Etikett: panikångest

~Bara jag~, ~Dagligt~

PBM Globen~

Jojjo

Då var det tredje besöket på PBM. Idag läkare. Känns mindre hoppfullt efter dagens besök, det är så många faktorer som gjort att jag kraschat att ”jag” inte platsar någonstans. Hur kan man bli ”sjuk” men inte kvalificeras in på någon form av behandling eller rehabilitering? Vad ska jag göra för att komma tillbaka?? Om det inte finns någon form av terapi, behandling eller något program som vill hjälpa mig att få rätt verktyg och stöd för att hitta Johanna igen, vad gör jag då?

Motgångar är till för att besegras, det är ju prövningar som behövs för att klara av livet, men när jag nu är helt vilse, och verkligen behöver hjälp att hitta tillbaka, men på egen hand är det övermäktigt, hur blir jag då ”hel” igen?? Jag har aldrig varit den som ger upp. Jag har alltid varit väldigt driven och driftig. Jag har ”rest” mig upp så många gånger och kämpat mig tillbaka till dit jag vill, men nu är kämpaglöden bortblåst. Orken är slut. Psyket vill inte samarbeta. Tårarna tar över. Ilskan tar över. Vet knappt vem jag är längre…

Jag ser inte fram emot onsdag. Förväntar mig ett nytt bakslag..

Däremot verkar de vara inne på att kanske erbjuda mig Trauma behandling. Via en annan enhet då, och det känns ganska bra. Min Ptsd har aldrig blivit behandlad, så det kan absolut vara viktigt att ta tag i. Men jag vill ha mer.. Smärtbehandling verkar oxå vara aktuellt.. Låter även det bra. Men jag vill verkligen ha Gruppbehandling med andra med utmattningssyndrom. Jag vill känna någon form av gemenskap och kanske lättare förstå och acceptera att alla kan drabbas av utmattning. Jag vill se hur andra lever och mår, få en acceptans till mitt egna tillstånd. Just nu lever jag med en ”skam” över att må såhär. Jag fattar inte hur min egna kropp o knopp kan svika mig. Varför samarbetar inte huvud, hjärta och kropp med ”mig”..? Men jag släpper det här nu, för stunden.. Bara vänta tills på Onsdag!

I Lördags var vi i skogen. Hittat röda trattkantareller och svart trumpet!! Några få gula kantareller fanns med, men så himla små. Det vart ca 3 timmar i skogen, välbehövligt. Barnen älskade miljöombytet. De somnade som små stockar på kvällen. Jag har fått värsta träningsvärken i låren av allt klättrande och knäböjande. Saknar att träna även fast det just nu gör ganska ont. Jag o E stekte svampen på kvällen och hon stod o åt massa svamp när det var klart. Kul med ett barn som gillar svamp!!

Den här veckan är alla i skola och på dagis, förutom Stora S. Nu är det hennes tur med förkylning. Förra veckan var det de 4:a andra, nu hon. Och hon blir ju så himla supersjuk när hon blir förkyld. Hon har beställt ett Corona test som kommer inom 1 timme. De andra var negativa, så hon är nog det oxå, men lika bra att testa då FHM rekommenderar det.

Nästa vecka börjar stambytet här. I 5 veckor ska de hålla på hos oss.. Jag kommer ta katten med mig o bo hos mamma. Barnen får vara där med mig varannan vecka. Stora S och jag har planer på att börja fixa hemma efter stambytet. Ska köpa färg från rusta o börja måla om väggarna. Skiter i tapeter. Väggarna är så äckliga och fula, samma tapeter som suttit i 25 år. Aldrig omtapetserat. Linoleummattorna är fläckiga, hål på flera ställen, aldrig utbytta de heller. Men jag tänker fokusera på att måla om i M’s rum och N’s rum, sedan hallen, men där funderar jag på tapet. Sedan ”mitt” rum. Till köket tänker jag satsa på bättre färg, som man kan torka av. Det kommer ta sin tid att få ordning, men när jag verkligen vantrivs av hur FULT det är hemma, då måste något hända.

Så senare i höst blir det några ”vinkvällar” med Tessa så får hon hjälpa mig med att spackla o måla! Kan bli som en ”terapi” kanske. För mår jag bra hemma, kanske psyket hakar på oxå..? Kan alltid hoppas..

Nu har jag sådan sjuk smärta i armar o nacke, så måste sluta blogga..

