~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Nä du ligger ner o kvider, finns det alltid någon~

~dom vill sparka dig lite extra så att du inte glömmer bort hur dåligt du redan mår!!

Det är faktiskt sant! Idag blev jag så förnedrad av den som ska ha hand om min ”trauma/ptsd” behandling. Han sa fint, att han inte ville framstå som ”nedlåtande” men han sänkte all min sista självkänsla och ork så pass att jag just nu känner att livet , på riktigt, är meningslöst. Hade jag inte, poängterar INTE, haft barn, hade jag gett upp det här livet för länge sen. Varför i helvete ska jag leva om jag inte kan få den hjälp jag behöver när det behövs? Är jag mindre viktig och mindre prioriterad hjälp/behandling & vård just för att jag har fler barn än 2? För tydligen, om man har barn, som blir sjuka o du måste boka av ett besök, i mitt fall är det 4:ta barn, som ”kan” bli sjuka, och ställa till det med mina inbokade läkarbesök, då är JAG inte längre prioriterad behandling. Nä, då ska jag förklara mig, typ be om ursäkt, för varför jag inte kommit på de besök jag haft, o varför de avbokats.

Herre min jävla gud, att stå o trampa på någon som bönar o ber om hjälp, som NU har den uppbackning i form av barnvakt mm som krävs för att kunna gå en fullständigt traumabehandling, och får mig att känna mig ännu mera värdelös, fast jag förklarar exakt hur det varit, och hur det är nu, och att jag inser NU FÖRST att jag inte klarar av allting själv. Det är ett stort steg för mig. Jag har alltid försökt att klara allting själv. Aldrig bett om hjälp. Alltid ansett att mina problem enbart är mina o att andra inte ska blandas in, med andra ord har jag ALDRIg bett om hjälp. Nu fattar jag att jag måste be om hjälp. Jag måste ha ett nätverk runt mig för att klara av mitt egna psyke.

Allt som hänt, alla onda minnen, allting som bara växer sig mörkare inombords just nu, är övermäktigt. Jag har ingen glädje kvar. Jag känner verkligen att livet är meningslöst. Alltså MITT liv. Jag lever enbart för mina barn. Jag vill inte lämna dom men jag tvekar enormt på mig själv som mamma o undrar ibland om det inte vore bättre om jag bara inte fanns. Jag orkar bara inte längre & idag bekräftades den känslan ännu mer, att jag, som mamma till många barn, inte är något psykiatrin vill satsa på, just för att jag kanske behöver boka av besök pga sjuka barn. Alltså får en kvinna, mamma, inte ha barn som blir sjuka, för då är du inte i behov av behandling? Eller?

#primaliljeholmen #traumabehandling #ptsd #utmattningssyndrom

~Familjen~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Men USCH~, ~Varför~

Lösenordsskyddad: Förvirrad & orolig~

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

~Bara jag~, ~Familjen~, ~Varför~

Ännu en dag jag vaknar och mår bra i knoppen men dock inte i kroppen~

Sista tiden har jag oftare vaknat och mått riktigt dåligt psykiskt, och haft den ”vanliga” kroppssmärtan såklart, men haft några få dagar då jag vaknat och mått ganska bra psykiskt. De dagarna är så få att jag kan räkna dom på en hand.

Idag vaknade jag av att jag hörde barnen på förskolan genom fönstret. Barn som skrattade och lekte. Och de spelar ofta musik på morgonen vid lämning, och idag spelades ” Jag är en gummibjörn ”.. Hörde genom fönstret, mamma har ”gamla” fönster med bara 2 glas och listerna runt skulle nog ha behövts bytts ut både 3-6 gånger. Iaf, jag vaknade med ett leende av att höra de glada barnen. Men ryggen, aj fan för denna trasiga rygg, den mådde inte bra idag. Hade riktigt jäkla ont.

Gick upp och pratade med ”flickorna”.. De försökte flirta och charma mig till att jag skulle ge som lite mjukmat, men idag stod jag emot deras charm. Kokade kaffe och sedan tog jag tag i berget av disk från firandet av Brorestoren i fredags. Så nu är köket i ordning igen.

