Etikett: oro

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~

Möte~

Jojjo

Möte med personalansvarig & HR för n anpassad återgång.. –känns inte alls som att jag blir helt hörd, trots att jag använder min röst!

Hur sjutton ska jag få en omgivning att litegrann förstå, när jag inte vill outa mig själv helt o hållet? Jag vill absolut inte berätta allting, jag vill fortfarande vara någorlunda anonym på min arbetsplats, och den biten är jäkligt svår att få behålla, när människor är nyfikna, trångsynta och inte är intresserade av hur människor i omgivningen ”mår”, inte utan att få ”gotta” sig i alla detaljer.

Jag är så känslig för ord. Hur man säger en sak och hur orden når mig. Exakt det hände såklart. Utan att ens ha påbörjat min återgång får jag höra vad jag inte får göra för då blir det jobbigt för min närmsta chef. HR såg min reaktion, och försökte lugna mig, men orden har redan slagit till med full kraft. De har redan börjat gro i mig och redan planterat sig som ett mörker och orosmoln.

Jag känner enorm stress. Ångest. Det här kommer bli tufft och svårt. Det kommer innebära sömnlösa nätter och många känslor. Det vet jag. Till viss del är det okej. Det är normalt efter en långtidssjukskrivning. Jag är bara orolig att det kommer bli betydligt mera svårt än jag klarar av. Jag är orolig att jag ska hamna nere på botten igen. Jag som alltid strävar efter att vara bäst på det jag gör. Göra mitt yttersta i alla situationer. Få människor runt mig att må bra och känna sig sedda. Den här prestationsångesten suger faktiskt. Önskar att jag inte hade den. Att jag kan känna att ”tillräckligt” är lagom. Att acceptera att ”mitt bästa” är alldeles lagom. Men min hjärna funkar inte så.

Ja, på måndag börjar jag. Då är jag återigen på ”Det sjuka Huset” och…. där tog orden slut..

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Känns inte bra.. Inte ens lite~

Jojjo

Nu känns det som att min grund håller på att fallera helt. Det som kändes ganska stabilt för en månad sen är bortblåst.

Dela fick jag då vet att jag enbart hade 4 behandlingstillfällen kvar på psykoterapin. Ena blev jag sjuk ifrån, de andra två försvann pga påsken & röda dagar. Så här sitter jag nu i väntrummet och undrar, – är jag ”frisk” nu? Är jag färdigbehandlad?”

Har jag sen i November behandlats för 11 år av trauma i foster hem? 4 år av mina första år i livet? Övergrepp? Allt som varit smärtsamt? Har allt det blivit behandlat och anses som ”rimligt”?

Nej!! Hela min själ skriker NEJ! Jag är inte klar. Känns som jag knappt börjat och nu ska jag vara klar? Det här var inte vad som SAS när jag fick samtalet om traumabehandling. Då hette det att jag inte hade ett slutdatum, vi skulle gemensamt jobba med mina minnen, återuppleva och exponera i min takt. Och det kändes så bra!!

Nu känner jag mig lurad av psykiatrin. Jag har varit tydlig med att jag inte haft förtroende för kurator/psykologer, terapeuter just pga när jag gått hos någon så kommer helt plötsligt en käftsmäll och de säger att ”tyvärr har jag inga flera tider till dig, dina 10 samtal har gått åt”.. Men jag kan alltid söka privat, vilket innebär bekosta själv. Vem fan har råd med det? Inte jag!

Jag litade på den här behandlingen. Jag litade på den informationen jag först fick. Återigen är det jag som blir drabbad psykiskt. Min självkänsla far i botten.

Vad ska jag göra nu?

psykisk ohälsa, psykoterapi, ~Bara jag~, ~Familjen~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Hur ska det gå~

Jojjo

Känner en viss oro över kommande mammavecka. Hur ska jag få ihop allting? Kommer jag orka? All planering med mat & andra aktiviteter, komma ihåg läkarbesök.. Finns en viss oro i mig.

