~Bara jag~, ~Förundran~

Älskade höst~

Hösten är min favorit årstid. Har varit en del i skogen, älskar att se färgskiftningar på löven, se hur löv faller till marken och känna den här svalare friskare brisen mot huden. Jag hatar att svettas. Kan stå ut när jag tränar men annars vill jag bara inte svettas.

Så temperaturen ute är så passande för mig.

M’s fotboll är igång. Mycket matcher på helgerna. Och han är duktig. Han är teknisk med bollen men framförallt, han har kul!! Han älskar att få springa med bollen, känna tillhörighet med sitt lag och senast, i lördags, när de mötte Dif var hans kusin med o tittade, och M ser upp till honom. Han är oxå en fotbollskille och nog lite av en idol för M!! Så det var kul! I söndags spelade de i Bredäng och hans lag vann med 9-4! Äntligen fick de en rejäl revansch! Nu är det inte vinsterna det handlar om, det är att han hittat något han tycker om, någonting som höjer hans självkänsla och att han får ha kul. Om han behåller intresset för fotbollen, det återstår att se. Hans val. Bara han mår bra, vill spela själv och känner att det ger honom något positivt.

Bortamatch mot Dif

Igår var det dags att rösta i valet. Även om jag tycker det finns en viss charm och samhörighet i att rösta just på valdagen, så funderar jag faktiskt på att förtidsrösta nästa gång. Att stå i köer är inte min grej. Och detta val var min barnfria vecka, så jag hade planerat att gå med mamma o rösta. Men då hon satt som rösträknare i Skhlm, så fick vi försöka gå när hon hade rast, och då hann vi inte promenera ner till vår vallokal som jag alltid gjort i tidigare val. Så det blev bil. Inte alls lika speciellt.. Nytt att ha med min äldsta dotter i vallokalen dock. Hennes första val. Hennes första gång att få säga välja vad hon vill ska hända i Sverige under nästkommande 4 år. Jag minns första gången jag fick vara med o rösta. Det var pirrigt. Och kändes stort. Jag kände mig nästan lite ”viktig” som fick möjlighet att tycka och tänka kring våra partier. Nu får jag och alla andra vänta och se vem som ska styra politiken i vårt land.

Idag sov jag ganska länge. Ända till 10.. Har varit uppe mellan 7-9 varje morgon, men idag behövde jag sömn. Ladda batterierna inför mammaveckan!! Jag väntar tid på Vc för att kolla upp en ”åkomma” & helt ärligt, det gör mig lite nervös. Har fått lite andra oroande symtom som jag måste nämna. Jag har hittills undvikit att googla, jag är ingen läkare o tänker inte sitta och sätta diagnoser på mig själv. Men ibland bara känner man att något är knasigt. Att det känns fel.. Och det får min läkare ta reda på.

Jag är rastlös i kroppen. Vill ut. Ut i skogen. Ut och börja träna, ut och få i mig friskluft. Jag vill bara känna mig frisk, fri, självsäker & stark! Och jag ska ta tag i det under kommande vecka. Löfte till mig själv.

Ta hand om er!

~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Tråkigheter~

Kortslutning ( i mitt huvud)~

Fy helvete vad allt jävlades med mig förra veckan. Det började på tisdagen, jag skulle besikta bilen 14:30 innan jag skulle hämta tre små troll och min mammavecka började.

Noel kom direkt upp till mig hos mormor efter skolan och skulle åka med o besikta. Jag föreslår att vi ska ta en lunch innan på McDonalds. Vi går ner till bilen vid 13:30.

Då är min bil INPARKERAD av arbetarna i huset bakom mamma. Alla är från polen, Ukraina & Ryssland så ingen pratade svenska. Noel sprang o letade efter någon i huset som kunde flytta på bilen. Cattis kom åkandes så även hon började leta efter någon som kunde hjälpa oss.

Hur tänkte han här liksom…

Jag blir VANSINNIG! Klockan blir 13:55 och fortfarande ingen som förstår vad vi säger och ingen som kan hjälpa oss.

Börjar leka Google-polis. Jag söker på regnumret. Får tag i ett företag i Tumba som står som ägare. Lyckas vid 14:00 får jag tag i ett nummer och ringer. Killen som svarar ska ringa till killen som har bilen och se till att den flyttas. Jag säger att jag har besiktnings tid och att det måste skyndas på lite. –Absolut, fixar detta direkt!!

