~Bara jag~

Är med barnen~

Kom hem igår till mina troll. Haft en kortare mamma vecka, pga spöken på psyket. Haft många läkarbesök så helt ärligt insåg jag att jag inte var stabil nog att ha barnen en hel vecka. Prima, Lilje berget är alla jätte stolta över att jag sagt ifrån. Det är precis vad Soc sa att jag skulle göra så får barnens pappa ”steppa upp” o avlasta mig. Det är ju inte för alltid lixom.

Kom hem igår. Möttes av doften av kattpiss från lådan, ett tecken på att lådan tömd för sällan. En centimeters dammlager på alla hyllor i vardagsrummet. Diskmaskinen full, iof ren, men lämnad till mig att tömma. Ingen mjölk i kylen till barnen. Grus och sand i hallen, en matta utlagd för att dölja allt grus från skorna o för att lura ögat att inte dammsuga. Tvättkorgen överfull. I kylskåpet har någon svart sörja runnit ut, den struntar då den som hällt ut den att torka upp, så det lämnades till mig. En pappkasse med sopor stod fint i köket, lämnad till mig, det är ju så långt att gå till soprummet med den. I vardagsrummet på golvet ligger 5 papper sönderklippta i molekyler, inputtade mot elementet, lämnade till mig att plocka upp. Det går inte att dammsuga upp pappret, fastnar ju i dammsugaren.

Ett av mina barn berätta att deras pappas nya flickvän skulle kommit hit under veckan. Blev inställt. Som tur är, tänker jag, hon skulle ju blivit så skrämd om han tog hem henne till den här misären. Det är ju äckligt. Inget man låter sin nya kärlek se första gången hon kommer hit. Sen tycker jag att jag ska träffa henne innan barnen. Jag vill veta vem som ska spendera tid med mina barn.

Så idag tvättas det, dammsugs, diskas, målas vaser & plockas skräp, dammas. Allt för att barnens pappa ska komma till ett rent hem. jag vill att det ska var rent, att han ska kunna fokusera på barnen, men han tänker inte likadant. För honom är öl och nya flickvännen viktigast. Barnen & hemmet kommer långt ner på listan. Lite lustigt, för några veckor sen ville han få mig vräkt från lägenheten. När jag bad om att han skulle ha barnen extra, då var det inte populärt, barnen behövde träffa mig, och han mådde dåligt psykiskt, konstigt att han orkar åka till nya flickvännen varje dag & vara där istället för att jobba, och må så dåligt, inte hinna sköta städ hemma, men sitta i Hökarängen varje vardag, strunta i om äldsta sonen kommer iväg till skolan, allt för att hänga hos en vuxen kvinna, och s n ”må så dåligt” att barnen blir jobbiga. Varför är man då hela dagarna hos en vuxen? Istället borde han vila? Sköta hemmet? Eller gå till jobbet?

Jag är trött på att bara för att jag är sjukskriven pga Ptsd, utmattning, adhd, trauma och går behandlingar för att bli frisk och orka jobba, då går han samtidigt och börjar må dåligt men istället för att vila eller sköta vad läkare säger, så stressar han upp, lämnar barnen på skola, fort till flickvännen, stressa därifrån o hämta barnen, inte hinna laga mat, diska eller städa, dricka öl varje dag, be dottern skjutsa honom hit o dit, och han kan inte ha sina barn? Undrar vart prioriteringen är fel?? Inte fan blir det lättare för mig heller att fokusera på behandling, när lärare, fritidspedagoger, resurs, bup ringer mig för att ”pappan” inte svarar. Jag får sådan stress.

Gud vad jag gnäller. Men jag är så trött. Är så nära gråt. Nära panikattacker hela tiden.

Han kan leva hur fan han vill, ingen säger emot. Barnen ställer inga krav på honom, inte som de gör mot mig. Han kan dricka varje dag, blir skjutsad vart han vill. När han inte städar, är det mig barnen gnäller till för att det luktar kattbajs/kiss, är grus på golven, luktar i kök. Men när han är här säger de Inget. Jag blir så stressad o ledsen.

Nästa vecka har jag 4 mottagningsbesök. Och ska ta mig till simhall för att simma. Måste försöka stoppa viktuppgången.

Hej hopp Med vänlig hälsning, ”GnällSopp”!!

~Bara jag~

Långsamt~

Jag följer min behandlingsplan via psykoterapin. Har varit nere och tagit en sista titt på mitt fosterhem. För sista gången tittat, sagt förlåt till både huset & mig själv, stått utanför och känt ångesten, smärtan, skräcken jag genomgick varje dag i 11 år. Nu är det för alltid stängt och avslutat. Jag behöver aldrig mer återvända dit.

Som väntat kom det en hemsk motgång. Igår dök han upp som gör mig livrädd, som äcklar mig, som får mig att fyllas av ångest, skam, äckel, självmordstankar. Han som med sin röst får mig att vilja dö. Hans äckliga drogade personlighet som knäcker mig både fysiskt och psykiskt. Som ett brev på posten stod han här. Med sitt hat. Med sin röst. Med sin offerkofta på där alla andra i hela världen är onda. I hela 67 minuter låg jag o skakade & grät, kippade efter luft, kände ångesten strypa mina luftrör & få mig att förlora verklighetsuppfattningen. Att han ens har rätt att leva efter allt ont han gjort, gör mig mållös. Hur kan ”gud” låta honom få gå på jorden och fortsätta förstöra, infektera, förminska och göra människor illa. Allt han rör vid, talar till, tittar på blir förstört. Han förpestar människor. Han är ondskan personifierad.