Speciellt att orka. Att behålla fokus. Att komma ihåg tider. Allt som är så svårt när livet är som det är just nu. Just läkarbesök har jag ”lejt” ut till en vän. Varje bokad tid jag får skickas till henne så kan hon påminna mig. Men att planera middag, lunch, tvätta, hygien mm, sånt som annars bara sker av sig självt, det är skit svårt att hålla reda på.

En vän sa till mig, att vara förälder är det tuffaste jobbet man kan ha. Det är ju ingen nyhet i sig, men just i dagens samhälle så ska det kombineras att få barn, uppfostra barn, sköta hem & hus, aktiviteter, jobba & helst klättra inom karriären snabbt, och idag är det inte ett pussel som går ihop. Förr i tiden, då såg familjerna ut som så att mamma & pappa bodde ihop med sina föräldrar/syskon, och på dagarna gick de yngre ut och jobbade på gårdarna, plöjde mark mm, och barnen var hemma med den äldre generationen. Så när ”föräldrar” jobbat klart så hade ”farfar/mormor/morfar/farmor” förberett mat. Att uppfostra barn helt ensam är ”nymodigheter” och självklart med dagens krav på inkomst, status är det fullt förståeligt att många havererar. Speciellt vid separation.

Idag ska allt skötas ev den enskilda. Allt ska fungera i samhällets ögon. Allt ska märkas som är annorlunda. Hela tiden ska man ”göra, jobba, lyckas, trolla med dygnets timmar, se bra ut, hinna gymma, ha rätt kläder,kunna åka på semester, inte gnälla, hela tiden åstadkomma något, vara en spindel i nätet både på jobb & hemma”.. Undrar varför man kraschar??

Dags att plocka ihop mina saker o bege mig hemåt för mammavecka. Hoppas att barnen är glada, nöjda & på bra humör.

maskrosbarn, psykisk ohälsa, ~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Psykisk ohälsa och småbarnsförälder & tonårsförälder~

Jojjo

Tänk att det är så satans tabu att våga visa att jag mår dåligt. Speciellt när jag är mamma. Allting som ska vara så satans bra och rätt utåt sett sätter enorm press på en, utöver den stress & press som redan finns då jag är mamma. Att må skit är hemskt. Att må skit och vara mamma är fruktansvärt.

Mamma till 3 barn som är pigga & ”hittepåiga”, fulla av energi, högljudda, kräver både regler och stimulans, måste ha tydliga riktlinjer och regelbundna tider för att inte gå helt ”bananas”.. Att klara av att tillmötesgå deras behov är något som just nu är väldigt svårt för mig. Jag kan komma på mig själv med att stå i köket. Jag bara står där men vet inte alls varför eller vad jag ska göra. Jag har inte ork att öppna ett skåp. Än mindre att kunna planera. Barnen går ju som på duracellbatterier och förstår inte varför jag är som jag är, varför jag glömmer bort saker, tex kanske jag sagt att jag ska kolla på Skolplattformen vilken dag en aktivitet är, eller jag skulle laga ett hål i en byxa, leta fram en penna/reflex, ja What ever, jag glömmer det lika fort jag sagt det. De påminner mig, om allt jag missat att göra alldeles lagom till att de alla tre ska gå och lägga sig. Så mitt i att pussa & krama om alla tre små troll i tur o ordning, så påminner de om allt jag glömt bort att göra, och just då kokar mitt inre. Jag som bara vill sätta mig ner i soffan o pusta o frusta, får massor att göra, och det känns som att jag spricker i tusen bitar av ångest över att jag dela glömt bort, behöver bli påmind, påmind när jag är som mest slut, skäms över att inte orka. Vill så gärna sova, men just på nätterna är sömnen bortblåst. På dagarna kan jag gå runt och vara trött. Så vansinnigt trött. Men när klockan slår 20:00, är tröttheten förändrad, jag är trött men kan inte blunda.

