~Bara jag~, ~Härligt~, ~Helt Galet~

Känt mig så ”hemma” fast jag var ”borta”~

Jag vet inte om fler än jag har som en ”bucketlist” över saker eller platser man vill uppleva innan man blir för gammal.

Jag har iaf det. Bland annat vill jag verkligen se ett norrsken, men inte i Stockholm, utan upp i Västerbotten, liggandes på rygg utomhus och bara se detta fantastiska mirakel på himlen. Och jag har alltid velat se och röra ringmuren runt Visby! Den kan jag nu ✅ av. Jag och min äldsta dotter tog ett dygn i Visby. Vilken otroligt vacker, mystisk, charmig, karaktäristisk stad. Alla hus kändes ”små”, dörrarna var knappt högre än mig, rosenbuskar växte vid varje infart och vilt upp ur asfalten. Kullerstensgator upp & ner.

Botaniska trädgården var fantastiskt vacker och så häftiga träd och växter.

Svart/lila tulpan
Ett kärleksträd
Carl von Linné
Rötter med eget liv
Mitt livs första kärlek går genom kärleksporten med mig
Nedanför strandpromenaden vid havet, det blåste så ljumma vindar.. Trodde det skulle vara kallt o blåsigt, men icke!
Middag & dricka på ”Lilla Elefanten”
Ruiner! Mäktigt!
Taket på St Katrin
Barrträd
Vår egna takterrass som vi gick ut till genom fönstret.
Taget från sängen
Sol och skönt på ute-terrassen
Hallon Daiquari
Strawberry Daiquari

Vi bodde på Hästgatan i Visby. Hotel Repet. Kanon mysigt rum med väldigt sköna sängar. Coolt med egen terrass, vi kunde även gå ut genom en altandörr men det va roligare att använda fönstren.

Ännu roligare är när vi besökte en souvenir shop & berättade vart vi bodde så var det Han som byggt upp just det hotellet. Han hade haft det i många år men tillslut sålt. Riktigt trevlig människa. Väldigt otippat.

Jag älskar Gotland. Jag blev tok förälskad i den öin! Jag ville absolut inte åka hem igen. Jag skulle kunna tänka mig att bo i Visby!

Vi strosade även utanför ringmuren, men det var inte alls lika charmigt som innanför såklart. Men tempot på Gotland passar mig, det mesta öppnade inte förren kl 9-10… Hela staden sov typ innan. Inte ens pressbyrån hade öppet innan 9:00?!?

Det var så vackert verkligen!

Jag kommer tillbaka! Garanterat!!

#hotellrepetVisby #hästgatanVisby #ringmuren #Gotland #destinationgotland

~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Tråkigheter~

Kortslutning ( i mitt huvud)~

Fy helvete vad allt jävlades med mig förra veckan. Det började på tisdagen, jag skulle besikta bilen 14:30 innan jag skulle hämta tre små troll och min mammavecka började.

Noel kom direkt upp till mig hos mormor efter skolan och skulle åka med o besikta. Jag föreslår att vi ska ta en lunch innan på McDonalds. Vi går ner till bilen vid 13:30.

Då är min bil INPARKERAD av arbetarna i huset bakom mamma. Alla är från polen, Ukraina & Ryssland så ingen pratade svenska. Noel sprang o letade efter någon i huset som kunde flytta på bilen. Cattis kom åkandes så även hon började leta efter någon som kunde hjälpa oss.

Hur tänkte han här liksom…

Jag blir VANSINNIG! Klockan blir 13:55 och fortfarande ingen som förstår vad vi säger och ingen som kan hjälpa oss.

Börjar leka Google-polis. Jag söker på regnumret. Får tag i ett företag i Tumba som står som ägare. Lyckas vid 14:00 får jag tag i ett nummer och ringer. Killen som svarar ska ringa till killen som har bilen och se till att den flyttas. Jag säger att jag har besiktnings tid och att det måste skyndas på lite. –Absolut, fixar detta direkt!!

14:15 ingen som flyttat bilen. Ringer igen.. Han säger att han pratat med killen.. Men skulle ringa igen.. 14:25 en kille kommer, stannar, tittar, vänder och försvinner 👀👀

14:30 ringer igen, då säger han att han sålt bilen. 💩 Jävla lögnaktiga skitstövel!