Han är den som gör att döden känns som enklast utväg. Han får döden att kännas som lättare utväg istället för att kämpa.

Men han lyckades inte. Även om jag har ont i käke, tänder, ben och själ av hur hårt jag spände mig när han var här, tog jag inte den enkla vägen. Jag tillät mig att gråta och jag lät ångesten ta över. Jag valde att fortsätta andas, trots smärtan i varje andetag. Jag var livrädd. Men han ska inte vinna en gång till. Han måste snart ha förbrukat sina liv o chanser. Han måste snart lämna jorden. Och jag ska vara den som ler när han förlorar. Det är mitt mål. Min vinst.

Jag hatar dig du svarta själ. Jag hatar vad du gör mot människor runt omkring dig. Jag önskar dig inget gott alls.

~Bara jag~

Prioritera ”rätt”~

Mina barn har varit rädda att ”jag ska lämna dom om jag skulle träffa en kille”.. Aldrig!

Ingen man i hela världen skulle vara viktigare än mina barn. Men nu känner de sig väldigt osynliga för en annan. De mår dåligt, de känner att fokus är på annat håll. Allt det här får jag då ta emot via deras känslor, utbrott & tankar när mina vecka med barnen är. Alla deras frågor, humör hamnar på mig.

Barn är inte dumma. De märker o vet vad som händer även om ingen sagt något till dom.

Jag har extremt mycket runt mig. Möten, besök, koller med mycket mera, och det har sagts att jag ska få stöd i min föräldraroll & andra ska steppa upp och bli mera tillgänglig. Men om man då ”ligger på någon annan och lägger all energi där” får jag extra stress hela jäkla tiden.

Varannan VECKA är VARANNAN VECKA av en anledning! Varannan vecka barn, varannan vecka träffa människor, gå på bio, leka. Varannan vecka förälder, varannan vecka lite mindre förälder. Men HUR JÄVLA SVÅRT SKA DET VARA??

Min son är hemma ensam med nackspärr. Han må se stark o cool ut, men han behöver vård, omsorg, känna sig sedd, hörd och uppskattat, att någon bryr sig och ser till att han äter o kommer upp ur sängen. Inte bli lämnad ensam. Inte få någon omsorg.

Jag får ont i magen av det här. Jag vet hur det känns att som barn känna sig bortglömd och oviktig. Jag vill inte att mina barn ska leva så.

Väx upp för fan!! Ta ditt föräldraansvar på allvar och ha varannan vecka på allvar.

~Bara jag~

Orken är som bortblåst~

Det märks att jag under några veckor hållit mig väldigt distanserad. Inte varit ute alls mer än när jag var hundvakt. Igår blev jag bjuden på lunch av min bästis, och passade då på att handla lite mat hem så jag slipper gå till mitt lokala Ica som är svindyrt. Äldsta ongen var med oxå.

Vi började med S-holmen, Normal & Glitter. Sen lunch. Efter det DS. Sedan till B-äng Hemköp och släppte bästisen vid T-bana. Handlade hem för ca 2-3 dagar med middagsmat.

Börjat samla på mig bra, enkla och billiga recept. Så igår gjorde jag en Potatis & Purjolökssoppa redd med grädde och mixad slät. Pannkisar oxå såklart. Märks dock att barnen, främst 2 yngsta trollen, inte är så vana vid soppa som middag. Tror det är ca 10 år sen jag stod ute på x’ets landställe och kokade potatis & broccolisoppa till min familj, hans mamma, hans syster med man och barn. Jag minns den soppan som jäkligt god iaf!

Det finns väldigt många bra recept på soppa. Jag gillar att nästan alla kan ju mixas släta, så lurar man ”barns ögon” med innehåll. Det behövs inte mycket eller dyra råvaror och med ett gott bröd eller lite pannkakor så är det en riktigt bra och billig måltid. Fick 3 matlådor till övers att frysa in. Har ett recept på Morotssoppa med ingefära & chiliflakes jag ska testa nästa gång. Eller kanske den en vän i min Vårmammor grupp bjöd på vid en träff, det var morot, apelsin, sambal olek! Så jäkla god! Kanske lite för ”vuxen” för barnen, men värd att försöka lära dom att äta!

Idag ska jag göra morots & halloumi biffar med tzatziki o ris. Jag älskar morotsbiffar, och med halloumi i kan det bara inte bli fel. Har allt hemma, och det går inte åt så mycket av allt som man kan tro.

Idag var jag o fyllde på A på B-moTT. Besöket i måndags fick jag meddelande om att det var avbokat va 1 timme innan min tid, och idag sa Sköterskan att hon måste råkat avboka av misstag. För hon var där o jobbade. Jaja, så kan det gå!