Mamma till en tonåring, i sina bästa år. Som aldrig vaknar av sin väckarklocka. Som snoozar om minst 10 gånger, men inte vaknar. Som aldrig går o lägger sig i tid. Som är den mest hjärtliga och charmigaste 15 åringen jag träffat. Som har sin Adhd, som är som min men ändå helt unik för honom. Där han kan lämna skåpsdörrar på vid gavel (något jag tränat bort o blir tokig av), glömma att spola i toaletten (hatar gammalt urin i toan), lägger sina små vita snuspåsar överallt; handfat, tvättmaskin, fönsterbrädor, v-rumsbord, köksbänk (som jag eller syskonen lägger händerna på, trampar på, äcklad av), som vill så mycket & vet vad som behövs, men som hos alla tonåringar så brister det i att ”veta vad som krävs och viljan att göra det”. Han som lades in på en Onkologisk avdelning och blev utredd för blodcancer efter Corona, som hade alla symtom på cancer, men tack o lov, EBV. Den skräcken i kroppen under utredningstiden, all ångest o rädsla i min sons ansikte, min maktlöshet & ilska. Hans lever har tagit skada och kommer kollas upp under ett par år. Just min tonåring är helt unik. Hans humor är helt fantastisk. Jag älskar honom så mycket, men hans morgonhumör och mitt är så olikt, det kan slå blixtrar om oss. Hans sätt att kräva saker är orimliga. Han vill bli skjutsad till skolan en viss tid, men går inte upp av klockan eller mina väcknings försök. Då blir vi oense och dagen förstörd.

Den unga vuxna, lever som på rosor. I den där underbara bubblan när man tycker om någon så mycket att allting annat suddas ut. Så jag unnar som det. Två jobb, körkort & bil. Mega kämpe! Hennes svårigheter som hon växt upp med, allting hon utsatts för, har jag önskat att jag kunnat ta över. Jag vill så gärna att hon ska leva smärtfritt. Men jag kan inte. Det är omöjligt trolla bort det hon upplevt & lever med. Hennes hälsa har påverkat mig hårt. Att nästan förlora henne när hon var 7 år. Att se alla ingrepp på hennes kropp, som har varit riktigt grova, och hon har stått ut och kämpat på. Allt jag sett, som hon fått utstå, ger mig ren o skär ångest och ilska. Inte bara en diagnos och ett ingrepp, utan alltid har hennes diagnoser medfört något extra, något allvarligt. Aldrig ”bra” resultat eller svar från Sjukvården. Alltid tillkom något, hennes kropp byggde egna antikroppar mot medicineringen, hon blev så dålig av cellgiftsinjektioner. Och jag kan inte ens tänka på hur hon mår i allt det här? Om hon tänker på det? Eller bara lever och kanske förnekar allting som varit? För det är väldigt mycket hon genomgått. Och jag som mamma har inte kunnat skydda henne. Jag har inte kunnat göra någonting för att hon ska slippa injektioner, undersökningar, smärta, motgångar mm. För hennes diagnos ger mig dåligt samvete. Just för typ det är så jävla orättvist att mitt barn ska ha det. Det är orättvist.

Jag känner mig aldrig tillräcklig. Jag känner mig som ett svek mot mina barn. Speciellt när jag inte orkar. När jag inte hör vad de säger, inte skrattar åt skämtet de sa, för att jag inte hör. Jag fokuserar så hårt på det jag ska göra att allt annat blir som en surrande runt omkring.

Ska det vara såhär? Måste det vara såhär?

Jag hoppas det är tillfälligt. Jag antar att det ska var såhär just nu, tillfälligt. Och jag får bara hålla ut. Och hoppas att barnen inte märker alltför mycket hur jag mår. Att den här tiden snart är ett gammalt minne, en tid att se tillbaka på och på något sätt minnas med stolthet över att jag överkommit den här tiden. Svårt att tänka så nu, att jag skulle kunna tänka på hur jag mår nu, och kanske känna glädje och tacksamhet över att jag genomgått, överlevt, klarat av, ändrat levnadsvanor & är tacksam & stark.

Den som lever får se

#vågaprata #skrikhögt

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~

Känner mig radiostyrd~

Jojjo

Fortfarande väldigt avtrubbad och avstängd. Vågar inte le, rädd att leendet utlöser gråt eller andra känslor. Så jag använder knappt min ansiktsmimik överhuvudtaget.