15:00 två killar kommer. Ena polack som inte kan ett ord svenska, den andra säger ”oh förlåt, trodde din bil var en av arbetarnas”… Men Ööö, det här är inte en privat parkering, du står åt fel håll och ni parkerat IN två bilar…?

Arg som fan. Missade besiktningen men fick en ny tid på onsdag kl 16:00.

På onsdag morgon får jag ett mess från besiktningen att tiden måste bokas om pga Akut sjukdom! Får ny tid till den 1/4 kl 13:30.

På torsdag när jag hämtar E från skolan, då laddar batteriet ur på bilen. Jag står precis utanför M & E’s skola med död bil! Stora S får tag på din kompis som kommer o ska hjälpa med startkablar.. Men jag som är totalt korkad glömmer att mitt batteri sitter i bakluckan!! Vi står i 1 timme och försöker koppla under huven utan att den startar 🥵

Får lämna bilen. Åker tillbaka vid 18:40, och xet åker med. Bilen startar direkt när man kopplar kablarna rätt.

Besiktningen den 1/4… 3 nedslag som ska åtgärdas inom en månad.. N och jag så osams så mina tårar sprutar hela dagen. Jag vill inte ens åka hem utan att ha sällskap av annan vuxen. Och detta på Babys födelsedag..

Jag hatade min bil ganska mycket där ett tag! Jag hatade människor som inte kan läsa skyltar eller vet hur man parkerar ett fordon! Jag hatade mitt batteri! Jag blev vansinnig på alla skolbarn som stod o stirrade o skrek o tjöt när jag försökte starta min bil.

Det har varit väldigt mycket känslor alltså. Och utmattning o stress utöver det.. N och jag har bråkat hela jävla helgen. Hans humor knäcker mig totalt. Det går inte att prata med honom. Det är bara han som gäller, alla andra ska foga sig efter honom. Han slår sina syskon, han kallar mig allting som jag avskyr, han kallar sina syskon det oxå.. Jag har gråtit mer än vad jag skrattat faktiskt.

Må allt vända nu. Må hans humör stabiliseras. Ge mig tålamod och styrka att orka kämpa och fortsätta lite till. Låt demonen som tagit över mitt barn bara försvinna och aldrig komma tillbaka.

~Familjen~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Men USCH~, ~Varför~

Lösenordsskyddad: Förvirrad & orolig~

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

~En snabbis~, ~Helt Galet~, ~Känslan idag~

En osynlig besökare~

Måste få skriva ner det här.. För jag måste komma ihåg de här två sista nätterna..

Jag är helt övertygad om att det finns ”någon/något” i min mammas lägenhet. Både jag och mamma har känt och hört saker.

Inatt vaknade jag med ett ryck. Fattade inte varför eller av vad. Men vaknar av att jag halvsitter i sängen och tittar mot min vita byrå. Först tror jag att jag måste hört R eller mamma i köket, att de var på väg till jobb. Det tar ett tag innan jag verkligen kopplar vad som väckt mig, och det var ljudet av att byrålådan drogs ”ut och in”. Det är en gammal byrå. Den är trög i lådorna. Jag kollar klockan och den är bara runt 1 på natten så ingen är på väg till jobbet. Jag sover dessutom med öronproppar, så kändes obehagligt när jag insåg vad som väckt mig. Det är andra natten i rad.

För ca 4-5 månader sedan så vaknar mamma av att det plingar på ytterdörren. Klockan var 3-4 på natten. Hon går upp och kollar titthålet. Ser någon utanför, tycker det ser ut som min bror. När hon öppnar är ingen där. Det finns ingen där, men hon såg en man genom titthålet och hörde ringklockan. Och just att det plingar på dörren och ingen är där, har hänt henne 2 gånger vid olika tillfällen.

För bara några veckor sen, tidigt på morgonen, vaknar hon av att R står i hennes dörrhålet o frågar när hon ska gå upp. Hon svarar honom att hon har ”sovmorgon” just den här dagen, men när hon tittar så finns ingen där. Han hade dessutom redan åkt till jobbet. En annan kväll när hon satt i soffan hör hon någon ropa ”mamma” och hon svarar ju på ropet. För att inse att det är bara hon, katterna och hunden hemma.

