~Bara jag~

Orken är som bortblåst~

Det märks att jag under några veckor hållit mig väldigt distanserad. Inte varit ute alls mer än när jag var hundvakt. Igår blev jag bjuden på lunch av min bästis, och passade då på att handla lite mat hem så jag slipper gå till mitt lokala Ica som är svindyrt. Äldsta ongen var med oxå.

Vi började med S-holmen, Normal & Glitter. Sen lunch. Efter det DS. Sedan till B-äng Hemköp och släppte bästisen vid T-bana. Handlade hem för ca 2-3 dagar med middagsmat.

Börjat samla på mig bra, enkla och billiga recept. Så igår gjorde jag en Potatis & Purjolökssoppa redd med grädde och mixad slät. Pannkisar oxå såklart. Märks dock att barnen, främst 2 yngsta trollen, inte är så vana vid soppa som middag. Tror det är ca 10 år sen jag stod ute på x’ets landställe och kokade potatis & broccolisoppa till min familj, hans mamma, hans syster med man och barn. Jag minns den soppan som jäkligt god iaf!

Det finns väldigt många bra recept på soppa. Jag gillar att nästan alla kan ju mixas släta, så lurar man ”barns ögon” med innehåll. Det behövs inte mycket eller dyra råvaror och med ett gott bröd eller lite pannkakor så är det en riktigt bra och billig måltid. Fick 3 matlådor till övers att frysa in. Har ett recept på Morotssoppa med ingefära & chiliflakes jag ska testa nästa gång. Eller kanske den en vän i min Vårmammor grupp bjöd på vid en träff, det var morot, apelsin, sambal olek! Så jäkla god! Kanske lite för ”vuxen” för barnen, men värd att försöka lära dom att äta!

Idag ska jag göra morots & halloumi biffar med tzatziki o ris. Jag älskar morotsbiffar, och med halloumi i kan det bara inte bli fel. Har allt hemma, och det går inte åt så mycket av allt som man kan tro.

Idag var jag o fyllde på A på B-moTT. Besöket i måndags fick jag meddelande om att det var avbokat va 1 timme innan min tid, och idag sa Sköterskan att hon måste råkat avboka av misstag. För hon var där o jobbade. Jaja, så kan det gå!

Efter påfyllning så gick jag o S in på Hemköp och Asian Shop o kollade. Sen gick hon till jobb o jag åkte hem. Tog mina sista krafter och in i duschen. Så skönt när det är avklarat, men sista tiden har att orka duscha varit ett jätte hinder att överkomma. Jag har kunnat dra på att tvätta håret i 7-8 dagar. Fejkat med torr schampo och höga tofsar. Jag har aldrig varit en sån som kliver in i duschen och bara tvättar kroppen, utan jag tvättar allt på en gång, så om jag går 7-8 dagar igen hårtvätt, ja jag tror ni fattar vad jag menar 🤷🏻‍♀️

Nu ligger jag här, ren o fräsch, fönat hår, insmord kropp & ansikte, och orken bara försvann helt. Är så trött att jag skulle lätt kunna sova i tre timmar. Hjärnan är helt full av intryck och håller på att gå i strejk.

Jag har gått upp i vikt igen. Mår på riktigt illa av mig själv. Jag som gick från 96 kilo till 75 kg på ca 1 års tid, har nu ökat till 84 igen. Så jäkla jobbigt. Min sköldkörtel har varit så jäkla pressad och nu är det inte en stadig medicinering pga det sk utvärderas om några veckor med nya blodprover. Mitt psykiska mående påverkar såklart. Mitt val att isolera mig och inte orka röra mig. Men jag måste göra något. Jag mår knappast bättre av att vikten ökat. Jag som kämpade så jävla hårt med att träna o gå ner, så räcker det med typ 2-4 månader utan samma hårda träning så går jag upp snabbt som fan. Den här förbannade SKÖLDKÖRTELN!! Hatar dig Hypotyreos!!