Idag var första psykoterapin efter juluppehåll. Varit orolig inför det, orolig att behöva berätta allt som hänt. Men hon är bra min terapeut, hon hade läst på. Jag fick prata. Fick faktiskt bekräftat att det jag möts av, hur jag blir behandlad, är fel. Självklart utlöser det reaktioner och känslor, så det är inte konstigt att det som hänt, hände just nu, med tanke på allt jag öppnar upp genom psykoterapin, sedan blir jag inte respekterad av andra, utan jag blir undanskuffad och förlöjligad samt inte betrodd, dessutom respekteras inte mina gränser. Det är enorma svek mot mig.

Det är så sjukt hur lite jag värdesatt mig själv. Skulle någon av ”mina människor” bli behandlad så som jag blir, hade jag blivit riktigt arg. Jag hade gjort allt för att få min människa att se, eller få bort den från situationen. Skulle aldrig accepterat att någon inte respekterade dennes integritet, personliga space. Men när det kommer till mig själv, då ser jag inte.

Det här är något jag måste jobba med.

Både B-mottagningen och Terapeuten är helt överens om att jag ska försöka att inte bo hos M. Jag ska försöka bo på annat håll. För så länge jag inte kan vara helt 100 på att jag blir respekterad och inte behöver vara minsta orolig över att R kan komma in här, så kommer jag aldrig kunna satsa helhjärtat på mig själv. Jag kommer alltid vara orolig, redo att fly, inte känna mig säker. Och det är sant. Jag vet aldrig när hon viker ner sig och sätter honom först..igen.

Så glad att psykoterapin är igång igen. Så glad över 2 dagar i veckan på Beroendemottagningen, glad att jag prioriterar dessa bokade tider.

Det kommer ta tid. Lång tid. Men nu är jag här, jag ska göra det jag kan för att hitta respekten för mig själv, våga visa känslor, avstå alkohol helt o hållet, sätta gränser och hålla dom, och jobba med att tillåta närhet & kramar (i mini steg) och inte dra mig tillbaka vid beröring. Be om hjälp. Ta emot hjälp. En annan sak jag inte ens tänkt på, att låta andra ta hand om mig, typ skämma bort mig, låta mig bli omhändertagen. Det är något jag aldrig tillåtit mig att bli. Varför? Jag undrar själv ”varför”?.. Kanske för att då känner jag mig svag? Eller jag vågar inte bli van vid att andra tar hand om mig, för de kanske försvinner? Är det kopplat till mina emotionella svårigheter? Jag vet inte, men det slog mig faktiskt att det är sant, jag låter aldrig någon annan ta hand om mig, göra saker för mig, underlätta för mig.. Det är ju sjukt..!

Jag mår fortfarande riktigt dåligt. Mina ord fastnar i halsen. Jag vill ingenting. Jag vill inte känna. Inte prata. Inte ha ögonkontakt med människor. Jag vill helst krypa ner i en grotta och bara ligga där. Jag är så trött. Jag är så less på mig själv och att jag mår såhär. Jag är så trött, men ändå kan jag inte sova på nätterna. Jag har svårt att fokusera och ta in information. Jag skulle vilja ha ork o typ ut och gå… men det finns ingen ork. Dessutom skulle det krävas att jag skulle behöva fokusera på att röra fötter och ben och samtidigt andas. Jag kan inte göra de grejerna samtidigt. Jag kan inte hålla fokus på att fötter och ben ska lyftas i otakt för att samtidigt få ner luften i lungorna och andas ut. Där tar det stopp. Det är övermäktigt. Och bara tanken på allting som händer runt mig, en fågel, en bildörr, ett larm, mötande människor, hur det luktar, hur regnet låter.. Jag uppmärksammar minsta lilla ljud, minst händelse runt mig, och då tappar jag allt fokus på min kropp. Eller tvärtom.. Svårt att förklara. Någonstans vill jag göra så mycket, men vad jag behöver är att vila, ta allting i låg hastighet, känna.. Allting i mig bara drar åt olika håll, just vad jag behöver göra och vad jag vill göra! Varför är det så svårt att bara lyssna och göra det jag borde?

Ja, det var dagens utrensning. Av ord. Nu ska jag faktiskt försöka vila innan möte kl 14:00. Sedan hoppas jag att jag fått svar på om jag för sova hos en kompis i helgen.