14:15 ingen som flyttat bilen. Ringer igen.. Han säger att han pratat med killen.. Men skulle ringa igen.. 14:25 en kille kommer, stannar, tittar, vänder och försvinner 👀👀

14:30 ringer igen, då säger han att han sålt bilen. 💩 Jävla lögnaktiga skitstövel!

15:00 två killar kommer. Ena polack som inte kan ett ord svenska, den andra säger ”oh förlåt, trodde din bil var en av arbetarnas”… Men Ööö, det här är inte en privat parkering, du står åt fel håll och ni parkerat IN två bilar…?

Arg som fan. Missade besiktningen men fick en ny tid på onsdag kl 16:00.

På onsdag morgon får jag ett mess från besiktningen att tiden måste bokas om pga Akut sjukdom! Får ny tid till den 1/4 kl 13:30.

På torsdag när jag hämtar E från skolan, då laddar batteriet ur på bilen. Jag står precis utanför M & E’s skola med död bil! Stora S får tag på din kompis som kommer o ska hjälpa med startkablar.. Men jag som är totalt korkad glömmer att mitt batteri sitter i bakluckan!! Vi står i 1 timme och försöker koppla under huven utan att den startar 🥵

Får lämna bilen. Åker tillbaka vid 18:40, och xet åker med. Bilen startar direkt när man kopplar kablarna rätt.

Besiktningen den 1/4… 3 nedslag som ska åtgärdas inom en månad.. N och jag så osams så mina tårar sprutar hela dagen. Jag vill inte ens åka hem utan att ha sällskap av annan vuxen. Och detta på Babys födelsedag..

Jag hatade min bil ganska mycket där ett tag! Jag hatade människor som inte kan läsa skyltar eller vet hur man parkerar ett fordon! Jag hatade mitt batteri! Jag blev vansinnig på alla skolbarn som stod o stirrade o skrek o tjöt när jag försökte starta min bil.

Det har varit väldigt mycket känslor alltså. Och utmattning o stress utöver det.. N och jag har bråkat hela jävla helgen. Hans humor knäcker mig totalt. Det går inte att prata med honom. Det är bara han som gäller, alla andra ska foga sig efter honom. Han slår sina syskon, han kallar mig allting som jag avskyr, han kallar sina syskon det oxå.. Jag har gråtit mer än vad jag skrattat faktiskt.

Må allt vända nu. Må hans humör stabiliseras. Ge mig tålamod och styrka att orka kämpa och fortsätta lite till. Låt demonen som tagit över mitt barn bara försvinna och aldrig komma tillbaka.

~Familjen~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Men USCH~, ~Varför~

Lösenordsskyddad: Förvirrad & orolig~

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

~Familjen~

Barnen-vecka~

Blir lätt tyst här på bloggen när jag är med mina barn. Dom får min tid och jag deras.

Veckan (tisdagen) började med besök från T. Hämtade ett bord som var på ”Bjussa”. Hem till barnen, E var hemma sjuk med feber & snuva. På torsdagen ringde M’s skola hem honom, han hade ont i bröstet & hosta. Så på fredagen fick även Lilla S vara hemma. M fick hög feber natten till fredag. Lilla S hade feber inatt. Har haft video-samtal med läkare kring alla tre barnen, fått hostmedicin och luftrörsvidgande. Även corona testat. Negativa.

Det kallas ju inte ”VABRUARI” utan anledning. Dessa förbaskade virus som härjar och allt är inte corona. St jag testade barnen var pga läkarens rekommendationer, just för analys av smittspridning/smittspårning mm.

I lördags städade vi (jag & Lilla S) vårt rum. Han var med till en början och slet ut allting men ledsnade sen. Så där satt jag på golvet och rensade legot från hår, tejp, kludd, damm, loombands. Rummet var så äckligt! Tog ca 4 timmar att rensa ut trasiga leksaker, överdrivet med böcker de aldrig läser, sönderklippta papper, dockkläder med hål i, trasiga bilar.. Det blev 6 st pappkassar fulla med trasiga saker. Och vilken skillnad i rummet. Passade på att sälja av grejer de inte använder och skänkte bort en del. Känns bra att kunna hjälpa andra som är i behov av saker vi inte behöver. Kul att bortglömda leksaker kan få ett nytt hem!

