Etikett: npf-familj

~Bara jag~

Cup, cup, cup & cup~

Jojjo

Tänk att Smarre nu ska börja spela 7-manna!? Så fort allt gått sen han började i laget. Han har utvecklats enormt och han växer inombords. Idag var en tuff Cup, men så lärorik och visst hade han kul!

ReymersCup 2022. Lidingövallen.

Det var en mysig dag med honom! Var 20:onde minut fick jag möjlighet att sitta ner o prata med honom på tu man hand! Det händer inte ofta när man har fem barn..

Hemma efter Cup’n brakade helvetet loss. Jag o tonåringen blir osams. Han trycker på varje jäkla knapp han kan och han gör det med ett leende. Pekar finger till syskonen. Får småsyskon att gråta. Kastar sönder kontroller. Han säger saker och jag likaså. Jag ångrar mycket såklart. Men i stundens hetta, det bara blir så.

Hämtade E från kalas kl 15, sedan hem o dammsuga o skura golv o hänga tvätt. Hämta Stora S vid 17. Hem o äta middag. Sen duscha barn och mig själv. Kolla lite tv, och så äntligen är det dags att be barnen gå och sova! Fick ca 20 minuter av total tystnad med bara mig själv. Då passade jag på att färga ögonbrynen. Att bara sitta o slappna av går ju inte. Så nu ligger jag i sängen, tårarna bränner efter bråk med sonen. Tröttheten av all stress. Andningen är väldigt högt upp i bröstet.. Men jag har iaf nyfärgade bryn 🤷🏻‍♀️.. Jo, jag hann boka en tvättid till imorgon oxå. Den passar in perfekt lagom till att jag har inskolningssamtal med Lilla S!

Att leva med adhd, ha barn med npf-diagnoser, där allas diagnoser är så olika men ändå lika, det är ett rent helvete. Det är omöjligt att förstå varandra, självklart är det så, ingen av oss förstår sig ens på sig själv. Det blir konflikter. Bråk. Hårda ord. Ångest & ånger för allt. Men imorgon börjar allt om igen o vi kommer fortsätta tjafsa och bråka. Är så trött på det här, vet inte riktigt hur jag ska göra för att komma ur de här bråken som blir. Det finns inget sätt att undvika eller parera. Jo, om jag aldrig gick in genom ytterdörren kanske..? Men det kommer inte hända. Inte så länge jag lever. Jag kommer aldrig att lämna eller överge mina barn.

Det har varit en otroligt snabb vecka ändå med barnen. Det har varit något nästan varje dag. Onsdag & Torsdag var det kast av gammal soffa och hämta nya soffan. Fredagen bara sprang förbi. Lördag promenad ner till sjön. Söndag Cup, Kalas, städa. Imorgon tvätta o inskolningssamtal. Tisdag ska jag åka igen. Snart fyller minstingen 6 år! Det ska vi såklart fira med pompa o ståt! Han vill verkligen ha riktig tårta på sin födelsedag och det ska han självklart få! Han som väntar så tålmodigt på sin födelsedag. Alla storasyskon fyller i april och han är sent på året. Men nu är det snart hans tur!!

Ska ta och försöka få kontroll på andningen nu & läsa bort alla tankar.

Godnatt vänner!

~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Nä du ligger ner o kvider, finns det alltid någon~

Jojjo

~dom vill sparka dig lite extra så att du inte glömmer bort hur dåligt du redan mår!!

Det är faktiskt sant! Idag blev jag så förnedrad av den som ska ha hand om min ”trauma/ptsd” behandling. Han sa fint, att han inte ville framstå som ”nedlåtande” men han sänkte all min sista självkänsla och ork så pass att jag just nu känner att livet , på riktigt, är meningslöst. Hade jag inte, poängterar INTE, haft barn, hade jag gett upp det här livet för länge sen. Varför i helvete ska jag leva om jag inte kan få den hjälp jag behöver när det behövs? Är jag mindre viktig och mindre prioriterad hjälp/behandling & vård just för att jag har fler barn än 2? För tydligen, om man har barn, som blir sjuka o du måste boka av ett besök, i mitt fall är det 4:ta barn, som ”kan” bli sjuka, och ställa till det med mina inbokade läkarbesök, då är JAG inte längre prioriterad behandling. Nä, då ska jag förklara mig, typ be om ursäkt, för varför jag inte kommit på de besök jag haft, o varför de avbokats.

