Etikett: rädsla

~Bara jag~, ~En snabbis~, ~Förundran~, ~Härligt~, ~Hysteriskt~, ~Men USCH~, ~Varför~

Ska jag våga~

Jojjo

Ibland vara händer saker, vid helt fel tillfällen. Men ändå känns det ”rätt” & kul och spännande. Men det är bara så fel tillfälle!!

Jag vill verkligen satsa på mig själv nu, på min psykoterapi, bara haft ett tillfälle hos min psykoterapeut, och jag tror det kan bli väldigt bra. Men så från ingenstans så dyker en möjlighet upp, och jag står och velar fram o tillbaka. Jag vet att det här inte är rätt nu. Men jag är oxå rädd att missa en chans!!

Åh va otydlig jag är nu, jag vet det, men vill inte outa allting ännu. Jag är oxå väldigt rädd att det ska bli fel, att historien ska upprepa sig, klarar jag ett sådant nederlag igen, är det kanske rätt ändå? Vågar jag ens?

Alltså, jag är bara så förvirrad just nu!

Ska ta upp det här på fredag med min terapeut, kanske hon har något bra råd att ge mig.

Så förvirrad!!!
~En snabbis~, ~Helt Galet~, ~Känslan idag~

En dag~

Jojjo

Redan tisdag.. Och jag lever fortfarande. Iaf rent kroppsligt är jag här.. Mentalt och psykiskt, kanske inte så mycket..

Inatt har jag sovit. Första natten på länge då jag faktiskt sovit ordentligt och bara vaknat 4-5 gånger. Känner mig ändå helt kokt i huvudet kan jag säga, inte direkt utvilad.

Igår firades min 14 åring ihop med sin ”pseudo-tvilling-kusse”, de är födda samma dag med bara 3 timmar emellan. N fick jag n fantastisk födelsedag ihop med M. Jag är så enormt tacksam till mamma T som fixade och bjöd in min pojke till detta storslagna firande och häftiga upplevelse. Otroligt Tacksam!

14 barre 12/4-21

Tiden går, men läker den alla sår, det är den stora frågan just nu. Jag hade kurators tid igår och det var ganska givande. Finns så mycket jag behöver ta tag i och fixa, men så lite ork och energi, och lite för lite tid.

Jag lever fortfarande i en väldigt begränsad vardag. Skräcken och orden ligger och pyr under ytan. Fick frågan igår av min samtalskontakt, om jag lever som vanligt, och insåg att det gör jag inte. Jag väljer andra platser att vara ute på. Jag undviker folksamlingar. Jag kollar över axeln. Jag litar inte på någon. Så visst är mitt liv begränsat efter den här David Tobias. Personen är igång igen. Under ett nytt namn. Och så länge polisen fortsätter som de gör nu så kommer ”han” att få fortsätta härja fritt och sätta skräck i mammor. Så vidrigt och skevt rättssamhälle vi har i Sverige.

Ny dag, ny känsla av maktlöshet. Bara bita ihop och försöka göra det som är absolut nödvändigt. Sen hoppas på att få sova inatt igen. Längtar redan nu till ikväll. Så har en dag till passerat.

Ta hand om er!

~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Varför~

Fuck U Covid-19~

Jojjo

Så känner jag just nu! Och igår och imorgon! Satans jävla virus att krossa liv, hopp och människor! Det värsta är dock de som har noll hänsyn till detta vidriga virus som tar Sverige med storm! EN ANDRA GÅNG!! Var det inte jobbigt och skrämmande nog i våras? Var det nödvändigt att fortsätta testa virusets gränser genom att träffa vänner, gå på café/restaurang/bio/konsert? Var det så livsviktigt att det inte kunde vänta?

Nu är vi i Stabsläge på sjukhusen. Man kan tro att man ska vara lite rutinerad sen i fjol, men icke! Den ”andra vågen” känns mera brutal, snabbare, ilsknare, nästan giftigare på något sätt. Den biter hårdare på människor och invaderar deras lungor.. Utan lungor är det mycket svårt att leva. Prova andas genom ett sugrör.. Du får inte använda näsan.. Kolla hur länga du orkar.. Tänk dig att ligga så i veckor..? Nää, ingen vill hamna där. Så ge fan i att åka runt. Håll varenda centimeter ni kan i avstånd. Använd munskydd om ni absolut måste åka kommunalt. Vid minsta symtom på halsont, hosta, snor, stanna hemma. Det är skit tråkigt! Att behöva vara hemma endast för lite snor i näsan, men kanske hellre det än att aldrig mer träffa den familjemedlemmen? Stanna hemma!

Jag ser panik. Jag ser oro. Jag ser sådan hjärtskärande ångest.. Jag försöker trösta, genom mitt munskydd som döljer halva mitt ansikte, genom ett visir som jag måste skrika genom för att höras, prasslande förkläder som stör en konversation. Svetten rinner under förklädet, i pannan under visiret ner i ögonen, men jag får inte torka bort det inne hos patienten. Jag biter ihop. Jag känner ångesten. Jag tar med den hem. Det är inte bara min ångest, jag tycker det är så fruktansvärt att se människor bli rädda och oroliga, men jag kan inte trösta. Till viss del kan jag såklart, men jag känner mig ganska hjälplös. Idag har satt sina spår. Det är tungt med all oro. Det är tungt att säga isolering.

Jag fick ett så otroligt uppskattat samtal idag. Och oväntat, fast ändå inte. Jag hoppades någonstans att han skulle fått höra om det här och faktiskt skulle reagera på hur allt gick till. Och det gjorde han. Min bror fattade precis vilket övertramp det blivit, och försvarade mig! Tack för det! Jag blev så jäkla glad! Spelar ingen roll vilka ”rykten” som går. Du är min storebror och jag älskar dig! Jag vet att du kämpar och jag är stolt över att Du ringde mig! Stolt över att Du hittar styrkan att kämpa åt rätt håll. Jag tror på Dig!

