psykisk ohälsa, psykoterapi, ~Bara jag~, ~Familjen~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Hur ska det gå~

Känner en viss oro över kommande mammavecka. Hur ska jag få ihop allting? Kommer jag orka? All planering med mat & andra aktiviteter, komma ihåg läkarbesök.. Finns en viss oro i mig.

Speciellt att orka. Att behålla fokus. Att komma ihåg tider. Allt som är så svårt när livet är som det är just nu. Just läkarbesök har jag ”lejt” ut till en vän. Varje bokad tid jag får skickas till henne så kan hon påminna mig. Men att planera middag, lunch, tvätta, hygien mm, sånt som annars bara sker av sig självt, det är skit svårt att hålla reda på.

En vän sa till mig, att vara förälder är det tuffaste jobbet man kan ha. Det är ju ingen nyhet i sig, men just i dagens samhälle så ska det kombineras att få barn, uppfostra barn, sköta hem & hus, aktiviteter, jobba & helst klättra inom karriären snabbt, och idag är det inte ett pussel som går ihop. Förr i tiden, då såg familjerna ut som så att mamma & pappa bodde ihop med sina föräldrar/syskon, och på dagarna gick de yngre ut och jobbade på gårdarna, plöjde mark mm, och barnen var hemma med den äldre generationen. Så när ”föräldrar” jobbat klart så hade ”farfar/mormor/morfar/farmor” förberett mat. Att uppfostra barn helt ensam är ”nymodigheter” och självklart med dagens krav på inkomst, status är det fullt förståeligt att många havererar. Speciellt vid separation.

Idag ska allt skötas ev den enskilda. Allt ska fungera i samhällets ögon. Allt ska märkas som är annorlunda. Hela tiden ska man ”göra, jobba, lyckas, trolla med dygnets timmar, se bra ut, hinna gymma, ha rätt kläder,kunna åka på semester, inte gnälla, hela tiden åstadkomma något, vara en spindel i nätet både på jobb & hemma”.. Undrar varför man kraschar??

Dags att plocka ihop mina saker o bege mig hemåt för mammavecka. Hoppas att barnen är glada, nöjda & på bra humör.

maskrosbarn, psykisk ohälsa, ~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Psykisk ohälsa och småbarnsförälder & tonårsförälder~

Tänk att det är så satans tabu att våga visa att jag mår dåligt. Speciellt när jag är mamma. Allting som ska vara så satans bra och rätt utåt sett sätter enorm press på en, utöver den stress & press som redan finns då jag är mamma. Att må skit är hemskt. Att må skit och vara mamma är fruktansvärt.

Mamma till 3 barn som är pigga & ”hittepåiga”, fulla av energi, högljudda, kräver både regler och stimulans, måste ha tydliga riktlinjer och regelbundna tider för att inte gå helt ”bananas”.. Att klara av att tillmötesgå deras behov är något som just nu är väldigt svårt för mig. Jag kan komma på mig själv med att stå i köket. Jag bara står där men vet inte alls varför eller vad jag ska göra. Jag har inte ork att öppna ett skåp. Än mindre att kunna planera. Barnen går ju som på duracellbatterier och förstår inte varför jag är som jag är, varför jag glömmer bort saker, tex kanske jag sagt att jag ska kolla på Skolplattformen vilken dag en aktivitet är, eller jag skulle laga ett hål i en byxa, leta fram en penna/reflex, ja What ever, jag glömmer det lika fort jag sagt det. De påminner mig, om allt jag missat att göra alldeles lagom till att de alla tre ska gå och lägga sig. Så mitt i att pussa & krama om alla tre små troll i tur o ordning, så påminner de om allt jag glömt bort att göra, och just då kokar mitt inre. Jag som bara vill sätta mig ner i soffan o pusta o frusta, får massor att göra, och det känns som att jag spricker i tusen bitar av ångest över att jag dela glömt bort, behöver bli påmind, påmind när jag är som mest slut, skäms över att inte orka. Vill så gärna sova, men just på nätterna är sömnen bortblåst. På dagarna kan jag gå runt och vara trött. Så vansinnigt trött. Men när klockan slår 20:00, är tröttheten förändrad, jag är trött men kan inte blunda.