Herre min jävla gud, att stå o trampa på någon som bönar o ber om hjälp, som NU har den uppbackning i form av barnvakt mm som krävs för att kunna gå en fullständigt traumabehandling, och får mig att känna mig ännu mera värdelös, fast jag förklarar exakt hur det varit, och hur det är nu, och att jag inser NU FÖRST att jag inte klarar av allting själv. Det är ett stort steg för mig. Jag har alltid försökt att klara allting själv. Aldrig bett om hjälp. Alltid ansett att mina problem enbart är mina o att andra inte ska blandas in, med andra ord har jag ALDRIg bett om hjälp. Nu fattar jag att jag måste be om hjälp. Jag måste ha ett nätverk runt mig för att klara av mitt egna psyke.

Allt som hänt, alla onda minnen, allting som bara växer sig mörkare inombords just nu, är övermäktigt. Jag har ingen glädje kvar. Jag känner verkligen att livet är meningslöst. Alltså MITT liv. Jag lever enbart för mina barn. Jag vill inte lämna dom men jag tvekar enormt på mig själv som mamma o undrar ibland om det inte vore bättre om jag bara inte fanns. Jag orkar bara inte längre & idag bekräftades den känslan ännu mer, att jag, som mamma till många barn, inte är något psykiatrin vill satsa på, just för att jag kanske behöver boka av besök pga sjuka barn. Alltså får en kvinna, mamma, inte ha barn som blir sjuka, för då är du inte i behov av behandling? Eller?

#primaliljeholmen #traumabehandling #ptsd #utmattningssyndrom

~Bara jag~

Ej kunnat blogga~

Jojjo

Haft en del problem med högerhanden efter operationen. En hel del smärta. Tog bort stygnen i tisdags och min läkare var inte nöjd med resultatet, läkningen eller mitt känselbortfall. Så fick ny tid i slutet av månaden för att följa upp.. S u c k !!!

Min mamma har skaffat mig en ny liten fyrbent syster. Michonne flyttade in i torsdags. En väldigt valpig och helt tokig men så underbar liten tjej, en Shelty, som mamma alltid velat ha. Den där lilla saken ger mig huvudvärk, sönderbitna tår och så många skratt.

Snott mitt bandage och ”leendet” är stort
Pälsbollarnas knäppaste

Sigge har tappat sin första tand idag. Nu blir även han stor!! Ebba var hos tandis i tisdags morse och drog ut en mjölktand som fått en fistel som gav henne ont när hon tuggade. Så inatt kommer Tandfen 🧚

Efter att ha lämnat trollen imorse åkte jag till mammas jobb. Satt där fram till 10:30 och pratade och grät, verkligen ventilerade och bara slängde ut mig allt jag känner, rädslor, tuffa beslut, misstankar.. För morgonen här hemma var så himla hemsk. Riktigt otrevlig.

Strax innan det var dags att hämta trollen så fick jag ett ryck och rensade och dammsög under soffan. Det var alldeles för länge sen jag gjorde det. Och jag är ganska ensam om att tänka ”GROVSTÄD” här. Torkade av bänkar, speglar, toaletter, målningar runt dörrar, lampknapparna & fönsterbleck. Sånt som egentligen behöver göras minst 1 gång i veckan för att det aldrig ska bli några dammlager.. En sån liten grej kan lyfta luften i lägenheten massor. Att slippa se DAMMET flyga runt!

Nä, nu ska jag ta o sova. Ny dag och nya utmaningar & möjligheter väntar!

Ta hand om er!

~Bara jag~

Letar nytt~

Jojjo

Jag har bestämt mig för att söka mig vidare i livet. Jag tror det är det bästa för mitt egna välmående. Att typ börja om, testa något nytt.

Jag vet att jag är en person som lätt blir uttråkad och känner ”nu kan jag det här” och då måste jag hitta nya utmaningar.

Nu dök mitt drömjobb upp. Klart som fan att jag sökte det! Men jag är ganska säker på att jag inte kommer få det, men jag måste ju iaf försöka. Jag borde egentligen ”sitta ner i båten och komma igång ordentligt efter min långtidssjukskrivning” men när drömjobbet dyker upp, en tjänst som sällan blir ledig, då måste jag ju bara söka den! Sagt o gjort, så fick det bli!

