Idag är jag så enormt stolt över mig själv. Jag har tagit för mig, känner mig mera ”säker” i mig själv & känner att jag idag uträttat något meningsfullt. Grymt Hanna 🤟🏼
Jag sov så dåligt inatt. Jag tror det var en underliggande ångest då jag visste att det var jobb idag. Jag inbillade mig att jag hade myrkrypningar i benen. Det får jag av Lergigan & Propavan. Och jag äter inte dessa läkemedel för sömnen pga den hemska biverkningen. Så att ligga i sängen & ha sådant obehag och krypningar i benen är helt fruktansvärt. Till slut somnade jag iaf. Mamma & jag gick samtidigt imorse. Lite trevligt faktiskt.
Dagen har varit bra. Jag har gjort mer än vad som förväntas. Jag kände mig mera som en i Teamet. Jag pratade mer. Jag log tillomed. Jag har hopp om framtiden. Just idag. Det här kan vända naturligtvis, men just idag har varit bra!
Har hunnit hämta ut paket och dammsuga efter jobbet. Nu blir det serie på soffan i tystnad och härlig ensamhet.
Och idag har jag alltså satt mina fötter i det ”Sjuka huset” igen.
Jag är totalt tömd på ork och energi. Orden fastnar i min mun. Jag känner mig ”dum” nästan. Men jag antar att det kommer vara såhär ett tag. Imorgon är det dags igen och jag försöker bara andas och ta dag för dag. Eller minut för minut är nog mera sant. Eller nja, sanningen är, jag räknar sekunder!
Nu ligger jag på soffan. Bup ringde för uppföljning gällande N’s medicin byte. Jag fick tvinga mig själv att svara och prata. Så enormt slut är jag i huvudet. Jag hoppas att detta kommer göra att jag sover riktigt bra inatt.
Första dagen tillbaka på Sjuka Huset, med utmattningssyndrom, ptsd, ångest och stressorerna på helspänn. Lite stolt över att jag iaf lyckades med idag.
Back on track, eller vad jag ska kalla det. Så himla skönt att vara tillbaka på min fantastiska arbetsplats bland mina underbara kollegor. Ikväll var det ett fantastiskt sällskap jag hade att göra med. Blev dessutom x och hade hand om huvudluren, bara av det springer tiden iväg. Människor vill veta hur dess anhöriga mår, självklart är det så, andra vill veta när de ska till IM inför sin op. Koordinatorn från Akm ringer ofta 10-15 ggr på ett pass och då får man rodda bland platser osv. Allt för att hjälpa hela sjukhuset att få en bra och säker vård. Jag hade dessutom lönesamtal ikväll med min boss. Mitt första på DS. Det här skulle jag haft efter 6 månaders anställning, men redan där satte covid käppar i hjulet för all form av verksamhet och planering. Så nu har jag haft mitt första & i vår redan ska jag ha nästa lönesamtal. Förväntar mig knappast att bli miljonär, men kanske jag kan bli glad en stund. 🤞🏻
Det var ändå grymt skönt att vara tillbaka på golvet. Och imorgon ska jag hem till mina grymma kids. 7 dagar ifrån som känns i mamma-hjärtat och nu behöver jag lite påfyllning av deras stora energi, Lilla S pussar och kramar, M’s leende, E’s fantastiska humörsvängningar. Mina stora hjärtan S & N, att få sitta & prata med dom bara det ger lycka i kroppen. Men det är imorgon. Nu ska jag snart somna hemma hos mamma och bara hoppas på en skön natts sömn.
Det händer mycket & lite just nu. Det har varit kaos med alla fina människor som lämnat den här platsen för att Cancern tagit deras liv, det är så tungt att vara kvar på jorden och verkligen känna hur mycket man sörjer och saknar någon. Det måste nästan vara ”bättre” att vara den som dör. Att sakna, gråta, sörja & ibland drabbas av panik är bara smärtsamt. Och jag är inte en människa som är speciellt sams med att tillåta mig känna. Blivit bättre, men långt ifrån överens med alla dessa känslor.