M hade börjat på förmiddagen att möblera om och rensa & dammtorka, dammsuga i sitt rum och då bliv Lilla S inspirerad. Jag var inte taggad. Lååååångt ifrån taggad.. Men efteråt; satan i gatan vad bra det blev!! Ändå värt träningsvärken, svettningarna, ont i rumpan.. Passade på att dekorera om en av barnens möbler. Den hade gula skjutluckor innan, hur fult gula som helst, och ser nu ut såhär:

Babyboomen & dekorplastad möbel

Blev riktigt nöjd med resultatet! Väggarna ska målas om. Ha börjat kolla på Rusta, älskar deras väggfärger. Stora S har Tundra i sitt rum och från pissgul tapet, till en matt grå färg. Så jäkla bra täckning & lätt att använda, knappt någon doft, så är att måla med väggfärg från Rusta det enda rimliga alternativet. Lätt att göra om oxå!! Jag hade tänkt att ansöka om en renovering via hyresvärden, då tapeterna i lägenheten suttit i ca 25 år, aldrig tapetserats om på 25 år, och plastmattorna har stora hål och märken här & där, men jag orkar inte. De har endast 2 ansökningstillfällen per år, och hyresvärden är en snål jävel när det kommer till omtapetseringar. Så jag ska måla själv.

Ja, nu är Febrari igång, och om allt går som det ska så ska jag börja, sakta och säkert, återgå till jobb snart. Det är med enormt blandade känslor kan jag säga. En del av mig längtar så till mina arbetsuppgifter, kollegor och avdelningen. En annan del skriker Nej o ger mig panikkänslor, säger att jag inte är redo, ej färdigbehandlad med min ptsd, utmattning, stress.. Men jag vet att jag inte kan (eller bör) gå hemma för länge. Blir bara svårare att jobba då. Man blir lat av att bara gå hemma. Även om jag tvingar mig ut på promenader, försöker aktivera mig så gott jag kan, så blir livet väldigt mycket mera stillasittande av hemmaliv jämfört med arbetsliv. Och innerst inne vill jag tillbaka till innan sjukskrivningen. Även om jag känner att jag gärna haft mera redskap med mig. Ska träffa kurator i veckan för första gången. Även han som ska sköta min återgång i arbete. Men första tiden vi hade så blev han sjuk. Nu blir första besöket väldigt nära dagen för återgång. En sådan sak stressa mig och ger mig extremt mycket ångest och panik.

Ikväll blir en tidig kväll. Jag är så trött och längtar efter sängen och boken.

Hoppas ni alla haft en skön helg!!

~Bara jag~

Tystnaden~

Så härligt det är med tystnad just nu.. Det har varit så mycket ljud, röster, spring, skratt, tjut, ”mamma mamma mamma”, ”vår är mamma” osv.. Och just när det gäller det sista uttrycket, så sitter jag oftast på toaletten eller står och lagar mat. Då har jag inte synts på 3 sekunder och då måste barnen såklart kolla upp vart jag befinner mig..

Men det är påfrestande. Igår fick jag hjärtklappning. Kändes som att hjärtat slog oregelbundet, hamnade helt i otakt och det var så obehagligt. När jag gick ut med Ziri så kom en moped uppifrån H-åsen, jag härden den först när den var cirka 20 meter bakom mig & jag hoppade högt verkligen. Fick sådan panik och hela kroppen blev stel. Riktig panikkänsla i hela kroppen. Ptsd börjar ta knäcken på mig. Jag ”hör” inte omgivningen, jag blir så jäkla rädd för ingenting.. Så jobbigt. Vaknar flera gånger per natt med ett ryck, ingen aning om vad som väckt mig, bara vaknar kallsvettig och med rädsla i kroppen.

Jag är så trött. Trött på att må såhär. Trött på att alltid stressa. Aldrig känna mig tillräcklig i någon situation.

Idag är det alltså en typisk ”måndags-känsla” och jag mår piss. Jag avskyr måndagar.

Tjohej..

~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Ganglion~

Som om jag inte redan har tillräckligt lixom…

Ganglion! Senknuta! Vätskeansamling i handleden!!! Gör ont som fan!!!

Igår kväll kände jag har det stramade, värkte, ömmade i högra handledens undersida. Sen känner jag en KNÖL!! Paniken inombords var inte att leka med kan jag säga.. Det första jag tänkte var såklart, nu har jag fått Cancer!!!

Men, tur för mig, läser äldsta just nu till Nagelterapeut i skolan, och då säger hon ”Ganglion, mamma”! Wtf??? Googlade, då hon oxå nämnde Karpaltunnelsyndrom, vilket jag är opererad för i båda handlederna, och det stämmer precis på vad jag har. Jag har antagligen överansträngt handleden och det här charmiga Gangliolet har uppstått..