Ta hand om er! Glöm inte bort att älska massor och se till att få den vila och uppmärksamhet just Du behöver! Ge komplimanger!

GoodBye!

~Bara jag~, ~Dagligt~

Nedräkning~

Jojjo

Då var det dags att börja tänka på återgång i arbete.. Första tanken var bara ren och skär panik.. Men när jag landat i tanken så kändes det ganska ok. För att bara 10 minuter senare bli kaos i hjärna & hjärta.. Men jag vet att jag måste prova. Jag har min läkares stöd, skulle det bli värre, så gör det inget. Men att testa är bra. Och jag håller med om det. Psykiskt är det bra. Däremot, min sämre egenskap då, kan det slå ordentligt mot min självkänsla om jag inte skulle klara av det. Men jag vill innerst inne försöka. Det vill jag verkligen. Så jag försöker ha ett öppet sinne och slappna av och ge mig själv positiva tankar och pusha mig själv. Jag ska göra mitt yttersta! Hoppas att min kropp gör det som är bäst för mig.

Idag är alla kids iväg till skolor och förskola. Så jädra skönt! Faktiskt! Att jag bara har haft mig själv att tänka på, kunnat fortsätta på min diamond painting, plockat lite, kört diskmaskinen. Det är så skönt. Solen börjar titta fram ute vilket är härligt efter en vecka av ösregn. Ska ta mig iväg till Lidl o köpa kattsand och mat om ett tag. Innan det är dags att hämta hem trollungarna.

Nu ska jag njuta av att kolla på en dålig komedi och ett gott äpple.

Ha det bäst!

~Bara jag~, ~Familjen~, ~Härligt~, ~Känslan idag~

1-0 till att ”följa min kropp”~

Jojjo

Jag har sovit.. Nu på kvällen.. Jag blev först så mätt efter middagen, blev hemmagjorda köttbullar med spagetti, helt vanlig mat som känns så lyxigt ibland. Fick iaf en sådan matkoma, så tillslut tillät jag mig att gå och lägga mig i sängen.. Jag somnade som ett litet barn.. Har legat och sovit från o till i 3 timmar. Det var så himla skönt! Vaknade med ett ryck för en stund sedan då min mobil ringde och det stod att det var mitten sonen som ringde. Det var det dock inte. En ärlig människa ringde från M’s klocka då han hittat den utanför sin bostadsadress. Min tro på mänskligheten blev genast starkare! Tänk vad snällt att han tog sig tiden att kolla och ringa till ”Mamma” i telefonlistan.. Känns väldigt bra! Tusentals varma Tack för snälla, hjälpsamma och ärliga människor!! En ⭐️ på himlen lyser för dig & din goda handling!!

Igår satt jag och ritade. Jag försökte spinna vidare på att få till tatueringen/skissen som S bett mig om. Något som symboliserar henne & mig.. Väldigt svårt, vill ju att det ska vara fint, personligt, vackert och rätt. Men svårt för mig att veta vad som är rätt för henne. Även om jag känner henne väl, så är det väldigt exklusivt att bli ombedd att rita något som ska pryda hennes kropp.. Fick lite prestationsångest, men min första idé är påbörjad & den känns bra.. Får se om jag kan spinna vidare på den eller om jag ska byta spår & inriktning.

Idag har jag verkligen vara varit så trött. Och det är så skönt ty tillåta mig själv att bara släppa alla tankar och negativ energi och vila och försöka hitta styrkan i kroppen & läka lite inombords..

Men att ha utmattningssyndrom, adhd, ptsd och vara mamma till 5, samtidigt bara En människa är inte lätt. Just nu är livet väldigt tungt. En liten enkel fråga ger mig panik och ångest och kan utlösa panikkänslor. När telefonen ringer, den har ringt 10 gånger idag minst och det är bla en person som inte vill något konkret alls, då blir jag tokig. Det rings bara för att och för mig finns inget bara för att. Jag har mina triggers och telefonen är en trigger. Telefonen bidrar till ångest, stress och kanske måste jag svara på frågor jag inte hittar svaret på..? Med alla olika syndrom och utmattning så är ett Hej ibland svårt att uttala. Tänk då om någon ställer 511 frågor. Då blir min tunga helt torr och hjärnan får kortslutning. Jag önskar att jag kunde stänga av telefonen, men det går inte. Jag måste vara tillgänglig och nåbar, det är min skyldighet som mamma. Som människa oxå..

