Ja, jag vet att jag gnäller men det skiter jag i.. Det är så förbaskat kvavt och svetten bara rinner, det är tungt att andas då luften är så tung.. Jag satt och hoppades halva för-/ & eftermiddagen att det skulle braka loss med ett paket och blixt oväder för att få en lättare luft och några timmars svalka. Men icke, de utlovade blixtrarna kom aldrig hit till mig 🤨
Idag har jag haft en del samtal, försäkringskassan (efter många om och men så blev det bra) polisen, ett ”biträde”. Nu är det bokat med besök och förhör nästa vecka. Om det är någon som är nyfiken på vad det handlar om, nöj er med det som står att läsa.. Här.. Vissa saker ska inte ens barn behöva prata eller diskutera kring. Vi har en enormt pressad och jobbig livssituation här som det är, det tär psykiskt på oss alla på olika sätt. Uppskattar all omtanke och goda råd, axlar att gråta mot, men inte utfrågningar..
Idag har jag haft besök, skrattat så tårarna sprutat, till en komedi jag sett förut.. Men att se den med någon som har samma sjuka humor, det är grejor det 😉
Snart är det dags för sommarlov.. På fredag slutar Max skolan. N med.. Ja, nu har inte han någon närvaro, men årskurs 7 slutar.. Det S slutar först nästa vecka. Jag ska sakta kämpa mig tillbaka till arbetet. Hoppas innerligt det ska kännas bra. Har saknat många fina kollegor, det tråkiga är att många slutat och gått vidare till nya arbetsplatser. Så är det inom vården. Enda vägen mot lönelyft är att byta arbetsplatser. Tråkigt, men sant.
Jag har sovit.. Nu på kvällen.. Jag blev först så mätt efter middagen, blev hemmagjorda köttbullar med spagetti, helt vanlig mat som känns så lyxigt ibland. Fick iaf en sådan matkoma, så tillslut tillät jag mig att gå och lägga mig i sängen.. Jag somnade som ett litet barn.. Har legat och sovit från o till i 3 timmar. Det var så himla skönt! Vaknade med ett ryck för en stund sedan då min mobil ringde och det stod att det var mitten sonen som ringde. Det var det dock inte. En ärlig människa ringde från M’s klocka då han hittat den utanför sin bostadsadress. Min tro på mänskligheten blev genast starkare! Tänk vad snällt att han tog sig tiden att kolla och ringa till ”Mamma” i telefonlistan.. Känns väldigt bra! Tusentalsvarma Tack för snälla, hjälpsamma och ärliga människor!! En ⭐️ på himlen lyser för dig & din goda handling!!
Igår satt jag och ritade. Jag försökte spinna vidare på att få till tatueringen/skissen som S bett mig om. Något som symboliserar henne & mig.. Väldigt svårt, vill ju att det ska vara fint, personligt, vackert och rätt. Men svårt för mig att veta vad som är rätt för henne. Även om jag känner henne väl, så är det väldigt exklusivt att bli ombedd att rita något som ska pryda hennes kropp.. Fick lite prestationsångest, men min första idé är påbörjad & den känns bra.. Får se om jag kan spinna vidare på den eller om jag ska byta spår & inriktning.
Idag har jag verkligen vara varit så trött. Och det är så skönt ty tillåta mig själv att bara släppa alla tankar och negativ energi och vila och försöka hitta styrkan i kroppen & läka lite inombords..
Men att ha utmattningssyndrom, adhd, ptsd och vara mamma till 5, samtidigt bara En människa är inte lätt. Just nu är livet väldigt tungt. En liten enkel fråga ger mig panik och ångest och kan utlösa panikkänslor. När telefonen ringer, den har ringt 10 gånger idag minst och det är bla en person som inte vill något konkret alls, då blir jag tokig. Det rings bara för att och för mig finns inget bara för att. Jag har mina triggers och telefonen är en trigger. Telefonen bidrar till ångest, stress och kanske måste jag svara på frågor jag inte hittar svaret på..? Med alla olika syndrom och utmattning så är ett Hej ibland svårt att uttala. Tänk då om någon ställer 511 frågor. Då blir min tunga helt torr och hjärnan får kortslutning. Jag önskar att jag kunde stänga av telefonen, men det går inte. Jag måste vara tillgänglig och nåbar, det är min skyldighet som mamma. Som människa oxå..
