~Bara jag~

Ibland har man slut på ord~

Och då blir inte mycket sagt.. Mitt psyke spökar ganska mycket.

Jag har fått höra tråkiga nyheter om en familjemedlem och det oroar och gör även mig väldigt ledsen. Känner enormt med henne och kan verkligen förstå hur hon mår. Det blir en tuff tid men jag hoppas att hon får det stöd o den hjälp hon behöver. Och naturligtvis finns även jag om det behövs! M♥️

Jag o mamma har varit i skogen två dagar. Mamma har plockat 5 liter blåbär och jag lyckades tillslut hitta så pass mycket svamp att vi igår kunde avnjuta varsin rejäl svampstuvning på smörgås! Och till efterrätt blåbärspaj!!! Mums!

Jag har insett att jag inte kan behålla kontakten med människor som inte uppskattar den jag är utan att komplicera allting. Att lägga mig i ett ”fack” funkar inte. Antingen så ska jag uppskattas och bli omtyckt för den jag är och de saker runt mig som man inte tycker om eller funderar för mycket över ska inte vara det som avgör? Varför ska vissa komplicera och övertänka allt? Jösses, v vet vad som händer om 1 månad, 6 månader eller 3 år? Varför inte var leva i nuet och försöka ta till vara på det som man tycker om hos andra människor och uppskatt det? Jag blir bara mera förbryllad och när jag känner att jag inte är värd att ha som kompis, då väljer jag själv att faktiskt ta hand om mig själv och visa att jag iaf vet vart jag står och tänker inte låta mig förminskas av någon annan. Så det så!

Mycket här hänt som är positivt. Dottern har tagit körkort och i onsdags började hon jobba. Sitt första jobb! Herreguuud så stort! Grymt Stora S!!

Puss puss

~Bara jag~

”Kära dagbok…~”

Ibland blir jag galen på ”unga vuxna”.. Jag vet fan aldrig vad som är rätt eller fel, vad som får andra att bli sura, när jag ska ge tips, när jag INTE ska ge tips, hur jag ska uttrycka mig, Ja, jag vet inte När, Var, Hur, Varför…? Har inget minne av att jag själv varit så ombytlig i mina känslor som yngre..?

Visst att jag kan ha ett jävla humör och kan skifta från glad till arg, eller vice versa, på två sekunder.. Men det här är ju inget jag kan relatera till.

Idag är en bajs dag! Det är morbrors födelsedag. Har känt mig lite tjurig, lättirriterad & känslig, och sen slog det mig, att det är mitt undermedvetna som talar om för mig vilken dag det är.. Och nu är saknaden efter honom enorm. Saknar honom varje dag, tänker ofta på honom när något händer och jag vill berätta för honom, eller dra ett skämt, eller helst att han ska berätta ett skämt för mig! Hans humor var en så stor del av hans personlighet. Många skulle tycka att han hade dålig humor, och den biten hade vi gemensamt. Jag har oxå sjukt dålig humor. Och när jag väl skrattar slutar det med tårar. Han va likadan, fast en sak han gjorde var att skratta åt sina egna skämt, riktigt så dålig humor har inte jag.. Men jag skulle kunna göra vad som helst för att få höra honom skratta åt sina dåliga skämt just nu! Fan vad jag saknar min morbror. Jag kommer aldrig att acceptera att cancern tog ditt liv ifrån dig. Alldeles för tidigt och alldeles för fort. Äckliga jävla cancer! Jag hatar dig!!!

Den här dagen kommer vara tung i sinnet, psykiskt värdelös, men jag får ingen förståelse från min omgivning. Jag ska vara koppla bort allt jag känner, fixa & knäppa med fingrarna så ska jag ha en miljon på kontot, värsta snabba bilen, all tid i världen, lösa allas rastlöshet, och det var ska jag bara göra!

Vafan har hänt med människan egentligen? Vad har hänt med empatin? Vad har hänt med att ta eget ansvar? ”Att göra något åt situationen?”

Nä, fy, nu blev min sorg istället ilska och aggression.

Så, Fuck Off världen! Fuck Cancer!

~Bara jag~

Psykiatrin på schemat idag~

Kl 14 ska jag träffa min läkare. Hoppas på att få veta mera om när min trauma behandling kan börja. Eller åtminstone hur lång väntetiden är nu.. Vårdcentralen kan inte göra mera för mig, nu måste psykiatrin ta över.

Vaknade och mådde ganska bra idag. Kände mig lite glad. Länge sedan som jag vaknade så, så jag tar det till mig och njuter av det.

Sitter i pyjamas i sängen, dricker kaffe. Ska snart möta upp mamma och få tillbaka min bil. Efter det är det dags att fixa mig inför läkarbesök, typ tvinga in en tandborste i munnen och byta kläder. Mer än så orkar jag inte.