Efter påfyllning så gick jag o S in på Hemköp och Asian Shop o kollade. Sen gick hon till jobb o jag åkte hem. Tog mina sista krafter och in i duschen. Så skönt när det är avklarat, men sista tiden har att orka duscha varit ett jätte hinder att överkomma. Jag har kunnat dra på att tvätta håret i 7-8 dagar. Fejkat med torr schampo och höga tofsar. Jag har aldrig varit en sån som kliver in i duschen och bara tvättar kroppen, utan jag tvättar allt på en gång, så om jag går 7-8 dagar igen hårtvätt, ja jag tror ni fattar vad jag menar 🤷🏻‍♀️

Nu ligger jag här, ren o fräsch, fönat hår, insmord kropp & ansikte, och orken bara försvann helt. Är så trött att jag skulle lätt kunna sova i tre timmar. Hjärnan är helt full av intryck och håller på att gå i strejk.

Jag har gått upp i vikt igen. Mår på riktigt illa av mig själv. Jag som gick från 96 kilo till 75 kg på ca 1 års tid, har nu ökat till 84 igen. Så jäkla jobbigt. Min sköldkörtel har varit så jäkla pressad och nu är det inte en stadig medicinering pga det sk utvärderas om några veckor med nya blodprover. Mitt psykiska mående påverkar såklart. Mitt val att isolera mig och inte orka röra mig. Men jag måste göra något. Jag mår knappast bättre av att vikten ökat. Jag som kämpade så jävla hårt med att träna o gå ner, så räcker det med typ 2-4 månader utan samma hårda träning så går jag upp snabbt som fan. Den här förbannade SKÖLDKÖRTELN!! Hatar dig Hypotyreos!!

På B-MoTT, finns det något som heter B-stormning, det är 4 dagar i veckan. Hoppas att jag ska våga & orka, vilja gå på några av det tillfällena. Det är bla fyspass, yoga, gympa, pulshöjande, styrka. Men jag avskyr att träna med andra. Det är bara sån jag är. Jag vill vara i en egen bubbla, kunna göra vad jag vill i mitt tempo. Något jag är så jäkla motiverad till är att börja simma igen och utöka till vattengympa. Det skulle jag kunna göra minst 2 ggr i veckan ojämna veckor och 1 gång i veckan jämna veckor. Bara för att känna att jag iaf försöker och börjar stoppa viktökningen. Och simma är så skönt. Men alla träningsformer är ju såklart svindyra! Förutom promenader & utegym. Men jag är inte motiverad för just de två typerna av träning. Inte ännu. Behöver först få stopp på vikten och känna mig fin.

Imorgon är det psykoterapi. Hoppas sova bra inatt så jag är utvilad.

Nu ska jag låta hjärnan och kroppen vila en stund. Känns som att det behövs.

psykisk ohälsa, psykoterapi, ~Bara jag~, ~Familjen~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Hur ska det gå~

Känner en viss oro över kommande mammavecka. Hur ska jag få ihop allting? Kommer jag orka? All planering med mat & andra aktiviteter, komma ihåg läkarbesök.. Finns en viss oro i mig.

Speciellt att orka. Att behålla fokus. Att komma ihåg tider. Allt som är så svårt när livet är som det är just nu. Just läkarbesök har jag ”lejt” ut till en vän. Varje bokad tid jag får skickas till henne så kan hon påminna mig. Men att planera middag, lunch, tvätta, hygien mm, sånt som annars bara sker av sig självt, det är skit svårt att hålla reda på.

En vän sa till mig, att vara förälder är det tuffaste jobbet man kan ha. Det är ju ingen nyhet i sig, men just i dagens samhälle så ska det kombineras att få barn, uppfostra barn, sköta hem & hus, aktiviteter, jobba & helst klättra inom karriären snabbt, och idag är det inte ett pussel som går ihop. Förr i tiden, då såg familjerna ut som så att mamma & pappa bodde ihop med sina föräldrar/syskon, och på dagarna gick de yngre ut och jobbade på gårdarna, plöjde mark mm, och barnen var hemma med den äldre generationen. Så när ”föräldrar” jobbat klart så hade ”farfar/mormor/morfar/farmor” förberett mat. Att uppfostra barn helt ensam är ”nymodigheter” och självklart med dagens krav på inkomst, status är det fullt förståeligt att många havererar. Speciellt vid separation.

Idag ska allt skötas ev den enskilda. Allt ska fungera i samhällets ögon. Allt ska märkas som är annorlunda. Hela tiden ska man ”göra, jobba, lyckas, trolla med dygnets timmar, se bra ut, hinna gymma, ha rätt kläder,kunna åka på semester, inte gnälla, hela tiden åstadkomma något, vara en spindel i nätet både på jobb & hemma”.. Undrar varför man kraschar??

Dags att plocka ihop mina saker o bege mig hemåt för mammavecka. Hoppas att barnen är glada, nöjda & på bra humör.

maskrosbarn, psykisk ohälsa, ~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Psykisk ohälsa och småbarnsförälder & tonårsförälder~

Tänk att det är så satans tabu att våga visa att jag mår dåligt. Speciellt när jag är mamma. Allting som ska vara så satans bra och rätt utåt sett sätter enorm press på en, utöver den stress & press som redan finns då jag är mamma. Att må skit är hemskt. Att må skit och vara mamma är fruktansvärt.

