så gärna se en film som verkligen trollbinder mig och efterlämnar en känsla av välbehag. Det vore magiskt!

Nope, orden tog slut. Fokus brast. Det blev mörkt. Måste tända en lampa. Törstig. Kissnödig. Byxan skaver. Ahhh, en fågel flög förbi……

🤫🫶🏼

~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~

”Blivit galen”~

Jag intygar att jag inte blivit galen eller åkt på en 40 års kris, jag är enbart väldigt snabb med att göra saker för att få en förändring, samt stilla min ångest och då, tyvärr, är det mitt hår som drabbas hårdast!!!

Ja, jag älskar att färga mitt hår, att klippa mig själv.. Och så upptäckte jag Brad Mondo när jag kollade TikTok! Mindre bra!! Jag har ju redan för ca 1 år sen blekt och färgat mitt hår i nacken rött. Älskade det! Fick en dipp o färgade över med brunt, men så ville jag ha det tillbaka! Och då kom jag på att jag vill ha även luggen röd, så att det som är rött i nacken går ihop med framsidan av huvudet!

Här är innan jag blekte o fixa främre delen av håret..

Sagt o gjort, här tänker inte jag så mycket, i med en blekning!!! Oh Nooo!!! Pippgula rötter blev resultatet! I med rött på det, den röda tog inte alls som den skulle, utan jag blev orange.

Grät i 50 sekunder, men vafan, det är hår, MITT HÅR, så jag tog tag i mig själv och bara insåg att jag får äga situationen!! så dagen efter blandade jag två olika färger, rött & brunt, av balsamfärg och hade i, tonade ner det orangea en del och nu är jag iaf lite nöjdare.. Men jag behöver verkligen lära mig att inte ta så drastiska beslut på noll sekunder!!

Det här är innan jag tonat ner det orangea..
Och så är ser jag numera ut!!!

Jag älskar ju att färga o forma mitt hår, det är kul att inte se ut som alla andra! Och vissa blickar jag får är bara helt underbara! Jag älskar färgen nu, men ska i med lite mera nertonande brunt idag när jag tvättar håret, hoppas slippa den där väldigt orangea i hårbotten. Men kan bli svårt, eftersom jag blekte.. Men men, vad gör det om några år? Bara ha kul så länge jag kan, en dag är det slut på det roliga, och det är ju inte kul 🤣🤣

Nu ska jag få i mig kaffe och sen bygga lite naglar..

Ha en fin dag!

// Divan Jojo

~Bara jag~, ~En snabbis~, ~Förundran~, ~Härligt~, ~Hysteriskt~, ~Men USCH~, ~Varför~

Ska jag våga~

Ibland vara händer saker, vid helt fel tillfällen. Men ändå känns det ”rätt” & kul och spännande. Men det är bara så fel tillfälle!!

Jag vill verkligen satsa på mig själv nu, på min psykoterapi, bara haft ett tillfälle hos min psykoterapeut, och jag tror det kan bli väldigt bra. Men så från ingenstans så dyker en möjlighet upp, och jag står och velar fram o tillbaka. Jag vet att det här inte är rätt nu. Men jag är oxå rädd att missa en chans!!

Åh va otydlig jag är nu, jag vet det, men vill inte outa allting ännu. Jag är oxå väldigt rädd att det ska bli fel, att historien ska upprepa sig, klarar jag ett sådant nederlag igen, är det kanske rätt ändå? Vågar jag ens?

Alltså, jag är bara så förvirrad just nu!

Ska ta upp det här på fredag med min terapeut, kanske hon har något bra råd att ge mig.

Så förvirrad!!!
~Bara jag~, ~Härligt~, ~Hysteriskt~

Gröna Sköna (mörka & skrämmande) Djurgården~

Efter att ha städat upp efter en vecka med barnen, kastat sopor, bytt gardiner, tvättat sängkläder mm, fick jag en liten annorlunda och väldigt uppskattad kväll. Halloween på Gröna Lund med dotter, kompis & kompis. Jösses dock så många clowner det var inne i Olustiga Huset. Jag trodde jag skulle bajsa på mig faktiskt.

S & L’s första åk! Själv passa jag väskorna!!

Monster var riktigt bra. Den kittlade rejält i magen, gick fort men var ändå skön. Sådär läskigt skön typ!

