~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Sommar, sol & rosé~

Nu har jag fått några dagar med solsken och värme! Jag som vanligtvis avskyr solen och hetta har njutit av att vara i solen hos mamma. Dock är jag kraftigt snorig, men vad gör det! Nässpray och lite rosé bubbel så känns livet lättare!

Allt strul som sker på hemmaplan är dagligt påminnande. Ni kanske tror att jag släpper taget om allt strul när jag flyttar ut, men det kan ni bara glömma. Redan på tisdagen, bara 2-3 timmar efter att den barnfria veckan började fick jag ringa till MM, börja inga runt till polare, söka, leta och vara jobbig. För att en viss annan inte ”vet” vad som ska göras..? Jag blir vansinnigt less på att känna att det inte finns ett samarbete som fungerar. Allt ska alltid hänga på mig, eller så blandas jag in. Missförstå mig rätt nu, jag gör min del för att det är min skyldighet. Men, när det är min vecka så behöver inte någon annan kopplas in för att ringa, jaga runt osv. Men när det är tvärtom, så hinner jag inte ens lämna hemmet fören jag måste styra upp saker. Eftersom jag drabbats av utmattningssyndrom och stressreaktion så är jag väldigt skör. Jag är konstant stressad. Jag mår inte speciellt bra. Jag kämpar på så mycket jag kan och lägger egentligen NOLL fokus på min egen återhämtning. När det var tvärtom, gjorde jag allt, för att göra en lugnare och mindre stressad varda för den andra parten. Varför kan inte jag få samma typ av uppbackning??? Är jag så jävla oviktig att man pissar på mitt psykiska och fysiska mående?

Jag behöver få ha ett lugnare tempo när jag är barnfri.. Jag behöver få slappna av. Kunna skita i telefonen några dagar. Ja, den här jävla telefonen som är en hemsk triggar.. Så fort den ringer blir tungan som sandpapper. Hjärtat stannar först för att sedan slå på i ett högre tempo.. Telefonen har blivit en skräck. För varje samtal innebär ofta ett måste, min hjälp, en syssla, en fråga.. Min kropp reagerar utan att jag kan kontrollera den. Och det är så jobbigt. Det tar evigheter för mig att koppla av efter att den ringt.

Igår, medvetet, lämnade jag telefonen hemma. Gick över till C, vi köpte pizza, kollade på film och bara pratade. Sen gick hon o bada, jag låg på hennes soffa och kollade på ”The theory of everything” om Stephen Hawkins.. Hon gick o la sig, jag kollade klart. Det var tyst. Det vart mörkt. Det var jag och teven och ingen telefon. Först var det sjukt jobbigt. Tänkte på mobilen konstant. Rädd för hur många samtal och sms som skulle finnas när jag kom hem. Vid 22:45 såg jag att INGEN hade försökt nå mig… Hur sjukt? Annars låter telefonen konstant. Men just när jag medvetet valt att lämna den, då är det ingen som sökt mig.. Det ändrades idag såklart. Nu är det full gång med att fixa, få ihop ”länkar” och jag avskyr det. Jag gör verkligen det!

Jag sitter o ser ut genom mitt fönster. Solen skiner. Jag vill sätta mig på ballen och njuta av solen. Men jag kan inte. Jag är så stressad redan nu. Har beställt rosé bubbel av en kompis. Jag vill ha bubbel för att få ner min ångest. Kanske kan jag skratta och le lite mera på riktigt då?

Jag är så genom trött. Sovit ganska ok inatt ändå, men vaknade med hjärtklappning och andnöd. Och ren och skär ångest för vad som ska ske idag..

Fy fan för allt just nu! Fy fan för att aldrig ha ett fungerande samarbete. Fy fan för att vara den som aldrig säger Nej och som bara vill göra det bästa för andra..

Kanske ska jag bli eremit? Kan man säga upp sig i ett halvår från allt ansvar och bo i en koja i skogen utan nätverksmöjligheter?? Nej, jag är mamma, den lyxen finns inte.

~Bara jag~

Nära på att ge upp~

Jag kämpar, jag vänder ut och in på mig själv för att få vardagen att gå ihop. Det är tungt! Det är ensamt och det är svårt. Men jag vet långt där inne att jag gör rätt.. Jag vet att i långa loppet är det här det bästa. Att bli ifrågasatt, att få blickar, vissa med sympatier andra med nedvärdering, är inget jag kan eller vill se just nu. Jag vill inte höra ett skit om min situation, ingen absolut ingen har med mitt liv att göra.