Dricker min andra kopp kaffe, ska gå och borsta tänderna och smörja in ansiktet, sedan ska jag dra på mig byxor och jacka och ta mig ut på en promenad.

Imorgon är det tisdag ochvjag ska hem till mina fantastiska barn. Jag har nästan som en ”Skalmanklocka” i kroppen. Det känns i magen och i hjärtat när tisdagen närmare sig, för då är saknade efter mina barn väldigt kännbar. Det lixom suger i magen av längtan efter deras röster, deras små armar runt halsen när de kramas, deras goda o mjuka pussar på kinden, deras glittrande ögon när de tittar på mig. Ja, nu är längtan efter dom stor, speciellt de 3 små trollen som är de som visar mest hur viktig jag är för dom. Och de visar även hur mycket de saknat mig. Vet att min 14 åring saknar mig med, även 18 åringen, men de visar det inte på samma sätt. Stora S har så mycket med skolan just nu, det är sista terminen i Gymnasiet. Herre min gud så fort det gått alltså. Det känns som att hon började ”Ettan” för bara nåt år sedan. Nu är hon inne på slutspurten, Studenten närmar sig!!

Stora sonen kämpar på. Är så imponerad av hans kämpaglöd. Och hans sätt att uttrycka känslor, mål, vad han förväntar sig av skola och andra kontakter. Han är cool & stark!

Kan tänka tillbaka på Stora S tid i högstadiet. Hennes lite jobbiga år, med vänner och när hon var lite ute på hal is, men att jag aldrig tillät henne att vara med fel folk, höll stenhårt på tider och rutiner. Alltid skulle veta vart och med vem/vilka hon var. Och hur hon tillslut, fast hennes allra bästa vänner valde en annan väg, vände allting till att satsa på skolan, även fast hon fick gå själv på lektioner utan hennes närmsta vänner, satsade på betygen. Hon fann en ”ny vän” som hon ändå gått med i 2,5 år, och de klickade och hittade varandra. Och den tjejen är underbar! Så glad att dom hittade varandra, stöttade varandra. Och är nära även idag.

En ganska lik resa har stora Sonen gjort. Även om hans väg till ett stå stadigt har varit betydligt mer turbulent och otroligt jobbig och mera läskig. Han hamnade helt fel umgänge. Han gav upp allt. Han gjorde mig så jäkla orolig. Men jag gav inte upp. Jag har jagat, ringt, pressat, tagit emot den hjälp vi fått, även fast jag själv ringt och startat upp behandlingar, möten mm. Jag försökte stoppa allt direkt. Även fast jag själv inte upptäckte i ”tid” och inte förstod hur länge hans jobbiga resa pågått. Men idag, idag har han vänt på allt. Och inte tack vare socialtjänsten, familjebehandling, Mini Maria. Tack vare honom själv. Han gjorde tillslut ett val. Han ville vända sitt liv. Han gjorde det själv. Jag är så stolt och imponerad över hur han tog tag i sin ångest, sin oro, och helt bestämde sig för att bli den han är idag.

Så den enorma styrka som båda mina två äldsta har är imponerande. Jag ser hur de båda bestämt sig och tagit beslut utifrån dom själva, inte efter vad deras vänner gör/gjort, utan de har valt den ”vägen” som är lite mera skrämmande, eftersom de får den ensamma, utan kompisar. Men de har båda gjort det. Båda drivna av sina egna mål. Fy farao vilka starka och envisa, drivna och framförallt modiga barn jag har.

Jag vet att många år framöver så kommer nya prövningar när de 3 små trollen växer upp. Men jag kan känna att jag är lite redo, lite mera vaksam och vet att det kan bli turbulent, men att de besitter samma styrka och trygghet att klara av att rida igenom tonåren de med.

Jösses, så djupt det blev! Men jag är så stolt över mina vackra, starka, envisa, magiska barn.