En shot i spruta

Nu är jag så trött o väntar in John Blund som mitt sällskap inatt.

Choonie var jätteglad när jag klev in genom dörren i mitt andra hem. Hon lämnade inte min sida!

Gosissen

Avslutar med en bild ut över vattnet vid Gröna Lund!

Godnatt! SovGott!

~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~

Obehagligt~

Igår blev min son och hans vän erbjudna godis av 3 främmande killar i 15-18 års åldern. Kl 19 utanför vår lokala lilla Ica butik.

Ena killen tar upp en mobil och fotar min son. Han visar även att han tar kort på honom!

VARFÖR?? Vad får killar i den åldern att ge godis till två 9 åriga pojkar & sedan ta bilder med sin mobil?

Jag tycker det är väldigt obehagligt och gör allt i min makt nu att få ut den här händelsen i mitt område, till skolan, till andra föräldrar. Jag som själv har barn även i åldern 15-19, pratar givetvis med dom oxå, om att aldrig ge eller ta kontakt med yngre barn.

Jag har pratat med mina 3 yngsta idag, om vikten av att är de med om något som känns ”konstigt” så ska de alltid komma hem o berätta för mig eller deras pappa. Min son bröt ihop igår av ångest & gråt, och sa ”mamma, jag tror jag har gjort något fel”..

Självklart ska han inte ta emot godis från främmande människor, men det är tonårskillarna som gjort det största felet. Dom ska ha något bakom pannbenet, vett att aldrig ta kontakt med yngre barn. Min son har lämnat bra signalement om deras kläder så jag har redan spridit det till lokala grupper och vuxna i mitt område.

Jag tror det är viktigt att föräldrar, överallt, lyfter vikten av att barn aldrig ska prata med, svara på, ta emot saker från personer de inte känner, oavsett ålder & kön!

~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Nä du ligger ner o kvider, finns det alltid någon~

~dom vill sparka dig lite extra så att du inte glömmer bort hur dåligt du redan mår!!

Det är faktiskt sant! Idag blev jag så förnedrad av den som ska ha hand om min ”trauma/ptsd” behandling. Han sa fint, att han inte ville framstå som ”nedlåtande” men han sänkte all min sista självkänsla och ork så pass att jag just nu känner att livet , på riktigt, är meningslöst. Hade jag inte, poängterar INTE, haft barn, hade jag gett upp det här livet för länge sen. Varför i helvete ska jag leva om jag inte kan få den hjälp jag behöver när det behövs? Är jag mindre viktig och mindre prioriterad hjälp/behandling & vård just för att jag har fler barn än 2? För tydligen, om man har barn, som blir sjuka o du måste boka av ett besök, i mitt fall är det 4:ta barn, som ”kan” bli sjuka, och ställa till det med mina inbokade läkarbesök, då är JAG inte längre prioriterad behandling. Nä, då ska jag förklara mig, typ be om ursäkt, för varför jag inte kommit på de besök jag haft, o varför de avbokats.

Herre min jävla gud, att stå o trampa på någon som bönar o ber om hjälp, som NU har den uppbackning i form av barnvakt mm som krävs för att kunna gå en fullständigt traumabehandling, och får mig att känna mig ännu mera värdelös, fast jag förklarar exakt hur det varit, och hur det är nu, och att jag inser NU FÖRST att jag inte klarar av allting själv. Det är ett stort steg för mig. Jag har alltid försökt att klara allting själv. Aldrig bett om hjälp. Alltid ansett att mina problem enbart är mina o att andra inte ska blandas in, med andra ord har jag ALDRIg bett om hjälp. Nu fattar jag att jag måste be om hjälp. Jag måste ha ett nätverk runt mig för att klara av mitt egna psyke.

Allt som hänt, alla onda minnen, allting som bara växer sig mörkare inombords just nu, är övermäktigt. Jag har ingen glädje kvar. Jag känner verkligen att livet är meningslöst. Alltså MITT liv. Jag lever enbart för mina barn. Jag vill inte lämna dom men jag tvekar enormt på mig själv som mamma o undrar ibland om det inte vore bättre om jag bara inte fanns. Jag orkar bara inte längre & idag bekräftades den känslan ännu mer, att jag, som mamma till många barn, inte är något psykiatrin vill satsa på, just för att jag kanske behöver boka av besök pga sjuka barn. Alltså får en kvinna, mamma, inte ha barn som blir sjuka, för då är du inte i behov av behandling? Eller?