Kväll på Det sjuka huset idag. Jag stod som vanligt inte på tavlan, känns så otroligt ”ovälkomnande” när ens namn inte är med bland kvällspersonalen. Men jag hittade lite jävlaranamma och tog för mig själv och klev in i Blå grupp. Blev en trevlig kväll, fanns en del att göra och tiden gick fort. Även om jag kan hamna i en känsla av helt tom i huvudet, helt utmattad, ångesten kryper i huden, man jag kämpar ändå på. Livrädd för att det ska smälla till igen, men jag kämpar verkligen så mycket jag kan.

Imorgon är det kväll igen.. De hade lagt mig på tisdag oxå, men där satte jag ner foten.. 4a pass i rad/4a dagar i rad när jag precis kommit tillbaka från långtidssjukskrivning, med en paus dag på onsdag för att sedan jobba torsdag, Nej, där räcker det. Måste fixa hjälp att hämta barnen på torsdag, men tisdagen tog jag bort. Jag kommer krascha helt igen annars. Blir snart jag En patient själv på Det sjuka Huset!

Så trött. Så tom i huvudet. Ändå tiotusen tankar som snurrar.

Over and out 🤦🏻‍♀️

~Bara jag~, ~Härligt~

En riktigt bra dag~

Jojjo

Det har varit tufft senaste dagarna. Jag har varit stressad, rädd, orolig så pass att jag mått illa.. Känslorna har inte alls varit i balans.

Igår gjorde jag, eller genomgick, något som för mig blev som en inre seger.. Jag gjorde det som är bäst för mig. Hur jobbigt det än är, hur psykiskt påfrestande det än är, och framförallt en påminnelse om en förnedring som måste upprepas för att jag ska känna att jag gör rätt. Gör rätt för mig!

Idag kom Ryggraden hit. Med CaffeLatte! Och hennes sjuka tankar, ompacknings-mani, påsar osv. Min Crazy BagLady! Vi fixade klart uttunningen av hennes långa o lockiga hår och sen färgade vi underhåretbi en fantastiskt läcker ”stålgrå/blå” färg. Gjorde även som en ombre i topparna i övre håret. Eftersom hon är så ljus vanligtvis så ploppade hennes ögon fram, de blir typ turkosa när hon färgat åt det mörkare hållet. Så fantastiskt vackert!

Tessa! Ryggraden! Crazy BagLady!

Efter att håret var fixat och massor av kaffe drog vi en snabbis till Dollarstore.

Snabbisen blev bara 2 timmar i butiken! Jag har nog aldrig gått så länge inne på DS!!

Hittade en poster. Den är så himla enkel egentligen, men just den enkelheten tilltalade mig massor. Jag ser något i den som berör mig. Den ger en känsla av kärlek, oskuldsfullhet, omtanke o vördnad, baket, ärligt, respekt, värme.

Varför känner jag så starkt för motivet..?

På fredag fyller min Brorestor 45 år! Mamma har handlat lite så vi ska fixa lite plockmat och fira honom. Ska bli trevligt!

Nu ska jag krypa ner o läsa om Psykopaten Silfverbielke. Imorgon ska jag upp vid 9:o för att möta mamma o handla o sedan ska jag skjutsa min vackra dotter till ett möte.

Alltid massor att göra, oavsett min vecka eller inte.. Men, jag klagar inte. Jag vägrar klaga över hur mycket extra tid jag får med mina barn. Det bästa jag skapat, det viktigaste i mitt liv. Därefter kommer min Ryggrad! Utan henne; ingen H a N N a..

AttAtt kära läsare! Tack för titten! Hopps vi ses igen!

Kram! Kyss! Kärlek! Respekt! Hänsyn! Ödmjukhet!!

~Bara jag~

Del/heltids mamma~

Jojjo

Senaste 4 veckorna har min äldsta son bott med mig. Och jag är inneboende hos familjemedlem pga pågående stambyte på hemadressen.

Så han bestämde direkt att han ska bo med mig. Jätte mysigt såklart. Speciellt de veckorna när det inte alla barn hos mig. Får lite kvalitetstid med honom som varit sällsynt senaste 2,5 året.

