~Bara jag~

Drömmar~


-Drömmar kommer under sömnen och skapas av hjärnan. Drömmar är sammansatta minnen och sådant som vi varit med om både förut och alldeles nyligen. Drömmar berättar det du varit med om, men kan inte säga något säkert om framtiden.
Du kommer bara ihåg en mycket liten del av det du drömmer under natten. Det som du drömt alldeles innan eller just när du vaknar stannar i minnet-

⬆️ Lite intressant fakta om drömmar från 1177.. Jag drömmer mycket just nu. Ibland dyker minnet av drömmar upp mitt under dagen och jag nästan stannar upp och minns vad jag drömt mera noggrant. Jag drömmer om sorg. Rädsla. Utsatthet när jag var barn, hur jag hela tiden måste skydda den Den lilla Johanna, eller som inatt, att Bobben skulle dö.. Han visste det, jag visste det, men han såg ut som vanligt. Han tog med mig för att välja hans gravplats. Det var så sjukt otäckt, han valde en hemsk plats, men hans val var viktigt. Det var så sjukt allting. Sedan var det min bror som skulle läggas i kistan och inte Bobben. Men Robin levde.. Men han skulle dö.. Han la sig i kistan och locket skruvades fast. Vi som var där satt i ett rum bredvid och skulle festa. Jag ville inte och kunde inte. Sen skulle jag ta reda på om han var död i kistan eller ej..

Där börjar minnet av drömmen bli rörigt..

Här nedan följer in lista på vad drömmar kan betyda..⬇️

  • Att du faller – Drömmer du detta så kan det tyda på att du saknar trygghet eller självkänsla.
  • Att någon dör – Kan tyda på att du lämnar något bakom dig och går vidare för något nytt.
  • Naturkatastrofer – Detta kan tyda på att du har en stark oro eller genomgår stora förändringar.
  • Otrohet – Att drömma om detta innebär ofta att det handlar om oss själva och kan tyda på att vi inte är helt sanna mot oss själva.
  • Att du flyger – Kan tyda på känslan av frihet och befrielse, att du kanske tagit dig ur något som fått dig att känna dig instängd.
  • Att du blir jagad – Kan tyda på att du känner dig stressad och är i en stressad situation.
  • Att du är naken bland folk – Kan kopplas till känslan av sårbarhet och även utsatthet, det kan även tyda på oräddhet om det var en positiv dröm.

Drömmar är ganska häftigt egentligen. Även om de kan vara galet läskiga och obehagliga, så tror jag att drömmarna formas mycket efter hur vi mår i oss själva, och vart eller vad som händer i våra liv.

Men ju har jag flera nätter i rad, känns det som iaf, drömt så mycket olika, så röriga drömmar och det gör att jag inte känner mig utvilad heller. Känns mer som att jag är på helspänn och är beredd till ”flykt” konstant. Jobbigt, men säkert nyttigt för hjärnan.

Imorgon ska jag jobba på Det Sjuka Huset. Första kvällspasset för 2021. Ska bli skönt att återgå till rutiner. Äv n om jag känner panik över om jag får sova ordentligt eller om jag ska drömma konstant inatt igen.

God Fortsättning på Er Alla ändå, hoppas att 2021 bidrar med mera glädje och ljusare tider!

~Bara jag~, ~Känslan idag~

Mycket att göra & för få timmar på dygnet~

Som för alla tror jag. Nu jobbar jag alla dagarna fram till 2021. Sedan börjar ett Nytt År och förhoppningsvis blir 2021 året då Corona pandemin vänder. Människor kan träffas igen. Det dödliga viruset blir ett mycket tråkigt och jobbigt minne, som läggs till i historieböckerna.

2020 har inte alls många goda minnen att glädjas åt. Bobben dog, Eva dog, Roland dog och Janne dog. Alla tagna av den vidriga cancern.

Jag känner mig konstant trött, tror mycket beror på det vidriga vädret. Här fick vi iaf se snön i 2 dagar. Sen regnade den bort. Så tråkigt..

Julen var fin. Barnen glada och god mat. Alldeles lagom.

Pigglet & Jag
Alla kusinerna
Julmiddag
Vila innan Kalle Anka
Julfint ska det vara

Nu väntar kudden på mig. Dags att sova så jag orkar vårda andra som är sjuka och dåliga, ledsna eller smärt påverkade.