Är så sugen på att kolla på film. Funderar på att låna paddan och sätta på en film och mysa ner mig under täcket, fylla upp glaset med vatten och göra kväller här och nu.. Det skulle vara mysigt faktiskt. Och välbehövligt.
Så får det bli!
Ta hand om Er alla! Kramas & skratta så mycket Ni kan! Vem vet när något roligt händer nästa gång 🌺
Redan tisdag.. Och jag lever fortfarande. Iaf rent kroppsligt är jag här.. Mentalt och psykiskt, kanske inte så mycket..
Inatt har jag sovit. Första natten på länge då jag faktiskt sovit ordentligt och bara vaknat 4-5 gånger. Känner mig ändå helt kokt i huvudet kan jag säga, inte direkt utvilad.
Igår firades min 14 åring ihop med sin ”pseudo-tvilling-kusse”, de är födda samma dag med bara 3 timmar emellan. N fick jag n fantastisk födelsedag ihop med M. Jag är så enormt tacksam till mamma T som fixade och bjöd in min pojke till detta storslagna firande och häftiga upplevelse. Otroligt Tacksam!
14 barre 12/4-21
Tiden går, men läker den alla sår, det är den stora frågan just nu. Jag hade kurators tid igår och det var ganska givande. Finns så mycket jag behöver ta tag i och fixa, men så lite ork och energi, och lite för lite tid.
Jag lever fortfarande i en väldigt begränsad vardag. Skräcken och orden ligger och pyr under ytan. Fick frågan igår av min samtalskontakt, om jag lever som vanligt, och insåg att det gör jag inte. Jag väljer andra platser att vara ute på. Jag undviker folksamlingar. Jag kollar över axeln. Jag litar inte på någon. Så visst är mitt liv begränsat efter den här David Tobias. Personen är igång igen. Under ett nytt namn. Och så länge polisen fortsätter som de gör nu så kommer ”han” att få fortsätta härja fritt och sätta skräck i mammor. Så vidrigt och skevt rättssamhälle vi har i Sverige.
Ny dag, ny känsla av maktlöshet. Bara bita ihop och försöka göra det som är absolut nödvändigt. Sen hoppas på att få sova inatt igen. Längtar redan nu till ikväll. Så har en dag till passerat.
Som för alla tror jag. Nu jobbar jag alla dagarna fram till 2021. Sedan börjar ett Nytt År och förhoppningsvis blir 2021 året då Corona pandemin vänder. Människor kan träffas igen. Det dödliga viruset blir ett mycket tråkigt och jobbigt minne, som läggs till i historieböckerna.
2020 har inte alls många goda minnen att glädjas åt. Bobben dog, Eva dog, Roland dog och Janne dog. Alla tagna av den vidriga cancern.
Jag känner mig konstant trött, tror mycket beror på det vidriga vädret. Här fick vi iaf se snön i 2 dagar. Sen regnade den bort. Så tråkigt..
Julen var fin. Barnen glada och god mat. Alldeles lagom.
Pigglet & JagAlla kusinerna Julmiddag Vila innan Kalle Anka Julfint ska det vara
Nu väntar kudden på mig. Dags att sova så jag orkar vårda andra som är sjuka och dåliga, ledsna eller smärt påverkade.
Ha det fint nu, ta vara på 2020, snart är det tack o lov slut!
Idag ska vi umgås, jag och Det sjuka Huset! Och alla sjuka människor i behov av omvårdnad, kärlek, skratt & stöd i n svår tid i deras liv! Tänk att jag ändå får äran att hjälpa en helt främmande människa att för en stund må lite bättre! Vilket otroligt häftigt jobb jag har! Redan när jag läser på om mina patienter, människorna i salarna, så känner jag att nu ska det bli en bra kväll, och mitt mål är att lindra, hjälpa, få ett skratt, och ge lite hopp. Oftast är det otroligt tacksamt! Jag känner mig stärkt i sinnet när jag lämnar avdelningen, även om jag verkligen vill poängtera att INGEN dag är den andra lik, alla människor helt unika med egna behov, och vården är extremt ansträngd och passen är tunga! Väldigt tunga! Men där är min roll, undersköterskan, så himla viktig och avgörande. Ett gott samarbete med sjuksköterska och läkare är ett måste, vara lyhörd, se allt och uppmärksamma minsta lilla förändring, på både gott och ont, det är en av de viktigaste uppgifterna som Undersköterskan har!