Och jag tror han behöver mig just nu. Han har utvecklats så mycket på egen hand och egen styrka. Han har brutit ett beteende helt självmant, bytt ut det umgänget som enbart var problem och fel för honom. Börjat hänga med bra kompisar igen. Han är Negativ på de testerna han tagit. Och detta har han gjort själv. Dock har han drabbats av sjuk ångest med inslag av panikattacker. Jag kämpar med att BUP eller Mini Maria ska hjälpa honom med ångestdämpande medicin, men som väldigt ofta vill alla olika myndigheter skicka remisser fram och tillbaka. Från att ALLA kände en sådan oro kring min son, till att ingen av hans läkare där han är inskriven vill hjälpa honom. Nu när han verkligen behöver det som mest. Han har visat att han vill förändra sig själv. Han har bevisat att han kan. Nu när andra symtom uppträder och han behöver deras stöd på annat sätt då blundar de och skickar remisser hit & dit.

Om två veckor ska han tillbaka till TB-skolan. Då har han gått 4 veckor på Skolakuten och det har varit så bra för honom. Han har lärt sig räkna matematik, han älskar visst att läsa böcker, han går sina dagar, han jobbar varje lektion, han har ett fantastiskt stöd av mentorerna och kuratorn där. Det har höjt hans självkänsla och NOEL har fått bevisat, både för sig själv och andra, att han k a n massor, med rätt stöd och tålamod. Och att jag har ett barn som gillar att läsa böcker, det var en ”aha-upplevelse” så nu måste jag införskaffa böcker som han gillar. Jag är stolt!

Min oro kring att gå tillbaka till TB är mest kring hans ångestproblematik. Skolan är mycket större. Många många fler elever. Flera störande moment. Mera vänner.

Varför gör sjukvården kring ungdomar med NPF diagnoser så här? Att avsluta en medicinsk behandling kan de göra på 2 sekunder, men att stötta och vara snabb med ny medicinering när det är akut, då sker ingenting. Jag vet inte hur många gånger jag pratat med BUP. Och Soc via MM, sköterskan på MM, vanliga Soc. Även kopplat in primärvården i det här. De är villigare och mer taggade att hjälpa än vad sjukvården som ska vara anpassat till hans diagnoser är… Sjukt eller??

Idag har jag och Pigglet tvättstugan. Nu väntar vi på sista maskinen som ska hängas, sedan ska allt torka och vikas. Ska köra ner Piggis, Ziri och rena kläder till pappan vid 16-17 tiden. Pigges dagis ringde idag och frågade efter honom. De har saknat honom under veckan. Han har haft envis o jobbig hosta så jag har haft honom hemma. Så länge han inte springer så hostar han inte, men på dagis kommer han att hosta, just pga lek o rörelse. Men imorgon ska han få träffa sina kompisar igen. Tror han längtar.

Jag vet inte vad jag ska göra under min lediga vecka.. Men borde försöka ta mig till Vip och byta däck på bilen. Trött på pyspunkan nu. Måste åka o pumpa däcken var tredje dag ungefär. Tröttsamt i längden. Har värsta snygg-däcken liggandes så nu ska de få hotta upp min sketna gamla S80. Dock tror jag inte den håller ens året ut. Den har börjat strula när man startar, instrumentbelysningen lever sitt eget liv, hastighet-bensin-värme mätarna lever sitt egna liv och kan börja dansa HipHop rätt som det är. Så ny bil behövs. Trodde jag skulle vara prioriterad till förtur på köp av en bil, men icke sa nicke. Jag trodde nog att man tycker att barnbarnen är viktigast och då även ha en bra och säker bil. Så nu får deras pappa köra och skjutsa, ta läkarbesöken och möten som kommer. Jag kommer stå utan bil och kan då inte åka på möten osv. Någongång kanske jag kan låna bil av min mamma, men då hon jobbar och inte är pensionär så är det väldigt svårt.

Kollat begagnade bilar, men känns väldigt otryggt att köpa av främlingar när jag vet vad det jag kunnat köpa.. Men men, sånt är livet.

Man ska inte separera, för gör man det så är man inte så viktig längre. Även fast man är mamma till barnbarnen och har en bra relation med sin ex-man. Nope.. Nu lär jag väl inte vara välkommen att Fira Jul med familjen längre. Nu är det min vecka under Jul så jag får helt enkelt skapa nya traditioner. Jag lyckades ganska bra med Midsommar, barnen var iaf nöjda och glada även om det var annorlunda från vad de är vana vid. Så jag kan fixa en JUL oxå!