Ha det fint nu, ta vara på 2020, snart är det tack o lov slut!

Kram Jojo

~Bara jag~, ~Förståelse~, ~Förundran~

Hur sorg kan visa sig~

Alla människor sörjer olika. Väldigt olika. Vissa gråter öppet, umgås med nära & kära, tar till sig allt stöd de kan få och tillåtet sig att känna alla känslor. Andra kanske låser sig helt. Vägrar att känna och vägrar umgänge. Vissa kanske bara förnekar.. Fortsätter att lägga alla känslor i den berömda ryggsäcken tills den inte längre går att ”stänga” och då först kommer alla känslor, av olika slag, fram.

Jag blir arg! Arg, förbannad och ledsen. Jag skäms nästan över att jag knappt kan se någon annan skratta. Jag kan inte ens höra någon dela med sig av roliga nyheter eller minnen, utan attrahera blir arg.

Jag är hemskt svår att ha att göra med när jag är ledsen. Jag är nog ganska fruktansvärd faktiskt. Egoistisk rent ut sagt. Jag stänger alla ute. Jag kan nästan göra allt för att andra ska bli sura på mig, bara för att få någon typ av reaktion.. Jag är inte snäll. Inte ens lite.

För att stå ut med mig krävs det väldigt tålmodiga och modiga personligheter. Jag har ”dräpt” många med mitt beteende, har puttat undan människor med flit. Jag har många gånger sårat andra för att jag är så totalt egoistisk när jag är ledsen. Många har jag lyckats att få att vända mig ryggen.

Sedan har jag en som stått vid min sida sedan 25 år. Hon har aldrig släppt greppet om mig, trots att jag varit både elak och dum mot henne. Hon känner mig så förbaskat bra att jag knappt vill erkänna det för mig själv. Hela mitt liv har jag haft som mål att ingen ska känna mig till 100%, ingen ska få mitt fulla förtroende för jag ska aldrig bli sviken igen. Någonsin. Ska någon bli sårad, så ska det inte vara jag.

Den inställningen har vuxit fram i mig redan från barndomen. Jag har blivit väldigt avtrubbad och ganska förstörd redan som liten. Jag har blivit sårad och sviken så många gånger att jag redan i tidiga tonåren bestämde mig för att aldrig bli utsatt för det igen. Jag trodde att jag gjorde mig själv en tjänst genom att vara kall, hård, byggde höga murar runt mina känslor, och var alltid först att kapa alla emotionella band när jag märkte om något var på g att hända. Jag skulle alltid vara den som inte blev lämnad ensam eller blev sårad.

Jag fattar nu, att alla dessa skydd bara blev en väldigt dålig fasad för mig. Jag har absolut inte ändrat mig helt.. Inte på långa vägar. Men jag jobbar med att ändra mig själv. Att sluta vara så skeptisk. Att låta mig få känna mer och mer. Men det är svårt. Väldigt svårt.

När min morbror dog, hade jag suttit vid hans sida nästan varje dag, på sjukhuset. Jag hade inget stöd av den människan som stod mig närmast. Hon sörjde ju redan, det fattar jag nu, men jag vägrade låta någon sorg göra att han var ensam. Varje dag var jag där. Handlade åt honom, pratade, skrattade & grät när han inte såg. Så kom den där natten.. Jag skulle varit där, men sa att jag ”kommer imorgon”… Den natten var 3 andra där. Och han dog. Jag var så jävla arg och ledsen över hur jag kunde vara så dum att jag valde bort en enda dag/natt på flera veckor, och då dör han. Guud så jag hatar mig själv för det här. Där & då bestämde jag att aldrig skjuta upp något, ta vara på alla chanser man får, jag skulle aldrig ångra eller missa något viktigt igen.