Känns som att idag inte varit min dag alls. Börjar med att jag snoozar för länge. Så jag kommer iväg senare till jobbet. Egentligen gör det inget, jag kommer ändå i god tid. Men jag har min tid jag vill ha på mig för vissa moment, och ändras det blir det fel för mig.
Iaf, kommer till jobbet, parkerar, märker att jag glömt mobilen… Jag parkerar via en app, så det är svårt att lösa på annat vis. Byter om och går upp till avdelningen, lånar mobil av en kollega, ringer mamma och vet henne låsa upp och parkera åt mig. Bara där kan vi stanna…. Min mamma med en iPhone i handen är inte kompatibla. Hon kan endast en modell ur Samsung-familjen. Så att sitta stressade och grinig på jobbet och förklara hur hon ska göra… aahh, ni fattar!!
Tillslut lyckades hon. Så, en sak mindre att oroa sig över.
Får veta att min HLR utbildning börjar kl 14 imorgon. Till 16.00.. Min lediga dag ska jag vara på Clinicum för utbildning. Och innan måste jag genomgå en utbildning på datan och sen skriva ut mitt Diplom som ska med till utbildningen och visas upp. Inte en enda skrivare samarbetade på jobbet! Datorerna låste mitt tjänstekort, både igår och idag, så var tvungen att ringa supporten för att låsa upp. Jag blev så irriterad. 2 timmar gick åt att försöka få till en utskrift. Som aldrig kom.
Så imorgon har jag inget diplom att visa upp. Jag ska vara ombytt, så jag tog med kläder hem. Jag kommer definitivt hamna i köerna på väg hem från utbildningen. Så det kommer ta hundra år typ… Alltså idag…. Var ingen bra dag…
Jag måste ta mig i kragen och gå upp till B oxå. Säkert min enda chans att göra det, men jag vill gärna putta det framåt och helst inte tänka på det.. Men jag kommer ångra mig annars. Och det vill jag inte.
Nu börjar mina nerver lugna ner sig. De har legat utanpå hela kvällen och nu vill jag inget annat än att sova så jag orkar med kommande vecka med utbildnnng och sedan 3 kvällspass på rad.
Längtar efter mina barn. Så mycket. Längtar hem. Speciellt till dofterna i mitt egna hem. Idag är det dessutom andra advent & jag missade första advent med barnen. 3dje och fjärde får jag iaf dela med dom. Tack o lov!
Idag ska vi umgås, jag och Det sjuka Huset! Och alla sjuka människor i behov av omvårdnad, kärlek, skratt & stöd i n svår tid i deras liv! Tänk att jag ändå får äran att hjälpa en helt främmande människa att för en stund må lite bättre! Vilket otroligt häftigt jobb jag har! Redan när jag läser på om mina patienter, människorna i salarna, så känner jag att nu ska det bli en bra kväll, och mitt mål är att lindra, hjälpa, få ett skratt, och ge lite hopp. Oftast är det otroligt tacksamt! Jag känner mig stärkt i sinnet när jag lämnar avdelningen, även om jag verkligen vill poängtera att INGEN dag är den andra lik, alla människor helt unika med egna behov, och vården är extremt ansträngd och passen är tunga! Väldigt tunga! Men där är min roll, undersköterskan, så himla viktig och avgörande. Ett gott samarbete med sjuksköterska och läkare är ett måste, vara lyhörd, se allt och uppmärksamma minsta lilla förändring, på både gott och ont, det är en av de viktigaste uppgifterna som Undersköterskan har!
När jag jobbade förra veckan, med ssk L, så satt han och en annan ssk-kollega och pratade om just usk och ssk samarbete. Hur olika det ser ut på olika avdelningar. De båda höjde oss usk till skyarna. Det var fantastiskt att höra att de tycker att vi usk på avd 61 är helt överlägsna flera andra usk på andra avdelningar. De här två, menade på, att här hos oss vet de att uskan ser och upptäcker minsta förändring väldigt fort. De känner trygghet med oss. Det är otroligt glädjande att höra. För alla ser inte allt en usk gör. Vi är inte lokalvårdare, även om viss städ ingår i jobbet, så är vi alltid närmast patienten. Alltid! Det är en av anledningarna till att jag ibland tvivlar på om jag verkligen vill vidareutbilda mig till Sjuksköterska. Mycket av deras tid går till läkemedel. Och de förlorar ofta den nära och intressanta kontakten med människan. Och den biten älskar ju jag. Närheten, samtalen och alla historier jag får höra. Det är alltid nya saker och intryck. Och ofta väldigt roligt! Men tungt!
