Etikett: psykisk ohälsa

~Bara jag~, ~En snabbis~, ~Familjen~, ~Härligt~, ~Helt Galet~, ~Virkat~

Onsdag~

Jojjo

Igår var ett bra samtal med psykologen. Även fast han satt o gäspa under halva samtalet, haha. Undrar om han bara var trött eller om han blev trött av min röst, eller kanske uttråkad?! Vem vet, han kanske sovit dåligt.

Min psykolog är en kopia av en ung Stig Helmer.. Han är så lik honom, tillomed glasögonen är lika. Igor var första gången då jag själv drev på samtalet, tyckte jag själv, och för mig är det ett tecken på att jag börjar lite på honom. Jag har så många gånger gått på samtal hos någon som helt plötsligt slutat, avbrutit samtalen med att ”mina 10 samtal är slut”, eller bytt arbetsplats mm. Detta har gjort mig väldigt osäker och rädd för att berätta om saker som är enormt tyngande för mig, för ofta har jag i slutänden suttit med öppna sår som ingen hjälper mig att läka. Men jag har tro på Stig Helmer.. Han kanske är den som kommer hjälpa mig att hjälpa mig. Ni som förstår, ni fattar!

Gick ut på fejjan när jag vaknade, såg att en grannpojke fyller 18 idag, och då slog det mig, min äldsta son fyller 18 nästa månad!! 18!! Hur sjutton är det möjligt? Han blir myndig! Han får ta körkort, rösta i val, han får gå på krogen!! Finns det någon gång som man som förälder inser att sina barn blir vuxna? Uscha!

Häromdagen ringer min äldsta dotter, kul och via FaceTime, och säger

-”Hej mamma! Ville bara berätta att jag är i Danmark!!”

Är väldigt ta skam för att mitt ”vuxna” barn tar sig tiden att ringa o berätta vart hon är, otroligt tacksam för det, men blev lite förvånad! Men så kul för henne o hennes bihang, att dom får uppleva så många olika ställen tillsammans. En dag senare ringer hon igen, på FaceTime, och säger-

”Hej mor, ville bara meddela att jag är i Tyskland”

Här blev jag lite stum ett tag. Trodde hon skoja. Men nä, hon o bihanget tog tåget från Danmark över till Tyskland o gick där o strosa på gatorna och shoppade lite. Fatta va modiga och roliga dom är, så impulsiva och så jäkla mycket minnen de skapar, både tillsammans och för sig själva. Jag är imponerad. Hon filmade lite runt, och arkitekturen på husen såg lockande ut. Jag vill oxå åka till Tyskland!

Mina tre små troll, ja, ena barnets lag ska anordna cup, vilket är för att dra in pengar till Gotia, så jäkla kul. Har självklart anmält mig att hjälpa till. Letar efter cheerleading klass för dottern, eller dansklass, hon måste få en aktivitet. Min lilla pojke, som alltid är min bebis trots att han är längre än sin 11 årige bror, han bara är än så länge. Han är duktig i skolan. Han har många vänner. Allt rullar på.

N har börjat med hemresor varannan vecka, och i helgen är en sån helg. Han ska till landet med sin pappa och hans tjej, småsyskon mm, och hugga/såga ner träd. Hoppas dom får kul!

Nä, nu ska jag nog ta fram min virkning med filten till lilla S, för de andra två har jag gjort filtar till. Men M’s filt har jag en kant kvar på så den ligger gömd hemma. Så passar på att börja med sista filten så jag kan göra den långsamt till hans födelsedag. Haha, ja i Oktober!

Ha det bäst!

Jojo

~Bara jag~

Tisdag= Psykolog~

Jojjo

Ja, tisdagar har fått mer betydelse sista tiden. Inte bara lämnar jag eller kommer hem till mina tre yngsta troll, nu träffar jag då psykologen varje tisdag oxå.

Just nu lyssnar jag lite löst på tv4 morgon och samtidigt har jag fått in ren tvätt, plockat sopor, fått på diskmaskinen, druckit kaffe och packat ihop garn och kläder för min vecka i mitt andra hem. Nu tog jag en kortis på rumpan i soffan.

Måste hem efter för att snabbt dammsuga av golvet, vill inte lämna det smutsigt.

Vi har haft lov här hemma. En dag gick vi på bio, såg Super Charlie. Första gången på bio för lilla S, det var en gullig fil och mysig upplevelse. En dag gick barnen med två kompisar o spela laserdome. Andra dagar har vi kollat film hemma, myst framför mello, slappat och bara varit vi. Alldeles perfekt lov!