Men, jag gjorde det igen.. Jag skulle träffat Bobben först på söndagen. Men då jag sovit så dåligt så sa jag att jag går upp på måndag. Det sket sig pga jobb och brist på sömn, så onsdagen skulle det bli av. När jag kommer hem från jobbet på tisdag då är han död. Då finns han inte mer. Jag gör alla fel som jag svurit på att INTE göra! Där tänds ilskan i mig. Ilskan är egentligen riktad till mig själv.. Men det är lättare att lägga över den mot andra. Att förskjuta och vara arg. Känslorna bara tar över hela mig. Jag vill vara arg. Jag vill hata. Jag vill inte att någon annan ska vara glad. Jag vill inte höra vad andra tycker och tänker. Jag vill att alla bara ska fatta hur svart min värld är och bara fatta allt jag inte säger. Däremot har jag aldrig krävt att andra inte får sörja. Ingen behöver ”skydda” mig genom att inte våga vara ledsna. Däremot så vill jag inte prata. Jag vill inte öppna munnen, för då bryter jag ihop. Att ha adhd och levt hela sitt liv med murar och sedan förlora någon som älskade mig villkorslöst, men som jag känner att jag svek, är alldeles för mycket på En & samma gång! Nu när jag lättare fattar varför mina känslor konstant är ett virrvarr av kaos, dels pga adhd, så vet jag hur jag kan reagera. Först hysteriskt, sen ilska, isolering, hat, gråt, ännu mera hat, massa sjuka tankar, hata lite till.. Det tar mig en evighet att sortera allt jag känner. Jag kan ärligt säga att jag själv blir trött på mig själv. Hur fan ska då någon annan orka med mig???

Jag har fått höra att jag är kall, dum, egoistisk, andra får hålla igen, andra får känna mera än mig, jag ska minsann ”backa” och fatta att jag inte är viktigast.. osv.. Från en person som borde veta bättre än att säga sånt här till mig. Att förminska mig när det gäller hur jag känner för honom, är bland det elakaste jag varit med om. Hur kan man säga så? Där kändes det som att jag borde förstärka murarna runt mig, då jag uppenbarligen inte ska få känna och tycka som jag vill, eftersom alla mina minnen och min kärlek inte ”bör” ha första plats, inte ens i mitt eget huvud.

Jag vet att det här är en rörig text. Jag fattar vad jag menar, då många ord faktiskt ligger dolt i meningarna, så blir det lite skeva budskap. Men jag fattar. Jag vet. Men jag måste hålla det för mig själv. Jag får inte ta plats.. Jag ska sitta tyst och fint och låta andra känna och sörja, för det som jag sörjer exakt lika mycket, på mitt sätt, så är jag inte längre berättigad att få visa det..

Då kommer hon.. Hon som inte är rädd för att ge mig en kram. Inte rädd för att jag ska bli arg eller sur. Hon som inte går att knuffa undan.. Hon som vet exakt vad jag känner men inte alls är rädd för mig, som skiter blanka fan i mina skydd, som ändå alltid bryr sig om mig.. Hon är så värdefull. Så viktig för mig. En sådan klippa borde alla ha i sitt liv. Hennes värde går aldrig att mäta i pengar eller guld, hennes värde är så mycket mera och helt villkorslöst.

Nu måste jag försöka samla ihop mig, jag måste få även den här dagen att passera, så jag får sova igen. Jag är så vansinnigt trött. Och less..

~Hysteriskt~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Nej~

Jag vill inte. Jag tänker inte höra.. Jag köper inte det här. Jag lyssnar inte. Jag lägger locket på.. Jag har stängt av..

Jag är så vansinnigt arg. Så jävla förbannad!! Varför? Jag skulle upp till honom imorgon! Jag skulle upp och träffa honom och ta ett litet avsked medans han fortfarande andades samma luft som mig.. Nu kan jag inte det. För han andas inte längre. Han slutade andas idag. Ungefär samtidigt som jag började hälsa på mina patienter.. Då slutade han att andas.. Hur kan han inte andas mera? Han skulle ju finnas framför mig imorgon. Jag skulle ge honom en kram. Jag skulle visa honom bilder & säga att jag älskar vem han varit för mig. Nu kan inte jag göra det. Jag är så jävla arg. Än en gång så är det jag som får ångra mig. Varför skulle jag dit just imorgon?? Varför inte igår? Varför?

Och att sedan öppna upp det här förbannade Facebook.. Där skriver man att han är död! Hur kan man göra så? Hur kan man lägga ut en människas sista ögonblick med puls och hjärtslag på Facebook?? Vilken glädje har man i att lägga upp en sådan sak…? Vad vinner man på det?