På B-MoTT, finns det något som heter B-stormning, det är 4 dagar i veckan. Hoppas att jag ska våga & orka, vilja gå på några av det tillfällena. Det är bla fyspass, yoga, gympa, pulshöjande, styrka. Men jag avskyr att träna med andra. Det är bara sån jag är. Jag vill vara i en egen bubbla, kunna göra vad jag vill i mitt tempo. Något jag är så jäkla motiverad till är att börja simma igen och utöka till vattengympa. Det skulle jag kunna göra minst 2 ggr i veckan ojämna veckor och 1 gång i veckan jämna veckor. Bara för att känna att jag iaf försöker och börjar stoppa viktökningen. Och simma är så skönt. Men alla träningsformer är ju såklart svindyra! Förutom promenader & utegym. Men jag är inte motiverad för just de två typerna av träning. Inte ännu. Behöver först få stopp på vikten och känna mig fin.

Imorgon är det psykoterapi. Hoppas sova bra inatt så jag är utvilad.

Nu ska jag låta hjärnan och kroppen vila en stund. Känns som att det behövs.

psykisk ohälsa, psykoterapi, ~Bara jag~, ~Familjen~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Hur ska det gå~

Känner en viss oro över kommande mammavecka. Hur ska jag få ihop allting? Kommer jag orka? All planering med mat & andra aktiviteter, komma ihåg läkarbesök.. Finns en viss oro i mig.

Speciellt att orka. Att behålla fokus. Att komma ihåg tider. Allt som är så svårt när livet är som det är just nu. Just läkarbesök har jag ”lejt” ut till en vän. Varje bokad tid jag får skickas till henne så kan hon påminna mig. Men att planera middag, lunch, tvätta, hygien mm, sånt som annars bara sker av sig självt, det är skit svårt att hålla reda på.

En vän sa till mig, att vara förälder är det tuffaste jobbet man kan ha. Det är ju ingen nyhet i sig, men just i dagens samhälle så ska det kombineras att få barn, uppfostra barn, sköta hem & hus, aktiviteter, jobba & helst klättra inom karriären snabbt, och idag är det inte ett pussel som går ihop. Förr i tiden, då såg familjerna ut som så att mamma & pappa bodde ihop med sina föräldrar/syskon, och på dagarna gick de yngre ut och jobbade på gårdarna, plöjde mark mm, och barnen var hemma med den äldre generationen. Så när ”föräldrar” jobbat klart så hade ”farfar/mormor/morfar/farmor” förberett mat. Att uppfostra barn helt ensam är ”nymodigheter” och självklart med dagens krav på inkomst, status är det fullt förståeligt att många havererar. Speciellt vid separation.

Idag ska allt skötas ev den enskilda. Allt ska fungera i samhällets ögon. Allt ska märkas som är annorlunda. Hela tiden ska man ”göra, jobba, lyckas, trolla med dygnets timmar, se bra ut, hinna gymma, ha rätt kläder,kunna åka på semester, inte gnälla, hela tiden åstadkomma något, vara en spindel i nätet både på jobb & hemma”.. Undrar varför man kraschar??

Dags att plocka ihop mina saker o bege mig hemåt för mammavecka. Hoppas att barnen är glada, nöjda & på bra humör.

maskrosbarn, psykisk ohälsa, ~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Psykisk ohälsa och småbarnsförälder & tonårsförälder~

Tänk att det är så satans tabu att våga visa att jag mår dåligt. Speciellt när jag är mamma. Allting som ska vara så satans bra och rätt utåt sett sätter enorm press på en, utöver den stress & press som redan finns då jag är mamma. Att må skit är hemskt. Att må skit och vara mamma är fruktansvärt.

Mamma till 3 barn som är pigga & ”hittepåiga”, fulla av energi, högljudda, kräver både regler och stimulans, måste ha tydliga riktlinjer och regelbundna tider för att inte gå helt ”bananas”.. Att klara av att tillmötesgå deras behov är något som just nu är väldigt svårt för mig. Jag kan komma på mig själv med att stå i köket. Jag bara står där men vet inte alls varför eller vad jag ska göra. Jag har inte ork att öppna ett skåp. Än mindre att kunna planera. Barnen går ju som på duracellbatterier och förstår inte varför jag är som jag är, varför jag glömmer bort saker, tex kanske jag sagt att jag ska kolla på Skolplattformen vilken dag en aktivitet är, eller jag skulle laga ett hål i en byxa, leta fram en penna/reflex, ja What ever, jag glömmer det lika fort jag sagt det. De påminner mig, om allt jag missat att göra alldeles lagom till att de alla tre ska gå och lägga sig. Så mitt i att pussa & krama om alla tre små troll i tur o ordning, så påminner de om allt jag glömt bort att göra, och just då kokar mitt inre. Jag som bara vill sätta mig ner i soffan o pusta o frusta, får massor att göra, och det känns som att jag spricker i tusen bitar av ångest över att jag dela glömt bort, behöver bli påmind, påmind när jag är som mest slut, skäms över att inte orka. Vill så gärna sova, men just på nätterna är sömnen bortblåst. På dagarna kan jag gå runt och vara trött. Så vansinnigt trött. Men när klockan slår 20:00, är tröttheten förändrad, jag är trött men kan inte blunda.