Så, något är här. Eller någon. Jag trodde inte att jag skulle känna av och kunna höra såna här saker, men när jag inser att jag genom öronproppar hör hur byrålådorna dras ut och puttas in, flera gånger, så är det med lite obehag faktiskt, speciellt när jag vaknar halvsittandes i sängen och bara glor på den där byrån när jag verkligen fattar vilket ljud som väckt mig..

Vem är det som försöker säga något? Jag tror inte det är någon som är elak.. Jag tror det är något som mamma eller jag behöver uppmärksamma..Men vad?

Ni får tro vad ni vill om det här, men jag vill ha det i text, bara för att..

~Bara jag~, ~Helt Galet~

Färgat~

Har varit så sugen ett tag att färga håret i två olika nyanser. Tittat på både TicToc och Instagram efter inspirationsvideos och bilder. Jag gillar just kombon rött och svart.

Nu har ju inte jag så långt hår, men tycker det är så himla snyggt!

Så igår köpte jag blekning från Dollarstore. Eftersom jag har mycket svart/brunt/rött i mitt hår efter färgningar så behövde jag bleka upp mitt underhår ca 4-5 nyanser. Fick ha i blekningen i två omgångar. Ville inte bleka sönder håret så körde bara med det i i ca 15 minuter, tvättade ur och fönade torrt sedan i med det sista lika länge.

Första omgången med blekning
Andra omgången (står o lagar sushi samtidigt)

Sedan kastade vi i en röd färg, även den från Dollarstore:

Jag fick upp min hörntand från väldigt mörkt till mitten av exemplet på förpackningen.

När det röda var i passade jag på att färga utväxten uppe på huvudet, alltså överhåret. Lät det sitta i 30-40 minuter och sköljde. Var lite osäker på om det röda skulle bli skarpt med tanke på att jag inte ville överdriva just blekningen och förstöra mitt redan slitna hår..

Men attans så nöjd jag blev med resultatet.. Det blev riktigt coolt och jag är så nöjd!

Precis tvättat ur och fönat..
Resultatet! Trist bara att mitt hår är slutet, det gör sig inte rättvisa på bild. Men när jag har i olja och fönat med rundborste så blir det så snyggt!

Jag älskar att experimentera med hår. Tycker färg är kul! Helst skulle jag vilja dela håret i bena och färga vardera sida i olika färger, men kanske måste dämpa mig lite och inse att jag är liiiite äldre och inte 20 år..

Men, mera färg åt folket!!!

Ha en fin dag!

~Familjen~, ~Härligt~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~

”Äppelskruttet har nått mogen ålder”~

Tänk, när min stora tjej klev in på Gymnasiet med massor av fjärilar i magen och nerverna utanpå, så mötte hon den som säkert kommer följa henne resten av livet!

Jag ser en fantastisk repris på mitt egna första år på Gymnasiet i Skhlm. Där mötte jag min själsfrände. Det visste jag inte då, men nu vet jag!

Så jag hoppas och tror att S & L kommer att följas åt resten av livet. De kommer att bli osams, bråka, skratta & gråta, vara brutalt ärliga, förlåta, kramas, kriga för varandra, och oavsett vart i livet de tar vägen så kommer de alltid, alltid, att ha varandra kvar. Spelar ingen roll hur långt ifrån varandra de bor, de kommer alltid kunna hitta det de behöver hos den andra.

Idag blir lillskruttet moget. Hon fyller 18 år. Jag kallar henne Äppelskruttet då hon har så coolt efternamn, men tänker inte ”outa” det här..

Så till min dotters fina kompis sjunger jag falskt och högt ;HIPP HIPP HURRA PÅ FÖDELSEDAGEN!!!!

Midsommar 2021
Skolavslutning år 2, 2021
Äppelskruttet

Alla dina ”bonussyskon” från Sara önskar dig den bästa och roligaste födelsedagen! Mormor Bella skickar pussar & kramar! Och jag likaså!!