I förrgår fick jag så fina, och väldigt oväntat, ord från Lisa. Som kom från hennes mamma. Det värmde ska ni veta. Jag blev nästan helt mållös, och det är sällsynt. Jag tar verkligen till mig era ord. Jag lägger dom längst in i mitt hjärta och ska plocka fram som när livet känns tufft igen! Tack till Er!

Efter denna tunga dag, med känslostormar, förvirring, för lite tid, för mycket kaos, lättnad, för lite tid för att kissa, så har jag ont i varenda muskel och längtar nu efter en natts sömn.

Imorgonbitti är det lämna barn igen, Skolsköterskan med Max för vaccin och kontroll.

Men, inget jobb imorgon.. Bara obetalt jobb hemma..

Puss hej Ses Ej!!!

~Härligt~, ~Helt Galet~, ~Känslan idag~

19 augusti 2015~

Jojjo

Ett ny termin startar för både Sara & Noel. Noel som längtat så mycket efter skolan var väldigt glad över att äntligen ha fått börja igen, så spänd inför att träffa alla att han sammanlagt sov ca 2 timmar på hela natten…… Sara som varit betydligt mindre lycklig, kom ändå hem väldigt glad över hur förändringarna såg ut inför Årskurs 6..

R lämnade Noel imorse, och så gick vi tillsammans och hämtade. Fick Max köra lite spring-cykel och Ziri en längre promis, och Ebbisen fick sova i vagnen. 

Kl 14 fick Ebba sin sista Rota! Tack o lov nu är den biten över!! Hon är nu 70,5 cm lång och vikten är 8140! Lång och frisk tjej! Alltid glad Lilla solstrålen!! Max och Noel följde med till bvc, Max hittade en häst och en ko att leka med… Kolla in bilderna nedan… 

  
  Vet ärligt inte vart han lärt sig det där, men han var grymt stolt över sitt alster och storebror Noel stod och rodna… Hihi, lite kul är det när man märker på de äldre barnen när något är ”pinsamt”. 

Till middag idag blev det potatis, köttbullar, kokt broccoli och gräddsås, svartvinbärsgele. Ebbisen fick sin första smakportion, naturligtvis av vår mat :). Hon njöt! Hon mumsa som bara den och gjorde tydliga protester när det var tomt i munnen! Lite roligt!!

   
 Bilderna är tagna av Sara och inte en enda bild lyckades hon ta där Ebba inte ser drogad ut av maten 😂

Har återigen suttit med virknålen i handen ikväll. Fram till 02.30… Sen tvingade jag in mig i sängen. Nu är jag inne på kanten på min bilbarnstols-filt och imorgon blir den HELT klar!! Så otroligt lycklig för det. Ska blocka den imorgon och se om jag kan få någon bra bild på den! Det här betyder att jag imorgon kan påbörja nästa projekt!!!! En cocoon till mig själv :). Längtar!!! Sen är det dags att virka mössor till barnen oxå, men det får bli ett sidoprojekt till min cocoon. 

Ja, annars då, vad händer hos oss… Har smått panik över att Smarre börjar dagis nästa vecka. Jag kommer sakna honom sjukt mycket. Min glada och gosiga pojk som jag varit hemma med i 2 år och 4 månader! Och nu ska vi klippa navelsträngen på riktigt.  Hua.. 

Måste bara berätta om något lite läskigt jag var med om häromkvällen när jag tog kvällisen med Ziri. Tror klockan var runt 23.30 ca. Som alla vet är Jag inte mörkrädd alls. Iaf, går bort mot fotbollsplan inne på gångvägen. Vid 3dje huset möter jag en ung kille som kommer från planen, han går i sina tankar, så inget konstigt med det. Fotbollsplan låg i mörker. . Så hör jag någon vissla ute på planen.. Först bryr jag mig inte, fortsätter bort mot sista huset.. Då visslar det mer och mer, & jag tycker visslingen kommer från olika håll, som om 2 visslar till varandra och bara när jag slutat kolla mot plan. Den som visslar ser ju mig, men jag ser inte han/henne…. Jag vänder, tycker det känns olustigt. När jag är i höjd med tredje huset igen, då svär jag på att visslingen är närmare mig, och jag hör verkligen hur någon viskar ”ziiriii”…. Jag ljuger inte! Jag höll på ordagrant bajsa på mig… Då blev jag rädd, ökade takten och svängde ner framför huset och gick ut mot gatan för att ta den vägen hem.. Då möter jag den här killen igen.. Han tittar på mig konstigt…. Kan inte förklara hur, men det kändes inte bra..

Nu har jag min egna teori. Klockan var sent! Om det var någon jag kände skulle dom aldrig göra så mot mig.. Och eftersom klockan var så pass mycket var det inga kompisar till Sara som busade.. 

Jag fick för mig, att killen jag mötte var den som svarade visslingarna med att vissla.. Att den/dom på plan hade hoppats på att jag skulle kommit närmare mörkret för att sedan skrämma/råna/göra-nåt-olämpligt med mig. Killen jag mötte visslade tillbaka så länge inga andra personer kom och gick på gångvägen i min riktning… Det är min teori. Det här med viskningen har jag ingen teori för, jag bara vet vad jag hörde och det var inte alls roligt.. Första gången på länge jag blev rädd när jag rastat min hund.

Nu fick jag ur mig det iaf.. 

Sovgott!

Pusd