Mamma till en tonåring, i sina bästa år. Som aldrig vaknar av sin väckarklocka. Som snoozar om minst 10 gånger, men inte vaknar. Som aldrig går o lägger sig i tid. Som är den mest hjärtliga och charmigaste 15 åringen jag träffat. Som har sin Adhd, som är som min men ändå helt unik för honom. Där han kan lämna skåpsdörrar på vid gavel (något jag tränat bort o blir tokig av), glömma att spola i toaletten (hatar gammalt urin i toan), lägger sina små vita snuspåsar överallt; handfat, tvättmaskin, fönsterbrädor, v-rumsbord, köksbänk (som jag eller syskonen lägger händerna på, trampar på, äcklad av), som vill så mycket & vet vad som behövs, men som hos alla tonåringar så brister det i att ”veta vad som krävs och viljan att göra det”. Han som lades in på en Onkologisk avdelning och blev utredd för blodcancer efter Corona, som hade alla symtom på cancer, men tack o lov, EBV. Den skräcken i kroppen under utredningstiden, all ångest o rädsla i min sons ansikte, min maktlöshet & ilska. Hans lever har tagit skada och kommer kollas upp under ett par år. Just min tonåring är helt unik. Hans humor är helt fantastisk. Jag älskar honom så mycket, men hans morgonhumör och mitt är så olikt, det kan slå blixtrar om oss. Hans sätt att kräva saker är orimliga. Han vill bli skjutsad till skolan en viss tid, men går inte upp av klockan eller mina väcknings försök. Då blir vi oense och dagen förstörd.

Den unga vuxna, lever som på rosor. I den där underbara bubblan när man tycker om någon så mycket att allting annat suddas ut. Så jag unnar som det. Två jobb, körkort & bil. Mega kämpe! Hennes svårigheter som hon växt upp med, allting hon utsatts för, har jag önskat att jag kunnat ta över. Jag vill så gärna att hon ska leva smärtfritt. Men jag kan inte. Det är omöjligt trolla bort det hon upplevt & lever med. Hennes hälsa har påverkat mig hårt. Att nästan förlora henne när hon var 7 år. Att se alla ingrepp på hennes kropp, som har varit riktigt grova, och hon har stått ut och kämpat på. Allt jag sett, som hon fått utstå, ger mig ren o skär ångest och ilska. Inte bara en diagnos och ett ingrepp, utan alltid har hennes diagnoser medfört något extra, något allvarligt. Aldrig ”bra” resultat eller svar från Sjukvården. Alltid tillkom något, hennes kropp byggde egna antikroppar mot medicineringen, hon blev så dålig av cellgiftsinjektioner. Och jag kan inte ens tänka på hur hon mår i allt det här? Om hon tänker på det? Eller bara lever och kanske förnekar allting som varit? För det är väldigt mycket hon genomgått. Och jag som mamma har inte kunnat skydda henne. Jag har inte kunnat göra någonting för att hon ska slippa injektioner, undersökningar, smärta, motgångar mm. För hennes diagnos ger mig dåligt samvete. Just för typ det är så jävla orättvist att mitt barn ska ha det. Det är orättvist.

Jag känner mig aldrig tillräcklig. Jag känner mig som ett svek mot mina barn. Speciellt när jag inte orkar. När jag inte hör vad de säger, inte skrattar åt skämtet de sa, för att jag inte hör. Jag fokuserar så hårt på det jag ska göra att allt annat blir som en surrande runt omkring.

Ska det vara såhär? Måste det vara såhär?