Mamma till en tonåring, i sina bästa år. Som aldrig vaknar av sin väckarklocka. Som snoozar om minst 10 gånger, men inte vaknar. Som aldrig går o lägger sig i tid. Som är den mest hjärtliga och charmigaste 15 åringen jag träffat. Som har sin Adhd, som är som min men ändå helt unik för honom. Där han kan lämna skåpsdörrar på vid gavel (något jag tränat bort o blir tokig av), glömma att spola i toaletten (hatar gammalt urin i toan), lägger sina små vita snuspåsar överallt; handfat, tvättmaskin, fönsterbrädor, v-rumsbord, köksbänk (som jag eller syskonen lägger händerna på, trampar på, äcklad av), som vill så mycket & vet vad som behövs, men som hos alla tonåringar så brister det i att ”veta vad som krävs och viljan att göra det”. Han som lades in på en Onkologisk avdelning och blev utredd för blodcancer efter Corona, som hade alla symtom på cancer, men tack o lov, EBV. Den skräcken i kroppen under utredningstiden, all ångest o rädsla i min sons ansikte, min maktlöshet & ilska. Hans lever har tagit skada och kommer kollas upp under ett par år. Just min tonåring är helt unik. Hans humor är helt fantastisk. Jag älskar honom så mycket, men hans morgonhumör och mitt är så olikt, det kan slå blixtrar om oss. Hans sätt att kräva saker är orimliga. Han vill bli skjutsad till skolan en viss tid, men går inte upp av klockan eller mina väcknings försök. Då blir vi oense och dagen förstörd.

Den unga vuxna, lever som på rosor. I den där underbara bubblan när man tycker om någon så mycket att allting annat suddas ut. Så jag unnar som det. Två jobb, körkort & bil. Mega kämpe! Hennes svårigheter som hon växt upp med, allting hon utsatts för, har jag önskat att jag kunnat ta över. Jag vill så gärna att hon ska leva smärtfritt. Men jag kan inte. Det är omöjligt trolla bort det hon upplevt & lever med. Hennes hälsa har påverkat mig hårt. Att nästan förlora henne när hon var 7 år. Att se alla ingrepp på hennes kropp, som har varit riktigt grova, och hon har stått ut och kämpat på. Allt jag sett, som hon fått utstå, ger mig ren o skär ångest och ilska. Inte bara en diagnos och ett ingrepp, utan alltid har hennes diagnoser medfört något extra, något allvarligt. Aldrig ”bra” resultat eller svar från Sjukvården. Alltid tillkom något, hennes kropp byggde egna antikroppar mot medicineringen, hon blev så dålig av cellgiftsinjektioner. Och jag kan inte ens tänka på hur hon mår i allt det här? Om hon tänker på det? Eller bara lever och kanske förnekar allting som varit? För det är väldigt mycket hon genomgått. Och jag som mamma har inte kunnat skydda henne. Jag har inte kunnat göra någonting för att hon ska slippa injektioner, undersökningar, smärta, motgångar mm. För hennes diagnos ger mig dåligt samvete. Just för typ det är så jävla orättvist att mitt barn ska ha det. Det är orättvist.

Jag känner mig aldrig tillräcklig. Jag känner mig som ett svek mot mina barn. Speciellt när jag inte orkar. När jag inte hör vad de säger, inte skrattar åt skämtet de sa, för att jag inte hör. Jag fokuserar så hårt på det jag ska göra att allt annat blir som en surrande runt omkring.

Ska det vara såhär? Måste det vara såhär?

Jag hoppas det är tillfälligt. Jag antar att det ska var såhär just nu, tillfälligt. Och jag får bara hålla ut. Och hoppas att barnen inte märker alltför mycket hur jag mår. Att den här tiden snart är ett gammalt minne, en tid att se tillbaka på och på något sätt minnas med stolthet över att jag överkommit den här tiden. Svårt att tänka så nu, att jag skulle kunna tänka på hur jag mår nu, och kanske känna glädje och tacksamhet över att jag genomgått, överlevt, klarat av, ändrat levnadsvanor & är tacksam & stark.

