~Bara jag~

Ej kunnat blogga~

Haft en del problem med högerhanden efter operationen. En hel del smärta. Tog bort stygnen i tisdags och min läkare var inte nöjd med resultatet, läkningen eller mitt känselbortfall. Så fick ny tid i slutet av månaden för att följa upp.. S u c k !!!

Min mamma har skaffat mig en ny liten fyrbent syster. Michonne flyttade in i torsdags. En väldigt valpig och helt tokig men så underbar liten tjej, en Shelty, som mamma alltid velat ha. Den där lilla saken ger mig huvudvärk, sönderbitna tår och så många skratt.

Snott mitt bandage och ”leendet” är stort
Pälsbollarnas knäppaste

Sigge har tappat sin första tand idag. Nu blir även han stor!! Ebba var hos tandis i tisdags morse och drog ut en mjölktand som fått en fistel som gav henne ont när hon tuggade. Så inatt kommer Tandfen 🧚

Efter att ha lämnat trollen imorse åkte jag till mammas jobb. Satt där fram till 10:30 och pratade och grät, verkligen ventilerade och bara slängde ut mig allt jag känner, rädslor, tuffa beslut, misstankar.. För morgonen här hemma var så himla hemsk. Riktigt otrevlig.

Strax innan det var dags att hämta trollen så fick jag ett ryck och rensade och dammsög under soffan. Det var alldeles för länge sen jag gjorde det. Och jag är ganska ensam om att tänka ”GROVSTÄD” här. Torkade av bänkar, speglar, toaletter, målningar runt dörrar, lampknapparna & fönsterbleck. Sånt som egentligen behöver göras minst 1 gång i veckan för att det aldrig ska bli några dammlager.. En sån liten grej kan lyfta luften i lägenheten massor. Att slippa se DAMMET flyga runt!

Nä, nu ska jag ta o sova. Ny dag och nya utmaningar & möjligheter väntar!

Ta hand om er!

~Bara jag~

En vecka tillbaka på Det Sjuka Huset~

Idag är jag så enormt stolt över mig själv. Jag har tagit för mig, känner mig mera ”säker” i mig själv & känner att jag idag uträttat något meningsfullt. Grymt Hanna 🤟🏼

Jag sov så dåligt inatt. Jag tror det var en underliggande ångest då jag visste att det var jobb idag. Jag inbillade mig att jag hade myrkrypningar i benen. Det får jag av Lergigan & Propavan. Och jag äter inte dessa läkemedel för sömnen pga den hemska biverkningen. Så att ligga i sängen & ha sådant obehag och krypningar i benen är helt fruktansvärt. Till slut somnade jag iaf. Mamma & jag gick samtidigt imorse. Lite trevligt faktiskt.

Dagen har varit bra. Jag har gjort mer än vad som förväntas. Jag kände mig mera som en i Teamet. Jag pratade mer. Jag log tillomed. Jag har hopp om framtiden. Just idag. Det här kan vända naturligtvis, men just idag har varit bra!

Har hunnit hämta ut paket och dammsuga efter jobbet. Nu blir det serie på soffan i tystnad och härlig ensamhet.

~Bara jag~

Det sjuka huset~

Två dagar. Bara två onyttiga dagar som är sammanlagt 10 timmar. Och 10 timmar är ju ingenting, eller?

I måndags tappade jag helt talförmågan. Redan på plats på Det sjuka huset när någon kollega hälsade och ställde vanlig trevliga frågor så fastnade orden i min mun. Det tog bara stopp. Jag kände mig så otroligt korkad. Medans jag försökte svara på en vanlig fråga då glömde jag bort vad fråga var och vad mitt svar var..? I tisdags kände jag mig hjärntrött. Ni vet, kan liknas vid första dagen på ett helt nytt arbete, där du inte vet någonting, och du bara försöker hänga med, utan att egentligen förstå varför? Jätte svårt att förklara. Jag försökte att städa lite, fylla på material, hänga med i ronder mm. Men ändå kände jag mig dum.