Omkretsen är ca en gammal femkronas storlek, men själva knutan/kulan som syns med ögat är som guldpeng.. (en tiokrona alltså)

Började fundera vad jag gjort som kan ha orsakat överansträngningen, och kom fram till att det enda jag gjort extremt MYCKET mera än vanligt, är överdriven tvättning, plockning, bilkörning.. Så fatta att det kommit av att jag bara gjort lite mera av mina vanliga sysslor…? Så jäkla absurt!

Nu ska jag bara försöka låta handleden vila, det ”kan” gå tillbaka av sig självt, men risken för ”återfall” är stor. Jag tänker att gör det fortfarande ont nästa vecka så får jag ringa min husläkare och visa upp Ganglionet och få det inskrivet i min journal.

Igår var jag på PBM Globen och träffade först psykolog och sedan fysioterapeut/rehabkoordinator/arbetsterapeut. Min Människa kom hit och tog hand om mina 4:a yngsta så jag kunde ta mig iväg dit. Det kändes bra. Jag känner mig väldigt hoppfull och hoppas innerligt att de erbjuder mig plats i deras program och att jag inom kort kan ha tillräckligt med verktyg för att återgå i jobb. Känns dock väldigt typiskt att jag nu då åker på ganglion oxå! Why?!?!? Ska det aldrig bara få vara ”bra”??

E & S, N är hemma idag oxå. M fick gå till skolan idag, då han varit hemma hela veckan, han är testad för covid och är Negativ, han har inte haft feber sen i söndags, lite snuva kvar bara. Så jag kände att vi testar iaf! S är såklart i skolan, med halv panik över att hon inte har några kläder alls att bära, fast hennes garderob är full 🤷🏻‍♀️

I det här inlägget vill jag även flagga för att ”David Tobias” är igång igen, nu under namnet DANIEL JACOB, så blir någon mer kvinna i detta avlånga land utsatt för den här psykopaten, anmäl! ANMÄL OCH ANMÄL!!! Den här saken har förstört mitt liv! Tack vare dessa sjuka meddelanden och ”outtalade” hot mot mina barn så blev det droppen som fick min bägare att svämma över”- Jag Brakade Helt! Hoppas du är nöjd nu, ditt smutsiga as!?! Så många kvinnor som lidit alla helvetets kval för att du ska få hålla igång Ditt sadistiskt kränkande vidriga spel! Hur fungerar du egentligen? Du måste vara väldigt ensam! Det är väldigt synd om dig som utsätter kvinnor för det här. Du är nog en väldigt patetisk och liten människa, inga vänner i världen, din familj har säkert vänt dig ryggen för att de inte står ut med dig, och du är Ful oxå!! Med fil menar jag inte enbart fysiskt, jag menar att du är genom ful, så ful både inuti och utanpå att enda sättet att stå ut med dig själv är genom att kränka och skada andra. Klarar du ens av att se dig själv i spegeln?? Du har säkert inga speglar hemma.. Du är en väldigt patetiskt och oälskad smutsig sak. En dag är ditt terroriserande slut, kom ihåg det!

Så, ni har jag fått rensa mina tankar idag. Ska kolla på tv med lilla S nu.

Ha en bra dag!

~Bara jag~

Att leva med PTSD~

Jag har haft PTSD ända sen ganska ung ålder. Den har dock aldrig behandlats eller blivit uppmärksammad förren jag i vuxen ålder utredde mig för Adhd.. Då märkte läkaren snabbt att jag har ganska stora trauman i bagaget som på verkar mig väldigt mycket. När jag nu även fått Utmattningssyndrom, så gör sig PTSD’n till känna. Jag har både fysiska och psykiska symtom. Det värsta är nästan värken i huvud, nacke o axlar. Samt att jag är extremt lättskrämd. Ljud, mobilsignal/meddelande signaler, får mig att rycka till och få panikkänslor. Oväntade ljud, eller som att någon går om mig i matbutiker eller på gatan, kommer bakifrån då alltså, kan få mig att skrika högt och bli livrädd. Det här är extremt jävla jobbigt, och människor måste tro att jag är helt galen. Jag sover inte som jag ska. Jag har vidriga mardrömmar. Ibland låser sig min röst, jag kan inte få fram ett ljud, det är som att hjärna och tunga inte vill samarbeta med varandra. Jag känner inte igen mig själv. Kan titta i spegeln på min egna spegelbild och undra vem är hon i spegeln med helt kall blick, munnen som ett streck, ingen glöd eller glädje i ansiktet.. Vem är hon?