Jag hoppas det är tillfälligt. Jag antar att det ska var såhär just nu, tillfälligt. Och jag får bara hålla ut. Och hoppas att barnen inte märker alltför mycket hur jag mår. Att den här tiden snart är ett gammalt minne, en tid att se tillbaka på och på något sätt minnas med stolthet över att jag överkommit den här tiden. Svårt att tänka så nu, att jag skulle kunna tänka på hur jag mår nu, och kanske känna glädje och tacksamhet över att jag genomgått, överlevt, klarat av, ändrat levnadsvanor & är tacksam & stark.

Den som lever får se

#vågaprata #skrikhögt

~Bara jag~

Bokade tider hela veckan nästan~

Den här veckan kommer gå fort. Har två bokade tider inom vården idag. En imorgon bitti och psykoterapi på fredag. Kommer vara helt slut till helgen.

Den här veckan började med strul såklart. Jag förväntade mig en sak, som inte hölls, som satte mig i en jäkligt stressig situation. Och jag undrar lite, är det medvetet av den personen att göra så det blir kaos för mig?? Är det någon form av straff? Hämnd? Varför inte bara säga eller skrika ut vad som bränner i bröstet istället för att sätta mig i en väldigt stressad & pressad sits?

Idag börjar pappa veckan. Än så länge är jag i lägenheten men ska snart packa ner lite kläder och börja röra mig bort. Ligger bara i soffan och andas lite.

Sovit så dåligt inatt. Dels pga jag alltid haft sömnproblem, men min mellan son vaknade vid 01 av en mardröm och kröp ner mellan mig & Lilla S i min säng, så det blev ganska trångt, och sen vaknade de redan vid 5 tiden och hade någon ”vilda leken” i sängen. Så var helt mosig när klockan ringde. Hoppas på bättre sömn inatt.

Mitt psykiska mående är bara helt platt. Det är enda ordet jag kan förklara med. Jag varken känner eller tycker. Jag går runt som en zombie. Jag kan inte gråta och inte skratta. Jag hatar känslan av likgiltighet, samtidigt som jag kanske borde vara tacksam att jag inte känner något alls, just nu. Jag hoppas att jag snart kan må bra. Känna glädje och sorg. Våga visa känslor. Kunna uttrycka mig utan att orden klumpar ihop i halsen, kunna höra vad som sägs till mig. Börja leva igen.

Är det en orimlig önskan??

~Bara jag~, ~Varför~

Idag mår jag inte bra~

Idag är en sån här dag då alldeles för många känslor överöser mig med sin närvaro, tankar jag försökt trycka undan exploderar i mitt huvud. Idag är en riktig skit dag!!

Tårarna rinner, hjärtat slår, tankarna går åt helt fel håll, jag försöker ställa mig stabilt och andas.. Men idag, är det svårt.

När en tanke väl börjat ”rota sig” går den inte att stoppa. Den leder till flera tankar och frågor och det blir övermäktigt för mig. Helst vill jag svepa en liter alkohol och bara försvinna bort, men det privilegiet har inte jag. Vilket kanske är tur.

En sak hände imorse, EN SAK!!

Det startade igång den obehagliga och negativa spiralen i mig och nu är jag på botten av botten, typ i underjorden, och jag hittar inget att greppa tag i och få mig bort ”därifrån”!

Jag måste bara genomlida detta, allt dåligt samvete, all ångest, all panik, all destruktivitet. Det värsta är att jag är så medveten om att just det som hände imorse inte behövt hända, om jag planerat annorlunda och om jag istället bett om att få låna pengar för att åtgärda problemet istället för att vara en stolt jävla idiot!!

Min kropp flämtar efter luft och syre, min hjärna vill bara avsluta allt.. Mitt hjärta säger till mig att härda ut= Du Har Varit Med Om Värre!!

Så, om Du är en sån person som brukar prata med mig, Ring Inte! Jag har inte syre till att prata. Jag har inte koncentration till att lyssna & svara. Jag behöver bara vara för mig själv, kämpa själv, tänka och andas mig ut ur det här mörkret! Jag kommer snart tillbaka.. Ge mig lite tid bara!

Jag mår bara inte så bra just idag..

~Bara jag~

Älskar hur ljust det blir med snö~

Det är en väldig skillnad på humöret nu, märks på barnen med. Inte lika mycket tjafs på morgonen med kläder, de verkar förstå att det är kallt & blött och då krävs varma och vattenavstötande kläder!