Missförstå mig rätt nu, jag vet att jag kan mitt jobb, jag kommer inte utsätta någon annan för fara, jag har varit tydlig med att jag behöver få komma in i alla rutiner, checklistor, möten och rond, i min egen takt. Jag har avsagt mig allting som kan påverka mitt arbete negativt, just pga att jag inte vill göra fel. Jag är ändå nöjd med att ha varit där två dagar, 10 timmar. Imorgon är det dags igen. Idag är en vilodag, att vila hjärnan, slippa alla larm och människor, reflektera och känna efter hur jag klarat mina två första pass. Hade jag börjat jobba som man ska efter en sjukskrivning skulle jag varit på jobbet 1,5-2 timmar varannan dag. Men då jag bad om att få min vecka med barnen mera ”fri” från pass, så blir det istället 5 timmar per pass. Inte alls den ultimata lösningen, inte ens säker på att det är den bästa för mig, men jag är tacksam över att min chef och schema-ansvarig tar sig tiden att försöka fixa om ett väldigt personligt schema utefter mina önskemål och förutsättningar så att jag kan få prova att jobba såhär. Det är bara hålla tummarna. Och hoppas på det bästa.

Jag önskar att jag kunde knäppa med fingrarna 🤌🏼 och bara bli helt harmonisk i hjärna och kropp och inte alls ha kvar min ptsd, min utmattning, mina ångestsattacker. Och jag tror att alla som lever med psykisk ohälsa önskar exakt detsamma.

Igår efter jobbet åkte jag till bostadsadressen och packade ner lite kläder innan jag åkte upp till mitt ”varannan-vecka-hem”. Jag la mig i soffan och skulle kolla på andra säsongen av Bäckström, hann se 1,5 avsnitt innan jag somnade!!!! På soffan!!! Ni som känner mig, vet att det är extremt sällsynt att jag somnar på dagarna! Det händer typ inte. Jag vaknade av en blöt tunga i örat.. Det kan ju vara trevligt, men nu var det en hundtunga, som slafsade runt. Pepzi var jätte glad att jag låg på hennes soffa.

Sovit bra inatt oxå. Vaknade vid 6 tiden av att jag var så kissnödig, men dum som jag är så låg jag kvar till 7:30 innan jag gick på toa. Varför går jag inte och kissar när jag behöver? Det var ju inte så att jag kunde sova vidare med full pissblåsa..? Nu har jag fått i mig mediciner, kaffe och hinner blogga. Vet inte alls vad jag ska göra idag. Inga planer alls, förutom att jag ska duscha sen. Jag känner mig så jäkla rastlös, men ändå totalt slut. Jag vill göra något, men vet inte vad..

Okej, för att ändå peppa mig själv, när jag någon gång i framtiden kollar tillbaka på mina inlägg här, så måste jag säga till mig själv;

Hanna
Att du tog modet till dig att gå tillbaka till ditt jobb, trots att tårarna forsat, hjärtat dunkat i miljoner slag i minuten, ångesten fått dig att tappa andan, men att Du ändå försöker. Du är modig! Du är stark! Du låter inte alla kroppsliga symtom hålla dig tillbaka! Du ”tar tjuren vid hornen” och Du försöker.
Mer kan du inte göra.
Att Du just nu inte kan le, inte kan skratta, inte kan prata är enbart tecken på hur fokuserad Du är. Det kommer att släppa när Du kommit till rätta i ditt arbete och insett att Du är bara människa.
Du kommer göra fel (ur Ditt egna perspektiv) men det gör inget. Den som dömmer Dig hårdast är Du!
Du är grym!
Du är här!
Du väljer dig själv.
Bra jobbat Hanna ♥️

Jag behöver jobba med att peppa mig själv. För just nu är den jobbigaste biten väldigt psykisk.