Och jag vet att de inte har ett speciellt starkt nätverk kring sig, inte via blodsband, men de vänner de har idag, deras fina och kärleksfulla vänner och faktiskt Mig, så klarar de av det mesta. Glad för deras vänner! De är riktigt bra och fina människor.

Jag är oxå glad över att de ändå har lite mer av kontakter kring sig än vad jag hade som barn. Jag var totalt ensam. Jag hade inga trygga vuxna runt mig. Och då menar jag verkligen INGA. Jag hade en-två vänner. Men vuxna, det fanns det inte. Det har såklart påverkat hur jag litar på vuxna. Jag tror det är därifrån jag fått det här med att ”Jag ska klara allting själv, jag ber aldrig om hjälp, jag stressar och pressar mig till max för att sedan braka ihop”. Jag har nog blivit lite ”skadad” av uppväxten. Jag har svårt att lita på människor. Speciellt människor som säger ”Jag finns här, säg till om jag kan hjälpa på något sätt” bla bla bla.. För de gånger jag lagt stoltheten åt sidan och bett om hjälp har precis samma person som erbjudit sitt stöd/hjälp mm, dragit det tillbaka såhär 🤌🏼 (knäpper med fingrarna)

Och sedan uppfattar jag det som att vuxna människor oftast bara snokar. De ställer frågor bara för att få veta detaljer. Och oftast frågar de just de personerna (främst barn) som absolut inte ska bli utfrågade!! Det gör mig äcklad och arg. Sluta spela fin o omtänksam när det bara är nyfikenhet. Låt andra få berätta sina ”hemligheter” när de själva vill. Vissa saker vill man kanske hålla för sig själv av en anledning?

Nä, nu ska jag hinka mitt kaffe och pallra mig ut på en promis. Det blåser en hel del idag med. Blir att smörja ansiktet ordentligt!!

Ha en fin dag!

Och kom ihåg; när någon inte berättar något kan det bero på att man inte vill känna mera press eller stress än vad man redan gör. Kanske behöver man få ha sin lilla hemlighet ensam för att slippa känna sig som en ännu större ”förlorare” när andra vet saker de inte borde.. Respektera alla! Tänk längre än vad näsan räcker! Om du ska veta om något, får du med största sannolikhet veta om det när det är dags!

~Familjen~, ~Känslan idag~, ~Varför~

26 december 2021~

Denna jul är avklarad. Har ändå nöjda barn och självaste julafton var som den ska vara.. Avslappnad, massor av god mat, kramar och glittrande barnaögon, kussefiner som lekte och hade kul ihop.. Precis som det ska vara.

På förmiddagen den 24/12 kom barnens pappa hit. Vi åt frukost ihop, öppnade klappar, fixade oss, kollade Kalle Anka och sedan över till barnens Farmor.. (skulle skrivit ”svärmor”, men tror inte det är så poppis, då jag ej lever ihop med hennes son) Väl på plats var den absolut största fröjden att få träffa min älskade o underbara Guddotter Ellie!! Hon var den första som mötte mig i hallen. Vi kramades och jag sa att jag saknat henne så mycket, och den här söta lilla tös svarar- Jag har saknat dig med!!

Mitt hjärta höll ihop, men för en sekund trodde jag att jag skulle börja gråta. Min fina lilla guddotter, min bonus-tjej!! Det är med en enorm sorg jag inser att relationen till henne blir lidande av att jag tog beslut om separation med hennes morbror. Hon är så viktig för mig!

Julafton gick bra. Blev en del skratt och mycket värme i kropp o själ.

Men, finns alltid ett men, så finns alltid den där osmarta människan, som förstör allting. Min ena dotter fick inte krama din Farmor när hon skulle gå hem. Pga Corona. Men att sitta i samma rum i 5-7 timmar, andas samma luft, ta på samma bestick när man tar mat, det går bra, men en kram är inte okej.. Mitt barn blev jävligt ledsen och besviken. Hon fick Farmors handflata upptryckt i sitt ansikte när hon kramade sin Faster. Så Farmor hade redan då bestämt att min dotter inte fick en kram.. Jag tycker det är sorgligt och ledsamt. En sådan sak kan förstöra allting.