Som en vis man en gång sa till mig, skickar jag budskapet vidare till dig ;

Gör Din Dag ♥️

~Dagligt~, ~Härligt~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Tråkigheter~

Magiska Playa Del Ingles~

Vilken vecka! Jag har totalt förälskat mig i Gran Canaria! Mysigt, nära till allt, varmt, mysigaste lägenhetshotellet, bra städning, skön pool, Atlanten bara 20 minuter bort, stort köpcentrum, Yumbo, bara 10 min bort, god mat, goda drinkar, gott sällskap!

Att jag fick den här möjligheten att resa bort under den här perioden när jag är så utmattad, betyder verkligen massor. Jag var nervös innan att jag skulle ha tråkigt, kanske känna mig utanför, eller känna att jag är i vägen eftersom resesällskaper är familj med varandra.. Men icke! Jag blev varmt mottagen av Denise & Stefano, och jag gillar dom verkligen massor. Trevliga och väldigt roliga människor. Lätt för skratt och roliga berättelser.

Vi har spelat Bonanza, Svarte Petter och ett nytt kortspel jag lärt mig som heter ”Din mamma”. Superskojsigt spel! Många kvällar blev det sällskapsspel, även Yatzy.. Jag förlorade i typ allt, men hade lika kul för det. Några av dagarna tog jag min bok och gick de där 15 stegen upp till poolen o parkerade mitt arsle i en solsäng o låg där några timmar. En dag sov jag nästan hela dagen. Dels för att fullmånen ”fuckade” min sömn dagarna innan så jag tog igen det ett helt dygn nästan. Det var nog välbehövligt.

Sista kvällen i Yumbo med tapas och god paella, drinkar och underhållning.
På väg ut ur hamnen i Puerto Rico för delfinsafari!
Låååångt ute på Atlanten
Väntar in paellan.
Honungs rom
Tapas, vinkokta musslor, friterad bläckfisk, räkor i vitlök och chili, svamp med vitlök

Maten var amazing! Varenda tugga var en njutning! Sällskapet var väldigt trevligt! Poolen var nästan dagligen 27 grader och saltvattenspool. Så mysiga ”små” lägenheter/radhus. Hit vill jag verkligen tillbaka!

Just här passar det att lägga till att jag såg massor av vackra blommor, men just denna vackra dock mig att tänk på mina fem vackra barn som nu startat upp skolor för ht 2021. Sara sista året på gymnasiet, Noel årskurs 8, Max årskurs 2, Ebba förskoleklass, Sigge-lillen går sista året på dagis! Jag längtar till att få träffa er sön-tis.. Jag har tänkt på er varje dag. Önskar att ni varit med mig, men ändå varit enormt tacksam över den här resan och det verkliga andrum jag fick, att bara vara jag. Men oavsett, är jag alltid er mamma och ni är alltid med mig i tankarna!! Älskade vackra barn, ni är som världens vackraste blommorna!
Catten o Jag tog en runda biljard
En irländsk pub vi titta in på en snabbis , Djurgården!!!!!
Vår uteplats, direkt till vänster bodde de andra 🙂
Poolen ”by night”. Poolbaren som syns.

Nu, när jag väl lyckas få klart det här inlägget så är det torsdag. Torsdagen den 26/8. Dagen som inte många sett fram emot. Ove ”pappin” begravdes. Det blev ett sista farväl i kyrkan. Kändes bara overkligt.. Jag var väldigt avtrubbad av oro för hur min människa skulle klara den här dagen. Jag tittade på henne hela tiden. Jag ville att hon skulle bryta ihop, samtidigt ville jag att hon skulle se till att få gråta ut och få ett ändå vackert avsked. Du vet ju att han alltid är med dig. Han finns vid din sida varje sekund. Han ser dig/Er ❤️ Jag är enormt tacksam för att jag fått dela så mycket med Ove och hans familj. Så mycket villkorslös kärlek, respekt, kramar och trygghet. Jag är evigt tacksam för att Ove & Irene skapade min människa som jag kommer att ha i mitt liv tills mitt sista andetag. Utan Er två, hade jag inte varit komplett, för hon är så viktig för mig, och kommer alltid att vara. Mitt löfte till pappin är, jag ska ta hand om din dotter! Jag lovar!