Jag är totalt livlös i ansiktet. Ingen mimik. Jag är så sjukt fokuserad. Jag är annars en så glad och sprallig personlighet på min arbetsplats. Jag skrattar och skojar. Jag har alltid bidragit med skratt och humor. Varit en uppskattade undersköterska bland mina kollegor. Jag känner själv att jag inte är samma person just nu. Och det ger mig prestationsångest. Därför blir det att jag sluter mig, pratar inte, tar inte ögonkontakt, ler inte, skrattar inte. Jag är som i ett vakuum utan att tillåta mig själv att slappna av. Men det kommer! Visst…?

Tack för att Du tog dig tiden att titta förbi!

Jag ska försöka skriva av mig här så mycket jag kan, uppdatera kring min återgång till Det Sjuka Huset. (Det är MITT uttryck, jag startade det, och har märkt att flera av mina kollegor tagit efter det, men JAG ”myntade” uttrycket) Jag ska skriva om varje framsteg, motgång, beteendeutveckling, när jag ler på jobbet första gången, när jag slappnar av och hittat tryggheten i mig själv som Världens Bästa Undersköterska!!

Så, framtidens-Hanna, Du är Fantastisk!!

~Bara jag~

Nästan precis 1 år~

… har gått sedan jag blev sjukskriven..

Och idag har jag alltså satt mina fötter i det ”Sjuka huset” igen.

Jag är totalt tömd på ork och energi. Orden fastnar i min mun. Jag känner mig ”dum” nästan. Men jag antar att det kommer vara såhär ett tag. Imorgon är det dags igen och jag försöker bara andas och ta dag för dag. Eller minut för minut är nog mera sant. Eller nja, sanningen är, jag räknar sekunder!

Nu ligger jag på soffan. Bup ringde för uppföljning gällande N’s medicin byte. Jag fick tvinga mig själv att svara och prata. Så enormt slut är jag i huvudet. Jag hoppas att detta kommer göra att jag sover riktigt bra inatt.

Första dagen tillbaka på Sjuka Huset, med utmattningssyndrom, ptsd, ångest och stressorerna på helspänn. Lite stolt över att jag iaf lyckades med idag.

~Bara jag~

En helt vanlig dag~

Nästan

Studsar upp ur sängen, fylld av energi och bara ä liiiite panik över att jag igår parkerade på städgate-sidan och måste ut o flytta på bilen.. Men annars pigg och glad!

På med kläder, ut i kylan.. För att inse att det är ONSDAG och det inte är städgata!! Haha, bara gå in igen & starta parkeringen!

Men jag var pigg iaf! Sovit bra inatt. Inte jätte jätte ont i ryggen när jag vaknade. Så har tagit min vanliga medicin och druckit mitt kaffe, och mitt vanliga kaffe, fått i mig en shake. Fått svar från en tjej angående en säng jag fått, som mamma hjälper mig att hämta!

Haft mitt första samtal med kurator/rehabkoordinator angående återgång till arbete. Många blandade känslor, tro mig, samtidigt vill jag så innerligt ha tillbaka min vardag och ett någorlunda ”vanligt” liv. Jag fattar att jag har en lång och jobbig resa framför mig, men jag är villig att försöka och göra mitt yttersta. För jag mår inte bättre i det långa loppet av att vara hemma. Jag behöver sakta ta mig ut och jobba mig tillbaka.

Igår gick jag på en timmes promenad! Hela min kropp mådde så bra på kvällen. Kinderna var rosiga och knoppen trött..