Kom hem igår, tvätten är överfull. Det såg ut som ett fullständigt kaos, men han kom o städade upp golven iaf. Men när det inte tvättas så finns inga strumpor eller byxor till barnen, det blir problem för mig.

Jag har ett riktigt skov med min hypotyreos just nu. Mega trött, nedstämd, frusen dagtid, svettas på nätterna.. Tog en dusch nyss och kändes som att jag tappade allt mitt hår i duschen. Hatar den här förbannade sköldkörteln.

Fick en förfrågan om julafton igår. Men är kluven och tackar nog Nej. Jag vill såklart fira med mina barn, men det borde kunna ordnas att vi gör det tidigare på dagen. Jag vill inte tränga mig på eller få någon att känna sig obekväm pga mig, då kommer jag att känna av det och det gynnar inte mitt egna mående. Så det blir en väldigt annorlunda jul i år, men så blir det när man separerar. Allt blir annorlunda. Nya traditioner, nya rutiner, man märker vilka som finns och vilka som inte finns och det på gott o ont.

Jag hade andra besöket hos min psykoterapeut i fredags och längtar tills på fredag när det är dags igen. Jag känner att jag vill ha en aktivitet.. Och då menar jag inte just specifikt att träna eller så, menar att träffa nya människor genom lika intressen. Jag vill ha flera umgängen. Men släpper aldrig de människor som står mig nära, ni är inte utbytbara!! Vill mest se vad det finns för mig.. Nya bekantskaper, bli mer social. Men det är nog ett önsketänkande. Jag är låst i mig själv pga vad som hänt de sista 1,5 åren plus alla äckliga minnen från min barndom. Jag hoppas att psykoterapi är det som hjälper mig släppa det gamla, bearbeta det jobbiga och gå vidare med glädje och lugn i kropp & själ.

Dags att börja sätta upp julstjärnor i fönstren. Men jag orkar inte. Och vill inte. Igår fick jag höra att ”*piip* inte gillar julen och får ångest av julen”. Att det är stressigt med jul!!”

Då tappade jag all ork! Vem är det som alltid pyntar? Alltid rullar 100 köttbullar? Alltid lagar all mat och städar? Som försöker få ihop en trevlig tid innan jul? Som dessutom ska hinna, ha råd, slå in och gömma julklappar? Jo Jag.. Inte sjutton är det någon annan i min familj som lyfter så mycket som ett lillfinger inför advent och julemys..!?! Jag kände bara att all luft gick ur mig och jag funderar på att skita i stjärnor i fönstren. Strunta i julkalendrar, jag har ändå inte råd. Även om jag skulle ”pynta” får jag ingen hjälp att ta bort pyntet efter jul så det blir bara dubbelt så mycket ångest, ågren, stress för mig. Med utmattning, Ptsd, på,adhd, hypotyreos så är det inget jag orkar göra i år. Hoppas barnens pappa känner för att göra mysigt för barnen. Jag orkar verkligen inte.

Önskar jag kunde packa en väska o dra iväg under jul. Slippa alla måsten. Slippa besvikna ögon. Bara blunda och stoppa huvudet i sanden som alla andra!

~Bara jag~

Oj oj~

Haft såna glädjerus denna vecka samt så djupa dalar med minnen och minnesbilder från inte så roliga saker. Sen sitter jag o lagrar så mycket inom mig, av besvikelse, ilska & säger inte ifrån när jag borde. Det måste jag ändra på.

Nu riktades alla tankar och känslor, som jag hänt inom mig själv mot En enskild person. Den fick höra exakt vad jag tycker o tänker om allt som varit sedan sensommaren. Olyckan han orsakade, som kunde fått ännu mera förödande konsekvenser o som skämtas bort som ”inget allvarligt”.. Inte bett ordentligt om ursäkt för något som aldrig skulle ha hänt om inte alkohol varit med i bilden. All städning som det fuskas med. Pengar som funnits i överflöd men inte lagts på mat där det är som viktigast att det alltid finns mat för de minsta magarna. Däremot att åka iväg o sova på hotell och supa upp 1000:- i en bar, det är helt normalt, när det inte finns smör, mjölk, bröd, pasta eller frukt.. Hämtmat varje dag nästan i två veckor, räkna hur mycket pengar det är. Och alla dessa jävla ölflak… Det är några i veckan!! Kattlådan som alltid står överfull. Visst görs saker som är bra oxå, självklart, men nu är det knappast de jag håller inom mig. För jag får ta skiten för allt som en annan inte gör. Då riskas andras irritation mot mig, de blir besvikna på mig. Jag har så mycket med mig själv ändå att jag knappast kan stå till svars på varför andra inte kan ta sin del av sitt ansvar! Jag kan bara svara för vad jag kan ha missat, glömt, behöver göra. Och minisarna hemma, då vågar inte ta det här med den andra. De vågar inte! Bara det är så fel. De känner sig inte trygga nog att våga prata eller fråga. Och då får jag ta det.. oxå..!