Vi ses igen, någon annanstans, det vet jag ♥️
~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Sommar, sol & rosé~

Nu har jag fått några dagar med solsken och värme! Jag som vanligtvis avskyr solen och hetta har njutit av att vara i solen hos mamma. Dock är jag kraftigt snorig, men vad gör det! Nässpray och lite rosé bubbel så känns livet lättare!

Allt strul som sker på hemmaplan är dagligt påminnande. Ni kanske tror att jag släpper taget om allt strul när jag flyttar ut, men det kan ni bara glömma. Redan på tisdagen, bara 2-3 timmar efter att den barnfria veckan började fick jag ringa till MM, börja inga runt till polare, söka, leta och vara jobbig. För att en viss annan inte ”vet” vad som ska göras..? Jag blir vansinnigt less på att känna att det inte finns ett samarbete som fungerar. Allt ska alltid hänga på mig, eller så blandas jag in. Missförstå mig rätt nu, jag gör min del för att det är min skyldighet. Men, när det är min vecka så behöver inte någon annan kopplas in för att ringa, jaga runt osv. Men när det är tvärtom, så hinner jag inte ens lämna hemmet fören jag måste styra upp saker. Eftersom jag drabbats av utmattningssyndrom och stressreaktion så är jag väldigt skör. Jag är konstant stressad. Jag mår inte speciellt bra. Jag kämpar på så mycket jag kan och lägger egentligen NOLL fokus på min egen återhämtning. När det var tvärtom, gjorde jag allt, för att göra en lugnare och mindre stressad varda för den andra parten. Varför kan inte jag få samma typ av uppbackning??? Är jag så jävla oviktig att man pissar på mitt psykiska och fysiska mående?

Jag behöver få ha ett lugnare tempo när jag är barnfri.. Jag behöver få slappna av. Kunna skita i telefonen några dagar. Ja, den här jävla telefonen som är en hemsk triggar.. Så fort den ringer blir tungan som sandpapper. Hjärtat stannar först för att sedan slå på i ett högre tempo.. Telefonen har blivit en skräck. För varje samtal innebär ofta ett måste, min hjälp, en syssla, en fråga.. Min kropp reagerar utan att jag kan kontrollera den. Och det är så jobbigt. Det tar evigheter för mig att koppla av efter att den ringt.

Igår, medvetet, lämnade jag telefonen hemma. Gick över till C, vi köpte pizza, kollade på film och bara pratade. Sen gick hon o bada, jag låg på hennes soffa och kollade på ”The theory of everything” om Stephen Hawkins.. Hon gick o la sig, jag kollade klart. Det var tyst. Det vart mörkt. Det var jag och teven och ingen telefon. Först var det sjukt jobbigt. Tänkte på mobilen konstant. Rädd för hur många samtal och sms som skulle finnas när jag kom hem. Vid 22:45 såg jag att INGEN hade försökt nå mig… Hur sjukt? Annars låter telefonen konstant. Men just när jag medvetet valt att lämna den, då är det ingen som sökt mig.. Det ändrades idag såklart. Nu är det full gång med att fixa, få ihop ”länkar” och jag avskyr det. Jag gör verkligen det!

Jag sitter o ser ut genom mitt fönster. Solen skiner. Jag vill sätta mig på ballen och njuta av solen. Men jag kan inte. Jag är så stressad redan nu. Har beställt rosé bubbel av en kompis. Jag vill ha bubbel för att få ner min ångest. Kanske kan jag skratta och le lite mera på riktigt då?

Jag är så genom trött. Sovit ganska ok inatt ändå, men vaknade med hjärtklappning och andnöd. Och ren och skär ångest för vad som ska ske idag..

Fy fan för allt just nu! Fy fan för att aldrig ha ett fungerande samarbete. Fy fan för att vara den som aldrig säger Nej och som bara vill göra det bästa för andra..

Kanske ska jag bli eremit? Kan man säga upp sig i ett halvår från allt ansvar och bo i en koja i skogen utan nätverksmöjligheter?? Nej, jag är mamma, den lyxen finns inte.

~Bara jag~, ~Familjen~, ~Helt Galet~, ~Känslan idag~, ~Tråkigheter~

Att leva med~

Jag tänker att jag ska vara så ärlig & sann jag bara kan och vågar i det här inlägget. –Kanske kan det vi går igenom stötta eller hjälpa någon annan förälder i samma sits??

