~Bara jag~

Typiskt mig~

När jag väl får den här lilla extra energin försöker jag alltid använda mig av den till max..

Så idag, extra energi, fram med dammsugare och dammsög alla 114 kvm, sen skura golvet i tre omgångar. Nu jäklar ska jag överraska min lilla mamma så hon ska känna sig avslappnad när hon kommer hem.

Sen tänkte jag att damma av bokhylla, bord & våttorka dörrmålningar är alltid en trevlig överraskning! Började med bordet i vardagsrummet. Kände på mig att det skulle bli något knas, såklart blev det det! Jag välter min kaffekopp! Över mitt ciggpaket! Kaffet flödar över hela bordet, dränker mina cigg och ner på det ny tvättade golvet! SUCK!! Morr!! Fräs!!!

Bara torka och torka och svära en hel jävla ramsa. Tårarna började bränna, varför ska det alltid bli extra jobbigt att försöka göra något bra??

Tillslut fick jag ordning på mina känslor och dammade av bokhyllan med. S n dog min extra energi. Så nu är det kolla på Young Royals säsong 2, dricka några liter vatten & de om jag kanske hittar mera energi senare idag.

Det var iaf den här början på den här veckan. Må den sluta bättre!!

Ha det!!

#utmattningssyndrom #ptsd #adhd

~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Tråkigheter~

Kortslutning ( i mitt huvud)~

Fy helvete vad allt jävlades med mig förra veckan. Det började på tisdagen, jag skulle besikta bilen 14:30 innan jag skulle hämta tre små troll och min mammavecka började.

Noel kom direkt upp till mig hos mormor efter skolan och skulle åka med o besikta. Jag föreslår att vi ska ta en lunch innan på McDonalds. Vi går ner till bilen vid 13:30.

Då är min bil INPARKERAD av arbetarna i huset bakom mamma. Alla är från polen, Ukraina & Ryssland så ingen pratade svenska. Noel sprang o letade efter någon i huset som kunde flytta på bilen. Cattis kom åkandes så även hon började leta efter någon som kunde hjälpa oss.

Hur tänkte han här liksom…

Jag blir VANSINNIG! Klockan blir 13:55 och fortfarande ingen som förstår vad vi säger och ingen som kan hjälpa oss.

Börjar leka Google-polis. Jag söker på regnumret. Får tag i ett företag i Tumba som står som ägare. Lyckas vid 14:00 får jag tag i ett nummer och ringer. Killen som svarar ska ringa till killen som har bilen och se till att den flyttas. Jag säger att jag har besiktnings tid och att det måste skyndas på lite. –Absolut, fixar detta direkt!!

14:15 ingen som flyttat bilen. Ringer igen.. Han säger att han pratat med killen.. Men skulle ringa igen.. 14:25 en kille kommer, stannar, tittar, vänder och försvinner 👀👀

14:30 ringer igen, då säger han att han sålt bilen. 💩 Jävla lögnaktiga skitstövel!

15:00 två killar kommer. Ena polack som inte kan ett ord svenska, den andra säger ”oh förlåt, trodde din bil var en av arbetarnas”… Men Ööö, det här är inte en privat parkering, du står åt fel håll och ni parkerat IN två bilar…?

Arg som fan. Missade besiktningen men fick en ny tid på onsdag kl 16:00.

På onsdag morgon får jag ett mess från besiktningen att tiden måste bokas om pga Akut sjukdom! Får ny tid till den 1/4 kl 13:30.

På torsdag när jag hämtar E från skolan, då laddar batteriet ur på bilen. Jag står precis utanför M & E’s skola med död bil! Stora S får tag på din kompis som kommer o ska hjälpa med startkablar.. Men jag som är totalt korkad glömmer att mitt batteri sitter i bakluckan!! Vi står i 1 timme och försöker koppla under huven utan att den startar 🥵

Får lämna bilen. Åker tillbaka vid 18:40, och xet åker med. Bilen startar direkt när man kopplar kablarna rätt.

Besiktningen den 1/4… 3 nedslag som ska åtgärdas inom en månad.. N och jag så osams så mina tårar sprutar hela dagen. Jag vill inte ens åka hem utan att ha sällskap av annan vuxen. Och detta på Babys födelsedag..

Jag hatade min bil ganska mycket där ett tag! Jag hatade människor som inte kan läsa skyltar eller vet hur man parkerar ett fordon! Jag hatade mitt batteri! Jag blev vansinnig på alla skolbarn som stod o stirrade o skrek o tjöt när jag försökte starta min bil.

Det har varit väldigt mycket känslor alltså. Och utmattning o stress utöver det.. N och jag har bråkat hela jävla helgen. Hans humor knäcker mig totalt. Det går inte att prata med honom. Det är bara han som gäller, alla andra ska foga sig efter honom. Han slår sina syskon, han kallar mig allting som jag avskyr, han kallar sina syskon det oxå.. Jag har gråtit mer än vad jag skrattat faktiskt.

Må allt vända nu. Må hans humör stabiliseras. Ge mig tålamod och styrka att orka kämpa och fortsätta lite till. Låt demonen som tagit över mitt barn bara försvinna och aldrig komma tillbaka.