Nä, jag kanske ska ta dammsugningen nu på en gång, då kan jag åka direkt till mamma sen…? Hmmm….

Jag gör nog så…

Tjo!!

~Bara jag~

Svårt att hitta gnistan i att skriva~

Jojjo

Känns otroligt svårt ibland att ens öppna bloggen. Det gör mig ledsen, jag älskar att skriva. Älskar att sätta ord på tankar och känslor. Men haft svårt sista tiden att komma igång med skrivandet.

Nytt i mitt liv, i år börjar jag något som heter ”Dynamisk Terapi”. Så inte Psykoterapi, utan en annan behandlingsform. Har träffat min psykolog vid 3 tillfällen, som en ”lära-känna-fas” & imorgon har jag en träff med honom igen. Känns skönt, jag har länge bett om samtalsterapi via Psykiatrin och det har tagit ett tag att få min vilja igenom. Men nu är jag öppen för den här behandlingen. Jag känner mig redo att göra mitt yttersta för att bryta den tystnadskulturen jag växte upp i. Då menar jag mina 11 år i fosterhem. Där jag blev uppfostrad till att vara tyst, osynlig och värdelös. Nu vill jag berätta. Jag vill prata. Även om det är så svårt. Min kropp har som ett inbyggt skydd, så fort jag vill säga något, för mig viktigt, eller berätta, eller bara be om hjälp, då känns det som att jag typ stryps. Det bara slår lock i halsen och orden kommer inte ut. Det här vill jag ändra på. Kanske är det med hjälp av den här behandlingen som jag hittar modet och styrkan att ändra detta beteende.

Min äldsta son ska börja komma hem nu varannan helg. Så himla kul. Samtidigt tycker jag synd om honom. Han fyller snart 18 år, varit borta från hemmet i 14 månader. Nu ska han dela hemmet med sina småsyskon igen, han som bott där inga andra barn funnits. Kan tänka mig att det kommer att ta hårt på honom, med alla ljud, syskonens kompisar som kommer. Ja, det kommer nog kännas rörigt för honom. Samtidigt är jag lycklig över att få hem mitt stora vackra barn. Han är så vuxen nu. Han är så smart, ödmjuk, lugn och trygg, har drömmar och planer för de närmsta åren. Det är en väldig förändring hos honom.

Livet rullar på, lite väl fort dock. Tycker veckorna bara springer iväg. När jag väl har mina barn så känns det som att jag bara hinner komma hem och sen ska jag flytta igen och det är pappa-vecka. Det går så väldigt fort.

Jag känner att det här året ska jag ta varje dag, varje vecka som den kommer. Jag ska inte planera för mycket, inte sätta upp mål och definitivt inte ”försöka förutspå” att 2025 ska bli förändringens år. Jag glömmer aldrig när jag la ut det för några år sedan. Det året, och de följande, var så åt helvete jobbiga.

Jag hoppas att det här året kan vara lite lugnare. Att terapin ger utdelning samt att jag hittar styrkan att förändra mig. Att jag blir mer förlåtande, främst mot mig själv. Jag önskar att jag vågar öppna mig och släppa in andra i mitt liv. Men jag har inga krav. Känner någonstans att det kan inte bli värre än de sista 4-5 åren.

Nu hoppas jag att få ett positivt besked, klockan är 11:00.

Puss

~Bara jag~

Kort sammanfattat~

Jojjo

Sista åren har varit så fyllda av problem, händelser, ohälsa mm. Konstant stress & oro över smått och stort.

2019- separation, självvalt, men självklart känslomässigt omtumlande.

2020- Bobben, min logiska pappa dör helt oväntat, jag tappade fotfästet en stund och hatade allt och alla. Jag blir i samma veva hotad via Messenger av David Tobias. Skapade sorg och ilska, och ren o skär skräck för mina barns liv och trygghet.

2021- Året jag går på en dejt som slutade med ett övergrepp på min kropp. Här brast min självkänsla helt och jag såg inget större hopp om livet. Polisanmälan och polisförhör. Läggs ner pga ”ord mot ord” som det så fint heter.