Vårt ena barn har ”strulat” ett tag. Vi, som föräldrar, har försökt med regler, bestraffningar och belöningar.. Inget har gett någon direkt utdelning.

Nu är det så att inget vi för är tillräckligt. Istället lever hela familjen med en klump i magen och en oro som är ständigt.

N har problem med fel umgänge, droger, attityder, stölder & allt som kommer med att vara ett struligt barn. På det har han sin Adhd som i det här fallet inte är en styrka. Snarare det motsatta. När vi dessutom bor i en storstad så är precis ALLT väldigt nära och tillgängligt. Det finns så många appar för att få tag på precis vad man vill. Alkohol, röka, snus/cigg, tabletter, kokain/amfetamin/heroin.. Det finns precis allt. Du kan tillomed få det utkört om du betalar för det. Så allt är enkelt och tillgängligt.

Det är så mycket jag fått höra och veta om min son den sista tiden som skrämmer mig enormt. Mentaliteten bland ungdomar idag, sjunker framförallt i åldrar, men själva mentaliteten är skrämmande hög och brutalt rå. Fruktansvärt läskigt!

Vi, mamma & pappa, har försökt med allt för att förhindra och sätta käppar i hjulet för honom, försvåra att han kan ta kontakt med fel folk, jaga honom, störa honom o hans vänner, prata, skrika, skratta, gråta, förhandla.. Ja allt.. Vi har försökt flytta honom bort från vår ”ort” men han rymmer tillbaka.

Han är inskriven på Mini Maria. Han har två handläggare på Soc. Han träffar läkare och ssk på BUP. Han ska lämna pissprover kontinuerligt. Han avviker då såklart när han ska dit. Han är riktigt arrogant i tonen mot alla han träffat som arbetar inom sjukvården, beroendevård, psykiatrin, skola, socialtjänsten. Han pissar, inte ordagrant, på alla som försöker hjälpa och stötta honom.

N verkar ha haft de här problemen sen ca 1.5 år tillbaka. Jag, min naiva jävel, misstänkte först för ca 6 månader sedan att något inte stod rätt till. Jag, som dessutom sitter med alla facit och borde veta, hur droger ter sig i människor, har inte märkt något.

Att leva och bo med ett barn med kraftiga problem, med droger & alkohol, är hemskt. Med missbruk, oavsett flytande form eller röka, följer ett beteende som är okontrollerbart. Han stjäl. Han ljuger. Han är aggressiv. Han är manipulativ. Han har stulit av sina syskon. Han har stulit massor av mig. Han har tillomed stulit hemma hos sin mormor. Jag får gå med mitt necessär i handen när jag är boendeförälder. Jag kan aldrig släppa ifrån mig den. Hans syster har fått gömma sina mediciner. Han har stulit hennes 18 års present. Han har tömt småsyskonens spargrisar. Stulit massa receptbelagda läkemedel av oss.

Vi försöker göra allt för honom. För att han ska vilja ändra sig. Göra en egen förändring.. Men här vet jag, oohhhjaaa, att vill inte personen SJÄLV förändra sig, så kommer det INTE att hända. Tyvärr! Jag kan fortsätta störa, jaga och vara jobbig, inget kommer hända om inte han själv är redo att förändra sitt beteende och sina berusningsmedel.

Med detta vill jag även poängtera att jag kommer inte sluta. Jag kommer fortsätta vara jobbig, som han uttrycker det.. Vissa har nog sett att ”jag” skriver på hans Insta, det är ett hövligt effektivt sätt att få kontakt med honom. Han blir så förbannad, eftersom typ hela hans skola ser det och alla hans vänner. Jag kommer fortsätta med alla mina knep för att störa hans beteende.

Ja, han är inskriven på olika instanser för att få hjälp, han har säkert minst 15 anmälningar till Socialtjänsten på sig. Så om Du tänker att du vill lägga ytterligare en, det behövs inte. Ca varannan vecka kommer det in en ny, så den här summan av 15 ökar hela tiden.