Nu har jag packat min väska, sova-hos-mamma-påse, och det är inte kul! Jag kommer sakna mitt hem och dess lukt, min säng, min soffa. Och såklart barnen, men måste jag nämna det ens??
Om ca 1,5 timme åker jag till Det Sjuka Huset och checkar in för ett kvällspass. Ska bli kul att se vilka underbara människor som jobbar ikväll. Lite besviken på att Min Fru är ledig och jag får inte träffa henne. Men men, jag får överleva.
Nu ska jag glo på lite tv med S innan jag ska bege mig.
Så fin respons får jag av WordPress när jag öppnar min lilla dagbok på nätet! Kul att se att jag kan ha 49 visningar i timmen och att det även sitter ”spam” läsare i USA och gillar inlägg som de knappast fattar ett skit av, men gillar och lämnar kommentarer om att jag säkert skulle älska att läsa deras blogg. Så kikar jag över.. Bloggar om bilar… Bloggar med ”pinuppor”… Ja vad spännande! Exakt mina intressen!! I N T E !!!
Idag ringde min mor. Såklart efter påputtning av andra. Naturligtvis är allt en ”missuppfittning” ( ja, ni läste rätt, hennes ord). Jag har bedömt situationen helt fel. Kanske har jag det, till viss del, men faktum kvarstår, det gjorde även Du mamma! Nu har vi pratat. Stridsyxan är begravd! Så ingen behöver längre känna att de måste hjälpa oss att lösa det här! Även om jag känner mig lite som 😈 när min storebror stod på min sida! Så tacksam för det! Tror det fick igång Hjärnkontoret hos några fler än bara En person!
Idag då, vad ska ske? Jo, jag har möte med N’s rektor och mentor kl 13:00 via Teams. Sen blir det att åka direkt till jobbet. Hoppas att jag inte blir så himla sen. Blir stressad av att komma för sent, speciellt att missa min lästid och missa läkargenomgång/rond! Jag vet nu, har lärt mig efter ett år på Det Sjuka Huset exakt hur jag vill hinna läsa på och gå igenom innan jag möter mina patienter. Att missa första halvtimmen är skit jobbigt tycker jag! Men, nu är det här mötet viktigt och jag måste ta det. Allt för barnen!
Nu kommer jag skriva väldigt luddigt och oklart; detta för att Jag behöver tömma huvudet på alla tankar som löper amok i huvudet på mig, känslor kring liv, livsstilar, död, ångest, fel, rätt, finns det några rätt? Om det känns riktat till en person så kanske det bara är av misstag…. Eller inte.. Upp till var & en att tycka och tänka fritt.. –
Vem vet?
Är det där du befinner dig? Eller är det bara en naivitet som gör att du drar efter sista halmstrået och hoppas på räddning? Är det så att det inte går fram vad som så tydligt ändå sagts? Är orden stumma när de när de ändå sagts högt? Är det något som är helt oklart? Är något helt glasklart? Eller är det kanske så att maktlösheten och insikten om framtiden kväver dig? Att det kanske inte blir som du trott? Allt kanske inte löser sig? Är det för att det inte är Du som styr skeppet denna gång? Du har inte makten just nu, det är någon annan som står vid rodret? Kan det vara så att du förlorar? Att du blundat och inte ordentligt lyssnat på länge och nu helt plötsligt dånar sanningen omkring dig? Jag kan tänka mig att livet kan kännas hårt, men jag har alltid levt ett hårt liv, och just nu är jag i en någorlunda balans med mig själv men min omgivning är ett kaos. Kanske ska det vara såhär..? Men bara en stund. Jag tror att det kommer bli bra. Jag har rest mig om och om igen efter att någon slagit undan mina fötter, jag är inte rädd för att kämpa, inte rädd för att inte veta vad som händer imorgon. Samtidigt skrämmer det mig totalt. Jag är livrädd fast ändå inte. Ibland måste alla bara våga tro och hoppas. Även om