#primaliljeholmen #traumabehandling #ptsd #utmattningssyndrom

~Bara jag~, ~Familjen~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Känslorna rasar genom kroppen~

Om någon tror att det är ett enkelt beslut att ta, att tillåta sin fyrbenta vän att få ”gå vidare”, tänk om! Det är bland det hemskaste beslut jag någonsin fattat.

Men en sak en människa med djur, en djurägare, ALDRIG får vara är EGOISTISK!

Hur mycket jag (vi människor) än vill blunda, skjuta upp ett tufft beslut kring sina djurs hälsa, så får det aldrig vara pga människan egoism.

Redan för ca 1,5 år sedan märkte jag att Ziri hade ont i höfter och bakben. Hon fick Metacam mot smärtan, det funkade sådär. Efter hennes valpkull så upptäcktes ganska snabbt att hon fick juvercancer, alltså cancer i tuttarna. Något många borde veta är att just om du har en tik, så säger många att ”skaffa en kull valpar för det minskar risken för livmoderhalscancer” men inte många talar om att risken för juvercancer faktiskt ökar drastiskt efter en valpkull. Nu köpte vi Ziri med avtal om att hon skulle få en kull. Något jag på ett sätt inte ångrar, eftersom Ziri idag har tre söner som lever kvar i sina hem. Men hade jag haft den kunskapen kring just juvercancer, hade jag nog i dagsläget köpt en tik o kastrerat direkt.

Jag försöker ändå att le och tänka tillbaka på alla fina och roliga minnen vi fått av Ziri. Hur otroligt lätt lärd hon varit, hur hon verkligen älskade att springa lös i skogen på landet, hur Ziri alltid vaktat o tagit hand om sin människoflock då den växt och utökats. När hon kom till oss blev hon och vår hankatt Killen direkt bästa vänner! De var oskiljaktiga. Ziri älskade sina människobarn S & N. När vi fick M tog hon sig direkt an den nya bebisen. Ganska snabbt därpå kom E och Ziri gick med stolthet med svansen i luften på promenader och höll koll på det stora barnen och vart bebisarna i barnvagnen var. Likaså när Lilla S kom. Ziri har verkligen satt enorm stolthet i att hålla koll på alla sina människor. När de yngre barnen gått ut med henne så har hon aldrig dragit i kopplet, knappt kollat på andra hundar, just för att hon vet att människan i kopplet är liten.. Vi gick en otroligt häftig personlighet i vår Dvärgpinsher, så annorlunda från vad många ”tror” om rasen.

Vi, hela Ziri Brilliants, människofamilj vill tacka Madelen och Zagorros Kennel för förtroendet att få ha haft hand om Ziri. Redan när jag såg annonsen på Blocket så visste jag att Hon var vår nya vän. Så stort Tack! Och all kontakt genom åren. Tråkigt att vi mosade valpträffar, men jag kommer att följa med i Gruppen och se hur Ziris barn, syskon växer och utvecklas!

Fyrbenta vänner!
Alltid med ♥️
Ziri & bästisen Killen

Idag, 23/6 blev himlen en ängel rikare och våra hjärtan fyllde av dina tassavtryck! Tack för all kärlek, skratt, voffar, kindpussar, danser! Du lever i evighet i vår familj!

Tezzla pussar farväl ♥️

Ziri Brilliant

Zagorros kennel

F: 22/11-2011

”Härifrån till evigheten”

~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Tråkigheter~

Kortslutning ( i mitt huvud)~

Fy helvete vad allt jävlades med mig förra veckan. Det började på tisdagen, jag skulle besikta bilen 14:30 innan jag skulle hämta tre små troll och min mammavecka började.

Noel kom direkt upp till mig hos mormor efter skolan och skulle åka med o besikta. Jag föreslår att vi ska ta en lunch innan på McDonalds. Vi går ner till bilen vid 13:30.

Då är min bil INPARKERAD av arbetarna i huset bakom mamma. Alla är från polen, Ukraina & Ryssland så ingen pratade svenska. Noel sprang o letade efter någon i huset som kunde flytta på bilen. Cattis kom åkandes så även hon började leta efter någon som kunde hjälpa oss.