Den som lever får se

#vågaprata #skrikhögt

~Bara jag~

Bokade tider hela veckan nästan~

Den här veckan kommer gå fort. Har två bokade tider inom vården idag. En imorgon bitti och psykoterapi på fredag. Kommer vara helt slut till helgen.

Den här veckan började med strul såklart. Jag förväntade mig en sak, som inte hölls, som satte mig i en jäkligt stressig situation. Och jag undrar lite, är det medvetet av den personen att göra så det blir kaos för mig?? Är det någon form av straff? Hämnd? Varför inte bara säga eller skrika ut vad som bränner i bröstet istället för att sätta mig i en väldigt stressad & pressad sits?

Idag börjar pappa veckan. Än så länge är jag i lägenheten men ska snart packa ner lite kläder och börja röra mig bort. Ligger bara i soffan och andas lite.

Sovit så dåligt inatt. Dels pga jag alltid haft sömnproblem, men min mellan son vaknade vid 01 av en mardröm och kröp ner mellan mig & Lilla S i min säng, så det blev ganska trångt, och sen vaknade de redan vid 5 tiden och hade någon ”vilda leken” i sängen. Så var helt mosig när klockan ringde. Hoppas på bättre sömn inatt.

Mitt psykiska mående är bara helt platt. Det är enda ordet jag kan förklara med. Jag varken känner eller tycker. Jag går runt som en zombie. Jag kan inte gråta och inte skratta. Jag hatar känslan av likgiltighet, samtidigt som jag kanske borde vara tacksam att jag inte känner något alls, just nu. Jag hoppas att jag snart kan må bra. Känna glädje och sorg. Våga visa känslor. Kunna uttrycka mig utan att orden klumpar ihop i halsen, kunna höra vad som sägs till mig. Börja leva igen.

Är det en orimlig önskan??

~Bara jag~

Vara ärlig mot mig själv och de närmsta~

Låter kanske konstigt att läsa, eftersom jag skriver väldigt ärligt här. Men många av er som läser har jag inget ansikte på.

Och de som är mig nära och som visar hur mycket jag betyder för dom, har visat det så starkt nu. Dels har jag själv förstått hur rädda de är att förlora mig. Och det blev ett litet uppvaknande, positivt sådant. Inte så att jag tvivlat så, men den här gången tog jag till mig deras kärlek och oro annorlunda. De här fyra är min fyrkant av styrka, kärlek, ärlighet & tro. Ni vet att jag älskar er! Jag vill aldrig skrämma er igen. Jag är så glad att ni alla är så brutalt ärliga på så olika sätt, att ni säger saker så olika men ändå betyder det samma. Att Ni finns.

Jag går på mottagningsbesök på ett ställe varannan dag. Har psykoterapi varje fredag och två läkar kontakter.

Jag har en kris-plan. Jag har för första gången i mitt liv varit helt ärlig med hur andra kan märka att jag mår dåligt. Jag vet att jag inte svarar i telefon. Jag undviker kontakter. Jag struntar i sms. Jag går in i mig själv och jag blir väldigt fåordig. Blir jag då pressad att prata när jag mår dåligt slutet jag mig som en mussla. Vilket jag gjort i hela mitt liv. Aldrig pratat om allt. Slutit mig. För hela mitt liv har jag blivit lämnad av vuxna och viktiga människor. Den barriären som jag byggt upp som ett skydd , är en falsk trygghet. Det förstår jag nu. Därför är jag där jag är idag.

Blir jag inte betrodd eller att någon ifrågasätter mig, utan rimlig grund så tar jag det enormt hårt. Psykiskt. Det syns inte utanpå. Men inuti växer ett mörker och ett hat. Jag blir så enormt sårad inombords för att bli misstrodd, men istället för att säga något så börjar jag hata både mig och andra.

Jag bär på enorm skuld. Enorm skam.