Hade inte jag haft fullt upp på jobbet ikväll hade dödsbeskedet av min logiska pappa nått mig via Facebook…. Vill någon få ett sådant besked där?

Jag är arg. Jag är ledsen. Mest förbannad. Känner mig tom och iskall.. Jag hör inte. Jag vägrar acceptera. Jag tänker inte lyssna längre. Jag är inte här. Jag vill inte. Jag kan inte. För jag var för sen.. Alltid försent..

Men tack Poppsie för vad du gav mig. Tack för att du ville ha mig. Tack för all kärlek & alla varma kramar. I din famn kände jag mig så jävla trygg. Tack för att du blev min logiska pappa när min biologiska svek.. Du såg mig, och jag älskar dig!

Jag stänger av och lägger locket på..

Lampan vi gav honom i 60 års present. Han skickade till mig för att visa sin mysbelysning på balkongen..

……

Snälla, Ring inte! Jag kommer inte att svara. För jag är inte här….

~Familjen~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Sorg & känslor~

Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att visa när jag är ledsen. Jag kan vara arg eller glad, hysterisk & euforisk framför andra, men just sorg och tårar är jag ganska privat med. Några få utvalda får dela det med mig.

Pratade med B idag i telefon. Blev så glad när han ringde upp. Det var en liten lättnad att höra hans röst, även om det inte var den rösten jag älskar att höra. Han har ont, strålningen ger sin beskärda del.. Jag har ont i hjärtat.. För mig är han Mannen, Myten & Legenden! På alla sätt och vis. Han har visat mig tillit, han fick mig att lita på honom till 100%, han öppnade sin famn för mig & jag älskar att bli kramad av honom. Jag känner mig trygg i hans famn. Hans skratt är så jäkla smittande, han säger alltid något riktigt sant eller helt tokigt. Han valde att steppa in och bli min pappa när min biologiska var en riktig skitstövel. Han valde mig, på sätt & vis.. Jag älskar dig Bobben! Så mycket!

Igår kväll lyckades den äckliga cancern vinna över ännu en själ. Hon har kämpat länge men nu tilläts hon inte kämpa längre. Jag sönder all kärlek och värme till hennes närmsta familj & vänner. Gå i Frid, rocka med Änglarna. Nu är du fri från smärta & begränsning & hela Evigheten är din tills dina nära kommer! ♥️

Cancer.. Guud så jag hatar den sjukdomen. Rena jävla giftet för en människa. Jag hatar cancer! Jag vill utrota cancer!

Jag hoppas att fler stöttar cancerforskningen, ger bidrag eller köper deras gåvor, UngCancer har olika paket man kan köpa. Där vet man att pengarna går till bra forskning. Eller Barncancerfonden. Bara en sådan enkel ska som att köpa Rosa eller Blå bandet stöttar cancerforskningen. Helt klart värt det, istället för annat onyttigt eller onödigt som man inte alls behöver köpa egentligen.

Nu ska jag läsa och sova. Imorgon kommer R hem hit och har barnen i helgen. Jag flyttar ut och ska jobba helgen. Får se hur det kommer kännas, vara ifrån barnen, om så bara för 3 dagar till att börja med, så är det mycket för mig, som aldrig är ifrån dom, ensam, om jag inte jobbar då. Nu kommer jag hem igen på måndag då jag har 3 lediga dagar, så slipper R stressa med lämning innan jobb osv. Så jag småstartar med att vara borta fredag eftermiddag till måndag eftermiddag.

Hann iaf få upp julstjärnor och ljusstakar i fönstren nu ikväll. Orkar dock inte byta gardiner i år, där går min gräns känner jag..

Hej hopp..

adhd, ~Bara jag~, ~Dagligt~

Blomstrande statistik|

Så fin respons får jag av WordPress när jag öppnar min lilla dagbok på nätet! Kul att se att jag kan ha 49 visningar i timmen och att det även sitter ”spam” läsare i USA och gillar inlägg som de knappast fattar ett skit av, men gillar och lämnar kommentarer om att jag säkert skulle älska att läsa deras blogg. Så kikar jag över.. Bloggar om bilar… Bloggar med ”pinuppor”… Ja vad spännande! Exakt mina intressen!! I N T E !!!