Men, att leva med ett barn med missbruksproblem, innebär konstan oro & stress. Det innebär att ditt hjärta går i bitar dagligen. Du tar och famlar efter varje liten ljusglimt och tror på varenda ord som sägs, för att bara sekunder senare inse att du blivit manipulerad. Igen… Och så här är det dagligen. Varje telefonsamtal, varje gång telefonen ringer slår hjärtat dubbla slag, tungan sticker, jag är livrädd för att samtalet ska innebära något fruktansvärt. Så här är det varje dag.

Jag har varit naiv, och mitt råd till andra föräldrar, som känner igen sig, lita inte på ett enda ord som sägs. Lås överlåset på dörren om det behövs. Förhindra och stör ditt barns umgängen. Skäm ut ditt barn genom att kolla alla sociala medier. Rota igenom lådor och säng i barnets rum. Ha aldrig alkohol hemma. Lås in och göm mediciner. Tårar är manipulation. Lita inte till ett enda ord. Droger gör människor opålitliga och de för allt för att få tag i sin berusning. Kopiera alla kompisarnas nummer. Ta kontakt med kompisars föräldrar. Starta ett nätverk med de vuxna. Ta hjälp av Socialtjänsten, Mini Maria (berondecenter) och BUP/Bumm. Prata med skolan, be om hjälp med anmälning till soc. Gör allt för att motarbeta, ge inte dyra saker, för de säljs för att få in pengar. Prata, prata och prata med din tonåring. Du kommer säkert inte få ett vettigt svar, inte nu, men någon gång i framtiden kanske deras sköld brister och Du når fram. Fortsätt bara vara jobbig. Det är din skyldighet som förälder. En väldigt viktig sak är att nätverka med kompisarnas föräldrar. Där får man otroligt mycket information, hjälp att hålla koll, och man känner sig inte lika ensam och maktlös.

Med det här inlägget har jag försökt att vara så öppen jag kan, om hur vi har det just nu. Det är långt ifrån hela sanningen om allt som sker, utan inlägget är väldigt putsat, men jag vet att många undrar, och jag har inte riktigt styrkan att verbalt berätta hur vi har det.

Hos mig har det här utlöst en akut stressreaktion med ökad panikångest. Att jag har PTSD i grunden är inte till hjälp. Jag har utvecklat triggers mot ringsignaler. Där kan jag få panikattacker. Jag tål knappt ljud längre. Jag hatar starkt solljus. Jag är konstant på högvarv. Jag sover aldrig helt, väldigt ytligt. Är konstant trött. Jag har helt tappat minnet. Minns inget längre. Glömmer bort allt om det inte skrivs ner på en gång. Jag är för stressad för att kunna sitta vid matbordet o äta. Oftast fastnar mina ord i halsen.. Svårt att få fram det jag vill.

Jag ser mina andra barn gå med oro och ångest och det ilska i ögonen, pga sin brors beteende. Det är inte okej. Dom mår otroligt dåligt av sin brors beteende, i en familj drabbas alla. Jag vill ge dom all min kärlek och uppmärksamhet, men när ett barn ger ett negativt beteende så innebär det att jag måste lägga mer än vad jag orkar på att försöka ha koll på det barnet. Det drabbar hans syskon. Och det är så jävla fel!

Jag har varit sjukskriven ett tag nu. Ska försöka återgå till jobbet om några veckor. Det är med båda glädje och skräck. Igår blev jag död för mig själv, när jag inte kunde återberätta något jag gjorde bara 30 minuter innan.

Nu har jag iaf försökt att låta er som läser lin blogg få ta del av hur livet hos oss är. Till viss del. Jag vill även förtydliga att vi har hjälp från många olika instanser och myndigheter, vi gör vad vi kan som föräldrar, vi pratar med N, jag har grym kontakt med N’s rektor och resurs. Men just nu är det inte tillräckligt.

Jag har därför gått till sista steget. Ansökt om att få Behandlingsfamilj till honom. Han ska inte vara med sitt umgänge eller i Stockholm. Jag fattar det nu. Och, ni som känner mig, vet att det här är det absolut SISTA jag vill, men jag ser ingen annan lösning.

Hoppas någon hittar stöd i den här texten. Och ni som undrar, fått några ”frågetecken” uträtade.

http://www.beroendecenter.se

http://www.socialstyrelsen.se

http://www.bris.se

Ta hand om Er!