Mamma till 3 barn som är pigga & ”hittepåiga”, fulla av energi, högljudda, kräver både regler och stimulans, måste ha tydliga riktlinjer och regelbundna tider för att inte gå helt ”bananas”.. Att klara av att tillmötesgå deras behov är något som just nu är väldigt svårt för mig. Jag kan komma på mig själv med att stå i köket. Jag bara står där men vet inte alls varför eller vad jag ska göra. Jag har inte ork att öppna ett skåp. Än mindre att kunna planera. Barnen går ju som på duracellbatterier och förstår inte varför jag är som jag är, varför jag glömmer bort saker, tex kanske jag sagt att jag ska kolla på Skolplattformen vilken dag en aktivitet är, eller jag skulle laga ett hål i en byxa, leta fram en penna/reflex, ja What ever, jag glömmer det lika fort jag sagt det. De påminner mig, om allt jag missat att göra alldeles lagom till att de alla tre ska gå och lägga sig. Så mitt i att pussa & krama om alla tre små troll i tur o ordning, så påminner de om allt jag glömt bort att göra, och just då kokar mitt inre. Jag som bara vill sätta mig ner i soffan o pusta o frusta, får massor att göra, och det känns som att jag spricker i tusen bitar av ångest över att jag dela glömt bort, behöver bli påmind, påmind när jag är som mest slut, skäms över att inte orka. Vill så gärna sova, men just på nätterna är sömnen bortblåst. På dagarna kan jag gå runt och vara trött. Så vansinnigt trött. Men när klockan slår 20:00, är tröttheten förändrad, jag är trött men kan inte blunda.

Mamma till en tonåring, i sina bästa år. Som aldrig vaknar av sin väckarklocka. Som snoozar om minst 10 gånger, men inte vaknar. Som aldrig går o lägger sig i tid. Som är den mest hjärtliga och charmigaste 15 åringen jag träffat. Som har sin Adhd, som är som min men ändå helt unik för honom. Där han kan lämna skåpsdörrar på vid gavel (något jag tränat bort o blir tokig av), glömma att spola i toaletten (hatar gammalt urin i toan), lägger sina små vita snuspåsar överallt; handfat, tvättmaskin, fönsterbrädor, v-rumsbord, köksbänk (som jag eller syskonen lägger händerna på, trampar på, äcklad av), som vill så mycket & vet vad som behövs, men som hos alla tonåringar så brister det i att ”veta vad som krävs och viljan att göra det”. Han som lades in på en Onkologisk avdelning och blev utredd för blodcancer efter Corona, som hade alla symtom på cancer, men tack o lov, EBV. Den skräcken i kroppen under utredningstiden, all ångest o rädsla i min sons ansikte, min maktlöshet & ilska. Hans lever har tagit skada och kommer kollas upp under ett par år. Just min tonåring är helt unik. Hans humor är helt fantastisk. Jag älskar honom så mycket, men hans morgonhumör och mitt är så olikt, det kan slå blixtrar om oss. Hans sätt att kräva saker är orimliga. Han vill bli skjutsad till skolan en viss tid, men går inte upp av klockan eller mina väcknings försök. Då blir vi oense och dagen förstörd.

Den unga vuxna, lever som på rosor. I den där underbara bubblan när man tycker om någon så mycket att allting annat suddas ut. Så jag unnar som det. Två jobb, körkort & bil. Mega kämpe! Hennes svårigheter som hon växt upp med, allting hon utsatts för, har jag önskat att jag kunnat ta över. Jag vill så gärna att hon ska leva smärtfritt. Men jag kan inte. Det är omöjligt trolla bort det hon upplevt & lever med. Hennes hälsa har påverkat mig hårt. Att nästan förlora henne när hon var 7 år. Att se alla ingrepp på hennes kropp, som har varit riktigt grova, och hon har stått ut och kämpat på. Allt jag sett, som hon fått utstå, ger mig ren o skär ångest och ilska. Inte bara en diagnos och ett ingrepp, utan alltid har hennes diagnoser medfört något extra, något allvarligt. Aldrig ”bra” resultat eller svar från Sjukvården. Alltid tillkom något, hennes kropp byggde egna antikroppar mot medicineringen, hon blev så dålig av cellgiftsinjektioner. Och jag kan inte ens tänka på hur hon mår i allt det här? Om hon tänker på det? Eller bara lever och kanske förnekar allting som varit? För det är väldigt mycket hon genomgått. Och jag som mamma har inte kunnat skydda henne. Jag har inte kunnat göra någonting för att hon ska slippa injektioner, undersökningar, smärta, motgångar mm. För hennes diagnos ger mig dåligt samvete. Just för typ det är så jävla orättvist att mitt barn ska ha det. Det är orättvist.

Jag känner mig aldrig tillräcklig. Jag känner mig som ett svek mot mina barn. Speciellt när jag inte orkar. När jag inte hör vad de säger, inte skrattar åt skämtet de sa, för att jag inte hör. Jag fokuserar så hårt på det jag ska göra att allt annat blir som en surrande runt omkring.

Ska det vara såhär? Måste det vara såhär?

Jag hoppas det är tillfälligt. Jag antar att det ska var såhär just nu, tillfälligt. Och jag får bara hålla ut. Och hoppas att barnen inte märker alltför mycket hur jag mår. Att den här tiden snart är ett gammalt minne, en tid att se tillbaka på och på något sätt minnas med stolthet över att jag överkommit den här tiden. Svårt att tänka så nu, att jag skulle kunna tänka på hur jag mår nu, och kanske känna glädje och tacksamhet över att jag genomgått, överlevt, klarat av, ändrat levnadsvanor & är tacksam & stark.