Jag mår väldigt väldigt dålig av att ha PTSD, Adhd, utmattningssyndrom. Adhd släpper eller stänger aldrig av min hjärtverksamhet, utmattningen gör mig totalt slut, bara av gå ut med sopor eller försöka komma på middagsmat.. PTSD har gjort mig skakig, alltså mina händer skakar konstant, värken k huvud och nacke är vidrig, lusten att höra något finns inte, inte något är roligt. Jag är kall och avstängd. De här tre diagnoserna är inte ultimata att ha samtidigt. De vill inte jobba hand i hand och motarbetar varandra ganska intensivt. Har äntligen fått remissen skickad till BPM o hoppas innerligt att de vill ta emot mig. Ge mig en chans att få min hjärna o kropp under kontroll så att jag kan bli mig själv igen.

Jag är glad att jag är singel, och slipper visa eller ta hänsyn till någon annan varannan vecka. Jag har bara mig själv att tänka på just nu. Även om det oxå är ansträngande.. Livet är bara inte så kul just nu..

Jag har en hel del arbete som ligger framför mig, det kommer bli tufft, men förhoppningsvis kanske jag kommer må bättre. Nu är det knappt 19 dagar kvar tills jag ska rehabiliteras i solen och det ser jag fram emot massor. Även om glädjen inte är vad den borde vara. Men det blir bra. Det kommer bli okej allting. Jag måste bara låta allt få ta sin tid.

Bara det här inlägget gör mig helt slut. Känns som att jag sprungit ett maraton. Kroppen är helt svettig, pulsen har gått upp, svetten rinner och ögonen värker. Ska försöka dricka lite vatten och sedan blunda en stund.

Ta hand om er ♥️

~Bara jag~

Att skriva av sig~

Är så himla mycket värt.. Att få rensa varenda tanke och då ut den med ord, bara lämna över varje känsla och tanke någon annanstans än att bära omkring på din i hjärnan, det är bästa terapin i världen. För mig.

Jag älskar att ha min blogg. När jag var barn, från ca 9 års ålder fram till åldern 22-23 så har jag skrivit dagbok. Det har varit en livlina i mitt liv att kunna skriva i min dagbok, kunna ha någonstans där jag gett utlopp för varje tanke, varje grej som hänt. Nu tappade jag att skriva i just dagbok efter att första barnet föddes och när barn två kom kunde jag helt lägga bort dagboksskrivandet.. Men så upptäckte jag bloggen.. Jag hittade ett nytt sätt att ventilera. Och jag kommer nog aldrig att sluta blogga, om jag inte blir multisjuk och inte kan använda händerna såklart, då ”kanske” jag slutar.

Utan bloggen hade jag nog tappat talförmågan idag. Då hade jag gått med allt inombords och det vet ju alla, att det inte är hälsosamt. Nu har jag en kuratorskontakt oxå, men vissa saker pratar jag bara inte om, inte med utomstående. Vissa saker är ”mina” att bära på, då kan jag skriva i min blogg och välja att låsa inlägget, så finns det där, för mig, om jag behöver bearbeta eller gå tillbaka för att komma ihåg en ”viss detalj” eller annat.

Den här veckan, hittills, har varit väldigt rörig. Mycket upp och ner. Vi bara ”krockar” han och jag. Känns som att bråk, spydigheter, attityd börjar ta över våran relation helt. Livrädd för att helt tappa honom, men jag känner mig så otroligt rådvill och vilsen i hur jag ska nå fram.. Det är svårt. Rädd att vår relation ska bli infekterad av allt som händer just nu, och att det kanske kan förstöra även på lång sikt. Just nu har jag en ängel på ena axeln och på andra en djävul, och dessa två drar inte jämt någonstans. De är så jävla osams och då kanske ni kan tänka er vilka känslosvallningar jag har och hur alla beslut genomsyras av både godhet & ondska, rätt & fel, kärlek eller hat.. Jag är lite som Yin & Yang.. Hela jag är full av olikheter och motsatser.. Och den eviga frågan – Vad fan är RÄTT??

Nu är redan helgen på sluttampen.. Söndag när jag öppnar ögonen i morgon.

Ha det fint nu, ta hand om varandra.. Låt aldrig hat styra dig, försök alltid förlåta, se det Goda i människor, och funkar inte det, visa godhet & kärlek ändå, Det är då först Du är den större människan! ♥️