~Bara jag~

Det släppte lite~

Det har tagit tid att hitta mig själv som ”uska”. Jag har känt mig vilse, osynlig, dum och korkad. Men idag, på eftermiddags jobb så kände jag att jag gick på automatik och typ visste vad som behövdes göras. Jag tog för mig mer & kände mig inte lika nollad när det kom till mitt arbete. Kändes riktigt skönt.

Nästan så skönt att jag längtar efter flera timmar på Det Sjuka Huset, men jag vet att jag måste skynda långsamt. Sovit asdålift inatt. Haft så mycket konstiga drömmar, nästan då det känts som att jag varit vaken, det kändes som att det jag drömde verkligen hände på riktigt. Riktigt jobbigt. Och tidigt imorse började det ringa på dörrar o telefon här och där blev sömnen drabbad. Så hoppas på att kunna sova riktigt gott inatt.

Lyckades byta till morgonpass imorgon, så slipper det bli så stressigt när jag på eftermiddagen ska hämta barnen. Den här veckan har gått väldigt fort. Kanske för att jag faktiskt jobbat 5 av mina 7 barnfria dagar..!? Idag har det varit strålande väder oxå, bara det lättar upp sinnet litegrann.

Bjuder på denna 😂

När jag lämnade Det sjuka Huset så hade jag jackan uppknäppt & när jag öppnade bildörren strömma det ut värme från bilen. Precis som det kan göra på sommaren. Så blev att köra hem utan jacka. Riktigt härligt!

Tänka att min äldsta son blir 15 år imorgon! Vart tar tiden vägen..? Tyvärr rök vi ihop idag, kanske var det mitt fel, men jag är så slut i mitt huvud och jag hade bara klivit innan för dörren efter jobbet.. Så ledsen att det blev så.. Och jag hoppas innerligt du kan sluta kalla mig för de där orden. Jag blir så ledsen varje gång. Jag älskar dig mer än du kan ana, och är så mega stolt över det du presterar! Glöm aldrig det ♥️

Nu ska här läsas och sedan sova 🛌

~Bara jag~

Mentala tröttheten~

Vilken ångest jag suttit med. Hela kroppen på spänn, ska jag lita på dig, eller inte. Ska jag våga chansa..? Alla andra ger mig gliringar om att jag gör fel, jag får pikar konstant från alla håll.. Men jag måste på något sätt kunna nå fram till mitt barn och ska jag då inte göra det på mitt sätt? Att få tillit kräver oxå tillit, och med facit i hand så har inget annat sätt fungerat hitills. Då kanske man borde prova på andra sätt.

Jag är så jävla glad att jag fick rätt denna gång.. Eller ”inte fick rätt” men gjorde rätt. Jag chansade och jag fick ärlighet tillbaka. Första gången och det känns så himla skönt.

Sista timmarna här har varit ett mentalt maraton.. Hjärnan har pulserat på högvarv, psyket har försökt att bryta ner mig och börja tvivla. Bilnycklarna har legat nära hela tiden och jag har varit beredd att springa till bilen och ut och vansinnes åka och leta. Men just denna gång, behövdes det inte. Hade jag vetat det här för några timmar sedan, då hade jag mått så mycket bättre just nu, nu har alla ”om” malt sönder mitt huvud.

Nu är det säkert att sova. Nu ska jag sova. En natt med sömn. Hoppa känna mig utvilad imorgon när nya utmaningar tar vid. Och ska jag orka måste jag få sova.

#plötsligthänderdet

~Bara jag~, ~Familjen~

Äts upp inifrån~

Nu har livet helt plötsligt tagit en ny vändning.. Helt plötsligt blev allt bara så tungt och mörkret omsluter mig.. Jag vet inte längre vilken väg jag ska välja för att hitta ut. Hela jag, varenda liten cell är i upplösningstillstånd, lungorna vill inte längre ta in den luft som finns, hjärtat vill inte följa mitt egna blodomlopps rytm..