Nu gick larmet för tvättstugan!

Tjolahopp och Hej!

~Bara jag~, ~Dagligt~

PBM Globen~

Jojjo

Då var det tredje besöket på PBM. Idag läkare. Känns mindre hoppfullt efter dagens besök, det är så många faktorer som gjort att jag kraschat att ”jag” inte platsar någonstans. Hur kan man bli ”sjuk” men inte kvalificeras in på någon form av behandling eller rehabilitering? Vad ska jag göra för att komma tillbaka?? Om det inte finns någon form av terapi, behandling eller något program som vill hjälpa mig att få rätt verktyg och stöd för att hitta Johanna igen, vad gör jag då?

Motgångar är till för att besegras, det är ju prövningar som behövs för att klara av livet, men när jag nu är helt vilse, och verkligen behöver hjälp att hitta tillbaka, men på egen hand är det övermäktigt, hur blir jag då ”hel” igen?? Jag har aldrig varit den som ger upp. Jag har alltid varit väldigt driven och driftig. Jag har ”rest” mig upp så många gånger och kämpat mig tillbaka till dit jag vill, men nu är kämpaglöden bortblåst. Orken är slut. Psyket vill inte samarbeta. Tårarna tar över. Ilskan tar över. Vet knappt vem jag är längre…

Jag ser inte fram emot onsdag. Förväntar mig ett nytt bakslag..

Däremot verkar de vara inne på att kanske erbjuda mig Trauma behandling. Via en annan enhet då, och det känns ganska bra. Min Ptsd har aldrig blivit behandlad, så det kan absolut vara viktigt att ta tag i. Men jag vill ha mer.. Smärtbehandling verkar oxå vara aktuellt.. Låter även det bra. Men jag vill verkligen ha Gruppbehandling med andra med utmattningssyndrom. Jag vill känna någon form av gemenskap och kanske lättare förstå och acceptera att alla kan drabbas av utmattning. Jag vill se hur andra lever och mår, få en acceptans till mitt egna tillstånd. Just nu lever jag med en ”skam” över att må såhär. Jag fattar inte hur min egna kropp o knopp kan svika mig. Varför samarbetar inte huvud, hjärta och kropp med ”mig”..? Men jag släpper det här nu, för stunden.. Bara vänta tills på Onsdag!

I Lördags var vi i skogen. Hittat röda trattkantareller och svart trumpet!! Några få gula kantareller fanns med, men så himla små. Det vart ca 3 timmar i skogen, välbehövligt. Barnen älskade miljöombytet. De somnade som små stockar på kvällen. Jag har fått värsta träningsvärken i låren av allt klättrande och knäböjande. Saknar att träna även fast det just nu gör ganska ont. Jag o E stekte svampen på kvällen och hon stod o åt massa svamp när det var klart. Kul med ett barn som gillar svamp!!

Den här veckan är alla i skola och på dagis, förutom Stora S. Nu är det hennes tur med förkylning. Förra veckan var det de 4:a andra, nu hon. Och hon blir ju så himla supersjuk när hon blir förkyld. Hon har beställt ett Corona test som kommer inom 1 timme. De andra var negativa, så hon är nog det oxå, men lika bra att testa då FHM rekommenderar det.

Nästa vecka börjar stambytet här. I 5 veckor ska de hålla på hos oss.. Jag kommer ta katten med mig o bo hos mamma. Barnen får vara där med mig varannan vecka. Stora S och jag har planer på att börja fixa hemma efter stambytet. Ska köpa färg från rusta o börja måla om väggarna. Skiter i tapeter. Väggarna är så äckliga och fula, samma tapeter som suttit i 25 år. Aldrig omtapetserat. Linoleummattorna är fläckiga, hål på flera ställen, aldrig utbytta de heller. Men jag tänker fokusera på att måla om i M’s rum och N’s rum, sedan hallen, men där funderar jag på tapet. Sedan ”mitt” rum. Till köket tänker jag satsa på bättre färg, som man kan torka av. Det kommer ta sin tid att få ordning, men när jag verkligen vantrivs av hur FULT det är hemma, då måste något hända.