Vem jag är och vilka val jag gör är BÄST ENLIGT mig! Det är jag som lever i min kropp, i mitt huvud och i mina barns vardag. Jag har inte alltid värdesatt mig själv speciellt mycket. Jag har kunnat acceptera och bara gå vidare. Det finns många gånger under mitt 39 åriga liv som jag tagit skit som jag inte borde accepterat! När jag ser tillbaka hur jag då tänkt blir jag ledsen och besviken på mig själv. Oavsett vad jag gjort, så har jag all rätt att leva mitt liv med värdighet. Jag vill att varje dag i mitt liv ska vara värd att leva. Jag ska inte ångra något. Jag ska aldrig någonsin känna ”att jag accepterar” något, för att jag själv gjort fel någon gång. Det spelar ingen roll vad jag gjort eller vad Du gjort. Ingen annan har rätt att få dig att känna dig dålig. Låt aldrig någon annan få dig att tvivla på dig själv!

Vad är jag för förebild om jag inte själv tror på mig? Svaret på det är en ganska svag förebild.. Jag vill att barnen ska se att jag alltid försöker mitt bästa, ibland blir det ner bra, då får jag ta nya tag och försöka igen. Jag behöver inte besvara en ”dum kommentar” med att försvara mig eller vara otrevlig, jag besvarar med ett leende! Jag är så pass ”gammal” eller ”ung” i sinnet att jag vet vad jag vill, jag har visioner och planer, jag har nya drömmar och mål, jag kommer kanske inte ens klara av hälften, men vad gör det egentligen? Så länge jag lämnar den här jorden och vet att jag satt positiva och glada spår hos mina barn, och starka och goda värderingar och framförallt en tro på sig själva och att de vågar göra saker och testa på olika möjligheter, inte bara stannar i det ”trygga”, då har jag vunnit!

När något blir ohållbart, när något bara ger en större klump i magen, när spegelbilden inte längre tål att tittas på för att man mår skit, då har man två val. Antingen står man kvar och blir tillslut osynlig. Eller så tar man sig i kragen och gör en förändring. Det är två val. Det sista låter jobbigt, men det är det första alternativet som lämnar stora sår och ättika din själ. Du blir bara tom och svag. Att få kämpa är jobbigt. Det kräver En Jävlar Anamma & det är inte alla som har det. Men jag tror alla kan skaffa sig det! Genom att bara kämpa lite till & sluta komma med undanflykter.

Jag hade under ett tag undvikit min spegelbild. Jag orkade inte möta min egna blick. För i mina egna ögon såg jag att jag inte mådde bra. Jag kände inte att jag var nöjd och glad i min vardag längre. Jag kände skam över att jag bara stod och gjorde inte ett skit åt eller för min egna skull. Jag som alltid tipsar och hejar på andra, hade helt valt att blunda för det som var så tydligt precis framför mig. Min egna självbild. Som bara var otydlig och oklar. Det är inte den mamma eller kvinna jag vill vara. Jag vill se på mig själv och vara glad över vad jag presterar, att jag står för vad jag tycker och att andra inte kan påverka mig negativt. För jag kan sålla bort ”dumt”. Och behålla ”snällt”.

Jag försöker lära mina barn att:

Har man inget snällt att säga så kan man vara tyst!

Och det är fasiken bland det bästa jag hört och levt efter. Eller som Bamses Farmor säger ; Är man stor och stark måste man vara snäll

Det är oxå fina ord att ha i bakhuvudet. Människor är faktiskt mer ”rädda” eller avståndstagande till glada och snälla människor, för att de inte kan tro gott om andra. Då blir man en skeptiker och en pessimist.

Jag behövde verkligen skriva av mig idag.

Hade ett djävulskt bråk med E nu på kvällen. Hon vägrar sin sovis som hon tyvärr är i ett stort behov av, annars sover inte hon. Jag tror problemet är att det är flytande, ska nog kolla om hon inte kan få ta tablett istället, men det slutar med att hon tar i & skriker med hög o skärande vrål & jag går ner på samma nivå. N hade städat sitt rum, vilket är jätte bra, men när jag ser att tvättkorgen är överfull med skit från hans rum och diskbänken står full med intorkad disk från hans rum och sopor från hans rum står i hallen i en påse…. Då blir jag, nu i efterhand, otroligt arg på mig själv. Jag vill inte skrika eller bråka. Och idag var en sådan dag när jag blir så arg att jag vill ha sönder något. Kastade en ”pall” i plast i golvet sen ställde jag mig o putsade diskbänken i 180.. Tillslut la det sig.. Såklart. Det gör det alltid. Men mitt i allt, mitt i kaos, skrik, tårar & dumma ord, just där o då är det svårt att vara snäll.. Nu måste jag gå in till E och säga Godnatt o Förlåt..

•Är man stor måste man vara snäll•