Den som lever får se

#vågaprata #skrikhögt

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~

Känner mig radiostyrd~

Fortfarande väldigt avtrubbad och avstängd. Vågar inte le, rädd att leendet utlöser gråt eller andra känslor. Så jag använder knappt min ansiktsmimik överhuvudtaget.

Idag var första psykoterapin efter juluppehåll. Varit orolig inför det, orolig att behöva berätta allt som hänt. Men hon är bra min terapeut, hon hade läst på. Jag fick prata. Fick faktiskt bekräftat att det jag möts av, hur jag blir behandlad, är fel. Självklart utlöser det reaktioner och känslor, så det är inte konstigt att det som hänt, hände just nu, med tanke på allt jag öppnar upp genom psykoterapin, sedan blir jag inte respekterad av andra, utan jag blir undanskuffad och förlöjligad samt inte betrodd, dessutom respekteras inte mina gränser. Det är enorma svek mot mig.

Det är så sjukt hur lite jag värdesatt mig själv. Skulle någon av ”mina människor” bli behandlad så som jag blir, hade jag blivit riktigt arg. Jag hade gjort allt för att få min människa att se, eller få bort den från situationen. Skulle aldrig accepterat att någon inte respekterade dennes integritet, personliga space. Men när det kommer till mig själv, då ser jag inte.

Det här är något jag måste jobba med.

Både B-mottagningen och Terapeuten är helt överens om att jag ska försöka att inte bo hos M. Jag ska försöka bo på annat håll. För så länge jag inte kan vara helt 100 på att jag blir respekterad och inte behöver vara minsta orolig över att R kan komma in här, så kommer jag aldrig kunna satsa helhjärtat på mig själv. Jag kommer alltid vara orolig, redo att fly, inte känna mig säker. Och det är sant. Jag vet aldrig när hon viker ner sig och sätter honom först..igen.

Så glad att psykoterapin är igång igen. Så glad över 2 dagar i veckan på Beroendemottagningen, glad att jag prioriterar dessa bokade tider.

Det kommer ta tid. Lång tid. Men nu är jag här, jag ska göra det jag kan för att hitta respekten för mig själv, våga visa känslor, avstå alkohol helt o hållet, sätta gränser och hålla dom, och jobba med att tillåta närhet & kramar (i mini steg) och inte dra mig tillbaka vid beröring. Be om hjälp. Ta emot hjälp. En annan sak jag inte ens tänkt på, att låta andra ta hand om mig, typ skämma bort mig, låta mig bli omhändertagen. Det är något jag aldrig tillåtit mig att bli. Varför? Jag undrar själv ”varför”?.. Kanske för att då känner jag mig svag? Eller jag vågar inte bli van vid att andra tar hand om mig, för de kanske försvinner? Är det kopplat till mina emotionella svårigheter? Jag vet inte, men det slog mig faktiskt att det är sant, jag låter aldrig någon annan ta hand om mig, göra saker för mig, underlätta för mig.. Det är ju sjukt..!

Jag mår fortfarande riktigt dåligt. Mina ord fastnar i halsen. Jag vill ingenting. Jag vill inte känna. Inte prata. Inte ha ögonkontakt med människor. Jag vill helst krypa ner i en grotta och bara ligga där. Jag är så trött. Jag är så less på mig själv och att jag mår såhär. Jag är så trött, men ändå kan jag inte sova på nätterna. Jag har svårt att fokusera och ta in information. Jag skulle vilja ha ork o typ ut och gå… men det finns ingen ork. Dessutom skulle det krävas att jag skulle behöva fokusera på att röra fötter och ben och samtidigt andas. Jag kan inte göra de grejerna samtidigt. Jag kan inte hålla fokus på att fötter och ben ska lyftas i otakt för att samtidigt få ner luften i lungorna och andas ut. Där tar det stopp. Det är övermäktigt. Och bara tanken på allting som händer runt mig, en fågel, en bildörr, ett larm, mötande människor, hur det luktar, hur regnet låter.. Jag uppmärksammar minsta lilla ljud, minst händelse runt mig, och då tappar jag allt fokus på min kropp. Eller tvärtom.. Svårt att förklara. Någonstans vill jag göra så mycket, men vad jag behöver är att vila, ta allting i låg hastighet, känna.. Allting i mig bara drar åt olika håll, just vad jag behöver göra och vad jag vill göra! Varför är det så svårt att bara lyssna och göra det jag borde?

Ja, det var dagens utrensning. Av ord. Nu ska jag faktiskt försöka vila innan möte kl 14:00. Sedan hoppas jag att jag fått svar på om jag för sova hos en kompis i helgen.

Önskar alla en trevlig Fredag Den 13:onde! Hoppas ni laddat upp med era favorit skräckisar, chips & grönsaker med dipp, bubbelvatten/läsk, härliga kuddar och filtar till soffa/säng, och bra umgänge! Perfekt väder idag för just fredagen den 13:onde! Regn, blåst, mörkt & ruggit!

/ Divan Joso ☝🏼

~Bara jag~

Bokade tider hela veckan nästan~

Den här veckan kommer gå fort. Har två bokade tider inom vården idag. En imorgon bitti och psykoterapi på fredag. Kommer vara helt slut till helgen.