Jag har knappt sovit. Knappt ätit. Inte velat känna efter eller ta in något. Allt är bara så mycket lättare att bara knuffa bort och låta mig själv isolera allt jag tycker, tänker & känner. Vill inte låta någon komma nära. Ingen får se hur trasig jag egentligen är. Fasaden byggs upp och murarna börjar hitta sitt fäste. Jag mår såklart allt annat än bra, och jag är inte ensam om att må så, så ingen offerkofta kommer fram på mig. Jag gör vad jag måste för att överleva en dag i taget. Även om varje ny dag är en ren jävla plåga. Att öppna ögonen gör ont. Att sluta ögonen är ännu värre. Paniken kliar i min hud, stickningarna i tungan gör sig påminda konstant.

Men vilka valmöjligheter har jag? Finns det någon lösning?

Svaret är: kämpa på. Kliv upp, andas bara, fyll lungorna, inse att varenda dag kommer att vara skit jobbig, inget kommer att gå att förutspå, det finns ingen skriftlig manual till livet, speciellt inte livet som förälder, bara fortsätt gå upp varje dag. Kämpa med varje andetag, försök ignorera stickningarna, fyll dig med kärlek. Försök att le. Någon gång är denna tid ett minne. Att se tillbaka på. Just nu är det en kall och brutal och jävligt jobbig vardag, som jag måste ta mig igenom.

För, hur jobbigt det än är, finns inte ”ge upp” i min ryggrad. Jag kan aldrig ge upp. Den ”lyxen” är inte för mig. Bara kämpa lite till. En dag i taget.. Ett andetag i taget.

Blunda… Titta… Andas… Älska…. Känn inget..

adhd, ~Bara jag~, ~Dagligt~

Blomstrande statistik|

Så fin respons får jag av WordPress när jag öppnar min lilla dagbok på nätet! Kul att se att jag kan ha 49 visningar i timmen och att det även sitter ”spam” läsare i USA och gillar inlägg som de knappast fattar ett skit av, men gillar och lämnar kommentarer om att jag säkert skulle älska att läsa deras blogg. Så kikar jag över.. Bloggar om bilar… Bloggar med ”pinuppor”… Ja vad spännande! Exakt mina intressen!! I N T E !!!

Idag ringde min mor. Såklart efter påputtning av andra. Naturligtvis är allt en ”missuppfittning” ( ja, ni läste rätt, hennes ord). Jag har bedömt situationen helt fel. Kanske har jag det, till viss del, men faktum kvarstår, det gjorde även Du mamma! Nu har vi pratat. Stridsyxan är begravd! Så ingen behöver längre känna att de måste hjälpa oss att lösa det här! Även om jag känner mig lite som 😈 när min storebror stod på min sida! Så tacksam för det! Tror det fick igång Hjärnkontoret hos några fler än bara En person!

Idag då, vad ska ske? Jo, jag har möte med N’s rektor och mentor kl 13:00 via Teams. Sen blir det att åka direkt till jobbet. Hoppas att jag inte blir så himla sen. Blir stressad av att komma för sent, speciellt att missa min lästid och missa läkargenomgång/rond! Jag vet nu, har lärt mig efter ett år på Det Sjuka Huset exakt hur jag vill hinna läsa på och gå igenom innan jag möter mina patienter. Att missa första halvtimmen är skit jobbigt tycker jag! Men, nu är det här mötet viktigt och jag måste ta det. Allt för barnen!

Nu kommer jag skriva väldigt luddigt och oklart; detta för att Jag behöver tömma huvudet på alla tankar som löper amok i huvudet på mig, känslor kring liv, livsstilar, död, ångest, fel, rätt, finns det några rätt? Om det känns riktat till en person så kanske det bara är av misstag…. Eller inte.. Upp till var & en att tycka och tänka fritt.. –

Vem vet?