vi lever i tumult och kaos, sorg och gråt, skratt och lycka. Om alla öppnar ögonen, väljer bort sanningen, då går det inte att leva. Då blir livet bara som en rak mörk väg. Ibland måste Du ta den där avstickaren för att se vad som finns där du inte tidigare varit. Du måste våga för att vinna. Fast handlar det om vinst? Jo, till viss del, tror jag, att våga är att vinna. Att klara av något nytt och okänt, leva här och nu, överleva i ett nytt klimat, är en personlig vinst som ger erfarenhet och utveckling. Men väljer du att bara stanna. Bara stå kvar i dina gamla spår, följa den kända vägen, aldrig våga eller tro, då blir du fast i ingenting. Det blir grått, tråkigt och ensamt. Människan är ett vanedjur. Vi gillar det trygga. Vi litar på det vi kan se. Vi vågar inte drömma. Att alltid ha det likadant är bäst..? Är det verkligen så då? Är det trygga bäst? Det är egentligen tråkigt. Det är inte att leva livet. Livet är kort. Vem vill inte prova på och utmana sig själv? Vill Du vakna upp en dag och inte ha gjort något speciellt som du kan minnas med glädje? Då menar jag inte barn, körkort, familj.. Jag menar det här andra, att lämna din trygga bubbla och testa och leva livet fullt ut? Att se att man levt spännande? Gjort saker som egentligen är skrämmande. Vågat och klarat av.. Det är en jävla balansgång allting, på gott och ont, vem vet vad som händer om du lämnar den kända stigen och provar något nytt? Bekant och känt är inte alltid bäst för kropp och psyke.
Det där var det flummigast jag skrivit på länge. Jag utgår lite från drömmar jag haft, besked runt mig, cancer, mina barn, min mamma & bror, Bobben.. Och sen kommer det ord som bara skriver sig av sig självt. Nu har jag rensat bland mitt tysta verbala krig i mitt huvud. Så skönt!
Igår, när jag kom hem från jobbet, visade S mig en challange som hon sett på Insta, jag och hon satt och skratta så vi dubbelvek oss.. Jag älskar hur jag kan skratta med henne. Och N.. Deras kreativa hjärnor är helt fantastiska. Och N’s humor, den är så sjukt skön.. S gör ofta så mycket sjuka saker som hon får på film, och jag önskar att hon delade med sig av sina knasiga klipp på sociala medier nästan, hon är så jäkla rolig! Hon fattar det inte inte själv dock.. Nu har hon inget sug heller på att bli b-kändis, men jag tror fan hon skulle kunna få ett riktigt stort antal följare, dels för att hon är så naturlig, testar på så sjuka saker, filmar osv. Men för mig är hon en av mina största idoler så hon har redan ett jobbigt FAN! N likaså, han är så sjukt knäpp när han drar igång. Han har så mycket roliga, udda och kreativa tankar, de borde nå ut till andra. Mina två stora HJÄRTAN! Som jag älskar er två! Ni kommer klara er så jäkla bra i livet!
Usch så sentimentalt det blev. Sällan jag ”skryter” om mina barn, men nu blev det bara tvunget! Jag är så sjukt stolt över hur ni kämpar.
♥️ S med alla motgångar sen 7 års ålder. All smärta, all medicin, men ändå med ett stort hjärta, starka åsikter kring rätt och fel, blir aldrig påverkad av vad andra tycker, du står fast vid din åsikt, du påverkas inte av vad någon annan tycker eller tänker, bara kämpar framåt. Speciellt med all smärta i din vackra kropp. Skolan vände från pest till att du nu är en ✅ och en super duktig student. Dina framtida mål är imponerande, och du kommer nå ända fram! Du har levt ett så annorlunda liv än någon annan i din omgivning i samma ålder. Du har aldrig gnällt. Du har aldrig tagit dina diagnoser som en ursäkt. Många andra skulle gett upp. Men inte du. Min starka rakryggade flicka!