Önskar alla en trevlig Fredag Den 13:onde! Hoppas ni laddat upp med era favorit skräckisar, chips & grönsaker med dipp, bubbelvatten/läsk, härliga kuddar och filtar till soffa/säng, och bra umgänge! Perfekt väder idag för just fredagen den 13:onde! Regn, blåst, mörkt & ruggit!

/ Divan Joso ☝🏼

~Bara jag~

Bokade tider hela veckan nästan~

Jojjo

Den här veckan kommer gå fort. Har två bokade tider inom vården idag. En imorgon bitti och psykoterapi på fredag. Kommer vara helt slut till helgen.

Den här veckan började med strul såklart. Jag förväntade mig en sak, som inte hölls, som satte mig i en jäkligt stressig situation. Och jag undrar lite, är det medvetet av den personen att göra så det blir kaos för mig?? Är det någon form av straff? Hämnd? Varför inte bara säga eller skrika ut vad som bränner i bröstet istället för att sätta mig i en väldigt stressad & pressad sits?

Idag börjar pappa veckan. Än så länge är jag i lägenheten men ska snart packa ner lite kläder och börja röra mig bort. Ligger bara i soffan och andas lite.

Sovit så dåligt inatt. Dels pga jag alltid haft sömnproblem, men min mellan son vaknade vid 01 av en mardröm och kröp ner mellan mig & Lilla S i min säng, så det blev ganska trångt, och sen vaknade de redan vid 5 tiden och hade någon ”vilda leken” i sängen. Så var helt mosig när klockan ringde. Hoppas på bättre sömn inatt.

Mitt psykiska mående är bara helt platt. Det är enda ordet jag kan förklara med. Jag varken känner eller tycker. Jag går runt som en zombie. Jag kan inte gråta och inte skratta. Jag hatar känslan av likgiltighet, samtidigt som jag kanske borde vara tacksam att jag inte känner något alls, just nu. Jag hoppas att jag snart kan må bra. Känna glädje och sorg. Våga visa känslor. Kunna uttrycka mig utan att orden klumpar ihop i halsen, kunna höra vad som sägs till mig. Börja leva igen.

Är det en orimlig önskan??

~Bara jag~

Älskar hur ljust det blir med snö~

Jojjo

Det är en väldig skillnad på humöret nu, märks på barnen med. Inte lika mycket tjafs på morgonen med kläder, de verkar förstå att det är kallt & blött och då krävs varma och vattenavstötande kläder!

Kom hem igår, tvätten är överfull. Det såg ut som ett fullständigt kaos, men han kom o städade upp golven iaf. Men när det inte tvättas så finns inga strumpor eller byxor till barnen, det blir problem för mig.

Jag har ett riktigt skov med min hypotyreos just nu. Mega trött, nedstämd, frusen dagtid, svettas på nätterna.. Tog en dusch nyss och kändes som att jag tappade allt mitt hår i duschen. Hatar den här förbannade sköldkörteln.

Fick en förfrågan om julafton igår. Men är kluven och tackar nog Nej. Jag vill såklart fira med mina barn, men det borde kunna ordnas att vi gör det tidigare på dagen. Jag vill inte tränga mig på eller få någon att känna sig obekväm pga mig, då kommer jag att känna av det och det gynnar inte mitt egna mående. Så det blir en väldigt annorlunda jul i år, men så blir det när man separerar. Allt blir annorlunda. Nya traditioner, nya rutiner, man märker vilka som finns och vilka som inte finns och det på gott o ont.

Jag hade andra besöket hos min psykoterapeut i fredags och längtar tills på fredag när det är dags igen. Jag känner att jag vill ha en aktivitet.. Och då menar jag inte just specifikt att träna eller så, menar att träffa nya människor genom lika intressen. Jag vill ha flera umgängen. Men släpper aldrig de människor som står mig nära, ni är inte utbytbara!! Vill mest se vad det finns för mig.. Nya bekantskaper, bli mer social. Men det är nog ett önsketänkande. Jag är låst i mig själv pga vad som hänt de sista 1,5 åren plus alla äckliga minnen från min barndom. Jag hoppas att psykoterapi är det som hjälper mig släppa det gamla, bearbeta det jobbiga och gå vidare med glädje och lugn i kropp & själ.