Den här veckan började med strul såklart. Jag förväntade mig en sak, som inte hölls, som satte mig i en jäkligt stressig situation. Och jag undrar lite, är det medvetet av den personen att göra så det blir kaos för mig?? Är det någon form av straff? Hämnd? Varför inte bara säga eller skrika ut vad som bränner i bröstet istället för att sätta mig i en väldigt stressad & pressad sits?

Idag börjar pappa veckan. Än så länge är jag i lägenheten men ska snart packa ner lite kläder och börja röra mig bort. Ligger bara i soffan och andas lite.

Sovit så dåligt inatt. Dels pga jag alltid haft sömnproblem, men min mellan son vaknade vid 01 av en mardröm och kröp ner mellan mig & Lilla S i min säng, så det blev ganska trångt, och sen vaknade de redan vid 5 tiden och hade någon ”vilda leken” i sängen. Så var helt mosig när klockan ringde. Hoppas på bättre sömn inatt.

Mitt psykiska mående är bara helt platt. Det är enda ordet jag kan förklara med. Jag varken känner eller tycker. Jag går runt som en zombie. Jag kan inte gråta och inte skratta. Jag hatar känslan av likgiltighet, samtidigt som jag kanske borde vara tacksam att jag inte känner något alls, just nu. Jag hoppas att jag snart kan må bra. Känna glädje och sorg. Våga visa känslor. Kunna uttrycka mig utan att orden klumpar ihop i halsen, kunna höra vad som sägs till mig. Börja leva igen.

Är det en orimlig önskan??

~Bara jag~

Vara ärlig mot mig själv och de närmsta~

Låter kanske konstigt att läsa, eftersom jag skriver väldigt ärligt här. Men många av er som läser har jag inget ansikte på.

Och de som är mig nära och som visar hur mycket jag betyder för dom, har visat det så starkt nu. Dels har jag själv förstått hur rädda de är att förlora mig. Och det blev ett litet uppvaknande, positivt sådant. Inte så att jag tvivlat så, men den här gången tog jag till mig deras kärlek och oro annorlunda. De här fyra är min fyrkant av styrka, kärlek, ärlighet & tro. Ni vet att jag älskar er! Jag vill aldrig skrämma er igen. Jag är så glad att ni alla är så brutalt ärliga på så olika sätt, att ni säger saker så olika men ändå betyder det samma. Att Ni finns.

Jag går på mottagningsbesök på ett ställe varannan dag. Har psykoterapi varje fredag och två läkar kontakter.

Jag har en kris-plan. Jag har för första gången i mitt liv varit helt ärlig med hur andra kan märka att jag mår dåligt. Jag vet att jag inte svarar i telefon. Jag undviker kontakter. Jag struntar i sms. Jag går in i mig själv och jag blir väldigt fåordig. Blir jag då pressad att prata när jag mår dåligt slutet jag mig som en mussla. Vilket jag gjort i hela mitt liv. Aldrig pratat om allt. Slutit mig. För hela mitt liv har jag blivit lämnad av vuxna och viktiga människor. Den barriären som jag byggt upp som ett skydd , är en falsk trygghet. Det förstår jag nu. Därför är jag där jag är idag.

Blir jag inte betrodd eller att någon ifrågasätter mig, utan rimlig grund så tar jag det enormt hårt. Psykiskt. Det syns inte utanpå. Men inuti växer ett mörker och ett hat. Jag blir så enormt sårad inombords för att bli misstrodd, men istället för att säga något så börjar jag hata både mig och andra.

Jag bär på enorm skuld. Enorm skam.

Den tiden av mitt liv jag hittills levt kommer aldrig bli annorlunda. Alla ärr, alla svek, all skam, all skuld, alla vuxna, all smärta, alla mardrömmar kommer aldrig försvinna. Så är det. Men det här har jag försökt ”gömma & glömma & förneka”.

Idag, där jag är i livet just nu, var min brytpunkt. Det var nu mitt psyke brast, min livsgnista försvann, ångesten kvävde mig, smärtan släpper aldrig greppet. Det är 41 år av ” infekterat var som läckt ut i mig”. Barriären sprack. Och det är nu jag själv vill prata. Jag vill och ska våga be om hjälp. Jag ska bearbeta all skam & skuld och jag kommer aldrig bli fri från vad jag levt med, men kanske kan några ”små sår” läka så pass att jag kan leva resten av mitt liv utan att ha en barriär? Att förlåta? Att prata. Att våga vara skör. Våga gråta. Börja våga leva utan massa lögner för att skydda andra. Verkligen ta tag i hur mina olika relationer till olika ska se ut. Vad är rimligt av mig att kräva i en relation? Kanske jag måste inse att vissa av mina krav aldrig kan bemötas och då måste jag ta beslut om en tät kontakt där jag mår dåligt för att jag alltid vill ha mer, eller en mera distanserad kontakt utan förväntningar? Vad är bäst för mig?