Jag bröt ihop helt o hållet häromdagen. Jag bygger upp mycket inom mig och från ingenstans kan jag bara tappa min fasad & nu upptäckte jag att mina AirPods var borta. Jag älskar mina AirPods. Jag har de ofta till att lyssna på podd eller avslappningsmusik. Och nu är de poff puts väck BORTA ur min ”resväska” som jag flyttar med mellan hemmet och mitt andra hem. Jag vet att de låg där i i Tisdags när jag flyttade hem för mammaveckan.. Och så behövde jag dom i lördags och då finns de inte. Den saken fick tårarna att spruta och jag grät och kände mig helt trasig. För många är det kanske en ”petitess” men för mig kan en sådan sak få min värld att rasa. Jag kan inte ha vanliga hörlurar då sladden är i vägen och de är obehagliga. AirPods’en fick jag av min mamma gör bara 5-6 månader sedan och de har använts flitigt.. Nu är de borta 🥺

Nu väntar jag in att mamma ska komma med sängen, hon har tillgång till släp och hämtar den åt mig! Så jag ska rensa lite i rummet så jag kan fixa i ordning här när den anlänt. Men först ska jag boozta mitt inte med lite Collagen & dricka en halv liter vatten!

TjoFlöjt!

~Bara jag~, ~Dagligt~

PBM Globen~

Då var det tredje besöket på PBM. Idag läkare. Känns mindre hoppfullt efter dagens besök, det är så många faktorer som gjort att jag kraschat att ”jag” inte platsar någonstans. Hur kan man bli ”sjuk” men inte kvalificeras in på någon form av behandling eller rehabilitering? Vad ska jag göra för att komma tillbaka?? Om det inte finns någon form av terapi, behandling eller något program som vill hjälpa mig att få rätt verktyg och stöd för att hitta Johanna igen, vad gör jag då?

Motgångar är till för att besegras, det är ju prövningar som behövs för att klara av livet, men när jag nu är helt vilse, och verkligen behöver hjälp att hitta tillbaka, men på egen hand är det övermäktigt, hur blir jag då ”hel” igen?? Jag har aldrig varit den som ger upp. Jag har alltid varit väldigt driven och driftig. Jag har ”rest” mig upp så många gånger och kämpat mig tillbaka till dit jag vill, men nu är kämpaglöden bortblåst. Orken är slut. Psyket vill inte samarbeta. Tårarna tar över. Ilskan tar över. Vet knappt vem jag är längre…

Jag ser inte fram emot onsdag. Förväntar mig ett nytt bakslag..

Däremot verkar de vara inne på att kanske erbjuda mig Trauma behandling. Via en annan enhet då, och det känns ganska bra. Min Ptsd har aldrig blivit behandlad, så det kan absolut vara viktigt att ta tag i. Men jag vill ha mer.. Smärtbehandling verkar oxå vara aktuellt.. Låter även det bra. Men jag vill verkligen ha Gruppbehandling med andra med utmattningssyndrom. Jag vill känna någon form av gemenskap och kanske lättare förstå och acceptera att alla kan drabbas av utmattning. Jag vill se hur andra lever och mår, få en acceptans till mitt egna tillstånd. Just nu lever jag med en ”skam” över att må såhär. Jag fattar inte hur min egna kropp o knopp kan svika mig. Varför samarbetar inte huvud, hjärta och kropp med ”mig”..? Men jag släpper det här nu, för stunden.. Bara vänta tills på Onsdag!

I Lördags var vi i skogen. Hittat röda trattkantareller och svart trumpet!! Några få gula kantareller fanns med, men så himla små. Det vart ca 3 timmar i skogen, välbehövligt. Barnen älskade miljöombytet. De somnade som små stockar på kvällen. Jag har fått värsta träningsvärken i låren av allt klättrande och knäböjande. Saknar att träna även fast det just nu gör ganska ont. Jag o E stekte svampen på kvällen och hon stod o åt massa svamp när det var klart. Kul med ett barn som gillar svamp!!

Den här veckan är alla i skola och på dagis, förutom Stora S. Nu är det hennes tur med förkylning. Förra veckan var det de 4:a andra, nu hon. Och hon blir ju så himla supersjuk när hon blir förkyld. Hon har beställt ett Corona test som kommer inom 1 timme. De andra var negativa, så hon är nog det oxå, men lika bra att testa då FHM rekommenderar det.