När jag jobbade förra veckan, med ssk L, så satt han och en annan ssk-kollega och pratade om just usk och ssk samarbete. Hur olika det ser ut på olika avdelningar. De båda höjde oss usk till skyarna. Det var fantastiskt att höra att de tycker att vi usk på avd 61 är helt överlägsna flera andra usk på andra avdelningar. De här två, menade på, att här hos oss vet de att uskan ser och upptäcker minsta förändring väldigt fort. De känner trygghet med oss. Det är otroligt glädjande att höra. För alla ser inte allt en usk gör. Vi är inte lokalvårdare, även om viss städ ingår i jobbet, så är vi alltid närmast patienten. Alltid! Det är en av anledningarna till att jag ibland tvivlar på om jag verkligen vill vidareutbilda mig till Sjuksköterska. Mycket av deras tid går till läkemedel. Och de förlorar ofta den nära och intressanta kontakten med människan. Och den biten älskar ju jag. Närheten, samtalen och alla historier jag får höra. Det är alltid nya saker och intryck. Och ofta väldigt roligt! Men tungt!
Nu har jag packat min väska, sova-hos-mamma-påse, och det är inte kul! Jag kommer sakna mitt hem och dess lukt, min säng, min soffa. Och såklart barnen, men måste jag nämna det ens??
Om ca 1,5 timme åker jag till Det Sjuka Huset och checkar in för ett kvällspass. Ska bli kul att se vilka underbara människor som jobbar ikväll. Lite besviken på att Min Fru är ledig och jag får inte träffa henne. Men men, jag får överleva.
Nu ska jag glo på lite tv med S innan jag ska bege mig.
Jag kämpar, jag vänder ut och in på mig själv för att få vardagen att gå ihop. Det är tungt! Det är ensamt och det är svårt. Men jag vet långt där inne att jag gör rätt.. Jag vet att i långa loppet är det här det bästa. Att bli ifrågasatt, att få blickar, vissa med sympatier andra med nedvärdering, är inget jag kan eller vill se just nu. Jag vill inte höra ett skit om min situation, ingen absolut ingen har med mitt liv att göra.
Vem jag är och vilka val jag gör är BÄST ENLIGT mig! Det är jag som lever i min kropp, i mitt huvud och i mina barns vardag. Jag har inte alltid värdesatt mig själv speciellt mycket. Jag har kunnat acceptera och bara gå vidare. Det finns många gånger under mitt 39 åriga liv som jag tagit skit som jag inte borde accepterat! När jag ser tillbaka hur jag då tänkt blir jag ledsen och besviken på mig själv. Oavsett vad jag gjort, så har jag all rätt att leva mitt liv med värdighet. Jag vill att varje dag i mitt liv ska vara värd att leva. Jag ska inte ångra något. Jag ska aldrig någonsin känna ”att jag accepterar” något, för att jag själv gjort fel någon gång. Det spelar ingen roll vad jag gjort eller vad Du gjort. Ingen annan har rätt att få dig att känna dig dålig. Låt aldrig någon annan få dig att tvivla på dig själv!
Vad är jag för förebild om jag inte själv tror på mig? Svaret på det är en ganska svag förebild.. Jag vill att barnen ska se att jag alltid försöker mitt bästa, ibland blir det ner bra, då får jag ta nya tag och försöka igen. Jag behöver inte besvara en ”dum kommentar” med att försvara mig eller vara otrevlig, jag besvarar med ett leende! Jag är så pass ”gammal” eller ”ung” i sinnet att jag vet vad jag vill, jag har visioner och planer, jag har nya drömmar och mål, jag kommer kanske inte ens klara av hälften, men vad gör det egentligen? Så länge jag lämnar den här jorden och vet att jag satt positiva och glada spår hos mina barn, och starka och goda värderingar och framförallt en tro på sig själva och att de vågar göra saker och testa på olika möjligheter, inte bara stannar i det ”trygga”, då har jag vunnit!