Är så sugen på att kolla på film. Funderar på att låna paddan och sätta på en film och mysa ner mig under täcket, fylla upp glaset med vatten och göra kväller här och nu.. Det skulle vara mysigt faktiskt. Och välbehövligt.

Så får det bli!

Ta hand om Er alla! Kramas & skratta så mycket Ni kan! Vem vet när något roligt händer nästa gång 🌺

Puss puss Jojo

~Bara jag~, ~Familjen~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~

Lösenordsskyddad: Så förvirrande~

Jojjo

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

~Bara jag~, ~Familjen~

Så tacksam~

Jojjo

Över att ha Tessa i mitt liv. Här brakar jag ihop, mår så psykiskt piss just nu, då kommer hon som den vackra människa hon är, sitter bredvid, lyssnar, lagar mat och bara finns här. Fasiken vad jag kan känna mig välsignad med en sådan fin vän.. Hon kommer och bara finns. Bara är.. Det är kärlek, villkorslös kärlek!

Min stress och mitt mående har nu börjat påverka min kropp. Jag har en konstant smärta i bröstmuskler, nacke & skuldror & i magen. Det gör ont hela tiden. Jag har även rasat ca 4,5 kilo i vikt på bara 3 veckor. Jag själv märker det inte, men när två andra säger det till mig, så ställde jag mig på vågen.. Vill inte gå ner mer i vikt, vill omvandla det jag har till muskler. Men då psyket brakar just nu så gör även träningen det..

Idag har ångesten legat o lurat under ytan.. Kommer han hem eller inte? Jag ser hur alla barn drabbas, alla blir så påverkade.. Jag själv lever som i en bubbla, jag kämpar så mycket jag kan, och tyvärr glöms vissa saker bort.. Mitt minne sviktar, har ingen hunger eller törst, ingen ork.. Mina känslor är ”avtrubbade”.. När jag vaknar längtar jag bara efter att få sova. Vill bara att dagen ska gå så jag får sova. Även om jag vaknar femtioelva gånger per natt, vill jag slippa vara vaken och se, känna, tänka..

Det får vara allt för denna gång..

~Bara jag~, ~Förundran~, ~Känslan idag~

Reflektion~

Jojjo
Synonym

Det här är vad kommande dagar ska ägnas åt. Att reflektera. Men försöka göra det logiskt. Att jag ska hitta logiken i det jag reflekterar över och försöka att stanna där. Inte låta hjärnan överarbeta utan träna på ett avslut. Nästan som att använda sig av ”papegojan” inom psykiatri. Den har jag faktiskt haft stor användning av. När jag väl lärde mig hur jag kunde använda ”papegojan” visade det sig snabbt hur användbar och hur viktig den är. För att vara tydlig. För att kunna sätta punkt. För att avsluta något som jag upplever jobbigt eller krävande. Nu är det dags att reflektera med logik och därefter sätta punkt.

Har tre bokade tider med kuratorn. Känns skönt. Måste fixa sjukskrivningen oxå. Jag behöver en paus från mina måsten och hitta en balans med kropp och känslor. Hitta den stabila grunden att stå på, som jag tillfälligt tappt men jag kommer hitta den igen. Jag behöver bara tillåta mig att vara svag en stund för att orka bli stark igen.

Livet är extremt stressigt just nu. Och då menar jag extremt. Jag har så mycket jag behöver göra, men just nu finns inte orken. Jag gör det mest viktiga såklart. Jag tillåter inte mig själv att bara ligga o stirra in i väggen, jag gör det som behövs för att må lite bra, jag njuter av mina barn. Jag njuter av mina fantastiska barn som är så otroligt roliga människor. Jag försöker lyssna när dom pratar. Höra hur de utvecklats sedan min förra vecka med dom. För vet du, Hur mycket som händer under EN vecka ifrån sina barn??? Det vet man inte förren man lever ett varannan vecka liv. På en vecka händer massor. Jag har aldrig tänkt på det förut, eftersom jag haft mina barn varje dag, varje minut. Nu bara utvecklas de i rasande fart, de pratar annorlunda, tänker på massa olika saker. Det är sjukt häftigt att lyssna när de pratar.

April månad närma sig med stormsteg. Mina Aprillisar fyller år.. 18, 14, 8 & 6 år! Så stört! Min äldsta blir myndig 🙀 Hur är det ens möjligt? Hon föddes ju nyss. Hon är fortfarande min lilla bebis. Stoppa tiden, snälla, stanna upp litegrann bara. Jag hinner inte med.. Jag som fortfarande är 20 i huvudet kan knappast ha en dotter som fyller 18 år? Nä….