Nästa vecka börjar stambytet här. I 5 veckor ska de hålla på hos oss.. Jag kommer ta katten med mig o bo hos mamma. Barnen får vara där med mig varannan vecka. Stora S och jag har planer på att börja fixa hemma efter stambytet. Ska köpa färg från rusta o börja måla om väggarna. Skiter i tapeter. Väggarna är så äckliga och fula, samma tapeter som suttit i 25 år. Aldrig omtapetserat. Linoleummattorna är fläckiga, hål på flera ställen, aldrig utbytta de heller. Men jag tänker fokusera på att måla om i M’s rum och N’s rum, sedan hallen, men där funderar jag på tapet. Sedan ”mitt” rum. Till köket tänker jag satsa på bättre färg, som man kan torka av. Det kommer ta sin tid att få ordning, men när jag verkligen vantrivs av hur FULT det är hemma, då måste något hända.

Så senare i höst blir det några ”vinkvällar” med Tessa så får hon hjälpa mig med att spackla o måla! Kan bli som en ”terapi” kanske. För mår jag bra hemma, kanske psyket hakar på oxå..? Kan alltid hoppas..

Nu har jag sådan sjuk smärta i armar o nacke, så måste sluta blogga..

Ta hand om er! Glöm inte bort att älska massor och se till att få den vila och uppmärksamhet just Du behöver! Ge komplimanger!

GoodBye!

~Bara jag~

Att leva med PTSD~

Jag har haft PTSD ända sen ganska ung ålder. Den har dock aldrig behandlats eller blivit uppmärksammad förren jag i vuxen ålder utredde mig för Adhd.. Då märkte läkaren snabbt att jag har ganska stora trauman i bagaget som på verkar mig väldigt mycket. När jag nu även fått Utmattningssyndrom, så gör sig PTSD’n till känna. Jag har både fysiska och psykiska symtom. Det värsta är nästan värken i huvud, nacke o axlar. Samt att jag är extremt lättskrämd. Ljud, mobilsignal/meddelande signaler, får mig att rycka till och få panikkänslor. Oväntade ljud, eller som att någon går om mig i matbutiker eller på gatan, kommer bakifrån då alltså, kan få mig att skrika högt och bli livrädd. Det här är extremt jävla jobbigt, och människor måste tro att jag är helt galen. Jag sover inte som jag ska. Jag har vidriga mardrömmar. Ibland låser sig min röst, jag kan inte få fram ett ljud, det är som att hjärna och tunga inte vill samarbeta med varandra. Jag känner inte igen mig själv. Kan titta i spegeln på min egna spegelbild och undra vem är hon i spegeln med helt kall blick, munnen som ett streck, ingen glöd eller glädje i ansiktet.. Vem är hon?

Jag mår väldigt väldigt dålig av att ha PTSD, Adhd, utmattningssyndrom. Adhd släpper eller stänger aldrig av min hjärtverksamhet, utmattningen gör mig totalt slut, bara av gå ut med sopor eller försöka komma på middagsmat.. PTSD har gjort mig skakig, alltså mina händer skakar konstant, värken k huvud och nacke är vidrig, lusten att höra något finns inte, inte något är roligt. Jag är kall och avstängd. De här tre diagnoserna är inte ultimata att ha samtidigt. De vill inte jobba hand i hand och motarbetar varandra ganska intensivt. Har äntligen fått remissen skickad till BPM o hoppas innerligt att de vill ta emot mig. Ge mig en chans att få min hjärna o kropp under kontroll så att jag kan bli mig själv igen.

Jag är glad att jag är singel, och slipper visa eller ta hänsyn till någon annan varannan vecka. Jag har bara mig själv att tänka på just nu. Även om det oxå är ansträngande.. Livet är bara inte så kul just nu..