När något blir ohållbart, när något bara ger en större klump i magen, när spegelbilden inte längre tål att tittas på för att man mår skit, då har man två val. Antingen står man kvar och blir tillslut osynlig. Eller så tar man sig i kragen och gör en förändring. Det är två val. Det sista låter jobbigt, men det är det första alternativet som lämnar stora sår och ättika din själ. Du blir bara tom och svag. Att få kämpa är jobbigt. Det kräver En Jävlar Anamma & det är inte alla som har det. Men jag tror alla kan skaffa sig det! Genom att bara kämpa lite till & sluta komma med undanflykter.
Jag hade under ett tag undvikit min spegelbild. Jag orkade inte möta min egna blick. För i mina egna ögon såg jag att jag inte mådde bra. Jag kände inte att jag var nöjd och glad i min vardag längre. Jag kände skam över att jag bara stod och gjorde inte ett skit åt eller för min egna skull. Jag som alltid tipsar och hejar på andra, hade helt valt att blunda för det som var så tydligt precis framför mig. Min egna självbild. Som bara var otydlig och oklar. Det är inte den mamma eller kvinna jag vill vara. Jag vill se på mig själv och vara glad över vad jag presterar, att jag står för vad jag tycker och att andra inte kan påverka mig negativt. För jag kan sålla bort ”dumt”. Och behålla ”snällt”.
Jag försöker lära mina barn att:
Har man inget snällt att säga så kan man vara tyst!
Och det är fasiken bland det bästa jag hört och levt efter. Eller som Bamses Farmor säger ; Är man stor och stark måste man vara snäll
Det är oxå fina ord att ha i bakhuvudet. Människor är faktiskt mer ”rädda” eller avståndstagande till glada och snälla människor, för att de inte kan tro gott om andra. Då blir man en skeptiker och en pessimist.
Jag behövde verkligen skriva av mig idag.
Hade ett djävulskt bråk med E nu på kvällen. Hon vägrar sin sovis som hon tyvärr är i ett stort behov av, annars sover inte hon. Jag tror problemet är att det är flytande, ska nog kolla om hon inte kan få ta tablett istället, men det slutar med att hon tar i & skriker med hög o skärande vrål & jag går ner på samma nivå. N hade städat sitt rum, vilket är jätte bra, men när jag ser att tvättkorgen är överfull med skit från hans rum och diskbänken står full med intorkad disk från hans rum och sopor från hans rum står i hallen i en påse…. Då blir jag, nu i efterhand, otroligt arg på mig själv. Jag vill inte skrika eller bråka. Och idag var en sådan dag när jag blir så arg att jag vill ha sönder något. Kastade en ”pall” i plast i golvet sen ställde jag mig o putsade diskbänken i 180.. Tillslut la det sig.. Såklart. Det gör det alltid. Men mitt i allt, mitt i kaos, skrik, tårar & dumma ord, just där o då är det svårt att vara snäll.. Nu måste jag gå in till E och säga Godnatt o Förlåt..
Så fin respons får jag av WordPress när jag öppnar min lilla dagbok på nätet! Kul att se att jag kan ha 49 visningar i timmen och att det även sitter ”spam” läsare i USA och gillar inlägg som de knappast fattar ett skit av, men gillar och lämnar kommentarer om att jag säkert skulle älska att läsa deras blogg. Så kikar jag över.. Bloggar om bilar… Bloggar med ”pinuppor”… Ja vad spännande! Exakt mina intressen!! I N T E !!!
Idag ringde min mor. Såklart efter påputtning av andra. Naturligtvis är allt en ”missuppfittning” ( ja, ni läste rätt, hennes ord). Jag har bedömt situationen helt fel. Kanske har jag det, till viss del, men faktum kvarstår, det gjorde även Du mamma! Nu har vi pratat. Stridsyxan är begravd! Så ingen behöver längre känna att de måste hjälpa oss att lösa det här! Även om jag känner mig lite som 😈 när min storebror stod på min sida! Så tacksam för det! Tror det fick igång Hjärnkontoret hos några fler än bara En person!
Idag då, vad ska ske? Jo, jag har möte med N’s rektor och mentor kl 13:00 via Teams. Sen blir det att åka direkt till jobbet. Hoppas att jag inte blir så himla sen. Blir stressad av att komma för sent, speciellt att missa min lästid och missa läkargenomgång/rond! Jag vet nu, har lärt mig efter ett år på Det Sjuka Huset exakt hur jag vill hinna läsa på och gå igenom innan jag möter mina patienter. Att missa första halvtimmen är skit jobbigt tycker jag! Men, nu är det här mötet viktigt och jag måste ta det. Allt för barnen!
Nu kommer jag skriva väldigt luddigt och oklart; detta för att Jag behöver tömma huvudet på alla tankar som löper amok i huvudet på mig, känslor kring liv, livsstilar, död, ångest, fel, rätt, finns det några rätt? Om det känns riktat till en person så kanske det bara är av misstag…. Eller inte.. Upp till var & en att tycka och tänka fritt.. –
Vem vet?
Är det där du befinner dig? Eller är det bara en naivitet som gör att du drar efter sista halmstrået och hoppas på räddning? Är det så att det inte går fram vad som så tydligt ändå sagts? Är orden stumma när de när de ändå sagts högt? Är det något som är helt oklart? Är något helt glasklart? Eller är det kanske så att maktlösheten och insikten om framtiden kväver dig? Att det kanske inte blir som du trott? Allt kanske inte löser sig? Är det för att det inte är Du som styr skeppet denna gång? Du har inte makten just nu, det är någon annan som står vid rodret? Kan det vara så att du förlorar? Att du blundat och inte ordentligt lyssnat på länge och nu helt plötsligt dånar sanningen omkring dig? Jag kan tänka mig att livet kan kännas hårt, men jag har alltid levt ett hårt liv, och just nu är jag i en någorlunda balans med mig själv men min omgivning är ett kaos. Kanske ska det vara såhär..? Men bara en stund. Jag tror att det kommer bli bra. Jag har rest mig om och om igen efter att någon slagit undan mina fötter, jag är inte rädd för att kämpa, inte rädd för att inte veta vad som händer imorgon. Samtidigt skrämmer det mig totalt. Jag är livrädd fast ändå inte. Ibland måste alla bara våga tro och hoppas. Även om vi lever i tumult och kaos, sorg och gråt, skratt och lycka. Om alla öppnar ögonen, väljer bort sanningen, då går det inte att leva. Då blir livet bara som en rak mörk väg. Ibland måste Du ta den där avstickaren för att se vad som finns där du inte tidigare varit. Du måste våga för att vinna. Fast handlar det om vinst? Jo, till viss del, tror jag, att våga är att vinna. Att klara av något nytt och okänt, leva här och nu, överleva i ett nytt klimat, är en personlig vinst som ger erfarenhet och utveckling. Men väljer du att bara stanna. Bara stå kvar i dina gamla spår, följa den kända vägen, aldrig våga eller tro, då blir du fast i ingenting. Det blir grått, tråkigt och ensamt. Människan är ett vanedjur. Vi gillar det trygga. Vi litar på det vi kan se. Vi vågar inte drömma. Att alltid ha det likadant är bäst..? Är det verkligen så då? Är det trygga bäst? Det är egentligen tråkigt. Det är inte att leva livet. Livet är kort. Vem vill inte prova på och utmana sig själv? Vill Du vakna upp en dag och inte ha gjort något speciellt som du kan minnas med glädje? Då menar jag inte barn, körkort, familj.. Jag menar det här andra, att lämna din trygga bubbla och testa och leva livet fullt ut? Att se att man levt spännande? Gjort saker som egentligen är skrämmande. Vågat och klarat av.. Det är en jävla balansgång allting, på gott och ont, vem vet vad som händer om du lämnar den kända stigen och provar något nytt? Bekant och känt är inte alltid bäst för kropp och psyke.
Det där var det flummigast jag skrivit på länge. Jag utgår lite från drömmar jag haft, besked runt mig, cancer, mina barn, min mamma & bror, Bobben.. Och sen kommer det ord som bara skriver sig av sig självt. Nu har jag rensat bland mitt tysta verbala krig i mitt huvud. Så skönt!