Och jag ska aldrig mer ha kontakt med den som gjort mig illa. Fysiskt & psykiskt. Aldrig mer behöva leva likgiltig och iskall för att någon vill att ”vi” ska ha en relation. Jag ska aldrig mer gör så mot mig! Så dåligt jag mått. Så mycket jag fått pressa undan och hur äcklet i mig själv o mot mig själv bara växte. När jag säger Nej & Stopp, då ska andra lyssna. Acceptera. Inte ifrågasätta. För nu är det mig det handlar om. Att vara egoistisk och sätta gränser. För att jag ska kunna leva, skratta igen & älska igen, måste jag ge mig själv hänsyn & omtanke, respektera mina egna gränser och skita i vad andra tycker om det. För jag vill skratta med mina vänner o barn. Jag vill känna glädje över framtiden och våga planera. Jag vill älska igen. Men den biten är långt bort, först måste jag älska hela mig själv.

Finns en liten dos framtidshopp.

Känns ändå skönt att 3 små troll står utanför detta. De var inte med mig. Och visst ska man prata om saker, men just det här behöver de inte veta.

~Bara jag~

Bryta tystnaden~

Många omkring mig vet att det här året, sista 2 åren, varit riktigt tuffa, vissa vet allt som hänt, andra vet bara att det varit jobbigt.

För att snabbt sammanfatta 2021/2022;

Utsatt för våldtäkt, polisförhör, förlorat en viktig person alldeles för hastigt, blivit hotad via nätet, både jag & mina barn, utmattningssyndrom, Ptsd utredning som tillslut resulterade i att jag får Traumabehandling. utförsäkrad från FK dels pga läkarna blivit sjuka, dels pga mina barn blivit sjuka. Så jag har rätt till pengar som jag tyvärr inte får då det saknas intyg. Elen är inte betald, min bil är oskattad och behöver lagas innan en ombesiktning. Mitt ex köper inte hem mat till sina barn, han lämnar alltid lägenheten smutsig till mig, kattlådan kan alltså stå orörd i 7 dagar när det är hans vecka. Bakom min rygg planeras det att göra mig hemlös. Att någon ens kan göra så, mot en mamma till 5 barn är bland det vidrigaste jag hört. Mina barndomstrauman öppnas upp,, varje dag minns jag alla slag o övergrepp under 11 års tid. Vuxnas svek mot mig som liten. Jag tar återigen beslutet att helt avbryta kontakten med en halvt biologiskt medlem men blir då förnedrad genom att han ändå ska få företräde när det gäller sociala regler och blir ombedd att ”gömma” mig så att han får inkräkta på mitt privata utrymme. Innan dessa år separerade jag från barnens pappa. Oj, vad många det var som inte förstod. Och det fattar jag, för jag har dolt så mycket kring vårt äktenskap. Sista åren försvann han ofta & Luktade alltid alkohol. Sov bort dagarna. Jag bad om att sluta dricka. Han hade inga problem med alkoholen. Han har aldrig under 21 års tid presenterat mig för sina vänner. Aldrig velat ha mig med som sin ”plus 1” när jobbet bjudit. Han fick mig att bli osynlig.

Det har varit väldigt många komponenter som tillslut resulterade i att både kropp och hjärna ansåg att det bästa vore att försvinna. Jag trodde att barnen får det bättre utan mig.

Nu har jag en massa andra instanser jag ska ha kontakt med. Jag har frivilligt sökt mera hjälp. Så än så länge har jag inte gett upp, men det är en väldigt fin linje mellan att vilja leva och vilja försvinna. Men att lämna mina barn är såklart det sämsta jag kan göra. Jag vet att jag är en viktig del av deras liv, jag vet att de skulle må dåligt om inte jag fanns. De skulle växa upp o bli helt känslokalla, leva utan kärlek. Växa upp med att få höra hur dålig jag är.

Men jag väljer här att själv skriva om min psykiska ohälsa. För jag har inget att skämmas över. Jag borde skrikit högre om att jag mådde dåligt och behövde hjälp.

Varsågod o börja ringa runt o skvallra och prata om mig. För att snacka ner mig är ni många som gärna gör, men ingen av er är villig att minnas allt jag gjort, ställt upp med och vem jag egentligen är.

Många väljer att lägga all skuld på mig, där det handlar om att det är flera inblandade. Kanske borde man titta på den andra personen oxå, och komma ihåg vem som svikit ”vem”. Jag har gjort många fel. Jag har bett om ursäkt. Mer kan jag inte göra.

Jag är den som alltid ställt upp på andra. När folk behövt hjälp eller stöd i sorg har jag hjälpt att handla, varit där som sällskap, ofta åkt med på semestrar när den andra ”familjen” inte velat ställa upp. Jag har aldrig backat för en sekund, när andra biologiska familjemedlemmar inte haft några som helst problem med att säga Nej. Jag har alltid ställt upp med att passa andras barn, diska efter middagar, städa andras hem medans de vilar, duschar eller vad som. Jag har alltid varit den alla kan räkna med. Jag har aldrig bett om något tillbaka. Från den dagen jag & R fick vårt första barn så bestämde jag att jag skulle hålla ihop min familj. Jag skulle inte tappa greppet om min lilla ”kärnfamilj”, jag skulle inte gå i mina föräldrars fotspår. Det här är, inser jag nu, helt naturligt av mig att tänka, men i verkliga livet blev det inte hållbart.