Jag har en hel del arbete som ligger framför mig, det kommer bli tufft, men förhoppningsvis kanske jag kommer må bättre. Nu är det knappt 19 dagar kvar tills jag ska rehabiliteras i solen och det ser jag fram emot massor. Även om glädjen inte är vad den borde vara. Men det blir bra. Det kommer bli okej allting. Jag måste bara låta allt få ta sin tid.

Bara det här inlägget gör mig helt slut. Känns som att jag sprungit ett maraton. Kroppen är helt svettig, pulsen har gått upp, svetten rinner och ögonen värker. Ska försöka dricka lite vatten och sedan blunda en stund.

Ta hand om er ♥️

~Bara jag~

23 dagar~

Nedräkningen har börjat.. Håller tummar o tår för att allt nu bara fortsätter smärtfritt och utan problem..

Haft en fin dag idag. Mått relativt okej, inte haft någon större ångest eller känt att tårarna bränt sönder insidan av mina ögonlock. Varit ute nästan hela dagen. Varit i parken med barnen och grannflickan. Rastat Ziri. Ett kvällsdopp för barnen i Arken Parken. Vid 20 tiden var alla hemma och då duschades all sand och smutsigt badvatten bort. Sen gick det fort för barnens ögon att stängas och det var dags att hänga med John Blund i drömmarnas land..

Nästa vecka, eller från tisdag, är min vecka borta från barnen, sedan ska jag ha dom i två veckor. Blir nog ett byte på söndagen v 32 så jag hinner fixa det sista, slippa kaoset som lätt blir.

Imorgon blir det en tur till CityGross, fylla upp kyl, frys och lite skafferi inför en vecka borta. Ska hjälpa mamma att tvätta i veckan. Hon kan ju inte bära o kånka själv med tanke på gipset. Sedan tänkte jag försöka satsa på att komma igång med träningen. Dags att få in ett mönster/schema nu innan hösten kommer. Så jag har hittat en någorlunda fungerande rutin. Kommer inte bli sådär super ”seriöst” nu, avvaktar till efter sommar & semester, men måste försöka komma igång för mitt psykiska måendes skull. Kan inte bara sitta o glo in i väggen eller titta på värdelöst skit på tv.. Blir knappast piggare eller friskare av det. Nu väntar remiss till PBM oxå, hoppas jag kan få tid dit om ca 1-1,5 månad. Och att dom är villiga att låta mig gå ett av deras program.

Nä, nu är det dags att fightas mot månen 🌕 och överlista fanskapet så jag får sova. Fasiken vad månen stör min sömn och mitt mående. Otroligt irriterande.

Ha det bäst!

~Bara jag~, ~Familjen~

Söndag den 2 maj~

Redan majmånad.. Det går bara för fort just nu.. Mamma fyller 63 om några dagar. Känns väldigt skönt dock att mina aprilbarn fyllt färdigt för i år.

Jag vill ha en fest när jag fyller ”DENFÖRBJUDNAÅLDERN” och har planerat att ha ett gemensamt party med min numera MYNDIGA dotter. Har under ett år suttit och tänkt och fnulat på hur jag skulle vilja ha vår fest. Men så kom det här äckliga Corona och satte käppar i hjulet för allt. Men jag hoppas ändå på att vi kommer kunna ha fest. UTOMHUS givetvis och under en varm sommarmånad. Nu kommer vi behöva begränsa antalet inbjudna, så vi kommer nog få välja bort barn som inte är helt självgående. Med andra ord så ingen under 15 år. Vilket känns så tråkigt egentligen, fast samtidigt är en FÖRBJUDNAÅLDERN-fest inget för barn och ungdomar som egentligen. Det ska vara 💯 fest, party, skratt, alkohol & musik, och då är ju åldersgruppen lite äldre.