Ibland har jag känt mig bort knuffad från den enda familj jag har, men jobbat desto mer på en bättre relation till mina barns pappa. För om vi två fungerar så har jag trott att allting ska fungera. Och vi fungerar jätte bra. Vi pratar, vi kan skratta, vi strävar både gemensamt mot att våra barn ska må bra och få känna trygghet. Egentligen är ju det det enda som räknas. Men, ytterligare ett men, jag har varit delaktig i den här familjen i 21 år. Jag kommer ALLTID HA ETT band till deras familj, iom att jag är mamma till barnen. Jag är ingift.. Jag har fört deras gener vidare genom fem barn. Jag har fått äran att bli gudmor.. Alltså borde både jag och mina barn räknas som familj… Eller??

Ställer en fråga nu, till er som läser, svara gärna;

Är familj något man föds i? Kan man skapa sin Egna familj? Måste blod vara inblandat för att kalla sig familj? Är det så hemskt att separera? Kan en familj bestå av separerade ”parter”?

Vad anser Du är familj?????

Nu är klicken sååååå mycket igen. Jag ska försöka bläddra o läsa några sidor i boken, men först måste jag kissa och vill strypa min katt då hon är i ett löp igen och går o gormar o ylar efter en man!

Well Well well, aint gonna happen!!!!

Julafton 2021
Hos Maud/Farmor/ Svärmor
I mitten, mitt gudbarn!!
Mitt vackra barn, som blev dissad av sin egen Farmor.

Så, nu väntar ett Nyår. 2022 är på ingång.

Det här nya året ska bli min vändpunkt. Jag har redan bestämt det. Jag ska kämpa mig tillbaka, jag ska hitta min träning igen, jag ska bli hel, utanpå o inuti, jag ska aldrig mer ta skit från någon, stå upp för det JAG tror på, hitta och hylla mitt egna värde, och ta till mig att ”familj” kanske är skörare än vad jag trott.. Kanske kan man inte bygga sin egen familj? Måste man verkligen födas in i en familj? Om det är så, är jag enormt rik, då jag fött upp fem personer som är min familj, nu och alltid.

Med önskan och kärlek till Er alla, om ett fantastiskt Nytt år en riktigt GOD FORTSÄTTNING, och massa god mat o dryck och fina människor vid er sida;

Gott Nytt År 💋

~Bara jag~, ~Hysteriskt~, ~Varför~

Flyttat hem~

Igår var första gången på 12 veckor som jag klev in genom vår ytterdörr för att faktiskt stanna hemma, laga mat och sova. I 12 veckor har jag bott hos min mamma. Det har varit både jobbigt, psykiskt påfrestande och väldigt roligt. Men enormt skönt att stambytet är klart i vår lägenhet.

Inatt har jag dock inte sovit en endaste sekund. Har haft klåda och kli över ben och armar och rygg. Imorse förstod jag varför.. Ziri har legat i min säng, jag vägrar ha hunden i sängen just för att jag reagerar på hennes päls och kvalster. Så inatt har varit helt vansinnigt. Försökte stänga boken vid 03:10 för att sova. Klockan 4:00 hör jag att Max går upp på toa, för att sedan sätta på teven.. Ebba börjar röra sig i sängen och så hör jag ; Mamma…. Var är snoppen..?

Och det här kan ju låta lite knasigt.. Men jag köpte en sån där mega stor gose-snorre på Dollarstore för ett år sedan, tyvärr har Ebba adopterat den och kan inte sova en natt utan den här mega stora saken bredvid sig. Den är längre och bredare än vad hon är..

Jag försöker säga att hon ligger bredvid den men får till svar ; Men jag ser den inte

Bara tända lampan på mobilen och leta efter monstret till snopp klockan 4:30. Den hade bara åkt ner med ”huvudet” på golvet..