Igår, när jag kom hem från jobbet, visade S mig en challange som hon sett på Insta, jag och hon satt och skratta så vi dubbelvek oss.. Jag älskar hur jag kan skratta med henne. Och N.. Deras kreativa hjärnor är helt fantastiska. Och N’s humor, den är så sjukt skön.. S gör ofta så mycket sjuka saker som hon får på film, och jag önskar att hon delade med sig av sina knasiga klipp på sociala medier nästan, hon är så jäkla rolig! Hon fattar det inte inte själv dock.. Nu har hon inget sug heller på att bli b-kändis, men jag tror fan hon skulle kunna få ett riktigt stort antal följare, dels för att hon är så naturlig, testar på så sjuka saker, filmar osv. Men för mig är hon en av mina största idoler så hon har redan ett jobbigt FAN! N likaså, han är så sjukt knäpp när han drar igång. Han har så mycket roliga, udda och kreativa tankar, de borde nå ut till andra. Mina två stora HJÄRTAN! Som jag älskar er två! Ni kommer klara er så jäkla bra i livet!
Usch så sentimentalt det blev. Sällan jag ”skryter” om mina barn, men nu blev det bara tvunget! Jag är så sjukt stolt över hur ni kämpar.
♥️ S med alla motgångar sen 7 års ålder. All smärta, all medicin, men ändå med ett stort hjärta, starka åsikter kring rätt och fel, blir aldrig påverkad av vad andra tycker, du står fast vid din åsikt, du påverkas inte av vad någon annan tycker eller tänker, bara kämpar framåt. Speciellt med all smärta i din vackra kropp. Skolan vände från pest till att du nu är en ✅ och en super duktig student. Dina framtida mål är imponerande, och du kommer nå ända fram! Du har levt ett så annorlunda liv än någon annan i din omgivning i samma ålder. Du har aldrig gnällt. Du har aldrig tagit dina diagnoser som en ursäkt. Många andra skulle gett upp. Men inte du. Min starka rakryggade flicka!
💙 N med sina ”demons” i huvudet, idéer som kommer på en mikrosekund och som du inte hinner parera innan du utfört den med din kropp, adhd’n som ibland är din största svaghet. Men ibland din största styrka. Din kärlek till dina vänner. Du vet vad dom är rätt att göra, även om du många gånger blir missbedömd och vissa tror det värsta om dig. Din kämpaglöd. Du kämpar järnet för att få skolan att funka, för att du vill göra mig glad.. Älskade N, jag kommer alltid vara glad för sig, oavsett, men när du anstränger dig så här som du gör nu, ser jag vilka superpowers du verkligen besitter, och det gör mig varm i kroppen!
Nu ska jag vila lite, eller städa.. Innan mötet.
Hörni, ta hand om varandra! Ge kärlek och omtanke. Visa hänsyn Alltid! Lyft dig själv ibland och se hur fantastisk du är och våga utmana dig själv!
Så känner jag just nu! Och igår och imorgon! Satans jävla virus att krossa liv, hopp och människor! Det värsta är dock de som har noll hänsyn till detta vidriga virus som tar Sverige med storm! EN ANDRA GÅNG!! Var det inte jobbigt och skrämmande nog i våras? Var det nödvändigt att fortsätta testa virusets gränser genom att träffa vänner, gå på café/restaurang/bio/konsert? Var det så livsviktigt att det inte kunde vänta?
Nu är vi i Stabsläge på sjukhusen. Man kan tro att man ska vara lite rutinerad sen i fjol, men icke! Den ”andra vågen” känns mera brutal, snabbare, ilsknare, nästan giftigare på något sätt. Den biter hårdare på människor och invaderar deras lungor.. Utan lungor är det mycket svårt att leva. Prova andas genom ett sugrör.. Du får inte använda näsan.. Kolla hur länga du orkar.. Tänk dig att ligga så i veckor..? Nää, ingen vill hamna där. Så ge fan i att åka runt. Håll varenda centimeter ni kan i avstånd. Använd munskydd om ni absolut måste åka kommunalt. Vid minsta symtom på halsont, hosta, snor, stanna hemma. Det är skit tråkigt! Att behöva vara hemma endast för lite snor i näsan, men kanske hellre det än att aldrig mer träffa den familjemedlemmen? Stanna hemma!
Jag ser panik. Jag ser oro. Jag ser sådan hjärtskärande ångest.. Jag försöker trösta, genom mitt munskydd som döljer halva mitt ansikte, genom ett visir som jag måste skrika genom för att höras, prasslande förkläder som stör en konversation. Svetten rinner under förklädet, i pannan under visiret ner i ögonen, men jag får inte torka bort det inne hos patienten. Jag biter ihop. Jag känner ångesten. Jag tar med den hem. Det är inte bara min ångest, jag tycker det är så fruktansvärt att se människor bli rädda och oroliga, men jag kan inte trösta. Till viss del kan jag såklart, men jag känner mig ganska hjälplös. Idag har satt sina spår. Det är tungt med all oro. Det är tungt att säga isolering.