💙 N med sina ”demons” i huvudet, idéer som kommer på en mikrosekund och som du inte hinner parera innan du utfört den med din kropp, adhd’n som ibland är din största svaghet. Men ibland din största styrka. Din kärlek till dina vänner. Du vet vad dom är rätt att göra, även om du många gånger blir missbedömd och vissa tror det värsta om dig. Din kämpaglöd. Du kämpar järnet för att få skolan att funka, för att du vill göra mig glad.. Älskade N, jag kommer alltid vara glad för sig, oavsett, men när du anstränger dig så här som du gör nu, ser jag vilka superpowers du verkligen besitter, och det gör mig varm i kroppen!
Nu ska jag vila lite, eller städa.. Innan mötet.
Hörni, ta hand om varandra! Ge kärlek och omtanke. Visa hänsyn Alltid! Lyft dig själv ibland och se hur fantastisk du är och våga utmana dig själv!
Det är såna här kvällar jag bara älskar mitt jobb! Jag känner att jag har tid att ge lite extra omsorg, kanske byta några extra ord. Trösta lite, skratta lite. Utföra alla moment som krävs men med tid. Hinna det där lite andra som att städa sköljen med god marginal, fylla på material, stickvagnar och allt!
Då, när jag går hem är jag riktigt glad!
Tiden hann iväg fort på slutet, blev lite övertid idag, tacksamt så det blir mindre imorgon pga möte med N’s rektor & mentor via Teams. Förhoppningsvis bara några minuter sent om jag får min vilja fram och lyckas planera rätt.
Imorgon är min Fru på jobbet! Älskar att jobba med henne! Även om vi inte jobbar ihop så är hon där på golvet med mig! Det är kärlek och tryggt och kul!
Idag får vi på kirurgen (avd 61) tacka ICA Edsberg för enorma leveranser av frukt, 36,6 kilo bananer, en miljard äpplen typ, fruktyoghurt, proteinbars, kolsyrat vatten, nöt/fruktmix, kiwi, 14 kilo päron. 7 limpor bröd, 5 paket Bregott, flera förpackningar skivad ost. Det var helt vansinniga partier, och såklart är vi tacksamma! Vi delade med oss ner till 63:an där covid patienter vårdas. De kan behöva lite extra energi just nu! Hela sjukhuset drabbas av mycket arbete, mycket oro och stress och det på en redan tung vård väntelista för akutsjuka som behöver hjälp.
Det är tufft och oxå enormt fint att ni tänker på oss! Mycket glädjande! Barsen var fantastiska att stoppa is sig när man behöver extra energi! Stort tack till er!
Nu, kommit hem. Min säng är överbelamrad av en mjuk penis på 2 meter som Sigge har lindat in sig i och självklart har han hamnat på tvärsan i sängen o lämnar noll utrymme till sin trötta mamma. Så är livet med småbarn.. Och stora barn.
Ja, nu är jag bokad för ett snabbt återbesök av min fantastiska välgörare, han kommer in en snabbis, blåser på mig o sen får jag sova. Tack Mr John Blund!
Men först fixa en flaska.
Upp vid 6.30 imorgon o bråka med trötta barn och få iväg som i tid.
Idag, för första gången under mina 17 år som förälder, vädjade förskolan E & S går på om att flera föräldrar lösta barnomsorg på egen hand. Det var väldigt många sjuka pedagoger och för många barn som planerades komma. Jag skulle jobbat kväll på Det Sjuka Huset men fick istället ta vab idag för att avlasta förskoleverksamheten. Hade det här varit i våras och Fsk bett om samma sak så hade jag dock varit prioriterad att få lämna mina barn då jag arbetar inom sjukvården. Misstänker att det kanske kan bli så inom snar framtid. Att de som inte arbetar i samhällsviktiga yrken, och som har möjlighet att arbeta hemifrån har sina barn hemma. Dels för att spara på förskolans personal och hålla smittan nere. Det kommer att sluta med en Lock Down. Nästan så jag hoppas det. Det är brutalt många som insjuknar nu, och snabbt, och så många som behöver vård. Inte bara Covid-19 sjuka även andra akut sjuka människor i behov av vård och behandling. #FuckCorona & #FuckCancer
Så idag har det varit konstant ljud här hemma. E min sin skärande höga stämma som får blodet att frysa, M har någon ”snark-harkling” han gör som låter hemskt osså har vi lilla S som låter som ett gäng elefanter bara han går.