Sovit lite halvknas inatt. Vaknar vid flera tillfällen. Så sovit ganska oroligt, men ändå glad idag. kanske berodde sömnproblem just inatt på, att jag igår körde mamma lite snabbt till Dalens sjukhus, till G som är inne på sluttampen. Mamma är som hon är, hon lyckades väcka upp honom så han pratade lite, försökte skoja.. Men ack så mager han var. Bara skinn & ben kvar. Han har varit (är) en snäll man som hållit mamma sällskap, fast han bara var inneboende. Säger bara ”Fuck Cancer”.. Bara 6 månader sedan de började behandlingen.

Ska njuta av mitt kaffe och prata sönder Myran & Minan.. Tror som börjar ledsna på mig och mitt prat, haha..

Kram på Er!

~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Varför~

Fuck U Covid-19~

Så känner jag just nu! Och igår och imorgon! Satans jävla virus att krossa liv, hopp och människor! Det värsta är dock de som har noll hänsyn till detta vidriga virus som tar Sverige med storm! EN ANDRA GÅNG!! Var det inte jobbigt och skrämmande nog i våras? Var det nödvändigt att fortsätta testa virusets gränser genom att träffa vänner, gå på café/restaurang/bio/konsert? Var det så livsviktigt att det inte kunde vänta?

Nu är vi i Stabsläge på sjukhusen. Man kan tro att man ska vara lite rutinerad sen i fjol, men icke! Den ”andra vågen” känns mera brutal, snabbare, ilsknare, nästan giftigare på något sätt. Den biter hårdare på människor och invaderar deras lungor.. Utan lungor är det mycket svårt att leva. Prova andas genom ett sugrör.. Du får inte använda näsan.. Kolla hur länga du orkar.. Tänk dig att ligga så i veckor..? Nää, ingen vill hamna där. Så ge fan i att åka runt. Håll varenda centimeter ni kan i avstånd. Använd munskydd om ni absolut måste åka kommunalt. Vid minsta symtom på halsont, hosta, snor, stanna hemma. Det är skit tråkigt! Att behöva vara hemma endast för lite snor i näsan, men kanske hellre det än att aldrig mer träffa den familjemedlemmen? Stanna hemma!

Jag ser panik. Jag ser oro. Jag ser sådan hjärtskärande ångest.. Jag försöker trösta, genom mitt munskydd som döljer halva mitt ansikte, genom ett visir som jag måste skrika genom för att höras, prasslande förkläder som stör en konversation. Svetten rinner under förklädet, i pannan under visiret ner i ögonen, men jag får inte torka bort det inne hos patienten. Jag biter ihop. Jag känner ångesten. Jag tar med den hem. Det är inte bara min ångest, jag tycker det är så fruktansvärt att se människor bli rädda och oroliga, men jag kan inte trösta. Till viss del kan jag såklart, men jag känner mig ganska hjälplös. Idag har satt sina spår. Det är tungt med all oro. Det är tungt att säga isolering.

Jag fick ett så otroligt uppskattat samtal idag. Och oväntat, fast ändå inte. Jag hoppades någonstans att han skulle fått höra om det här och faktiskt skulle reagera på hur allt gick till. Och det gjorde han. Min bror fattade precis vilket övertramp det blivit, och försvarade mig! Tack för det! Jag blev så jäkla glad! Spelar ingen roll vilka ”rykten” som går. Du är min storebror och jag älskar dig! Jag vet att du kämpar och jag är stolt över att Du ringde mig! Stolt över att Du hittar styrkan att kämpa åt rätt håll. Jag tror på Dig!

I förrgår fick jag så fina, och väldigt oväntat, ord från Lisa. Som kom från hennes mamma. Det värmde ska ni veta. Jag blev nästan helt mållös, och det är sällsynt. Jag tar verkligen till mig era ord. Jag lägger dom längst in i mitt hjärta och ska plocka fram som när livet känns tufft igen! Tack till Er!

Efter denna tunga dag, med känslostormar, förvirring, för lite tid, för mycket kaos, lättnad, för lite tid för att kissa, så har jag ont i varenda muskel och längtar nu efter en natts sömn.

Imorgonbitti är det lämna barn igen, Skolsköterskan med Max för vaccin och kontroll.

Men, inget jobb imorgon.. Bara obetalt jobb hemma..

Puss hej Ses Ej!!!

~Bara jag~, ~Men USCH~

OM det finns en Gud, snälla hör min bön~

Tycker du hon förtjänar detta? Hon har levt ett hårt liv, riktigt tufft emellanåt, men hon har kämpat sig tillbaka, flera gånger om, hon har gjort rätt för sig, betalat sina ”skulder” både till sin familj och sig själv och samhället! Hon jobbar och sliter arslet av sig för alla andra.. 

Hon har äntligen hittat sig själv, fått rätsida på många frågetecken, hon är värd allt gott hon kan få, och då kommer detta!! Det får inte vara något ont som kommer med det här!

Vad det än är för prövning du låter henne gå igenom, så låt den vara mild, så vi snabbt kan få det här överstökat. Inget får hända henne nu! Jag är så rädd atthon ska ge upp och inte orka gå igenom det här.. 

Snälla Gud, ta inte min mamma ifrån mig, hör min bön, jag och mina barn behöver henne länge till!