Så senare i höst blir det några ”vinkvällar” med Tessa så får hon hjälpa mig med att spackla o måla! Kan bli som en ”terapi” kanske. För mår jag bra hemma, kanske psyket hakar på oxå..? Kan alltid hoppas..

Nu har jag sådan sjuk smärta i armar o nacke, så måste sluta blogga..

Ta hand om er! Glöm inte bort att älska massor och se till att få den vila och uppmärksamhet just Du behöver! Ge komplimanger!

GoodBye!

~Bara jag~

Hösten är här~

Jojjo

Med förkylningar och allt vad det innebär…

Jippie, hann bara komma hem från en underbar utlandsresa med så mycket skratt och god mat, sällskapsspel, promenader, bad och så många fantastiska minnen för resten av livet. Minnen med så mycket glädje som jag kommer titta tillbaka och leva på länge. När hösten nu är här, när jag känner mig lite låg, då kommer jag att ta fram dessa ljuspunkter från Gran Canaria och Playa del ingles och bara le.. Jag hade en väldigt mysig vecka!

I fredags var jag på kräftskiva! Säkert den enda kräftskivan för i år. En väldigt spännande blandning av människor, den ena mera annorlunda och unik än den andra. Men kul var även det!

I söndags kom jag återigen hem till mina barn! Efterlängtade små ansikten och varma kramar av mina små troll! Vi satt mest tillsammans o kolla på tv och pratade! Och åt godis 😆

Idag blev det vabb.. Alla tre små är förkylda med nysningar, hosta, feber och röda kinder! Ungefär som varje år vid skolstart! Dessutom med ytterligare 1 litet skolbarn! Ebba gjorde entré i 6 års för bara 2 veckor sedan och är redan förkyld! Max är det likaså och Sigge med. Noel kom hem med huvudvärk men efter en Alvedon, lite vila i vatten så mår han iaf bättre. Så här har vi bara suttit inne idag. Barnen fick massa skojiga leksaker från grannarna på 4:an igår så de har underhållit sig själva med nya saker. Jag har tvättat och legat på soffan mest faktiskt. Pratat i telefon med PBM, MM osv. Fått lite praktiskt gjort om man säger så. så den ”friskaste” här är Sara.

På onsdag börjar utredningen på PBM, var tvungen att boka om idag pga barnen, så då flyttade vi även tisdagens tid. Så, snart, sätter även den biten fart. Ska bli skönt att komma dit, förhoppningsvis blir det som jag vill oxå..

Nu blir det att kolla tv med trollen, innan sängen ♥️

~Bara jag~

Att leva med PTSD~

Jojjo

Jag har haft PTSD ända sen ganska ung ålder. Den har dock aldrig behandlats eller blivit uppmärksammad förren jag i vuxen ålder utredde mig för Adhd.. Då märkte läkaren snabbt att jag har ganska stora trauman i bagaget som på verkar mig väldigt mycket. När jag nu även fått Utmattningssyndrom, så gör sig PTSD’n till känna. Jag har både fysiska och psykiska symtom. Det värsta är nästan värken i huvud, nacke o axlar. Samt att jag är extremt lättskrämd. Ljud, mobilsignal/meddelande signaler, får mig att rycka till och få panikkänslor. Oväntade ljud, eller som att någon går om mig i matbutiker eller på gatan, kommer bakifrån då alltså, kan få mig att skrika högt och bli livrädd. Det här är extremt jävla jobbigt, och människor måste tro att jag är helt galen. Jag sover inte som jag ska. Jag har vidriga mardrömmar. Ibland låser sig min röst, jag kan inte få fram ett ljud, det är som att hjärna och tunga inte vill samarbeta med varandra. Jag känner inte igen mig själv. Kan titta i spegeln på min egna spegelbild och undra vem är hon i spegeln med helt kall blick, munnen som ett streck, ingen glöd eller glädje i ansiktet.. Vem är hon?

Jag mår väldigt väldigt dålig av att ha PTSD, Adhd, utmattningssyndrom. Adhd släpper eller stänger aldrig av min hjärtverksamhet, utmattningen gör mig totalt slut, bara av gå ut med sopor eller försöka komma på middagsmat.. PTSD har gjort mig skakig, alltså mina händer skakar konstant, värken k huvud och nacke är vidrig, lusten att höra något finns inte, inte något är roligt. Jag är kall och avstängd. De här tre diagnoserna är inte ultimata att ha samtidigt. De vill inte jobba hand i hand och motarbetar varandra ganska intensivt. Har äntligen fått remissen skickad till BPM o hoppas innerligt att de vill ta emot mig. Ge mig en chans att få min hjärna o kropp under kontroll så att jag kan bli mig själv igen.