Den tiden av mitt liv jag hittills levt kommer aldrig bli annorlunda. Alla ärr, alla svek, all skam, all skuld, alla vuxna, all smärta, alla mardrömmar kommer aldrig försvinna. Så är det. Men det här har jag försökt ”gömma & glömma & förneka”.

Idag, där jag är i livet just nu, var min brytpunkt. Det var nu mitt psyke brast, min livsgnista försvann, ångesten kvävde mig, smärtan släpper aldrig greppet. Det är 41 år av ” infekterat var som läckt ut i mig”. Barriären sprack. Och det är nu jag själv vill prata. Jag vill och ska våga be om hjälp. Jag ska bearbeta all skam & skuld och jag kommer aldrig bli fri från vad jag levt med, men kanske kan några ”små sår” läka så pass att jag kan leva resten av mitt liv utan att ha en barriär? Att förlåta? Att prata. Att våga vara skör. Våga gråta. Börja våga leva utan massa lögner för att skydda andra. Verkligen ta tag i hur mina olika relationer till olika ska se ut. Vad är rimligt av mig att kräva i en relation? Kanske jag måste inse att vissa av mina krav aldrig kan bemötas och då måste jag ta beslut om en tät kontakt där jag mår dåligt för att jag alltid vill ha mer, eller en mera distanserad kontakt utan förväntningar? Vad är bäst för mig?

Och jag ska aldrig mer ha kontakt med den som gjort mig illa. Fysiskt & psykiskt. Aldrig mer behöva leva likgiltig och iskall för att någon vill att ”vi” ska ha en relation. Jag ska aldrig mer gör så mot mig! Så dåligt jag mått. Så mycket jag fått pressa undan och hur äcklet i mig själv o mot mig själv bara växte. När jag säger Nej & Stopp, då ska andra lyssna. Acceptera. Inte ifrågasätta. För nu är det mig det handlar om. Att vara egoistisk och sätta gränser. För att jag ska kunna leva, skratta igen & älska igen, måste jag ge mig själv hänsyn & omtanke, respektera mina egna gränser och skita i vad andra tycker om det. För jag vill skratta med mina vänner o barn. Jag vill känna glädje över framtiden och våga planera. Jag vill älska igen. Men den biten är långt bort, först måste jag älska hela mig själv.

Finns en liten dos framtidshopp.

Känns ändå skönt att 3 små troll står utanför detta. De var inte med mig. Och visst ska man prata om saker, men just det här behöver de inte veta.

~Bara jag~

Bryta tystnaden~

Många omkring mig vet att det här året, sista 2 åren, varit riktigt tuffa, vissa vet allt som hänt, andra vet bara att det varit jobbigt.

För att snabbt sammanfatta 2021/2022;

Utsatt för våldtäkt, polisförhör, förlorat en viktig person alldeles för hastigt, blivit hotad via nätet, både jag & mina barn, utmattningssyndrom, Ptsd utredning som tillslut resulterade i att jag får Traumabehandling. utförsäkrad från FK dels pga läkarna blivit sjuka, dels pga mina barn blivit sjuka. Så jag har rätt till pengar som jag tyvärr inte får då det saknas intyg. Elen är inte betald, min bil är oskattad och behöver lagas innan en ombesiktning. Mitt ex köper inte hem mat till sina barn, han lämnar alltid lägenheten smutsig till mig, kattlådan kan alltså stå orörd i 7 dagar när det är hans vecka. Bakom min rygg planeras det att göra mig hemlös. Att någon ens kan göra så, mot en mamma till 5 barn är bland det vidrigaste jag hört. Mina barndomstrauman öppnas upp,, varje dag minns jag alla slag o övergrepp under 11 års tid. Vuxnas svek mot mig som liten. Jag tar återigen beslutet att helt avbryta kontakten med en halvt biologiskt medlem men blir då förnedrad genom att han ändå ska få företräde när det gäller sociala regler och blir ombedd att ”gömma” mig så att han får inkräkta på mitt privata utrymme. Innan dessa år separerade jag från barnens pappa. Oj, vad många det var som inte förstod. Och det fattar jag, för jag har dolt så mycket kring vårt äktenskap. Sista åren försvann han ofta & Luktade alltid alkohol. Sov bort dagarna. Jag bad om att sluta dricka. Han hade inga problem med alkoholen. Han har aldrig under 21 års tid presenterat mig för sina vänner. Aldrig velat ha mig med som sin ”plus 1” när jobbet bjudit. Han fick mig att bli osynlig.