Jag har haft en plan, att festen ska ha olika teman, vilket betyder att alla som får en inbjudan ska följa ett visst tema att klä ut sig efter. Inbjudningskorten visar vilket tema som gäller. Nu kanske det inte kan bli så, men tänk vad roligt det skulle vara om det gick att genomföra??? Jag har flera karaktärer jag skulle vilja vara, bla :

  • Groot
  • Harley Quinn
  • Gamora

Men nu tror jag inte det kommer bli möjligt, men kul hade det varit. Å andra sidan, har man för en gångs skull tur med vädret så skulle det vara svårt att vara helt grön och få sminket att sitta kvar.. Skulle se ut som en urvriden disktrasa efter någon timme bara..

Jaja, det är iaf kul att drömma och tänka, även om det inte blir av. Jag måste ju hitta något att se fram emot, och då får man tillåta sig att drömma lite..

Just nu sitter jag i soffan och kollar på repriser av ”Sommarlov” med E & S. M är hos M och leker. N är otroligt nog (kors i taket) på väg hem. Har inte sett honom sen i fredags vid 15:45. Pratat med honom, Ja, men inte träffat honom. Får hoppas att jag får ha hans sällskap i några timmar idag. Imorgon ska jag skjutsa till skolan, på tisdag skjutsa till skolan och sedan hämta honom för möte i TP.. Och där slutar min fysiska vecka. Så jag har träffat honom sammanlagt 6-7 timmar på 7 dagar. Känns otroligt tungt och ledsamt i hjärtat.

Det är bara kämpa på. Ligga på och aldrig låta styrkan och kämpaglöden helt dö ut. Då är det kört.. Även om jag gärna vill ge upp, så får jag inte tillåta mig att göra det, för ger jag upp är det nästintill OMÖJLIGT att hitta styrkan att bygga upp en ny kämpaglöd.. Så bara hålla ut och hoppas att om några år är den här tiden ett grått minne som vi överlevt..

~Bara jag~, ~Familjen~

Äts upp inifrån~

Nu har livet helt plötsligt tagit en ny vändning.. Helt plötsligt blev allt bara så tungt och mörkret omsluter mig.. Jag vet inte längre vilken väg jag ska välja för att hitta ut. Hela jag, varenda liten cell är i upplösningstillstånd, lungorna vill inte längre ta in den luft som finns, hjärtat vill inte följa mitt egna blodomlopps rytm..

Jag har knappt sovit. Knappt ätit. Inte velat känna efter eller ta in något. Allt är bara så mycket lättare att bara knuffa bort och låta mig själv isolera allt jag tycker, tänker & känner. Vill inte låta någon komma nära. Ingen får se hur trasig jag egentligen är. Fasaden byggs upp och murarna börjar hitta sitt fäste. Jag mår såklart allt annat än bra, och jag är inte ensam om att må så, så ingen offerkofta kommer fram på mig. Jag gör vad jag måste för att överleva en dag i taget. Även om varje ny dag är en ren jävla plåga. Att öppna ögonen gör ont. Att sluta ögonen är ännu värre. Paniken kliar i min hud, stickningarna i tungan gör sig påminda konstant.

Men vilka valmöjligheter har jag? Finns det någon lösning?

Svaret är: kämpa på. Kliv upp, andas bara, fyll lungorna, inse att varenda dag kommer att vara skit jobbig, inget kommer att gå att förutspå, det finns ingen skriftlig manual till livet, speciellt inte livet som förälder, bara fortsätt gå upp varje dag. Kämpa med varje andetag, försök ignorera stickningarna, fyll dig med kärlek. Försök att le. Någon gång är denna tid ett minne. Att se tillbaka på. Just nu är det en kall och brutal och jävligt jobbig vardag, som jag måste ta mig igenom.

För, hur jobbigt det än är, finns inte ”ge upp” i min ryggrad. Jag kan aldrig ge upp. Den ”lyxen” är inte för mig. Bara kämpa lite till. En dag i taget.. Ett andetag i taget.

Blunda… Titta… Andas… Älska…. Känn inget..