2022-Blir kränkt av psykolog på Prima i Liljeholmen, som anser att ”jag nog inte är värd att lägga tid på för Kbt/psykoterapi då jag har många barn och då måste jag kanske vabba och utebli från bokade besök”.. Jag uppfattade det som att jag var inte värd att jobba med pga mina barn. Tappade ännu mera hopp om mänskligheten. Till slut, i november startas en kombination av kbt & psykoterapi upp o jag får träffa en riktigt bra terapeut som jag går till i 6 månader. Hon fick mig att åka till mitt fosterhem. Stå utanför huset. Ta in sorgen och skräcken jag upplevde där under 11 år, jag stod där och grät. Med min ryggrad Tessa bredvid. Dock öppnades många trauman upp väldigt fort och senkommen julen med alla ledigheter. Där står jag som ett öppnat infekterat sår och minnen, känslor blir övermäktigt. Jag försöker avsluta mitt liv. Där och då, jag minns så väl hur mörkt det var både runt mig och inuti. Jag såg inget hopp. Jag kunde inte förstå hur jag skulle kunna finnas eller göra något bra för mina barn. Jag tyckte verkligen att deras liv skulle bli så mycket bättre utan mig. Hamnar på sjukhus. Blev massor av olika insatser väldigt fort. Jag var som en smutsig urvriden disktrasa. Sakta hittade jag fotfästet med ett ben.

2023- Jag börjar jobba igen, efter 1,5 år sjukskriven. Det var tufft. Det var ångest varje dag. Men jag kämpade. Upptäcker en dag att sonen luktar konstigt, ser konstig ut. Ringer Mini Maria och får in honom där och där bekräftades misstanken. I slutet på november försvinner mitt barn i 4 dagar. Hittas långt åt helvete från sin hemort. Och blir där och då Lvu’d. Allt som händer innan november och efter kan jag inte skriva om. Allt är bara en kamp. Allt är så svårt att förstå.

Det här är specifika händelser som jag minns med kraft. Runt det här har det hänt så mycket andra saker som påverkat mig. Min x-tra pappa O dog, helt orättvist. Mer kring mina barn har hänt, det är så mycket, hela tiden. Det går fan knappt en vecka utan att något nytt dyker upp. Jag står på ”beredskapsläge” varje minut. Min puls har blivit för hög. Min sköldkörtel missköter sig. Min rygg har sagt upp sig, men höft skriker av smärta, min nacke värker konstant. Jag kan inte djupandas. Jag sover som en kratta.

Jag är rädd jämt för min sons välmående. Jag är orolig att han känner sig ensam och bortglömd. Jag känner ångest inför mina andra barn som jag knappt hinner ge den uppmärksamhet de behöver. Jag är trött. Jag har ont.

Jag behövde skriva av mig.

För ibland, fast jag jobbar bland människor och med människor, har många barn, så känner jag mig ensammast i världen.

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~

Möte~

Jojjo

Möte med personalansvarig & HR för n anpassad återgång.. –känns inte alls som att jag blir helt hörd, trots att jag använder min röst!

Hur sjutton ska jag få en omgivning att litegrann förstå, när jag inte vill outa mig själv helt o hållet? Jag vill absolut inte berätta allting, jag vill fortfarande vara någorlunda anonym på min arbetsplats, och den biten är jäkligt svår att få behålla, när människor är nyfikna, trångsynta och inte är intresserade av hur människor i omgivningen ”mår”, inte utan att få ”gotta” sig i alla detaljer.

Jag är så känslig för ord. Hur man säger en sak och hur orden når mig. Exakt det hände såklart. Utan att ens ha påbörjat min återgång får jag höra vad jag inte får göra för då blir det jobbigt för min närmsta chef. HR såg min reaktion, och försökte lugna mig, men orden har redan slagit till med full kraft. De har redan börjat gro i mig och redan planterat sig som ett mörker och orosmoln.

Jag känner enorm stress. Ångest. Det här kommer bli tufft och svårt. Det kommer innebära sömnlösa nätter och många känslor. Det vet jag. Till viss del är det okej. Det är normalt efter en långtidssjukskrivning. Jag är bara orolig att det kommer bli betydligt mera svårt än jag klarar av. Jag är orolig att jag ska hamna nere på botten igen. Jag som alltid strävar efter att vara bäst på det jag gör. Göra mitt yttersta i alla situationer. Få människor runt mig att må bra och känna sig sedda. Den här prestationsångesten suger faktiskt. Önskar att jag inte hade den. Att jag kan känna att ”tillräckligt” är lagom. Att acceptera att ”mitt bästa” är alldeles lagom. Men min hjärna funkar inte så.