Hur tänkte han här liksom…

Jag blir VANSINNIG! Klockan blir 13:55 och fortfarande ingen som förstår vad vi säger och ingen som kan hjälpa oss.

Börjar leka Google-polis. Jag söker på regnumret. Får tag i ett företag i Tumba som står som ägare. Lyckas vid 14:00 får jag tag i ett nummer och ringer. Killen som svarar ska ringa till killen som har bilen och se till att den flyttas. Jag säger att jag har besiktnings tid och att det måste skyndas på lite. –Absolut, fixar detta direkt!!

14:15 ingen som flyttat bilen. Ringer igen.. Han säger att han pratat med killen.. Men skulle ringa igen.. 14:25 en kille kommer, stannar, tittar, vänder och försvinner 👀👀

14:30 ringer igen, då säger han att han sålt bilen. 💩 Jävla lögnaktiga skitstövel!

15:00 två killar kommer. Ena polack som inte kan ett ord svenska, den andra säger ”oh förlåt, trodde din bil var en av arbetarnas”… Men Ööö, det här är inte en privat parkering, du står åt fel håll och ni parkerat IN två bilar…?

Arg som fan. Missade besiktningen men fick en ny tid på onsdag kl 16:00.

På onsdag morgon får jag ett mess från besiktningen att tiden måste bokas om pga Akut sjukdom! Får ny tid till den 1/4 kl 13:30.

På torsdag när jag hämtar E från skolan, då laddar batteriet ur på bilen. Jag står precis utanför M & E’s skola med död bil! Stora S får tag på din kompis som kommer o ska hjälpa med startkablar.. Men jag som är totalt korkad glömmer att mitt batteri sitter i bakluckan!! Vi står i 1 timme och försöker koppla under huven utan att den startar 🥵

Får lämna bilen. Åker tillbaka vid 18:40, och xet åker med. Bilen startar direkt när man kopplar kablarna rätt.

Besiktningen den 1/4… 3 nedslag som ska åtgärdas inom en månad.. N och jag så osams så mina tårar sprutar hela dagen. Jag vill inte ens åka hem utan att ha sällskap av annan vuxen. Och detta på Babys födelsedag..

Jag hatade min bil ganska mycket där ett tag! Jag hatade människor som inte kan läsa skyltar eller vet hur man parkerar ett fordon! Jag hatade mitt batteri! Jag blev vansinnig på alla skolbarn som stod o stirrade o skrek o tjöt när jag försökte starta min bil.

Det har varit väldigt mycket känslor alltså. Och utmattning o stress utöver det.. N och jag har bråkat hela jävla helgen. Hans humor knäcker mig totalt. Det går inte att prata med honom. Det är bara han som gäller, alla andra ska foga sig efter honom. Han slår sina syskon, han kallar mig allting som jag avskyr, han kallar sina syskon det oxå.. Jag har gråtit mer än vad jag skrattat faktiskt.

Må allt vända nu. Må hans humör stabiliseras. Ge mig tålamod och styrka att orka kämpa och fortsätta lite till. Låt demonen som tagit över mitt barn bara försvinna och aldrig komma tillbaka.

~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Eviga jävla väntan~

Minuterna blir till timmar. Väntan är sjuk.

Varför ringer han inte??

Vet att han borde ha svaret nu. Pratat med labb, sett svaret, haft rond och konfererat med andra läkare.. Så ring någon jävla gång!! Och nej, jag ringer inte själv dit. Av den enkla bortförklarande anledningen att jag är rädd för svaret.. Vill veta men är livrädd.

Kan alla jag känner, snälla Be 🙏🏻 för N!!

Be till Eir; läkekonstens gudinna!

Be till Gud; att positiva besked kommer!!

Be till Moder Jord; att N ska vandra länge på hennes yta!

Be till Yggdrasil vars tredje rot finns i Asgård; där tre gudinnor spinner livets och människans öden!

Be till Allah; att skona oss från mera motgångar!

Be till vad sjutton du vill, oavsett om du är troende eller ej, bara be till något/någon att det här är en kort mardröm som slutar idag!

#beomhälsa #beomsvar #bebarabe

~Familjen~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Men USCH~, ~Varför~

Lösenordsskyddad: Förvirrad & orolig~

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: