~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Varför~

Fuck U Covid-19~

Så känner jag just nu! Och igår och imorgon! Satans jävla virus att krossa liv, hopp och människor! Det värsta är dock de som har noll hänsyn till detta vidriga virus som tar Sverige med storm! EN ANDRA GÅNG!! Var det inte jobbigt och skrämmande nog i våras? Var det nödvändigt att fortsätta testa virusets gränser genom att träffa vänner, gå på café/restaurang/bio/konsert? Var det så livsviktigt att det inte kunde vänta?

Nu är vi i Stabsläge på sjukhusen. Man kan tro att man ska vara lite rutinerad sen i fjol, men icke! Den ”andra vågen” känns mera brutal, snabbare, ilsknare, nästan giftigare på något sätt. Den biter hårdare på människor och invaderar deras lungor.. Utan lungor är det mycket svårt att leva. Prova andas genom ett sugrör.. Du får inte använda näsan.. Kolla hur länga du orkar.. Tänk dig att ligga så i veckor..? Nää, ingen vill hamna där. Så ge fan i att åka runt. Håll varenda centimeter ni kan i avstånd. Använd munskydd om ni absolut måste åka kommunalt. Vid minsta symtom på halsont, hosta, snor, stanna hemma. Det är skit tråkigt! Att behöva vara hemma endast för lite snor i näsan, men kanske hellre det än att aldrig mer träffa den familjemedlemmen? Stanna hemma!

Jag ser panik. Jag ser oro. Jag ser sådan hjärtskärande ångest.. Jag försöker trösta, genom mitt munskydd som döljer halva mitt ansikte, genom ett visir som jag måste skrika genom för att höras, prasslande förkläder som stör en konversation. Svetten rinner under förklädet, i pannan under visiret ner i ögonen, men jag får inte torka bort det inne hos patienten. Jag biter ihop. Jag känner ångesten. Jag tar med den hem. Det är inte bara min ångest, jag tycker det är så fruktansvärt att se människor bli rädda och oroliga, men jag kan inte trösta. Till viss del kan jag såklart, men jag känner mig ganska hjälplös. Idag har satt sina spår. Det är tungt med all oro. Det är tungt att säga isolering.

Jag fick ett så otroligt uppskattat samtal idag. Och oväntat, fast ändå inte. Jag hoppades någonstans att han skulle fått höra om det här och faktiskt skulle reagera på hur allt gick till. Och det gjorde han. Min bror fattade precis vilket övertramp det blivit, och försvarade mig! Tack för det! Jag blev så jäkla glad! Spelar ingen roll vilka ”rykten” som går. Du är min storebror och jag älskar dig! Jag vet att du kämpar och jag är stolt över att Du ringde mig! Stolt över att Du hittar styrkan att kämpa åt rätt håll. Jag tror på Dig!

I förrgår fick jag så fina, och väldigt oväntat, ord från Lisa. Som kom från hennes mamma. Det värmde ska ni veta. Jag blev nästan helt mållös, och det är sällsynt. Jag tar verkligen till mig era ord. Jag lägger dom längst in i mitt hjärta och ska plocka fram som när livet känns tufft igen! Tack till Er!

Efter denna tunga dag, med känslostormar, förvirring, för lite tid, för mycket kaos, lättnad, för lite tid för att kissa, så har jag ont i varenda muskel och längtar nu efter en natts sömn.

Imorgonbitti är det lämna barn igen, Skolsköterskan med Max för vaccin och kontroll.

Men, inget jobb imorgon.. Bara obetalt jobb hemma..

Puss hej Ses Ej!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s