Klockan 5:00 tycker Max att Tezzla ska in i vårt rum. Så han öppnar dörren och in kommer katten som ska lukta på alla blommor, bakom rullgardinen, i ett kolsvart rum.. S U C K !!!

Kl 6:10 ringde alarmet. Dags att gå upp. Då har jag kliat sönder hela mina lår, är gråtfärdig för att jag är så vansinnigt trött, fly förbannad när jag inser att det är hunden som sovit i sängen..

Sagt o gjort, upp och fixa frulle med jordens klåda. Hittar tillslut areus i skåpet och slänger i mig. Skjutsar barn och tar en ordentligt promenad med hunden. Upp och bråkar med stora sonen som sagt sedan kl 7:30 att han ska kliva upp o gå till skolan. Jag kom hem efter lämning osv vid 8:30, då ligger han fortfarande i sängen och skriker åt mig ; om du inte stör mig varje jävla kvart kanske jag skulle hinna sova klart och palla gå upp..!!

Vad svarar man på det? Jag har varit hemifrån i nästan 45 minuter men tydligen har jag stört hans sömn..?! Hmm.. Men att han ligger o pratar i telefon fram till 01 på natten, det stör ju ingen??

Nu har jag som sagt slitit ut alla sängkläder, startat en maskin. Ska snart dra igång dammsugaren och försöka dammsuga bort ”hunden” ur sängen.

Är dock så trött att ögonen går i ❌

Men men, håller jag igång idag, så kanske sömnen kommer inatt!

Hoppas!

~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Tankar och känslor~

Många vet hur jag växt upp.. Många vet att jag känner väldigt starkt för barn och ungdomar som lever med utanförskap, både i familjen och i det sociala sammanhanget. Jag är mån om att alla barn och ungdomar ska bli sedda och hörda, bli behandlade med samma respekt som vuxna kräver.

Därför kommer det här inlägget handla mycket om just sådant.

” När jag ser dig, dina stora ögon som är så vackra, men där inne finns en osäkerhet och en otrygghet som jag önskar jag kunde trolla bort. Jag önskar din blick var lika knivskarp som din personlighet och att du blir behandlad så som du förtjänar. Ofta, speciellt sista månaderna, har jag sett hur många vuxna i din omgivning behandlar dig illa. Även de vuxna som ska vara ditt bollplank, som ska älska dig utan gränser och vara intresserad av hur Du mår och lyssna på sig när du pratar. Även dessa vänder sig ryggen. ”Du är ju jobbig… Du kräver liiiiite mer än det ”normala”.. Du blir varken hörd eller sedd… Ingen kramar dig eller ringer dig.. Och jag blir vansinnig ända in i benmärgen.

Alla är så olika. Alla har olika förutsättningar att lyckas med olika saker. Vissa glider genom livet utan minsta motgång eller problem. Vissa är bara väldigt bortskämda och naiva och gråter för att de inte har rätt kläder eller får det de pekar på, och Ja, det är ju deras främsta motgång.. Vissa väljer fel väg, slår sig tillbaka, men får inte den uppbackning av sin familj eller andra som de faktiskt förtjänar. Och här ger många upp. Varför kämpa om ingen ser och stöttar dig?

Men inte Du.. Du fortsätter. Du ger dig inte. Och jag ser dig. Jag hör dig. Jag älskar dig, jag vill dig det bästa. Jag kramar dig. Jag skäller och blir arg såklart, men det är ett av mina sätt att ge sig vägledning i livet. Jag är en vuxen. Och oavsett vilket är band jag har till dig så är det mitt ansvar att finnas vid din sida. När en/flera andra vuxna bara ”gottar” sig i det som varit kring dig, men inte är villiga att ta kontakt, erbjuda dig en plats, frågar efter dig, blir jag ledsen. Och jag vet exakt vad du känner.

Jag har varit osynlig. Jag blev inte sedd alls. Och de som skulle vara min trygghet lös med sin frånvaro. Därför tillåter inte jag att det ska bli samma för dig. Jag kommer aldrig vika en centimeter från din sida. Oavsett vad du gör. Jag hör även det du inte säger, jag känner det du inte visar & jag vet hur liten och oviktig du känner dig.

När man inte ens har sin familj att gå till, vem har man då?? Tänk på den..

Jag vet inte om ni som läser min blogg har sett att det finns en kolumn där det står ”Meny”. Om ni klickar på den, finns det en webbplats sida som heter ”Jag kallades Den Där”. Och där har jag skrivit en historia om ett livsöde. Jag kanske kommer ångra att jag nu delar med mig av den sidan, jag har inte velat göra det innan. Men känner nu att det kanske är dags att våga visa verkligheten i den historien. Allt är fritt att tolka i betraktarens öga. Men ALLT som står där ägs av En Divas Blogg och stannar där. Läs, men kopiera INTE och DELA inte!

Men lite där går hand i hand med hur jag ser på dagens vuxna som ska stötta och finnas för dagens barn och ungdomar. Att det inte ändrats på 40 jävla år är skrämmande.

Jag har alltid haft en stark känsla och ett band för att ens familj ska vara ens säkerhet. Oavsett relation så ska man veta att är det något kliver Familjen fram. Och då ska man inte behöva ha familjemiddagar varje söndag, prata i telefon dagligen osv, utan när det gäller är Familjen alltid där!

Och så väljer jag att leva. Jag väljer att alltid finnas för Familjen och närmsta vännerna. Skulle min bästa barndomskompis ringa, som jag inte träffat nu på 6-7 år, men som jag ändå har ett band till, och behöva mig då ställer jag upp direkt. Skulle svägerskans barn ringa så finns jag där. Skulle min ex-man behöva mig så finns jag här. Jag finns alltid. Mina brorsbarn: finns här.. Oavsett hur tät kontakt vi har. Har man en plats i mitt hjärta då stannar man där för alltid, tills du bevisat motsatsen och förtjänar att slängas ut. Men då gör jag valet att kapa vårat band, men är man älskad av mig så ställer jag alltid upp på bästa sätt.

Varför gör inte flera det? Varför finns inte flera för andras ungdomar? Det är så viktigt att alla hjälps åt. Och idag är kärlek så himla osynligt. Men ändå så viktigt!

Nu har jag fått skriva av mig. Har grubblat och drömt om detta hela natten och behövde då skriva av mig alla tankar och känslor.

Nu kan jag andas igen..

~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Ganglion~

Som om jag inte redan har tillräckligt lixom…

Ganglion! Senknuta! Vätskeansamling i handleden!!! Gör ont som fan!!!

Igår kväll kände jag har det stramade, värkte, ömmade i högra handledens undersida. Sen känner jag en KNÖL!! Paniken inombords var inte att leka med kan jag säga.. Det första jag tänkte var såklart, nu har jag fått Cancer!!!

Men, tur för mig, läser äldsta just nu till Nagelterapeut i skolan, och då säger hon ”Ganglion, mamma”! Wtf??? Googlade, då hon oxå nämnde Karpaltunnelsyndrom, vilket jag är opererad för i båda handlederna, och det stämmer precis på vad jag har. Jag har antagligen överansträngt handleden och det här charmiga Gangliolet har uppstått..

Omkretsen är ca en gammal femkronas storlek, men själva knutan/kulan som syns med ögat är som guldpeng.. (en tiokrona alltså)

Började fundera vad jag gjort som kan ha orsakat överansträngningen, och kom fram till att det enda jag gjort extremt MYCKET mera än vanligt, är överdriven tvättning, plockning, bilkörning.. Så fatta att det kommit av att jag bara gjort lite mera av mina vanliga sysslor…? Så jäkla absurt!

Nu ska jag bara försöka låta handleden vila, det ”kan” gå tillbaka av sig självt, men risken för ”återfall” är stor. Jag tänker att gör det fortfarande ont nästa vecka så får jag ringa min husläkare och visa upp Ganglionet och få det inskrivet i min journal.

Igår var jag på PBM Globen och träffade först psykolog och sedan fysioterapeut/rehabkoordinator/arbetsterapeut. Min Människa kom hit och tog hand om mina 4:a yngsta så jag kunde ta mig iväg dit. Det kändes bra. Jag känner mig väldigt hoppfull och hoppas innerligt att de erbjuder mig plats i deras program och att jag inom kort kan ha tillräckligt med verktyg för att återgå i jobb. Känns dock väldigt typiskt att jag nu då åker på ganglion oxå! Why?!?!? Ska det aldrig bara få vara ”bra”??

E & S, N är hemma idag oxå. M fick gå till skolan idag, då han varit hemma hela veckan, han är testad för covid och är Negativ, han har inte haft feber sen i söndags, lite snuva kvar bara. Så jag kände att vi testar iaf! S är såklart i skolan, med halv panik över att hon inte har några kläder alls att bära, fast hennes garderob är full 🤷🏻‍♀️

I det här inlägget vill jag även flagga för att ”David Tobias” är igång igen, nu under namnet DANIEL JACOB, så blir någon mer kvinna i detta avlånga land utsatt för den här psykopaten, anmäl! ANMÄL OCH ANMÄL!!! Den här saken har förstört mitt liv! Tack vare dessa sjuka meddelanden och ”outtalade” hot mot mina barn så blev det droppen som fick min bägare att svämma över”- Jag Brakade Helt! Hoppas du är nöjd nu, ditt smutsiga as!?! Så många kvinnor som lidit alla helvetets kval för att du ska få hålla igång Ditt sadistiskt kränkande vidriga spel! Hur fungerar du egentligen? Du måste vara väldigt ensam! Det är väldigt synd om dig som utsätter kvinnor för det här. Du är nog en väldigt patetisk och liten människa, inga vänner i världen, din familj har säkert vänt dig ryggen för att de inte står ut med dig, och du är Ful oxå!! Med fil menar jag inte enbart fysiskt, jag menar att du är genom ful, så ful både inuti och utanpå att enda sättet att stå ut med dig själv är genom att kränka och skada andra. Klarar du ens av att se dig själv i spegeln?? Du har säkert inga speglar hemma.. Du är en väldigt patetiskt och oälskad smutsig sak. En dag är ditt terroriserande slut, kom ihåg det!

Så, ni har jag fått rensa mina tankar idag. Ska kolla på tv med lilla S nu.

Ha en bra dag!

~Familjen~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Varför~

”You dont know where i’m from”~

Man kan jävlas med människor.. Man kan munhuggas och diskutera, så länga alla parter gör det på lika villkor.. Ungerfär som det viktiga och tydliga ordet NEJ. Det ska lixom inte vara så svårt att fatta sånt här..

Men när någon går förbi alla gränser, inte respekterar andra, inte fattar vad integritet är och bara kör över andra människor, då är det inte längre på lika villkor. Då börjar det bli sjukt..

Allt som hänt sista tiden. Allt kaos. Det psykiska lidandet.. Att dessutom lida i tystnad.. Men konstant så maler allt i huvudet.. ”Gjorde jag fel/rätt? Vad kommer hända? Kommer jag få ångra mig?”

Allt detta går som ett ont mantra om och om igen i huvudet. Hjärtverksamheten som annars är ganska snabb, pga adhd, är nu speedad gånger 10000..

Den här personen som skapat allt detta kaos i mitt huvud, vet kanske inget om mig.. (eller vet Du allt?) och om jag ska utgå från att Du inte vet något om mig, så anar du inte hur mycket du faktiskt förstört. Du vet inte hur min uppväxt varit, vilka demoner jag slagits emot och övervunnit, Du vet inte alls vilken skillnad det är på mig idag och den jag var då.. Du kanske tror att Du kommer att övervinna mig och få mig att spricka som en ballong, och visst har du lyckats. TILL VISS DEL!! Jag är livrädd. Har blivit hysterisk och fått dansa mig med all kraft jag har. Har fått ren och skär panik över att Du blandat in mina barn i det här.. Just nu kanske jag är i en ”djupare dal” rent psykiskt, fysiskt och mentalt, men jag vet att jag kommer tillbaka starkare och vassare efter varje nederlag jag mött. När jag är hel igen… Då ska Du få veta det.. Hade Du åtminstonde gett fan i mina barn, hade jag nog inte blivit lika förbannad och arg som jag är nu, men då du har påverkat hur de mår så har du verkligen retat upp djävulen i mig. Du har fått mina barn att må dåligt. Då det här påverkar även dom när de känner av hur deras mamma mår. Min egen mamma mår dåligt av att se hur hennes dotter mår. Min bror är rosenrasande av att du gjort hans lillasyster illa och hans systerbarn.. Fel familj David Tobias, så fel familj du gett dig på!