~Bara jag~

Nära på att ge upp~

Jag kämpar, jag vänder ut och in på mig själv för att få vardagen att gå ihop. Det är tungt! Det är ensamt och det är svårt. Men jag vet långt där inne att jag gör rätt.. Jag vet att i långa loppet är det här det bästa. Att bli ifrågasatt, att få blickar, vissa med sympatier andra med nedvärdering, är inget jag kan eller vill se just nu. Jag vill inte höra ett skit om min situation, ingen absolut ingen har med mitt liv att göra.

Vem jag är och vilka val jag gör är BÄST ENLIGT mig! Det är jag som lever i min kropp, i mitt huvud och i mina barns vardag. Jag har inte alltid värdesatt mig själv speciellt mycket. Jag har kunnat acceptera och bara gå vidare. Det finns många gånger under mitt 39 åriga liv som jag tagit skit som jag inte borde accepterat! När jag ser tillbaka hur jag då tänkt blir jag ledsen och besviken på mig själv. Oavsett vad jag gjort, så har jag all rätt att leva mitt liv med värdighet. Jag vill att varje dag i mitt liv ska vara värd att leva. Jag ska inte ångra något. Jag ska aldrig någonsin känna ”att jag accepterar” något, för att jag själv gjort fel någon gång. Det spelar ingen roll vad jag gjort eller vad Du gjort. Ingen annan har rätt att få dig att känna dig dålig. Låt aldrig någon annan få dig att tvivla på dig själv!

Vad är jag för förebild om jag inte själv tror på mig? Svaret på det är en ganska svag förebild.. Jag vill att barnen ska se att jag alltid försöker mitt bästa, ibland blir det ner bra, då får jag ta nya tag och försöka igen. Jag behöver inte besvara en ”dum kommentar” med att försvara mig eller vara otrevlig, jag besvarar med ett leende! Jag är så pass ”gammal” eller ”ung” i sinnet att jag vet vad jag vill, jag har visioner och planer, jag har nya drömmar och mål, jag kommer kanske inte ens klara av hälften, men vad gör det egentligen? Så länge jag lämnar den här jorden och vet att jag satt positiva och glada spår hos mina barn, och starka och goda värderingar och framförallt en tro på sig själva och att de vågar göra saker och testa på olika möjligheter, inte bara stannar i det ”trygga”, då har jag vunnit!

När något blir ohållbart, när något bara ger en större klump i magen, när spegelbilden inte längre tål att tittas på för att man mår skit, då har man två val. Antingen står man kvar och blir tillslut osynlig. Eller så tar man sig i kragen och gör en förändring. Det är två val. Det sista låter jobbigt, men det är det första alternativet som lämnar stora sår och ättika din själ. Du blir bara tom och svag. Att få kämpa är jobbigt. Det kräver En Jävlar Anamma & det är inte alla som har det. Men jag tror alla kan skaffa sig det! Genom att bara kämpa lite till & sluta komma med undanflykter.

Jag hade under ett tag undvikit min spegelbild. Jag orkade inte möta min egna blick. För i mina egna ögon såg jag att jag inte mådde bra. Jag kände inte att jag var nöjd och glad i min vardag längre. Jag kände skam över att jag bara stod och gjorde inte ett skit åt eller för min egna skull. Jag som alltid tipsar och hejar på andra, hade helt valt att blunda för det som var så tydligt precis framför mig. Min egna självbild. Som bara var otydlig och oklar. Det är inte den mamma eller kvinna jag vill vara. Jag vill se på mig själv och vara glad över vad jag presterar, att jag står för vad jag tycker och att andra inte kan påverka mig negativt. För jag kan sålla bort ”dumt”. Och behålla ”snällt”.

Jag försöker lära mina barn att:

Har man inget snällt att säga så kan man vara tyst!

Och det är fasiken bland det bästa jag hört och levt efter. Eller som Bamses Farmor säger ; Är man stor och stark måste man vara snäll

Det är oxå fina ord att ha i bakhuvudet. Människor är faktiskt mer ”rädda” eller avståndstagande till glada och snälla människor, för att de inte kan tro gott om andra. Då blir man en skeptiker och en pessimist.

Jag behövde verkligen skriva av mig idag.

Hade ett djävulskt bråk med E nu på kvällen. Hon vägrar sin sovis som hon tyvärr är i ett stort behov av, annars sover inte hon. Jag tror problemet är att det är flytande, ska nog kolla om hon inte kan få ta tablett istället, men det slutar med att hon tar i & skriker med hög o skärande vrål & jag går ner på samma nivå. N hade städat sitt rum, vilket är jätte bra, men när jag ser att tvättkorgen är överfull med skit från hans rum och diskbänken står full med intorkad disk från hans rum och sopor från hans rum står i hallen i en påse…. Då blir jag, nu i efterhand, otroligt arg på mig själv. Jag vill inte skrika eller bråka. Och idag var en sådan dag när jag blir så arg att jag vill ha sönder något. Kastade en ”pall” i plast i golvet sen ställde jag mig o putsade diskbänken i 180.. Tillslut la det sig.. Såklart. Det gör det alltid. Men mitt i allt, mitt i kaos, skrik, tårar & dumma ord, just där o då är det svårt att vara snäll.. Nu måste jag gå in till E och säga Godnatt o Förlåt..

•Är man stor måste man vara snäll•