Ibland blir bägaren överfull och den rinner över. Då går jag på med exakt allt jag får höra och alla besvikelser som läggs på mig, men som måste nås ut till rätt åhörare. Och just då, skiter jag högaktningsfullt i hur hårda ord eller om jag framstår som elak. Om inte andra vågar, då hjälper jag till. Och självklart är jag enormt trött på att alltid vara tvungen att någon gång behöva ta de här diskussionerna med den berörde. För det sker en förändring i kanske 1-3 veckor, sen börjar det om från början med att inget görs på rätt sätt som vi ändå kommit överens om.

Jag är så less på att det ljugs och att saker hemlighålls vägar vissa i närmaste omkretsen/släkten. Många vet inte sanningen om hälften av vad som försiggår. Hur allvarligt ett visst beteende är, något jag påpekade för länge sedan och som är en av orsakerna till att jag ville lämna, detta beteendet har eskalerat. Det är inte bra. Men antingen så har människor skygglappar eller så väljer de att inte se. Jag ser. Jag har återigen påpekat att det måste ske en förändring. Bryta med den där vätskan som förstör människor och deras anhöriga. Speciellt barn.

Så, det var dagens gnäll!

Nu ska här fixad för Pigglets stora 6 års dag! Han ska förhoppningsvis få besök av sin systers vänner, som han älskar så mycket och tycker är så roliga! Haha, han gillar redan att umgås med äldre 😂😂 Kanske ena kussefinen han avgudar oxå kommer!

Puss puss

~Bara jag~

🍂🍁~Höst~🍁🍂

Jäklar, idag är det ett sånt busväder. Det blåser verkligen storm. Jag ut träd, ganska grovt och ungt träd, har gått av utanför mamma, och det är så skrämmande vilken styrka vinden har. Blir rädd när jag tänker att barn & människor skulle fått trädet i huvudet!!

Skjutsade S till jobbet idag, passade på att åka för Vip efteråt, tog en kaffe och mamma hjälpte mig fixa till skruven/bulten som släppt från min batteripool, så nu sitter den fast igen o jag kanske slipper mecka med bilen vara o varannan dag!

Annars, mitt psyke djupdyker och vissa dagar mår jag toppen. Men att öppna upp alla ”dolda minnen” och saker jag förträngt i så många år, gör väldigt ont! Det är så mycket sorg o ilska som kan blossa upp i mig. Jag har en hel del olika saker jag ska ”göra” som typ läxa för att kunna få mitt liv tillbaka.

En grej, som jag verkligen inte velat göra, men en del i min rehabilitering som blev helt fel. För att jag ville vara säker på att ”bilden” skulle skyddas och hamna i album bakom kod, så råkar jag lägga den offentligt! Vad är det med mig som gör att om jag inte tycker något är tillräckligt jobbigt, så ska jag självklart göra fel och visa det mest pinsamma och det jag aldrig vill att andra ska se… offentligt?!? Känner bara att jag vill dra skämskudden över huvudet och gräva ner mig.. Jag har aldrig velat exponera mig. Jag är snarare tvärtom när det kommer till nakenhet.

Samtidigt, jag ville ALDRIG att någon annan än jag skulle se det där för det är enbart för mig, men jag kände att jag själv ville försvara min kropp. Den är inte ful. Det är en kropp. Som varit med om mycket. Som aldrig blivit älskad eller uppskattad. Som burit mina barn. Som varje dag förflyttar mig. Den står alltid stadigt vid min sida, obviously, men har blivit så illa behandlad, av andra & av mig. Jag känner nu liiiite mera kärlek till min egna kropp. Har lång väg kvar, tro mig, men jag kommer knappast ta nytt foto av mig själv närmsta veckorna, utan det här som blev fel måste få lägga sig.

