~Bara jag~

En vecka utan barnen~

Japp, nu är det barnfrivecka, på gott & ont. Även om mina kids är de jobbigaste, högljuddaste, busigaste, tjurigaste, hormonstinnaste, lataste då är de mina barn som jag är utvald att få vara mamma till och jag tycker det är jobbigt att vara ifrån dom. När den här veckan börjar lida mot sitt slut, typ söndag/måndag då längtar jag massor efter alla mina trollungar!

Även fast jag bråkat järnet med min tonåring imorse. Och om jag varit känd för att vara morgontrött och haft (har) ett dåligt morgonhumör så är min tonåring 100% värre. Aldrig mött en människa med så hemskt humör och så mycket ilska och aggressivitet på morgonen. Jag har testat silkesvantar på morgonen, lågaffektivt bemötande, kärleksfull röst, att gå in och skrika, klappa händerna, beröra mjukt ovanför täcket, hotat och gnällt, och det blir exakt samma respons från honom oavsett vilken taktik jag utövar. Alla gånger är det Jag som gjort fel. Jag som inte väckt honom, Jag som inte gjort rätt. Och i det långa loppet, så är det här orimligt och väldigt tröttsamt. Så bort bråk idag, eskalerade till sparkar och slag i dörrar, saker & inredning flög, målbrotts-rösten skar och skrek, svärord utdelades & hat.. Hat hat hat! Men även om det var hemskt, så tog tonåringen tillslut sitt förnuft till fånga och sa Förlåt! Det är stort! Det är ett tecken på att en förändring är på gång och en vilja att göra rätt och att faktiskt inse att personen själv är den som gjort fel.

En tonåring har skyldighet att själv ta ansvar för att lägga sig i tid, ställa alarm på mobilen/väckarklockan och att gå upp när larmet går. Det går inte att curla & dalta hur länge som helst. I hur många år som helst. Och många, väldigt många föräldrar skyller på diagnoser. Men alla diagnoser har både styrkor och svagheter. Det går att använda och vända vissa av de sämre sidorna hos en diagnos till något som kan bli en styrka. Det handlar mycket om personen med diagnosen. Att den ska vilja ändra sina sämre sidor. Att våga ta ansvar och även vara medveten om att det kan gå åt helvete ibland men ändå fortsätta försöka att ändra sig åt rätt håll. Det här gäller egentligen alla människor, alltså även normalstörda människor, men vi med diagnoser har lite mera motstånd när det kommer till förändringar. Men det går, bara man inte ger upp. På sikt blir det alltid bra.

Nu väntar jag in bästa T för en tur i fästingskogen! Hoppas regnet bidragit med lite fart bland svamparnas tillväxt!

Ha en fin dag!

~Bara jag~

Förändringarnas tid~

Nu står jag inför nya och främmande utmaningar. Hur kommer jag fixa allt ensam? Det är vad jag tänkt mest på. Men sen kom jag på att jag har gjort mycket ensam ganska länge, samtidigt har jag lagt fel energi på irritation och konstant klump i magen. Ångesten har ibland legat utanpå, så högt och nära att jag nästan kunnat ta på den.

Igår blev vi särbos. På riktigt. Jag fick ta allt med barnen själv, R ”visste inte vad han skulle säga”.. Lite konstigt då när han tänkt lämna mig har dt aldrig varit några svårigheter att prata med barnen. Visst, jag fattar att man tar saker olika hårt vid olika tillfällen i livet. Jag fattar det. Men att lämna allt till den andra vuxna är inte sjysst. Nu gick allt bra. Barnen fattade mer än vad jag förväntade mig och det har nog inte varit allt för ”främmande” eller oväntat. Hårdast tar nog R det, och det är självklart att jag känner med honom. Jag blir ledsen över att jag gör honom ledsen. Det känns i psyket & hjärtat. Men jag måste börja tänka på mig. Hur jag själv ska orka och hur jag vill ha det. Det finns inget värre än föräldrar som håller ihop endast pga sina barn. Jag tror inte det är en hållbar lösning.

Nu börjar vi såhär, som särbos, med varannan vecka ansvar för barnen i deras hem. Jag får flytta ut när han flyttar in. Kanske kan vi äntligen hitta tillbaka till att kommunicera med varandra som vi gjort förut. Vi kommer aldrig komma ifrån varandra ändå. Vi har alltid fem fantastiska barn tillsammans som vi gemensamt ska göra vårt yttersta för! Jag hoppas innerligt att han känner samma sak när det gäller barnen.

Nu är det fokus på att hitta lugnet och tryggheten hemma. Att barnen ska känna att det fortfarande är tryggt och skönt att komma hem, fast med en boendeförälder i taget. Han behöver dock lite mera tid att hitta sig själv och få tid att acceptera hur det nu kommer att bli. Jag önskar oxå att han hittar sin styrka och kommer må bra i sig själv. Jag vill inte honom något illa alls. Men jag tror att det är bra att han får börja själv och bygga upp sig själv igen, hitta sitt egna inte lugn och jobba upp sin självkänsla för att kunna ge mer av sig själv till sina barn.

Jag mår bra. Jag känner inte av klumpen i magen lika mycket. Jag känner mera harmoni i mig själv och känner mig stark som mamma. Jag vet att allt kommer att bli bra. Det kommer att bli bra för alla i vår familj.

Vi är fortfarande en familj, men en ”ny & modernare” familj med olika boenden och vi är nu en varannan vecka-förälder, men fortfarande ett gemensamt hem för barnen har sin trygga punkt.

Idag beställde min chef ett provtagnings kit till mig för ”personal”. Så fort jag fått svar & är jag negativ får jag återgå i tjänst så förhoppningsvis kan jag jobba helgen. Är jag positiv så är det bara stanna hemma tills jag är symtomfri.

Nu ska jag titta på ”Jakten” på HBO innan jag ska hämta barnen och sedan förbereda middag.

Måste dock bara slå ett slag för Lidl! Jösses, jag har handlat frukost– för hela veckan, flingor, youghurt, bröd & mjölk & risgrynsgröt, middag– för tre dagar, frukt-för tre dagar, kattmat/hundmat för 1 vecka för sammanlagt 430:-. Då är vi ändå 6 personer här & två djur! Det är sjukt vad bra priser Lidl har! Hade jag köpt samma mängd på mitt lokala ICA hade summan blivit över 1000:-!! Det är enorm skillnad! Känner mig riktigt nöjd med mina inköp, och att vi har mat för veckan.

Så, ha det fint!

Divan hälsar 👌🏼