Ja, på måndag börjar jag. Då är jag återigen på ”Det sjuka Huset” och…. där tog orden slut..

~Bara jag~

Är med barnen~

Jojjo

Kom hem igår till mina troll. Haft en kortare mamma vecka, pga spöken på psyket. Haft många läkarbesök så helt ärligt insåg jag att jag inte var stabil nog att ha barnen en hel vecka. Prima, Lilje berget är alla jätte stolta över att jag sagt ifrån. Det är precis vad Soc sa att jag skulle göra så får barnens pappa ”steppa upp” o avlasta mig. Det är ju inte för alltid lixom.

Kom hem igår. Möttes av doften av kattpiss från lådan, ett tecken på att lådan tömd för sällan. En centimeters dammlager på alla hyllor i vardagsrummet. Diskmaskinen full, iof ren, men lämnad till mig att tömma. Ingen mjölk i kylen till barnen. Grus och sand i hallen, en matta utlagd för att dölja allt grus från skorna o för att lura ögat att inte dammsuga. Tvättkorgen överfull. I kylskåpet har någon svart sörja runnit ut, den struntar då den som hällt ut den att torka upp, så det lämnades till mig. En pappkasse med sopor stod fint i köket, lämnad till mig, det är ju så långt att gå till soprummet med den. I vardagsrummet på golvet ligger 5 papper sönderklippta i molekyler, inputtade mot elementet, lämnade till mig att plocka upp. Det går inte att dammsuga upp pappret, fastnar ju i dammsugaren.

Ett av mina barn berätta att deras pappas nya flickvän skulle kommit hit under veckan. Blev inställt. Som tur är, tänker jag, hon skulle ju blivit så skrämd om han tog hem henne till den här misären. Det är ju äckligt. Inget man låter sin nya kärlek se första gången hon kommer hit. Sen tycker jag att jag ska träffa henne innan barnen. Jag vill veta vem som ska spendera tid med mina barn.

Så idag tvättas det, dammsugs, diskas, målas vaser & plockas skräp, dammas. Allt för att barnens pappa ska komma till ett rent hem. jag vill att det ska var rent, att han ska kunna fokusera på barnen, men han tänker inte likadant. För honom är öl och nya flickvännen viktigast. Barnen & hemmet kommer långt ner på listan. Lite lustigt, för några veckor sen ville han få mig vräkt från lägenheten. När jag bad om att han skulle ha barnen extra, då var det inte populärt, barnen behövde träffa mig, och han mådde dåligt psykiskt, konstigt att han orkar åka till nya flickvännen varje dag & vara där istället för att jobba, och må så dåligt, inte hinna sköta städ hemma, men sitta i Hökarängen varje vardag, strunta i om äldsta sonen kommer iväg till skolan, allt för att hänga hos en vuxen kvinna, och s n ”må så dåligt” att barnen blir jobbiga. Varför är man då hela dagarna hos en vuxen? Istället borde han vila? Sköta hemmet? Eller gå till jobbet?

Jag är trött på att bara för att jag är sjukskriven pga Ptsd, utmattning, adhd, trauma och går behandlingar för att bli frisk och orka jobba, då går han samtidigt och börjar må dåligt men istället för att vila eller sköta vad läkare säger, så stressar han upp, lämnar barnen på skola, fort till flickvännen, stressa därifrån o hämta barnen, inte hinna laga mat, diska eller städa, dricka öl varje dag, be dottern skjutsa honom hit o dit, och han kan inte ha sina barn? Undrar vart prioriteringen är fel?? Inte fan blir det lättare för mig heller att fokusera på behandling, när lärare, fritidspedagoger, resurs, bup ringer mig för att ”pappan” inte svarar. Jag får sådan stress.

Gud vad jag gnäller. Men jag är så trött. Är så nära gråt. Nära panikattacker hela tiden.

Han kan leva hur fan han vill, ingen säger emot. Barnen ställer inga krav på honom, inte som de gör mot mig. Han kan dricka varje dag, blir skjutsad vart han vill. När han inte städar, är det mig barnen gnäller till för att det luktar kattbajs/kiss, är grus på golven, luktar i kök. Men när han är här säger de Inget. Jag blir så stressad o ledsen.

Nästa vecka har jag 4 mottagningsbesök. Och ska ta mig till simhall för att simma. Måste försöka stoppa viktuppgången.