Är det där du befinner dig? Eller är det bara en naivitet som gör att du drar efter sista halmstrået och hoppas på räddning? Är det så att det inte går fram vad som så tydligt ändå sagts? Är orden stumma när de när de ändå sagts högt? Är det något som är helt oklart? Är något helt glasklart? Eller är det kanske så att maktlösheten och insikten om framtiden kväver dig? Att det kanske inte blir som du trott? Allt kanske inte löser sig? Är det för att det inte är Du som styr skeppet denna gång? Du har inte makten just nu, det är någon annan som står vid rodret? Kan det vara så att du förlorar? Att du blundat och inte ordentligt lyssnat på länge och nu helt plötsligt dånar sanningen omkring dig? Jag kan tänka mig att livet kan kännas hårt, men jag har alltid levt ett hårt liv, och just nu är jag i en någorlunda balans med mig själv men min omgivning är ett kaos. Kanske ska det vara såhär..? Men bara en stund. Jag tror att det kommer bli bra. Jag har rest mig om och om igen efter att någon slagit undan mina fötter, jag är inte rädd för att kämpa, inte rädd för att inte veta vad som händer imorgon. Samtidigt skrämmer det mig totalt. Jag är livrädd fast ändå inte. Ibland måste alla bara våga tro och hoppas. Även om vi lever i tumult och kaos, sorg och gråt, skratt och lycka. Om alla öppnar ögonen, väljer bort sanningen, då går det inte att leva. Då blir livet bara som en rak mörk väg. Ibland måste Du ta den där avstickaren för att se vad som finns där du inte tidigare varit. Du måste våga för att vinna. Fast handlar det om vinst? Jo, till viss del, tror jag, att våga är att vinna. Att klara av något nytt och okänt, leva här och nu, överleva i ett nytt klimat, är en personlig vinst som ger erfarenhet och utveckling. Men väljer du att bara stanna. Bara stå kvar i dina gamla spår, följa den kända vägen, aldrig våga eller tro, då blir du fast i ingenting. Det blir grått, tråkigt och ensamt. Människan är ett vanedjur. Vi gillar det trygga. Vi litar på det vi kan se. Vi vågar inte drömma. Att alltid ha det likadant är bäst..? Är det verkligen så då? Är det trygga bäst? Det är egentligen tråkigt. Det är inte att leva livet. Livet är kort. Vem vill inte prova på och utmana sig själv? Vill Du vakna upp en dag och inte ha gjort något speciellt som du kan minnas med glädje? Då menar jag inte barn, körkort, familj.. Jag menar det här andra, att lämna din trygga bubbla och testa och leva livet fullt ut? Att se att man levt spännande? Gjort saker som egentligen är skrämmande. Vågat och klarat av.. Det är en jävla balansgång allting, på gott och ont, vem vet vad som händer om du lämnar den kända stigen och provar något nytt? Bekant och känt är inte alltid bäst för kropp och psyke.

Det där var det flummigast jag skrivit på länge. Jag utgår lite från drömmar jag haft, besked runt mig, cancer, mina barn, min mamma & bror, Bobben.. Och sen kommer det ord som bara skriver sig av sig självt. Nu har jag rensat bland mitt tysta verbala krig i mitt huvud. Så skönt!

Igår, när jag kom hem från jobbet, visade S mig en challange som hon sett på Insta, jag och hon satt och skratta så vi dubbelvek oss.. Jag älskar hur jag kan skratta med henne. Och N.. Deras kreativa hjärnor är helt fantastiska. Och N’s humor, den är så sjukt skön.. S gör ofta så mycket sjuka saker som hon får på film, och jag önskar att hon delade med sig av sina knasiga klipp på sociala medier nästan, hon är så jäkla rolig! Hon fattar det inte inte själv dock.. Nu har hon inget sug heller på att bli b-kändis, men jag tror fan hon skulle kunna få ett riktigt stort antal följare, dels för att hon är så naturlig, testar på så sjuka saker, filmar osv. Men för mig är hon en av mina största idoler så hon har redan ett jobbigt FAN! N likaså, han är så sjukt knäpp när han drar igång. Han har så mycket roliga, udda och kreativa tankar, de borde nå ut till andra. Mina två stora HJÄRTAN! Som jag älskar er två! Ni kommer klara er så jäkla bra i livet!

Usch så sentimentalt det blev. Sällan jag ”skryter” om mina barn, men nu blev det bara tvunget! Jag är så sjukt stolt över hur ni kämpar.