Dags att börja sätta upp julstjärnor i fönstren. Men jag orkar inte. Och vill inte. Igår fick jag höra att ”*piip* inte gillar julen och får ångest av julen”. Att det är stressigt med jul!!”

Då tappade jag all ork! Vem är det som alltid pyntar? Alltid rullar 100 köttbullar? Alltid lagar all mat och städar? Som försöker få ihop en trevlig tid innan jul? Som dessutom ska hinna, ha råd, slå in och gömma julklappar? Jo Jag.. Inte sjutton är det någon annan i min familj som lyfter så mycket som ett lillfinger inför advent och julemys..!?! Jag kände bara att all luft gick ur mig och jag funderar på att skita i stjärnor i fönstren. Strunta i julkalendrar, jag har ändå inte råd. Även om jag skulle ”pynta” får jag ingen hjälp att ta bort pyntet efter jul så det blir bara dubbelt så mycket ångest, ågren, stress för mig. Med utmattning, Ptsd, på,adhd, hypotyreos så är det inget jag orkar göra i år. Hoppas barnens pappa känner för att göra mysigt för barnen. Jag orkar verkligen inte.

Önskar jag kunde packa en väska o dra iväg under jul. Slippa alla måsten. Slippa besvikna ögon. Bara blunda och stoppa huvudet i sanden som alla andra!

~Bara jag~, ~Familjen~, ~Helt Galet~

~ONT:ONDARE:ONDAST~

Jojjo

Igår slog ett ryggskott till. Hittade övningar på Google som jag gjorde och de hjälpte lite grann. Sen hjälpte min mellersta son mig med lite massage innan han hade träning, det hjälpte en hel del. Dock har jag svimning där mina knutor satt, men värt det ändå.

Idag har jag så ont i nacken så jag har svårt att vrida huvudet. Och vaknade med att mina ”kristaller” öronen är i obalans. Sov med öronproppar inatt, första gången på cirka 4-5 månader som jag använder det igen och då blev ”kristallerna” sura. Så när larmet gick på telefonen höll jag på ramla ur sängen pga yrsel. Det går riktigt bra här just nu! Äldsta dottern fick köra bilen imorse, så pass yr blev jag. Vidrigt.

Har tvättstugan 16-19 idag så det känns ju jäkligt bra att springa upp o ner därifrån med yrsel, ryggskott och nackvärk. Snart bryter jag väl ett ben eller något 🤷🏻‍♀️

Dagen har gått fort. Snart ska alla troll hem från skola igen och kvällsbestyren ska påbörjas. Imorgon tar pappan över och jag flyttar ut.

~Bara jag~

Ökar corona igen?

Jojjo

Har hört flera som insjuknat i corona sista veckorna. Igår testade min mamma positivt. En granne i hennes hus har varit dålig i tre veckor. Sen har jag hört andra oxå som insjuknat. Dock är det bara de som vaccinerat sig som testat positivt. Är det en variant som kommer nu som går på just vaccinerade?

Jag hade Corona i januari. Så mina 6 månader med antikroppar har löpt ut. Så kanske jag oxå får det igen? Hoppas inte, men om jag får det så har jag iaf antikroppar ett tag till. Glömmer aldrig den vidriga huvudvärken och kroppsvärken jag fick. Den var helt vidrig faktiskt. Är rädd att äldsta sonen ska få det igen. Han blev så jäkla sjuk sist och på det fick han Epstein Barr Virus och där påverkades hans lever negativt. Han har redan nu några år framför sig med leverprover som väntar och en ny kraftig förkylning är det sista han behöver. Men men, det är bara vänta o se vad som händer. Ingen idé att gå händelserna i förväg.

Idag vräker regnet ner, kanske får svamparna i skogen nytta av det? Hoppas kunna komma ut en gång till i skogen och hitta lite mera svamp innan det är försent.

Nu ska jag plocka ihop mina sista grejer innan jag ska hämta mina troll och bege mig hem för en mysig vecka med mina barn!!

Ha det bäst!