Det har varit väldigt många komponenter som tillslut resulterade i att både kropp och hjärna ansåg att det bästa vore att försvinna. Jag trodde att barnen får det bättre utan mig.

Nu har jag en massa andra instanser jag ska ha kontakt med. Jag har frivilligt sökt mera hjälp. Så än så länge har jag inte gett upp, men det är en väldigt fin linje mellan att vilja leva och vilja försvinna. Men att lämna mina barn är såklart det sämsta jag kan göra. Jag vet att jag är en viktig del av deras liv, jag vet att de skulle må dåligt om inte jag fanns. De skulle växa upp o bli helt känslokalla, leva utan kärlek. Växa upp med att få höra hur dålig jag är.

Men jag väljer här att själv skriva om min psykiska ohälsa. För jag har inget att skämmas över. Jag borde skrikit högre om att jag mådde dåligt och behövde hjälp.

Varsågod o börja ringa runt o skvallra och prata om mig. För att snacka ner mig är ni många som gärna gör, men ingen av er är villig att minnas allt jag gjort, ställt upp med och vem jag egentligen är.

Många väljer att lägga all skuld på mig, där det handlar om att det är flera inblandade. Kanske borde man titta på den andra personen oxå, och komma ihåg vem som svikit ”vem”. Jag har gjort många fel. Jag har bett om ursäkt. Mer kan jag inte göra.

Jag är den som alltid ställt upp på andra. När folk behövt hjälp eller stöd i sorg har jag hjälpt att handla, varit där som sällskap, ofta åkt med på semestrar när den andra ”familjen” inte velat ställa upp. Jag har aldrig backat för en sekund, när andra biologiska familjemedlemmar inte haft några som helst problem med att säga Nej. Jag har alltid ställt upp med att passa andras barn, diska efter middagar, städa andras hem medans de vilar, duschar eller vad som. Jag har alltid varit den alla kan räkna med. Jag har aldrig bett om något tillbaka. Från den dagen jag & R fick vårt första barn så bestämde jag att jag skulle hålla ihop min familj. Jag skulle inte tappa greppet om min lilla ”kärnfamilj”, jag skulle inte gå i mina föräldrars fotspår. Det här är, inser jag nu, helt naturligt av mig att tänka, men i verkliga livet blev det inte hållbart.