Jag kommer att värdesätta och älska min kropp en dag. Och vara tacksam över att den står ut med mig.. Vi ska nog hitta en förståelse och kärlek till varandra!

Jag tänker inte be om ursäkt för hur jag ser ut, det kommer jag inte, för det vore att sänka mig själv. Däremot ber jag om ursäkt för att mina fingrar kommit åt och visat min vackra kropp offentligt. Det är hemskt. För den är bara min att se på och att döma.

Tjohej!

~Bara jag~

Nu är det kanske igång på riktigt~

Har länge velat ha Ptsd behandling. Stod i kö för behandling i 8 månader. När jag väl fick tid krockade det med en operation i höger handled som självklart inte blev utan komplikationer, utan det läkte inte, det gjorde ONT, samt att de kom åt en muskel som under op kändes som en explosion av smärta mitt i handflatan.

Detta var i maj-juni 2022. Ärret är fortfarande ”fult”. Handen gör ONT! Jämt. Känselbortfall i fingrar och hand, kan er lyfta ens ett mjölkpaket, tappar grejer. Och nu, självklart, är en ny knöl på väg! OVANFÖR DET FULA ÄRRET!!

Iaf, jag sökte en ny remiss för Ptsd-bedömning. Nu har jag träffat psykologen 2 gånger. Nu hålls en intervju som bedömningsmaterial. Vi hann inte klart idag, nytt möte om 2 veckor. Att det skulle vara tungt, det visste jag. Men såhär, så påverkad jag var efteråt idag, det var… oj… så hemskt. Ringde Ryggraden direkt medans jag kämpade med att få andningen lugn och lät tårarna rinna. Det är många svåra och hemska frågor som ger upphov till fruktansvärda minnen. Jag blir så ledsen och arg, besviken på de ”vuxna” som inte fanns för mig, jag blir förbannad då det känns som att jag blivit snuvad på mitt liv. Jag vill väl oxå vara glad! Jag vill vara stark. Jag vill skratta högt och leva i ett glädjefyllt och högt tempo! Jag vill orka göra saker med mina barn. Jag vill vara en sån person som sprider glädje och kärlek. Jag är en sådan liten och sårad och skadad Johanna på insidan som känner hat o förakt för all vuxna som struntade i mig i hela halva början av mitt liv. Varför var inte jag värd att få en grym barndom med trygga vuxna? Jag är så fylld av så många känslor o känner mig så mentalt slut och avtrubbad. Och arg. Jätte arg!

Men jag är ändå glad att jag äntligen kommit till psykologen och börjat min väg mot behandling!

~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~

Obehagligt~

Igår blev min son och hans vän erbjudna godis av 3 främmande killar i 15-18 års åldern. Kl 19 utanför vår lokala lilla Ica butik.

Ena killen tar upp en mobil och fotar min son. Han visar även att han tar kort på honom!

VARFÖR?? Vad får killar i den åldern att ge godis till två 9 åriga pojkar & sedan ta bilder med sin mobil?

Jag tycker det är väldigt obehagligt och gör allt i min makt nu att få ut den här händelsen i mitt område, till skolan, till andra föräldrar. Jag som själv har barn även i åldern 15-19, pratar givetvis med dom oxå, om att aldrig ge eller ta kontakt med yngre barn.

Jag har pratat med mina 3 yngsta idag, om vikten av att är de med om något som känns ”konstigt” så ska de alltid komma hem o berätta för mig eller deras pappa. Min son bröt ihop igår av ångest & gråt, och sa ”mamma, jag tror jag har gjort något fel”..

Självklart ska han inte ta emot godis från främmande människor, men det är tonårskillarna som gjort det största felet. Dom ska ha något bakom pannbenet, vett att aldrig ta kontakt med yngre barn. Min son har lämnat bra signalement om deras kläder så jag har redan spridit det till lokala grupper och vuxna i mitt område.

Jag tror det är viktigt att föräldrar, överallt, lyfter vikten av att barn aldrig ska prata med, svara på, ta emot saker från personer de inte känner, oavsett ålder & kön!