Hej hopp Med vänlig hälsning, ”GnällSopp”!!

~Bara jag~

Orken är som bortblåst~

Jojjo

Det märks att jag under några veckor hållit mig väldigt distanserad. Inte varit ute alls mer än när jag var hundvakt. Igår blev jag bjuden på lunch av min bästis, och passade då på att handla lite mat hem så jag slipper gå till mitt lokala Ica som är svindyrt. Äldsta ongen var med oxå.

Vi började med S-holmen, Normal & Glitter. Sen lunch. Efter det DS. Sedan till B-äng Hemköp och släppte bästisen vid T-bana. Handlade hem för ca 2-3 dagar med middagsmat.

Börjat samla på mig bra, enkla och billiga recept. Så igår gjorde jag en Potatis & Purjolökssoppa redd med grädde och mixad slät. Pannkisar oxå såklart. Märks dock att barnen, främst 2 yngsta trollen, inte är så vana vid soppa som middag. Tror det är ca 10 år sen jag stod ute på x’ets landställe och kokade potatis & broccolisoppa till min familj, hans mamma, hans syster med man och barn. Jag minns den soppan som jäkligt god iaf!

Det finns väldigt många bra recept på soppa. Jag gillar att nästan alla kan ju mixas släta, så lurar man ”barns ögon” med innehåll. Det behövs inte mycket eller dyra råvaror och med ett gott bröd eller lite pannkakor så är det en riktigt bra och billig måltid. Fick 3 matlådor till övers att frysa in. Har ett recept på Morotssoppa med ingefära & chiliflakes jag ska testa nästa gång. Eller kanske den en vän i min Vårmammor grupp bjöd på vid en träff, det var morot, apelsin, sambal olek! Så jäkla god! Kanske lite för ”vuxen” för barnen, men värd att försöka lära dom att äta!

Idag ska jag göra morots & halloumi biffar med tzatziki o ris. Jag älskar morotsbiffar, och med halloumi i kan det bara inte bli fel. Har allt hemma, och det går inte åt så mycket av allt som man kan tro.

Idag var jag o fyllde på A på B-moTT. Besöket i måndags fick jag meddelande om att det var avbokat va 1 timme innan min tid, och idag sa Sköterskan att hon måste råkat avboka av misstag. För hon var där o jobbade. Jaja, så kan det gå!

Efter påfyllning så gick jag o S in på Hemköp och Asian Shop o kollade. Sen gick hon till jobb o jag åkte hem. Tog mina sista krafter och in i duschen. Så skönt när det är avklarat, men sista tiden har att orka duscha varit ett jätte hinder att överkomma. Jag har kunnat dra på att tvätta håret i 7-8 dagar. Fejkat med torr schampo och höga tofsar. Jag har aldrig varit en sån som kliver in i duschen och bara tvättar kroppen, utan jag tvättar allt på en gång, så om jag går 7-8 dagar igen hårtvätt, ja jag tror ni fattar vad jag menar 🤷🏻‍♀️

Nu ligger jag här, ren o fräsch, fönat hår, insmord kropp & ansikte, och orken bara försvann helt. Är så trött att jag skulle lätt kunna sova i tre timmar. Hjärnan är helt full av intryck och håller på att gå i strejk.

Jag har gått upp i vikt igen. Mår på riktigt illa av mig själv. Jag som gick från 96 kilo till 75 kg på ca 1 års tid, har nu ökat till 84 igen. Så jäkla jobbigt. Min sköldkörtel har varit så jäkla pressad och nu är det inte en stadig medicinering pga det sk utvärderas om några veckor med nya blodprover. Mitt psykiska mående påverkar såklart. Mitt val att isolera mig och inte orka röra mig. Men jag måste göra något. Jag mår knappast bättre av att vikten ökat. Jag som kämpade så jävla hårt med att träna o gå ner, så räcker det med typ 2-4 månader utan samma hårda träning så går jag upp snabbt som fan. Den här förbannade SKÖLDKÖRTELN!! Hatar dig Hypotyreos!!