Dags för reflektion. Med tydlig punkt!

~Bara jag~, ~Känslan idag~

Tar ingenting för givet~

Jojjo

Varje dag har sin plåga. Eller glädje.. Eller ingenting.. Eller Njae, ingenting är kanske lite väl drastiskt att dra till med. Något händer varje dag.

Idag har jag träffat min andra halva. Tänk att hon fyllde jämt igår..? Helt sinnes… I mina ögon är hon fortfarande 17 år och jag minns som igår första gången vi träffades. Att det skulle uppstå sådan kärlek och vänskap hade jag aldrig kunnat gissa mig till.. Någonsin.. Men jag är så tacksam. Och stolt över min fina kompis.

Och att livet kommer med oväntade saker, och att det gäller att uppskatta det lilla man kan. Försöka hitta det positiva i varje dag. Ingen annan kan förändra ditt liv, ingen kan förändra mitt. Det ligger enbart hos mig att ta till mig, stöta ifrån, vända andra kinden till osv.. Välja vad som är värt att kämpa för och vad som kan släppas..

Jag är sjukt envis. Men till min nackdel, går min styrka upp och ner. Kanske lite pga adhd’n oxå. Jag kan några dagar känna mig helt oövervinnerlig, orka precis allt, kämpa lite mera för att någon dag senare känna mig totalt överkörd. Ha noll ork. Orden fastnar i min hals. Tårarna bränner men kommer inte ut.. Såhär kan mitt liv se ut. Var och varannan dag. Jag vet aldrig hur jag mår om två dagar. Jag vet inte ens om morgondagen blir bra.. Efter allt som hänt sen i januari är jag helt slutkörd. Mentalt och psykiskt. Sönderbränd in i minsta cell. Men fortfarande kommer den där falska kämpaglöden och lyfter mig vissa dagar. Och då tänker jag ”Yes, livet är på väg tillbaka”.. Men så blir det inte. Idag var en dag då humöret var på topp. Jag kände mig glad. Men jag vågar inte tro eller hoppas. Jag måste tillåta mig själv att ta tid på mig att bli hel. På insidan såsom utsidan. Jag vill inte ha onödigt tjafs, dumma kommentarer eller negativa människor i min närhet. Jag behöver lugn och trygghet, kärlek & skratt och en förbannat stor portion humor.

Förra veckan, hos min lilla mamma, skrattade jag nästan 3 dagar i rad. Jag skrattade så jag fick ont i kinder och käke och magmusklerna. Mamma lyfte mitt humör till så hög nivå och genom skrattet slappnade jag av. Jag träffade även min bror. Jag , mamma & han umgicks och där var skrattet en rejäl höjning återigen.

Jag är så glad och tacksam för min storebror! Där han är nu i livet. Jag vet att du väntar en jobbig tid Robin, men jag finns här och jag ska stötta dig framåt. Inga bakslag nu, du vinner över vilka demoner som helst. Vi sprayar lite spökspray på dom jävlarna och sopar dom under mattan! Jag finns här. Jag beklagar från djupet av mitt hjärta vad som hänt.. Fruktansvärt orättvist 💙

Jag skrattade bort stress & ångest. Jag mådde så bra i kroppen. Blev utmattad av allt skrattande. För att sedan på tisdagen få en ny käftsmäll i forma av offerkoffer beteende, vassa repliker, och rent skitsnack för mig. Vart var du när jag hade behövt ditt stöd? Då var det inte alls så viktigt att bry sig om mig längre. Nä, lite ”sol och vårar” tecken där. Jag duger när livet är tungt och ensamt, men inte om det gäller mitt liv, bara ditt. Jag är trött och sliten. Jag behöver stöd och positiva vibbar. Jag behöver varma kramar precis som Olof i Frost,

Så jag ber er, skriv inte nedtryckande saker till mig. Be mig inte lösa dina problem och speciellt inte lösa hungersnöden, för jag har nog med att mätta mina fem kids.. Mer än så klarar jag inte av just nu.. Men vill du skratta och skoja då är jag mera mottaglig. Öppen för förslag iaf.

Nu börjar min sovis kicka in och jag ska ta o lägga ifrån min luren.

Imorgon är det fredag. Funderar på att surprise barnen med kebab-middag.. Från reklamen. Kan bli smaskigt.

God Natt!!