Mitt i allt detta fick jag bara nog när jag såg badrummet. Badrummet jag sa till honom att städa upp i efter att han var med N hos Jerry & åkte fyrhjuling & kom hem med lera & gyttja från topp till tå, tillomed deras kängorna såh ut som stora lerklumpar. Med tanke på att vi firade lilla S när de kom hem så slängde han bara in deras grejer i badrummet. Och stängde dörren.
I två veckors tid har jag, när jag duschat eller duschat barnen vackert flyttat på allt lite snyggt så man ska kunna tvätta sig iaf. Men idag orkade jag inte se skiten längre. Städade bort allt och dammsög. Han som inte ens rakat sig eller duschat hemma på två veckor för att det sett så vidrigt ut gick in där direkt efter jobbet idag och duschade länge och rakade sig. Inte ett ljud om att det var borta, att alla hans skit var undanplockad.. Återigen så slipper han ta och utföra några som helst åtaganden som man har i ett gemensamt hem. Visst, han gräddade pannkakor.. Och orkade samtidigt lyfta vänster handen till munnen, samtidigt som han gräddade pankisar.. Disken lät han stå.. Den flyttar ju på sig av sig självt ändå tillslut, det vet ju alla, Det är sen gammalt!!
Inte ett ljud från min mamma heller. Vet att hon har jordens ångest just nu, men det här var bland det värsta hon gjort mot mig. Jag väntar ut henne.. Förr eller senare måste hon ringa mig ändå.. När hon behöver min hjälp med något..
Det är så stört hur jag känner kring mitt jobb.. Jag vet att på min arbetsplats finns det ökad risk att drabbas av Corona. Jag vet aldrig hur ett pass ser ut, det kan vara hur tungt som helst, traumatiskt, roligt osv, men ändå längtar jag dit så mycket när jag är hemma. Visst vill jag gärna vara med barnen, men ärligt, att få vara bara jag i 8 timmar är helt otroligt. Även om min telefon ringer och det är något av barnen, oftast Noel, så får jag en paus från mitt hem. Och det är magiskt! Då uppskattar jag verkligen att komma hem istället, alltså efter jag jobbat. Och jag älskar att stänga o låsa ytterdörren och ta hissen ner i garaget och lämna min stadsdel för ett pass på Det sjuka huset!! Älskar!
Imorgon är det jobb igen!! Och jag har redan gått o lagt mig.. Jag vill vakna utvilad och orka ta fighten med mina tre små troll när de tjafsar om kläder, frisyrer, strumpor, byxor som sitter fel, E ska helst gå i prinsessklänning (el liknande) och absolut inga koftor/tjocktröjor! Då blir det för varmt!! Klart som sjutton att det blir varmt när de ligger på golvet och sparkar och vrålat i tjocka kläder.. Men sånt mår inte fram till deras söta små öron. Däremot direkt vi kommer ut då får jag skäll av dom för att de fryser och jag är ”dum” som inte sagt att de ska ha kofta/vantar/överdragsbyxor osv.. Favorit i Repris. Varje morgon. Hos Söderberg på 6an. Med start klockan 6.30, kostar inget att titta på cirkusen. Snarare ett ypperligt utbildningstillfällen för den som drömmer om att skaffa barn tätt. Och perfekt om ni drömmer om 3 söta barn med bara nåt år emellan! Ni kommer med största sannolikhet sterilisera er efteråt, jag gör dock inte reklam för barn/graviditet/sterilisering.
Idag, eller ikväll, är jag riktigt irriterad. Eller snarare besviken på hur vissa med småbarn, kan uttrycka sig och trycka ner andra människor med dumma ord och kommentarer. Hur de, som själva vet hur helvetiskt det kan vara, när ens barn blir sjuka. Speciellt om en person har många barn. I mitt fall vet vi att jag har många barn och ett barn med en fruktansvärt jobbig kronisk sjukdom som verkligen påverkar henne hårt när hon blir sjuk. En ”vanlig” förkylning blir ofta så mycket värre för henne.