På B-MoTT, finns det något som heter B-stormning, det är 4 dagar i veckan. Hoppas att jag ska våga & orka, vilja gå på några av det tillfällena. Det är bla fyspass, yoga, gympa, pulshöjande, styrka. Men jag avskyr att träna med andra. Det är bara sån jag är. Jag vill vara i en egen bubbla, kunna göra vad jag vill i mitt tempo. Något jag är så jäkla motiverad till är att börja simma igen och utöka till vattengympa. Det skulle jag kunna göra minst 2 ggr i veckan ojämna veckor och 1 gång i veckan jämna veckor. Bara för att känna att jag iaf försöker och börjar stoppa viktökningen. Och simma är så skönt. Men alla träningsformer är ju såklart svindyra! Förutom promenader & utegym. Men jag är inte motiverad för just de två typerna av träning. Inte ännu. Behöver först få stopp på vikten och känna mig fin.

Imorgon är det psykoterapi. Hoppas sova bra inatt så jag är utvilad.

Nu ska jag låta hjärnan och kroppen vila en stund. Känns som att det behövs.

maskrosbarn, psykisk ohälsa, ~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Psykisk ohälsa och småbarnsförälder & tonårsförälder~

Jojjo

Tänk att det är så satans tabu att våga visa att jag mår dåligt. Speciellt när jag är mamma. Allting som ska vara så satans bra och rätt utåt sett sätter enorm press på en, utöver den stress & press som redan finns då jag är mamma. Att må skit är hemskt. Att må skit och vara mamma är fruktansvärt.

Mamma till 3 barn som är pigga & ”hittepåiga”, fulla av energi, högljudda, kräver både regler och stimulans, måste ha tydliga riktlinjer och regelbundna tider för att inte gå helt ”bananas”.. Att klara av att tillmötesgå deras behov är något som just nu är väldigt svårt för mig. Jag kan komma på mig själv med att stå i köket. Jag bara står där men vet inte alls varför eller vad jag ska göra. Jag har inte ork att öppna ett skåp. Än mindre att kunna planera. Barnen går ju som på duracellbatterier och förstår inte varför jag är som jag är, varför jag glömmer bort saker, tex kanske jag sagt att jag ska kolla på Skolplattformen vilken dag en aktivitet är, eller jag skulle laga ett hål i en byxa, leta fram en penna/reflex, ja What ever, jag glömmer det lika fort jag sagt det. De påminner mig, om allt jag missat att göra alldeles lagom till att de alla tre ska gå och lägga sig. Så mitt i att pussa & krama om alla tre små troll i tur o ordning, så påminner de om allt jag glömt bort att göra, och just då kokar mitt inre. Jag som bara vill sätta mig ner i soffan o pusta o frusta, får massor att göra, och det känns som att jag spricker i tusen bitar av ångest över att jag dela glömt bort, behöver bli påmind, påmind när jag är som mest slut, skäms över att inte orka. Vill så gärna sova, men just på nätterna är sömnen bortblåst. På dagarna kan jag gå runt och vara trött. Så vansinnigt trött. Men när klockan slår 20:00, är tröttheten förändrad, jag är trött men kan inte blunda.

Mamma till en tonåring, i sina bästa år. Som aldrig vaknar av sin väckarklocka. Som snoozar om minst 10 gånger, men inte vaknar. Som aldrig går o lägger sig i tid. Som är den mest hjärtliga och charmigaste 15 åringen jag träffat. Som har sin Adhd, som är som min men ändå helt unik för honom. Där han kan lämna skåpsdörrar på vid gavel (något jag tränat bort o blir tokig av), glömma att spola i toaletten (hatar gammalt urin i toan), lägger sina små vita snuspåsar överallt; handfat, tvättmaskin, fönsterbrädor, v-rumsbord, köksbänk (som jag eller syskonen lägger händerna på, trampar på, äcklad av), som vill så mycket & vet vad som behövs, men som hos alla tonåringar så brister det i att ”veta vad som krävs och viljan att göra det”. Han som lades in på en Onkologisk avdelning och blev utredd för blodcancer efter Corona, som hade alla symtom på cancer, men tack o lov, EBV. Den skräcken i kroppen under utredningstiden, all ångest o rädsla i min sons ansikte, min maktlöshet & ilska. Hans lever har tagit skada och kommer kollas upp under ett par år. Just min tonåring är helt unik. Hans humor är helt fantastisk. Jag älskar honom så mycket, men hans morgonhumör och mitt är så olikt, det kan slå blixtrar om oss. Hans sätt att kräva saker är orimliga. Han vill bli skjutsad till skolan en viss tid, men går inte upp av klockan eller mina väcknings försök. Då blir vi oense och dagen förstörd.