Idag ringde min mor. Såklart efter påputtning av andra. Naturligtvis är allt en ”missuppfittning” ( ja, ni läste rätt, hennes ord). Jag har bedömt situationen helt fel. Kanske har jag det, till viss del, men faktum kvarstår, det gjorde även Du mamma! Nu har vi pratat. Stridsyxan är begravd! Så ingen behöver längre känna att de måste hjälpa oss att lösa det här! Även om jag känner mig lite som 😈 när min storebror stod på min sida! Så tacksam för det! Tror det fick igång Hjärnkontoret hos några fler än bara En person!

Idag då, vad ska ske? Jo, jag har möte med N’s rektor och mentor kl 13:00 via Teams. Sen blir det att åka direkt till jobbet. Hoppas att jag inte blir så himla sen. Blir stressad av att komma för sent, speciellt att missa min lästid och missa läkargenomgång/rond! Jag vet nu, har lärt mig efter ett år på Det Sjuka Huset exakt hur jag vill hinna läsa på och gå igenom innan jag möter mina patienter. Att missa första halvtimmen är skit jobbigt tycker jag! Men, nu är det här mötet viktigt och jag måste ta det. Allt för barnen!

Nu kommer jag skriva väldigt luddigt och oklart; detta för att Jag behöver tömma huvudet på alla tankar som löper amok i huvudet på mig, känslor kring liv, livsstilar, död, ångest, fel, rätt, finns det några rätt? Om det känns riktat till en person så kanske det bara är av misstag…. Eller inte.. Upp till var & en att tycka och tänka fritt.. –

Vem vet?

Är det där du befinner dig? Eller är det bara en naivitet som gör att du drar efter sista halmstrået och hoppas på räddning? Är det så att det inte går fram vad som så tydligt ändå sagts? Är orden stumma när de när de ändå sagts högt? Är det något som är helt oklart? Är något helt glasklart? Eller är det kanske så att maktlösheten och insikten om framtiden kväver dig? Att det kanske inte blir som du trott? Allt kanske inte löser sig? Är det för att det inte är Du som styr skeppet denna gång? Du har inte makten just nu, det är någon annan som står vid rodret? Kan det vara så att du förlorar? Att du blundat och inte ordentligt lyssnat på länge och nu helt plötsligt dånar sanningen omkring dig? Jag kan tänka mig att livet kan kännas hårt, men jag har alltid levt ett hårt liv, och just nu är jag i en någorlunda balans med mig själv men min omgivning är ett kaos. Kanske ska det vara såhär..? Men bara en stund. Jag tror att det kommer bli bra. Jag har rest mig om och om igen efter att någon slagit undan mina fötter, jag är inte rädd för att kämpa, inte rädd för att inte veta vad som händer imorgon. Samtidigt skrämmer det mig totalt. Jag är livrädd fast ändå inte. Ibland måste alla bara våga tro och hoppas. Även om vi lever i tumult och kaos, sorg och gråt, skratt och lycka. Om alla öppnar ögonen, väljer bort sanningen, då går det inte att leva. Då blir livet bara som en rak mörk väg. Ibland måste Du ta den där avstickaren för att se vad som finns där du inte tidigare varit. Du måste våga för att vinna. Fast handlar det om vinst? Jo, till viss del, tror jag, att våga är att vinna. Att klara av något nytt och okänt, leva här och nu, överleva i ett nytt klimat, är en personlig vinst som ger erfarenhet och utveckling. Men väljer du att bara stanna. Bara stå kvar i dina gamla spår, följa den kända vägen, aldrig våga eller tro, då blir du fast i ingenting. Det blir grått, tråkigt och ensamt. Människan är ett vanedjur. Vi gillar det trygga. Vi litar på det vi kan se. Vi vågar inte drömma. Att alltid ha det likadant är bäst..? Är det verkligen så då? Är det trygga bäst? Det är egentligen tråkigt. Det är inte att leva livet. Livet är kort. Vem vill inte prova på och utmana sig själv? Vill Du vakna upp en dag och inte ha gjort något speciellt som du kan minnas med glädje? Då menar jag inte barn, körkort, familj.. Jag menar det här andra, att lämna din trygga bubbla och testa och leva livet fullt ut? Att se att man levt spännande? Gjort saker som egentligen är skrämmande. Vågat och klarat av.. Det är en jävla balansgång allting, på gott och ont, vem vet vad som händer om du lämnar den kända stigen och provar något nytt? Bekant och känt är inte alltid bäst för kropp och psyke.