Jag fick ett så otroligt uppskattat samtal idag. Och oväntat, fast ändå inte. Jag hoppades någonstans att han skulle fått höra om det här och faktiskt skulle reagera på hur allt gick till. Och det gjorde han. Min bror fattade precis vilket övertramp det blivit, och försvarade mig! Tack för det! Jag blev så jäkla glad! Spelar ingen roll vilka ”rykten” som går. Du är min storebror och jag älskar dig! Jag vet att du kämpar och jag är stolt över att Du ringde mig! Stolt över att Du hittar styrkan att kämpa åt rätt håll. Jag tror på Dig!
I förrgår fick jag så fina, och väldigt oväntat, ord från Lisa. Som kom från hennes mamma. Det värmde ska ni veta. Jag blev nästan helt mållös, och det är sällsynt. Jag tar verkligen till mig era ord. Jag lägger dom längst in i mitt hjärta och ska plocka fram som när livet känns tufft igen! Tack till Er!
Efter denna tunga dag, med känslostormar, förvirring, för lite tid, för mycket kaos, lättnad, för lite tid för att kissa, så har jag ont i varenda muskel och längtar nu efter en natts sömn.
Imorgonbitti är det lämna barn igen, Skolsköterskan med Max för vaccin och kontroll.
Men, inget jobb imorgon.. Bara obetalt jobb hemma..
”Trodde du skulle jobba idag?” ”Trodde jag med men försov mig” ”Fast du hade larmet ställt på 7.30? Då har du ju glömt ställa larmet rätt? Och inte försovit dig?” ”Du ska till skolan M. Du är inte sjuk” ”Fast visst får du vara hemma M, om andra är hemma o inte sjuka så måste det gälla alla?” *mutter morr gnäll suck*
Det var min morgon. Vem som säger vad får ni lista ut själva. Sovit så förbaskat dåligt inatt. Somnade inte förns framåt 04.00. Upp vid 6.30 för att fixa barn. Trodde en viss person gått och jobbat. Men icke. Då blir jag jävligt less. Har jobbat sen kväll, haft en sjukt tung kväll på jobbet, inte sovit men ändå ska jag upp med barnen. När han sov innan jag kom hem och dessutom inte planerar att jobba, varför kan inte han avlasta mig och ta barnen. Jävlar vad sur han blev när han fick lämna E. Både Lilla S och M är hemma. Lite för att markera att man som vuxen måste följa de regler man hävdar gäller barnen. Är man sjuk är man hemma. Annars går man till skola, dagis, jobb. Men när en vuxen är hemma, av outgrundlig anledning, ser barnen igenom detta. Så visst, jag gjorde fel, men om han tror att han ska ligga på soffan och glo på sina ”Pantbanks-serier” och ”polis-program” så kan han glömma det. Nu äger barnen tv. Dessutom behöver M träna på bokstäver, och det vet han om få han gick på utvecklingssamtalet. Men tror ni han tänjer träna bokstäver med honom? NEJ!
Det ska jag göra. Jag ska dessutom fixa så att E kan vara en häxa imorgon på höstfesten på fsk. Lilla S ska vara Batman. Så jag ska ringa runt, jag ska fixa klänning, jag ska träna bokstäver med M & jag ska till apoteket. Jag är så trött och har så ont i ryggen. Så just nu ska jag ligga i sängen och vila. För om ca 50 min kommer Tessa förbi på en snabbvisit, och skitsnack, sen ska jag göra alla mina sysslor.
Jag vill bara att han ska gå till jobbet. Sluta vara lat. Sluta att komma med ursäkter för att vara hemma. Han gör ändå inget ”nyttigt” i lägenheten. Själv längtar jag bara bort! Allt för att slippa vara hemma. Visst gillar jag ”lediga” dagar, men de är alltid fyllda av saker att göra. Men jag vill att min lediga dag ska vara utan honom.
Äsch… Nu orkar jag inte skriva mer. Får ont i min tumme.
~Alltid En Diva~ 