En gång var jag en snäll och tyst liten flicka. Jag gjorde allt som andra sa till mig. Jag sa inte emot och jag fogade mig. Även om jag inuti gick i tusen bitar. Jag skrek inombords. Men jag visste att det som skulle komma utifrån var värre än det jag fick utstå om jag bara fogade mig. Det har jag lärt mig från barnsben. Men, jag har ändrats. Jag har jobbat hårt med mig själv. Jag har aldrig bett om hjälp, jag har bara gått på ren jävlaranamma och ren envishet och jag ger mig aldrig. Motgångar är till för att övervinnas, det får ta den tid det tar, men jag är ingen tyst och snäll lite flicka längre. Om du bara visste vilket nätverk jag har, säkert tror du att ditt är bättre, men skrattar bästa som skrattar sist.. Jag ska få rätt. Jag ska få rätt för mig och mina barn och deras oroliga anhöriga. Jag ska få rätt för de kvinnor som tigit och lidit i tystnad på grund av Dig! Vi kommer att vinna tillslut!

Jag tror på karma.. Och jag vet att karma kommer bita dig så hårt tillbaka.

Till alla vackra kvinnor där ute! Tillsammans klarar vi det här. Vi kämpar alla för varandra och våra barn. Vi är överlevare och Det Goda Övervinner Allt!

Vänliga hälsningar

Divan Jojo/Johanna/Hanna

~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Varför~

Så många~

Kunde aldrig tro att responsen skulle bli så här.. Så många kvinnor, mammor, som fått dessa trakasserier av denna som kallar sig David Tobias.. Så många..

Till Alla Ni som fått liknande meddelanden så vill jag bara be er att polisanmäla händelsen. Hänvisa till dagens artikel i AFTONBLADET! Har du gjort en anmälan som lagts ner, Ring igen och gör en TILLÄGGSANMÄLAN! Ju flera desto bättre! Vi får hjälpa varandra så gott det går! Starka kvinnor äger världen, kom ihåg det!

Kan fortfarande inte begripa vad personen får ut av detta..!? Vad är det som lockar en person att knäcka en mamma på det här sättet? Majoriteten har barn.. Varför?

Jag har själv knappt tittat på artikeln på Aftonbladet. Jag orkar och vill inte.. Även om jag på något konstigt sätt är glad att jag ”vågade” ställa upp i tidningen med Monica, så känns allt ändå extremt jobbigt.. Extremt tufft..

I måndags drabbades jag av bakslag efter bakslag. Verkligheten kom ikapp mig, och ångesten slog till med full kraft.. Där och då kände jag att jag inte orkar mera.. Inte just nu. Det har varit lite för mycket på för kort tid. Och dessutom så kommer ny skit farandes från R (ej pappan) och där kände jag mig bara äcklig och ännu mera förnedrad. Vad är det för fel på folk? Seriöst…

Idag börs här plats igen. Känns skönt även om jag inte mår sådär jätte bra. Men skönt att ha barnen. Något att fokusera på. Få kramar och pussar och glada som ögonkast. Det är exakt vad jag behöver just nu. Och ungefär nu tog all ork slut. Finns inget kvar jag orkar ta mig till. Vill bara sluta ögonlocken och hoppas på en fantastisk dag imorgon. En ny dag!

#DavidTobias

#DavidTobiasOffer