Att separera är inget man planerar eller vet i förväg. Och tro mig, skulle jag tro att jag & R skulle kunna leva som ett par, då skulle jag välja det alternativet. För då skulle jag slippa så mycket skit från andra, så mycket av livspusslet skulle bli enklare, men jag vet att även han vet att vi har haft vårt. Och att tro att barnen mår bättre bara mamma & pappa lever tillsammans är inte sanningen. Det är en lögn som vuxna tar till för att förenkla och skjuta fram en separation och allt tungt jobb det medför. Barn märker när föräldrar inte mår bra ihop. De läser av varenda litet ansiktsuttryck, varenda ögonkast, varenda tonläge. Att separera var ett väldigt svårt beslut. Vi växte ifrån varandra. Istället för att växa med varandra och ihop, så växte vi ifrån varandra. Han tog mig för givet, och det är något jag avskyr. Att bli tagen för givet. Hela mitt liv har människor runt mig skitit i hur jag mår, tänker eller tycker, och bara struntat i att lyssna, eller ens se, på mig. När han gjorde det, viftade bort mina känslor, då dog något inombords. När han sa till andra ”äsch det är bara en fas, hon kommer snart ur det här, bara vänta ut” då kände jag mig så jävla oviktig. Faser har jag absolut haft i hela mitt liv. Men när vad jag känner inte är viktigt, då dör en del av min kärlek till den människan. Jag har gjort fel mot honom. Jag har bedragit honom. Jag har fått stå för det, skämts & bett om förlåtelse och vi hade så bra samtal om att vi ändå skulle fortsätta tillsammans. Han förlät mig. Bara veckor efter att vi gemensamt bestämt att satsa på oss så visar det sig att han ”ventilerar om allting jag gjort” med random tjejer via olika spelappar. Tjejer han sedan söker kontakt vid via snap. Där skickas bilder fram o tillbaka. Och det är inte första gången.. under vårat liv tillsammans så har han alltid pratat med andra tjejer. Så fort vi varit lite oense om något har han sökt upp andra kvinnor att beklaga sig hos. Inte minst även hos mina kvinnliga vänner. Flera gånger under våra 21 år så var det andra kvinnor som tröstade honom. Vår sista sommar tillsammans så var det en granne på landet. Jag jobbade och var inte där. Men hon var. Han har aldrig pratat med mig. Det är oxå ett sätt att bedra sin partner. Att ha en man som enbart vill vara nära och visa kärlek under alkoholpåverkan, vart tillslut en kränkning. Varför ville han inte ta i mig nykter? Sagt o gjort, vi har båda växt isär, undermedvetet, och det bästa vi kunde göra är att dela på oss. För mitt hopp är att om några år till, ha en fullt fungerande relation, och stötta varandra i vårt gemensamma föräldra”jobb”, vara glada för varandras framgångar. Vara trygga tillsammans just som mamma & pappa och alltid komma ihåg att vi levt ihop i 21 år, hur roligt vi haft & respektera den kärlek vi en gång känt för varandra. Jag vill inte ha smutskastning. Jag vill inte hugga honom i ryggen. Jag är enormt glad att han är pappa till mina barn.

Med det här inlägget vill jag bryta tystnaden som gäller speciellt för mammor som mår psykiskt dåligt. Som försöker hålla fasaden uppe utåt, fast inombords är så trasiga att det gör ont. Det måste bli okej att få må dåligt. Att få vara trött. Att få be om hjälp utan att bli utpekad eller skämmas. För är det något människor är duktiga på så är det att sitta med ”pekpinnen” i högsta hugg och döma andra. Värst är nog kvinnor & mammor. Fan vad elaka vi kan vara mot andra mammor. Istället för att räcka ut en hand pratar man hellre bakom en annans rygg.

Att ha barn är ett heltidsjobb. Att ha barn med diagnos är en prövning för psyket. Att ha fem barn är alltså ett heltidsjobb * 5. Och lägg på x-antal diagnoser… På det försöka jobba heltid. Själv ha olika diagnoser. Inte ha ett skyddsnät av anhöriga att ta hjälp ifrån.. Ja, ni kanske förstår vad jag försöker komma fram till..?

Jag älskar mina barn. Tro inget annat. Jag klagar inte på att jag har många barn. Jag är så glad för varenda ett. Men det betyder inte att det inte är jobbigt. Jag har vänt ut o in på mig själv för att skydda varenda ett. Jag har lyckats på flera sätt att rädda flera av mina barn från att gå fel väg. Jag har kämpat och krigar för deras rätt till stöd i skolan. Jag har skjutsat, ringt, bråkat & gråtit. Självklart har deras pappa kämpat han med, försöker inte framstå som någon jävla hjälte.

Jag har ett tungt förflutet. Jag kommer inte från en trygg uppväxt. Jag är ett maskrosbarn.

Jag har länge levt med ångesten, sorgen och allting inombords. Inte velat visa mig svag. Och bara det kräver enorm styrka. Tillslut orkade jag inte. Det blev övermäktigt. Jag ville ge upp.

Nu är jag ändå kvar. Jag gör allt i min makt för att ställa allt till rätta. Jag ska bli bättre på att prata. Jag ska säga ifrån. Jag ska sätta gränser för mig och jag ska stå upp för mina gränser. Aldrig mer tillåta att någon annan kränker mig. Värdesätta mig själv. Jag ska leva mitt liv för mig och mina barn. Jag ska leva för att en god relation till de omkring mig som jag behöver. Jag ska leva mitt liv. På mina villkor.

/ Johanna