Jag är glad att jag är singel, och slipper visa eller ta hänsyn till någon annan varannan vecka. Jag har bara mig själv att tänka på just nu. Även om det oxå är ansträngande.. Livet är bara inte så kul just nu..

Jag har en hel del arbete som ligger framför mig, det kommer bli tufft, men förhoppningsvis kanske jag kommer må bättre. Nu är det knappt 19 dagar kvar tills jag ska rehabiliteras i solen och det ser jag fram emot massor. Även om glädjen inte är vad den borde vara. Men det blir bra. Det kommer bli okej allting. Jag måste bara låta allt få ta sin tid.

Bara det här inlägget gör mig helt slut. Känns som att jag sprungit ett maraton. Kroppen är helt svettig, pulsen har gått upp, svetten rinner och ögonen värker. Ska försöka dricka lite vatten och sedan blunda en stund.

Ta hand om er ♥️

~Bara jag~, ~Familjen~

Söndag den 2 maj~

Jojjo

Redan majmånad.. Det går bara för fort just nu.. Mamma fyller 63 om några dagar. Känns väldigt skönt dock att mina aprilbarn fyllt färdigt för i år.

Jag vill ha en fest när jag fyller ”DENFÖRBJUDNAÅLDERN” och har planerat att ha ett gemensamt party med min numera MYNDIGA dotter. Har under ett år suttit och tänkt och fnulat på hur jag skulle vilja ha vår fest. Men så kom det här äckliga Corona och satte käppar i hjulet för allt. Men jag hoppas ändå på att vi kommer kunna ha fest. UTOMHUS givetvis och under en varm sommarmånad. Nu kommer vi behöva begränsa antalet inbjudna, så vi kommer nog få välja bort barn som inte är helt självgående. Med andra ord så ingen under 15 år. Vilket känns så tråkigt egentligen, fast samtidigt är en FÖRBJUDNAÅLDERN-fest inget för barn och ungdomar som egentligen. Det ska vara 💯 fest, party, skratt, alkohol & musik, och då är ju åldersgruppen lite äldre.

Jag har haft en plan, att festen ska ha olika teman, vilket betyder att alla som får en inbjudan ska följa ett visst tema att klä ut sig efter. Inbjudningskorten visar vilket tema som gäller. Nu kanske det inte kan bli så, men tänk vad roligt det skulle vara om det gick att genomföra??? Jag har flera karaktärer jag skulle vilja vara, bla :

  • Groot
  • Harley Quinn
  • Gamora

Men nu tror jag inte det kommer bli möjligt, men kul hade det varit. Å andra sidan, har man för en gångs skull tur med vädret så skulle det vara svårt att vara helt grön och få sminket att sitta kvar.. Skulle se ut som en urvriden disktrasa efter någon timme bara..

Jaja, det är iaf kul att drömma och tänka, även om det inte blir av. Jag måste ju hitta något att se fram emot, och då får man tillåta sig att drömma lite..

Just nu sitter jag i soffan och kollar på repriser av ”Sommarlov” med E & S. M är hos M och leker. N är otroligt nog (kors i taket) på väg hem. Har inte sett honom sen i fredags vid 15:45. Pratat med honom, Ja, men inte träffat honom. Får hoppas att jag får ha hans sällskap i några timmar idag. Imorgon ska jag skjutsa till skolan, på tisdag skjutsa till skolan och sedan hämta honom för möte i TP.. Och där slutar min fysiska vecka. Så jag har träffat honom sammanlagt 6-7 timmar på 7 dagar. Känns otroligt tungt och ledsamt i hjärtat.

Det är bara kämpa på. Ligga på och aldrig låta styrkan och kämpaglöden helt dö ut. Då är det kört.. Även om jag gärna vill ge upp, så får jag inte tillåta mig att göra det, för ger jag upp är det nästintill OMÖJLIGT att hitta styrkan att bygga upp en ny kämpaglöd.. Så bara hålla ut och hoppas att om några år är den här tiden ett grått minne som vi överlevt..