Den unga vuxna, lever som på rosor. I den där underbara bubblan när man tycker om någon så mycket att allting annat suddas ut. Så jag unnar som det. Två jobb, körkort & bil. Mega kämpe! Hennes svårigheter som hon växt upp med, allting hon utsatts för, har jag önskat att jag kunnat ta över. Jag vill så gärna att hon ska leva smärtfritt. Men jag kan inte. Det är omöjligt trolla bort det hon upplevt & lever med. Hennes hälsa har påverkat mig hårt. Att nästan förlora henne när hon var 7 år. Att se alla ingrepp på hennes kropp, som har varit riktigt grova, och hon har stått ut och kämpat på. Allt jag sett, som hon fått utstå, ger mig ren o skär ångest och ilska. Inte bara en diagnos och ett ingrepp, utan alltid har hennes diagnoser medfört något extra, något allvarligt. Aldrig ”bra” resultat eller svar från Sjukvården. Alltid tillkom något, hennes kropp byggde egna antikroppar mot medicineringen, hon blev så dålig av cellgiftsinjektioner. Och jag kan inte ens tänka på hur hon mår i allt det här? Om hon tänker på det? Eller bara lever och kanske förnekar allting som varit? För det är väldigt mycket hon genomgått. Och jag som mamma har inte kunnat skydda henne. Jag har inte kunnat göra någonting för att hon ska slippa injektioner, undersökningar, smärta, motgångar mm. För hennes diagnos ger mig dåligt samvete. Just för typ det är så jävla orättvist att mitt barn ska ha det. Det är orättvist.

Jag känner mig aldrig tillräcklig. Jag känner mig som ett svek mot mina barn. Speciellt när jag inte orkar. När jag inte hör vad de säger, inte skrattar åt skämtet de sa, för att jag inte hör. Jag fokuserar så hårt på det jag ska göra att allt annat blir som en surrande runt omkring.

Ska det vara såhär? Måste det vara såhär?

Jag hoppas det är tillfälligt. Jag antar att det ska var såhär just nu, tillfälligt. Och jag får bara hålla ut. Och hoppas att barnen inte märker alltför mycket hur jag mår. Att den här tiden snart är ett gammalt minne, en tid att se tillbaka på och på något sätt minnas med stolthet över att jag överkommit den här tiden. Svårt att tänka så nu, att jag skulle kunna tänka på hur jag mår nu, och kanske känna glädje och tacksamhet över att jag genomgått, överlevt, klarat av, ändrat levnadsvanor & är tacksam & stark.

Den som lever får se

#vågaprata #skrikhögt

~Bara jag~

Bokade tider hela veckan nästan~

Jojjo

Den här veckan kommer gå fort. Har två bokade tider inom vården idag. En imorgon bitti och psykoterapi på fredag. Kommer vara helt slut till helgen.

Den här veckan började med strul såklart. Jag förväntade mig en sak, som inte hölls, som satte mig i en jäkligt stressig situation. Och jag undrar lite, är det medvetet av den personen att göra så det blir kaos för mig?? Är det någon form av straff? Hämnd? Varför inte bara säga eller skrika ut vad som bränner i bröstet istället för att sätta mig i en väldigt stressad & pressad sits?

Idag börjar pappa veckan. Än så länge är jag i lägenheten men ska snart packa ner lite kläder och börja röra mig bort. Ligger bara i soffan och andas lite.

Sovit så dåligt inatt. Dels pga jag alltid haft sömnproblem, men min mellan son vaknade vid 01 av en mardröm och kröp ner mellan mig & Lilla S i min säng, så det blev ganska trångt, och sen vaknade de redan vid 5 tiden och hade någon ”vilda leken” i sängen. Så var helt mosig när klockan ringde. Hoppas på bättre sömn inatt.

Mitt psykiska mående är bara helt platt. Det är enda ordet jag kan förklara med. Jag varken känner eller tycker. Jag går runt som en zombie. Jag kan inte gråta och inte skratta. Jag hatar känslan av likgiltighet, samtidigt som jag kanske borde vara tacksam att jag inte känner något alls, just nu. Jag hoppas att jag snart kan må bra. Känna glädje och sorg. Våga visa känslor. Kunna uttrycka mig utan att orden klumpar ihop i halsen, kunna höra vad som sägs till mig. Börja leva igen.

Är det en orimlig önskan??