Det där var det flummigast jag skrivit på länge. Jag utgår lite från drömmar jag haft, besked runt mig, cancer, mina barn, min mamma & bror, Bobben.. Och sen kommer det ord som bara skriver sig av sig självt. Nu har jag rensat bland mitt tysta verbala krig i mitt huvud. Så skönt!

Igår, när jag kom hem från jobbet, visade S mig en challange som hon sett på Insta, jag och hon satt och skratta så vi dubbelvek oss.. Jag älskar hur jag kan skratta med henne. Och N.. Deras kreativa hjärnor är helt fantastiska. Och N’s humor, den är så sjukt skön.. S gör ofta så mycket sjuka saker som hon får på film, och jag önskar att hon delade med sig av sina knasiga klipp på sociala medier nästan, hon är så jäkla rolig! Hon fattar det inte inte själv dock.. Nu har hon inget sug heller på att bli b-kändis, men jag tror fan hon skulle kunna få ett riktigt stort antal följare, dels för att hon är så naturlig, testar på så sjuka saker, filmar osv. Men för mig är hon en av mina största idoler så hon har redan ett jobbigt FAN! N likaså, han är så sjukt knäpp när han drar igång. Han har så mycket roliga, udda och kreativa tankar, de borde nå ut till andra. Mina två stora HJÄRTAN! Som jag älskar er två! Ni kommer klara er så jäkla bra i livet!

Usch så sentimentalt det blev. Sällan jag ”skryter” om mina barn, men nu blev det bara tvunget! Jag är så sjukt stolt över hur ni kämpar.

♥️ S med alla motgångar sen 7 års ålder. All smärta, all medicin, men ändå med ett stort hjärta, starka åsikter kring rätt och fel, blir aldrig påverkad av vad andra tycker, du står fast vid din åsikt, du påverkas inte av vad någon annan tycker eller tänker, bara kämpar framåt. Speciellt med all smärta i din vackra kropp. Skolan vände från pest till att du nu är en ✅ och en super duktig student. Dina framtida mål är imponerande, och du kommer nå ända fram! Du har levt ett så annorlunda liv än någon annan i din omgivning i samma ålder. Du har aldrig gnällt. Du har aldrig tagit dina diagnoser som en ursäkt. Många andra skulle gett upp. Men inte du. Min starka rakryggade flicka!

💙 N med sina ”demons” i huvudet, idéer som kommer på en mikrosekund och som du inte hinner parera innan du utfört den med din kropp, adhd’n som ibland är din största svaghet. Men ibland din största styrka. Din kärlek till dina vänner. Du vet vad dom är rätt att göra, även om du många gånger blir missbedömd och vissa tror det värsta om dig. Din kämpaglöd. Du kämpar järnet för att få skolan att funka, för att du vill göra mig glad.. Älskade N, jag kommer alltid vara glad för sig, oavsett, men när du anstränger dig så här som du gör nu, ser jag vilka superpowers du verkligen besitter, och det gör mig varm i kroppen!

Nu ska jag vila lite, eller städa.. Innan mötet.

Hörni, ta hand om varandra! Ge kärlek och omtanke. Visa hänsyn Alltid! Lyft dig själv ibland och se hur fantastisk du är och våga utmana dig själv!

Puss Divan Jojjo 😈

adhd, ~Bara jag~, ~Dagligt~, ~Känslan idag~

Beslutet är taget~

Nu är det dags för vår katt att lämna betongdjungeln och gå vidare över de gröna fälten och flytta till katthimlen. Tjejen har tappat kontrollen över sina bakben. Misstänker att hon kanske fått en mindre hjärnblödning.

Kl 19 ikväll åker vi med henne. Det är väldigt jobbigt, jag hade väl ställt in mig på det här för nån/några veckor sen, men R har haft mycket svårare att acceptera. Men igår såg han själv att det går inte längre att hålla henne vid liv. Hon har inte ont, hon ”gråter” inte, men kan knappt gå, kan inte hoppa & hör inget längre.