Att separera är inget man planerar eller vet i förväg. Och tro mig, skulle jag tro att jag & R skulle kunna leva som ett par, då skulle jag välja det alternativet. För då skulle jag slippa så mycket skit från andra, så mycket av livspusslet skulle bli enklare, men jag vet att även han vet att vi har haft vårt. Och att tro att barnen mår bättre bara mamma & pappa lever tillsammans är inte sanningen. Det är en lögn som vuxna tar till för att förenkla och skjuta fram en separation och allt tungt jobb det medför. Barn märker när föräldrar inte mår bra ihop. De läser av varenda litet ansiktsuttryck, varenda ögonkast, varenda tonläge. Att separera var ett väldigt svårt beslut. Vi växte ifrån varandra. Istället för att växa med varandra och ihop, så växte vi ifrån varandra. Han tog mig för givet, och det är något jag avskyr. Att bli tagen för givet. Hela mitt liv har människor runt mig skitit i hur jag mår, tänker eller tycker, och bara struntat i att lyssna, eller ens se, på mig. När han gjorde det, viftade bort mina känslor, då dog något inombords. När han sa till andra ”äsch det är bara en fas, hon kommer snart ur det här, bara vänta ut” då kände jag mig så jävla oviktig. Faser har jag absolut haft i hela mitt liv. Men när vad jag känner inte är viktigt, då dör en del av min kärlek till den människan. Jag har gjort fel mot honom. Jag har bedragit honom. Jag har fått stå för det, skämts & bett om förlåtelse och vi hade så bra samtal om att vi ändå skulle fortsätta tillsammans. Han förlät mig. Bara veckor efter att vi gemensamt bestämt att satsa på oss så visar det sig att han ”ventilerar om allting jag gjort” med random tjejer via olika spelappar. Tjejer han sedan söker kontakt vid via snap. Där skickas bilder fram o tillbaka. Och det är inte första gången.. under vårat liv tillsammans så har han alltid pratat med andra tjejer. Så fort vi varit lite oense om något har han sökt upp andra kvinnor att beklaga sig hos. Inte minst även hos mina kvinnliga vänner. Flera gånger under våra 21 år så var det andra kvinnor som tröstade honom. Vår sista sommar tillsammans så var det en granne på landet. Jag jobbade och var inte där. Men hon var. Han har aldrig pratat med mig. Det är oxå ett sätt att bedra sin partner. Att ha en man som enbart vill vara nära och visa kärlek under alkoholpåverkan, vart tillslut en kränkning. Varför ville han inte ta i mig nykter? Sagt o gjort, vi har båda växt isär, undermedvetet, och det bästa vi kunde göra är att dela på oss. För mitt hopp är att om några år till, ha en fullt fungerande relation, och stötta varandra i vårt gemensamma föräldra”jobb”, vara glada för varandras framgångar. Vara trygga tillsammans just som mamma & pappa och alltid komma ihåg att vi levt ihop i 21 år, hur roligt vi haft & respektera den kärlek vi en gång känt för varandra. Jag vill inte ha smutskastning. Jag vill inte hugga honom i ryggen. Jag är enormt glad att han är pappa till mina barn.

Med det här inlägget vill jag bryta tystnaden som gäller speciellt för mammor som mår psykiskt dåligt. Som försöker hålla fasaden uppe utåt, fast inombords är så trasiga att det gör ont. Det måste bli okej att få må dåligt. Att få vara trött. Att få be om hjälp utan att bli utpekad eller skämmas. För är det något människor är duktiga på så är det att sitta med ”pekpinnen” i högsta hugg och döma andra. Värst är nog kvinnor & mammor. Fan vad elaka vi kan vara mot andra mammor. Istället för att räcka ut en hand pratar man hellre bakom en annans rygg.

Att ha barn är ett heltidsjobb. Att ha barn med diagnos är en prövning för psyket. Att ha fem barn är alltså ett heltidsjobb * 5. Och lägg på x-antal diagnoser… På det försöka jobba heltid. Själv ha olika diagnoser. Inte ha ett skyddsnät av anhöriga att ta hjälp ifrån.. Ja, ni kanske förstår vad jag försöker komma fram till..?

Jag älskar mina barn. Tro inget annat. Jag klagar inte på att jag har många barn. Jag är så glad för varenda ett. Men det betyder inte att det inte är jobbigt. Jag har vänt ut o in på mig själv för att skydda varenda ett. Jag har lyckats på flera sätt att rädda flera av mina barn från att gå fel väg. Jag har kämpat och krigar för deras rätt till stöd i skolan. Jag har skjutsat, ringt, bråkat & gråtit. Självklart har deras pappa kämpat han med, försöker inte framstå som någon jävla hjälte.

Jag har ett tungt förflutet. Jag kommer inte från en trygg uppväxt. Jag är ett maskrosbarn.

Jag har länge levt med ångesten, sorgen och allting inombords. Inte velat visa mig svag. Och bara det kräver enorm styrka. Tillslut orkade jag inte. Det blev övermäktigt. Jag ville ge upp.

Nu är jag ändå kvar. Jag gör allt i min makt för att ställa allt till rätta. Jag ska bli bättre på att prata. Jag ska säga ifrån. Jag ska sätta gränser för mig och jag ska stå upp för mina gränser. Aldrig mer tillåta att någon annan kränker mig. Värdesätta mig själv. Jag ska leva mitt liv för mig och mina barn. Jag ska leva för att en god relation till de omkring mig som jag behöver. Jag ska leva mitt liv. På mina villkor.

/ Johanna