~Bara jag~

Vara ärlig mot mig själv och de närmsta~

Jojjo

Låter kanske konstigt att läsa, eftersom jag skriver väldigt ärligt här. Men många av er som läser har jag inget ansikte på.

Och de som är mig nära och som visar hur mycket jag betyder för dom, har visat det så starkt nu. Dels har jag själv förstått hur rädda de är att förlora mig. Och det blev ett litet uppvaknande, positivt sådant. Inte så att jag tvivlat så, men den här gången tog jag till mig deras kärlek och oro annorlunda. De här fyra är min fyrkant av styrka, kärlek, ärlighet & tro. Ni vet att jag älskar er! Jag vill aldrig skrämma er igen. Jag är så glad att ni alla är så brutalt ärliga på så olika sätt, att ni säger saker så olika men ändå betyder det samma. Att Ni finns.

Jag går på mottagningsbesök på ett ställe varannan dag. Har psykoterapi varje fredag och två läkar kontakter.

Jag har en kris-plan. Jag har för första gången i mitt liv varit helt ärlig med hur andra kan märka att jag mår dåligt. Jag vet att jag inte svarar i telefon. Jag undviker kontakter. Jag struntar i sms. Jag går in i mig själv och jag blir väldigt fåordig. Blir jag då pressad att prata när jag mår dåligt slutet jag mig som en mussla. Vilket jag gjort i hela mitt liv. Aldrig pratat om allt. Slutit mig. För hela mitt liv har jag blivit lämnad av vuxna och viktiga människor. Den barriären som jag byggt upp som ett skydd , är en falsk trygghet. Det förstår jag nu. Därför är jag där jag är idag.

Blir jag inte betrodd eller att någon ifrågasätter mig, utan rimlig grund så tar jag det enormt hårt. Psykiskt. Det syns inte utanpå. Men inuti växer ett mörker och ett hat. Jag blir så enormt sårad inombords för att bli misstrodd, men istället för att säga något så börjar jag hata både mig och andra.

Jag bär på enorm skuld. Enorm skam.

Den tiden av mitt liv jag hittills levt kommer aldrig bli annorlunda. Alla ärr, alla svek, all skam, all skuld, alla vuxna, all smärta, alla mardrömmar kommer aldrig försvinna. Så är det. Men det här har jag försökt ”gömma & glömma & förneka”.

Idag, där jag är i livet just nu, var min brytpunkt. Det var nu mitt psyke brast, min livsgnista försvann, ångesten kvävde mig, smärtan släpper aldrig greppet. Det är 41 år av ” infekterat var som läckt ut i mig”. Barriären sprack. Och det är nu jag själv vill prata. Jag vill och ska våga be om hjälp. Jag ska bearbeta all skam & skuld och jag kommer aldrig bli fri från vad jag levt med, men kanske kan några ”små sår” läka så pass att jag kan leva resten av mitt liv utan att ha en barriär? Att förlåta? Att prata. Att våga vara skör. Våga gråta. Börja våga leva utan massa lögner för att skydda andra. Verkligen ta tag i hur mina olika relationer till olika ska se ut. Vad är rimligt av mig att kräva i en relation? Kanske jag måste inse att vissa av mina krav aldrig kan bemötas och då måste jag ta beslut om en tät kontakt där jag mår dåligt för att jag alltid vill ha mer, eller en mera distanserad kontakt utan förväntningar? Vad är bäst för mig?

Och jag ska aldrig mer ha kontakt med den som gjort mig illa. Fysiskt & psykiskt. Aldrig mer behöva leva likgiltig och iskall för att någon vill att ”vi” ska ha en relation. Jag ska aldrig mer gör så mot mig! Så dåligt jag mått. Så mycket jag fått pressa undan och hur äcklet i mig själv o mot mig själv bara växte. När jag säger Nej & Stopp, då ska andra lyssna. Acceptera. Inte ifrågasätta. För nu är det mig det handlar om. Att vara egoistisk och sätta gränser. För att jag ska kunna leva, skratta igen & älska igen, måste jag ge mig själv hänsyn & omtanke, respektera mina egna gränser och skita i vad andra tycker om det. För jag vill skratta med mina vänner o barn. Jag vill känna glädje över framtiden och våga planera. Jag vill älska igen. Men den biten är långt bort, först måste jag älska hela mig själv.

Finns en liten dos framtidshopp.

Känns ändå skönt att 3 små troll står utanför detta. De var inte med mig. Och visst ska man prata om saker, men just det här behöver de inte veta.