~Bara jag~

Nära på att ge upp~

Jojjo

Jag kämpar, jag vänder ut och in på mig själv för att få vardagen att gå ihop. Det är tungt! Det är ensamt och det är svårt. Men jag vet långt där inne att jag gör rätt.. Jag vet att i långa loppet är det här det bästa. Att bli ifrågasatt, att få blickar, vissa med sympatier andra med nedvärdering, är inget jag kan eller vill se just nu. Jag vill inte höra ett skit om min situation, ingen absolut ingen har med mitt liv att göra.

Vem jag är och vilka val jag gör är BÄST ENLIGT mig! Det är jag som lever i min kropp, i mitt huvud och i mina barns vardag. Jag har inte alltid värdesatt mig själv speciellt mycket. Jag har kunnat acceptera och bara gå vidare. Det finns många gånger under mitt 39 åriga liv som jag tagit skit som jag inte borde accepterat! När jag ser tillbaka hur jag då tänkt blir jag ledsen och besviken på mig själv. Oavsett vad jag gjort, så har jag all rätt att leva mitt liv med värdighet. Jag vill att varje dag i mitt liv ska vara värd att leva. Jag ska inte ångra något. Jag ska aldrig någonsin känna ”att jag accepterar” något, för att jag själv gjort fel någon gång. Det spelar ingen roll vad jag gjort eller vad Du gjort. Ingen annan har rätt att få dig att känna dig dålig. Låt aldrig någon annan få dig att tvivla på dig själv!

Vad är jag för förebild om jag inte själv tror på mig? Svaret på det är en ganska svag förebild.. Jag vill att barnen ska se att jag alltid försöker mitt bästa, ibland blir det ner bra, då får jag ta nya tag och försöka igen. Jag behöver inte besvara en ”dum kommentar” med att försvara mig eller vara otrevlig, jag besvarar med ett leende! Jag är så pass ”gammal” eller ”ung” i sinnet att jag vet vad jag vill, jag har visioner och planer, jag har nya drömmar och mål, jag kommer kanske inte ens klara av hälften, men vad gör det egentligen? Så länge jag lämnar den här jorden och vet att jag satt positiva och glada spår hos mina barn, och starka och goda värderingar och framförallt en tro på sig själva och att de vågar göra saker och testa på olika möjligheter, inte bara stannar i det ”trygga”, då har jag vunnit!

När något blir ohållbart, när något bara ger en större klump i magen, när spegelbilden inte längre tål att tittas på för att man mår skit, då har man två val. Antingen står man kvar och blir tillslut osynlig. Eller så tar man sig i kragen och gör en förändring. Det är två val. Det sista låter jobbigt, men det är det första alternativet som lämnar stora sår och ättika din själ. Du blir bara tom och svag. Att få kämpa är jobbigt. Det kräver En Jävlar Anamma & det är inte alla som har det. Men jag tror alla kan skaffa sig det! Genom att bara kämpa lite till & sluta komma med undanflykter.

Jag hade under ett tag undvikit min spegelbild. Jag orkade inte möta min egna blick. För i mina egna ögon såg jag att jag inte mådde bra. Jag kände inte att jag var nöjd och glad i min vardag längre. Jag kände skam över att jag bara stod och gjorde inte ett skit åt eller för min egna skull. Jag som alltid tipsar och hejar på andra, hade helt valt att blunda för det som var så tydligt precis framför mig. Min egna självbild. Som bara var otydlig och oklar. Det är inte den mamma eller kvinna jag vill vara. Jag vill se på mig själv och vara glad över vad jag presterar, att jag står för vad jag tycker och att andra inte kan påverka mig negativt. För jag kan sålla bort ”dumt”. Och behålla ”snällt”.

Jag försöker lära mina barn att:

Har man inget snällt att säga så kan man vara tyst!

Och det är fasiken bland det bästa jag hört och levt efter. Eller som Bamses Farmor säger ; Är man stor och stark måste man vara snäll

Det är oxå fina ord att ha i bakhuvudet. Människor är faktiskt mer ”rädda” eller avståndstagande till glada och snälla människor, för att de inte kan tro gott om andra. Då blir man en skeptiker och en pessimist.

Jag behövde verkligen skriva av mig idag.