18 år fick vi äran att ha henne i vårat liv. 18 år med en rolig, trogen, envis & mysig katt. Vi kommer alltid minnas henne. Hon lämnar ett tomrum efter sig, men kommer följa oss ändå i våra tankar & hjärtan.

Beslutet är fattat och nu är det det värsta kvar. Att följa henne till sista andetaget..

Det är skitjobbigt att vara själv hemma med Sigge och Tjejen. Jag vågar inte kolla till henne heller. Har bokat tvättstugan kl 14 för att få annat att tänka på. Just nu sover Siggis så jag ska väl ta och sysselsätta mig med något och hoppas att klockan blir 14 snabbt.

Ebba börjar på dagis idag. Tårarna brände i morse när jag vinkade av henne & Max. Känns otroligt konstigt att bara ha ett barn hemma. Känns olustigt..

Mycket har hänt på sista tiden, många saker som har påverkat mig negativt. Mitt beteende mot andra har varit under all kritik. Och så har jag tyvärr druckit när saker & känslor, outtalade ord, legat o pyrt under ytan och då har jag helt tappat mina begrepp när jag druckit. Jag har varit elak. Jag har gjort så många fel och det får jag bära med mig. Jag kan inte mer än att Be om ursäkt, säga Förlåt, och nu gå vidare. Jag har fått mig en tankeställare. Jag har insett vart det brister. Jag behöver hitta mig igen och jobba på mig. Att förlåta mig själv är det svåraste. Och det vettefan om jag kan. Kanske måste jag acceptera. Och gå vidare… Först och prio 1 är att min familj ska förstå hur mycket jag älskar dom, hur viktiga de är för mig, och jag kan bara hoppas att de kan återfå förtroendet för mig och vilja leva med mig.. Det är min främsta prio just nu..

Men just idag, tänker jag inte göra annat än att sakta ta in att en av mina bästa vänner nu lämnar jordelivet.

Ha det bra!

Hanna

~Bara jag~, ~Familjen~, ~Känslan idag~

Livrädd~

Vilken kaoskväll vi haft.. 

Först sätter Max en haribo-napp i halsen! Tog säkert 6-7 min innan R fick upp/ut den. Under den tiden hann jag bli helt iskall, rädd och när den äntligen kom ut då brände tårarna i ögonen på mig. Så f.r.o.m nu blir det klippt godis i småbitar även till honom. Fy fan vad läskigt det var! 

Sen dröjde det inte lång stund förren olyckan var framme igen. Jag hade gjort en kopp te (som tack o lov hunnit stå i ca 15 minuter) och ställt på fönsterbrädan bakom mig i soffan. Ebba klättrar upp där, välter en kruka som slår ut min tekopp som välter över Sigge, jag vrålar ”Rädda bebisen” & R tar honom, springer med honom till köket o av med kläderna och torkar av honom med svalt vatten. Jag hann känna att teet svalnat ganska bra så det var aldrig någon större fara. 

Men där var andan i halsen för andra ggn idag, och jag är extremt känslig just nu och allt blir en typ ”Nära-döden-upplevelse”..

Bortsett från kvällen, så på dagen var vi och handlade. Första gången med Sigge :). Han låg så fint i vagnen genom hela handlingen och Max & Ebba skötte sig bra som alltid! 

När vi kom hem somnade Ebbis ganska fort, och Sigge knoppade in på mitt bröst vilket automatiskt gjorde att jag oxå somnade såklart. Tyr att man har en gourmet-kock till make, som väckte mig lagom till att middagen stod på bordet! Blir riktigt bortskämd av honom just nu 😍

Jo, om det är någon som vill beställa något från Julförlaget, så säljer vår Sara genom dom. Det finns böcker, kalendrar, godis, strumpor, linnen och underkläder. Hör av er i såfall så skickar jag en länk :). Hon har ett mål hon strävar efter och får se om hon klarar det ❤️

Kärlek & respekt går till Svägerskan med Make och barn ikväll! Tänker på Er och hoppas det går fort, eller vänder, eller åt något håll iaf 💙

Nu måste jag sova! 

Puss & Godnatt