En kollega, som själv har barn, ”bara” två dock, fäller kommentaren ”nämen Hej, jobbar du här? Det var så länge sen..” och gick skrattandes vidare, för hon tyckte hon var jätterolig. Jag svarade ”nä jag är bara här på prov”.. Men vad vinner man på att säga saker som man vet kan vara sårande? Hon kunde frågat mig hur jag eller barnen mått istället. Eller kanske tagit reda på andra faktorer innan hon lägger en fånig och löjlig kommentar. Jag skulle verkligen vilja se henne ”leva mitt liv i min familj i en månad” så ska vi som om då kanske ser skillnaden mellan en ”Svensson-familj” och en storbarnsfamilj. Grejen är att jag tar åt mig, dels för att jag aldrig skulle säga såna saker till andra. Aldrig någonsin! Jag tar reda på fakta och visar hellre medmänsklighet än att bete mig som en ”bitterfitta”.. Å andra sidan säger det här så mycket om henne som människa än vad det gör om mig. Jag behöver inte trycka ner någon för att må bra. Jag vill hellre att alla runt mig ska må bra. Och lyfter gärna andra med ord och handlingar. Men sån är jag..
Nu har jag fått ner den här händelsen i text och då kan jag lägga den åt sidan.
Haft en bra kväll på jobbet! Många bra människor jobbade kväll och det gör så mycket för tryggheten och känslan på avdelningen. Jag var x idag. Men det vart fullt ös en kort period med bäcken, , urinmätningar, kräkningar som ska mätas o skrivas upp, urinscanningar, mat, allergier och hitta rätt typ av mat, och sen urinscanningar igen. Men det är lite kul oxå, då springer timmarna iväg och passet tar slut snabbare.
Kom hem och blir mött av stora S och Znirpan. Så mysigt när dotter och hund nästan alltid möter upp mig i Örnsberg. Idag var det dags att ge S hennes Enberg efter 2 veckors uppehåll pga att hon varit sjuk. Hennes pappa var onykter när jag kom hem. Väldigt tråkigt tycker jag. Varför är han hemma? Han är inte sjuk.. Och kan man dricka då kan man gå o jobba.. Inte samtidigt såklart, men man är inte speciellt sjuk om man kan dricka whiskey o bli onykter ”mitt i veckan” tycker jag.. Kumde nästan misstänka att han druckit redan när S hoppa in i bilen. Syntes på hennes kroppsspråk att det var ”något” & nu fattar jag vad det var.
Blir så irriterad.
Nu ligger jag i sängen bredvid Lilla s och han ligger och skrattar i sömnen! Riktigt hjärtligt skratt. Så gulligt! Men nu är det på väg över till gråt så ska krama om min lilla pojke!
Bästa jag kunde komma på att skriva just nu. Lämning av 3 små troll gick förvånansvärt okej idag. M blev bara 2 minuter sen, E var den som gömde sig under Ssäng och vägrade komma fram för att jag bad henne ta på en kofta, och så råkade jag ifrågasätta hennes klädval, korta shorts och kortärmat, och då förstörde jag hela hennes morgon så hittade henne tillslut under sängen. ”Dumma mamma”, att jag aldrig lär mig 🤦🏻♀️
Men ändå, förvånansvärt bra!
N kom iväg ganska bra, tog sin medicin, och Stora S sköter sig ju själv. Så nu sitter jag här, i tystnaden, med en kopp kaffe och bara släpper på allt. Bara andas. Försöker fokusera, men det går inte. Jag ska nog bara släppa på alla krav idag och bara glida med. Låta dagen blir som den blir och vara nöjd så. Jobbar kväll på ”Det sjuka Huset” och det ska bli skönt. Åka hemifrån och bara vara ”Jojo på jobbet”. Lägga all min fokus på andra i behov av mitt stöd, det är precis vad jag vill göra ikväll.
Jobbar dag på fredag! Fy farao, säger jag bara!! Hur kunde jag lägga DAG på schemat? Jag som verkligen avskyr dagpass!! Ska se om någon av de som verkligen vill jobba dag kan tänka sig att byta! Det är ju köer till jobbet vid den tiden, bläää! Nä, Dag passar inte mig.
Nu ska jag dricka mitt kaffe, innan det ska duschas.
~Alltid En Diva~ 