Hade ett djävulskt bråk med E nu på kvällen. Hon vägrar sin sovis som hon tyvärr är i ett stort behov av, annars sover inte hon. Jag tror problemet är att det är flytande, ska nog kolla om hon inte kan få ta tablett istället, men det slutar med att hon tar i & skriker med hög o skärande vrål & jag går ner på samma nivå. N hade städat sitt rum, vilket är jätte bra, men när jag ser att tvättkorgen är överfull med skit från hans rum och diskbänken står full med intorkad disk från hans rum och sopor från hans rum står i hallen i en påse…. Då blir jag, nu i efterhand, otroligt arg på mig själv. Jag vill inte skrika eller bråka. Och idag var en sådan dag när jag blir så arg att jag vill ha sönder något. Kastade en ”pall” i plast i golvet sen ställde jag mig o putsade diskbänken i 180.. Tillslut la det sig.. Såklart. Det gör det alltid. Men mitt i allt, mitt i kaos, skrik, tårar & dumma ord, just där o då är det svårt att vara snäll.. Nu måste jag gå in till E och säga Godnatt o Förlåt..

•Är man stor måste man vara snäll•

~Bara jag~

Lösenordsskyddad: Första ”separationen” avklarad~

Jojjo

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

~Bara jag~

Lojalitet & förståelse~

Jojjo

Idag, eller ikväll, är jag riktigt irriterad. Eller snarare besviken på hur vissa med småbarn, kan uttrycka sig och trycka ner andra människor med dumma ord och kommentarer. Hur de, som själva vet hur helvetiskt det kan vara, när ens barn blir sjuka. Speciellt om en person har många barn. I mitt fall vet vi att jag har många barn och ett barn med en fruktansvärt jobbig kronisk sjukdom som verkligen påverkar henne hårt när hon blir sjuk. En ”vanlig” förkylning blir ofta så mycket värre för henne.

En kollega, som själv har barn, ”bara” två dock, fäller kommentaren ”nämen Hej, jobbar du här? Det var så länge sen..” och gick skrattandes vidare, för hon tyckte hon var jätterolig. Jag svarade ”nä jag är bara här på prov”.. Men vad vinner man på att säga saker som man vet kan vara sårande? Hon kunde frågat mig hur jag eller barnen mått istället. Eller kanske tagit reda på andra faktorer innan hon lägger en fånig och löjlig kommentar. Jag skulle verkligen vilja se henne ”leva mitt liv i min familj i en månad” så ska vi som om då kanske ser skillnaden mellan en ”Svensson-familj” och en storbarnsfamilj. Grejen är att jag tar åt mig, dels för att jag aldrig skulle säga såna saker till andra. Aldrig någonsin! Jag tar reda på fakta och visar hellre medmänsklighet än att bete mig som en ”bitterfitta”.. Å andra sidan säger det här så mycket om henne som människa än vad det gör om mig. Jag behöver inte trycka ner någon för att må bra. Jag vill hellre att alla runt mig ska må bra. Och lyfter gärna andra med ord och handlingar. Men sån är jag..

Nu har jag fått ner den här händelsen i text och då kan jag lägga den åt sidan.

Haft en bra kväll på jobbet! Många bra människor jobbade kväll och det gör så mycket för tryggheten och känslan på avdelningen. Jag var x idag. Men det vart fullt ös en kort period med bäcken, , urinmätningar, kräkningar som ska mätas o skrivas upp, urinscanningar, mat, allergier och hitta rätt typ av mat, och sen urinscanningar igen. Men det är lite kul oxå, då springer timmarna iväg och passet tar slut snabbare.

Kom hem och blir mött av stora S och Znirpan. Så mysigt när dotter och hund nästan alltid möter upp mig i Örnsberg. Idag var det dags att ge S hennes Enberg efter 2 veckors uppehåll pga att hon varit sjuk. Hennes pappa var onykter när jag kom hem. Väldigt tråkigt tycker jag. Varför är han hemma? Han är inte sjuk.. Och kan man dricka då kan man gå o jobba.. Inte samtidigt såklart, men man är inte speciellt sjuk om man kan dricka whiskey o bli onykter ”mitt i veckan” tycker jag.. Kumde nästan misstänka att han druckit redan när S hoppa in i bilen. Syntes på hennes kroppsspråk att det var ”något” & nu fattar jag vad det var.

Blir så irriterad.

Nu ligger jag i sängen bredvid Lilla s och han ligger och skrattar i sömnen! Riktigt hjärtligt skratt. Så gulligt! Men nu är det på väg över till gråt så ska krama om min lilla pojke!

Godnatt! SovGottis! Dröm Söttis