♥️ S med alla motgångar sen 7 års ålder. All smärta, all medicin, men ändå med ett stort hjärta, starka åsikter kring rätt och fel, blir aldrig påverkad av vad andra tycker, du står fast vid din åsikt, du påverkas inte av vad någon annan tycker eller tänker, bara kämpar framåt. Speciellt med all smärta i din vackra kropp. Skolan vände från pest till att du nu är en ✅ och en super duktig student. Dina framtida mål är imponerande, och du kommer nå ända fram! Du har levt ett så annorlunda liv än någon annan i din omgivning i samma ålder. Du har aldrig gnällt. Du har aldrig tagit dina diagnoser som en ursäkt. Många andra skulle gett upp. Men inte du. Min starka rakryggade flicka!

💙 N med sina ”demons” i huvudet, idéer som kommer på en mikrosekund och som du inte hinner parera innan du utfört den med din kropp, adhd’n som ibland är din största svaghet. Men ibland din största styrka. Din kärlek till dina vänner. Du vet vad dom är rätt att göra, även om du många gånger blir missbedömd och vissa tror det värsta om dig. Din kämpaglöd. Du kämpar järnet för att få skolan att funka, för att du vill göra mig glad.. Älskade N, jag kommer alltid vara glad för sig, oavsett, men när du anstränger dig så här som du gör nu, ser jag vilka superpowers du verkligen besitter, och det gör mig varm i kroppen!

Nu ska jag vila lite, eller städa.. Innan mötet.

Hörni, ta hand om varandra! Ge kärlek och omtanke. Visa hänsyn Alltid! Lyft dig själv ibland och se hur fantastisk du är och våga utmana dig själv!

Puss Divan Jojjo 😈

~Familjen~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Tråkigheter~

Tiden går så fort~

Nu är den här, nu har min tonåring börjat med den förbjudna, testat att verkligen gå över gränsen.. Kom på henne idag med att ha tjuvrökt. Blev alldeles iskall inombords. Ja, jag vet att jag röker, och jag vet oxå nackdelarna och riskerna med det & inte fan tänker jag bara sitta och titta på när hon begår samma misstag! Jag kommer att göra allt i min makt för att se till att inget av mina barn någonsin börjar röka! Jag är jag, du är du och vi behöver inte alla göra samma sak. 

Jag blev upprörd, men mest ledsen och chockad.. Kände lite ”vart har jag varit” som inte märkt ett skit? Men vi har pratat, gråtit och kramats. Hon har riktig ångest över vad hon gjort eller kanske bara för att hon blev påkommen. Jag tror iaf att hon förstod att det inte var vidare smart.. Jag har talat om för henne att hon är så mycket bättre än så här! Vad andra gör behöver inte hon göra! Hon har alltid ett val och bör välja sig själv och sin hälsa först! Vad hon gör efter hon fyllt 18 kan jag inte göra så mycket åt. Jag kan bara ledsaga, finnas där och hoppas… Sara är en smart och otroligt stark tjej. Jag vet att det här bara var en dum tabbe och jag tvivlar faktiskt på att hon gör om det. Däremot ska butikerna i Sätra ta och bli noggrannare på att kolla leg på folk som köper nikotin produkter. Det är 18 års gräns i det här landet, se till att följa det så försvåras det lite för ungdomar att få tag på cigaretter och dylikt!

För att inte vara bara negativ vill jag oxå lyfta henne till skyarna efter dagens utvecklingssamtal i hennes skola! Hon har höjt sina betyg i alla ämnen sen hon bytte skola. Hon har inga E kvar! Så otroligt jäkla häftigt! Att byta till Entreskolan var helt rätt val för henne! Bättre sätt att lära ut, bättre studiero, mindre klassar, engagerade pedagoger och mentorer! Önskar att den funnits när jag gick i högstadiet! 

Noel hade oxå utvecklingssamtal idag, det gick R på. Han ligger bra till och kommer att få extra stöd inför nationella proven som börjar snart. Däremot måste vi nog sluta med concertan. Han bara spyr efter att han tagit den. Alltså pga aptiten. Han äter inget. Kroppen går ner på sparlåga och han börjar kräkas. Det funkar inte. Varken för honom eller oss. Speciellt inte nu när han äntligen hade gått upp i vikt.. ska ringa Bup imorgon och se vad vi kan göra för att det ska bli bättre för honom. 

Det var våran torsdag det.. Känslorna har gått upp och ner om vartannat idag.. Men störst av Allt Är kärleken… 

Tack för titten!

Puss