~Bara jag~

Vara ärlig mot mig själv och de närmsta~

Låter kanske konstigt att läsa, eftersom jag skriver väldigt ärligt här. Men många av er som läser har jag inget ansikte på.

Och de som är mig nära och som visar hur mycket jag betyder för dom, har visat det så starkt nu. Dels har jag själv förstått hur rädda de är att förlora mig. Och det blev ett litet uppvaknande, positivt sådant. Inte så att jag tvivlat så, men den här gången tog jag till mig deras kärlek och oro annorlunda. De här fyra är min fyrkant av styrka, kärlek, ärlighet & tro. Ni vet att jag älskar er! Jag vill aldrig skrämma er igen. Jag är så glad att ni alla är så brutalt ärliga på så olika sätt, att ni säger saker så olika men ändå betyder det samma. Att Ni finns.

Jag går på mottagningsbesök på ett ställe varannan dag. Har psykoterapi varje fredag och två läkar kontakter.

Jag har en kris-plan. Jag har för första gången i mitt liv varit helt ärlig med hur andra kan märka att jag mår dåligt. Jag vet att jag inte svarar i telefon. Jag undviker kontakter. Jag struntar i sms. Jag går in i mig själv och jag blir väldigt fåordig. Blir jag då pressad att prata när jag mår dåligt slutet jag mig som en mussla. Vilket jag gjort i hela mitt liv. Aldrig pratat om allt. Slutit mig. För hela mitt liv har jag blivit lämnad av vuxna och viktiga människor. Den barriären som jag byggt upp som ett skydd , är en falsk trygghet. Det förstår jag nu. Därför är jag där jag är idag.

Blir jag inte betrodd eller att någon ifrågasätter mig, utan rimlig grund så tar jag det enormt hårt. Psykiskt. Det syns inte utanpå. Men inuti växer ett mörker och ett hat. Jag blir så enormt sårad inombords för att bli misstrodd, men istället för att säga något så börjar jag hata både mig och andra.

Jag bär på enorm skuld. Enorm skam.

Den tiden av mitt liv jag hittills levt kommer aldrig bli annorlunda. Alla ärr, alla svek, all skam, all skuld, alla vuxna, all smärta, alla mardrömmar kommer aldrig försvinna. Så är det. Men det här har jag försökt ”gömma & glömma & förneka”.

Idag, där jag är i livet just nu, var min brytpunkt. Det var nu mitt psyke brast, min livsgnista försvann, ångesten kvävde mig, smärtan släpper aldrig greppet. Det är 41 år av ” infekterat var som läckt ut i mig”. Barriären sprack. Och det är nu jag själv vill prata. Jag vill och ska våga be om hjälp. Jag ska bearbeta all skam & skuld och jag kommer aldrig bli fri från vad jag levt med, men kanske kan några ”små sår” läka så pass att jag kan leva resten av mitt liv utan att ha en barriär? Att förlåta? Att prata. Att våga vara skör. Våga gråta. Börja våga leva utan massa lögner för att skydda andra. Verkligen ta tag i hur mina olika relationer till olika ska se ut. Vad är rimligt av mig att kräva i en relation? Kanske jag måste inse att vissa av mina krav aldrig kan bemötas och då måste jag ta beslut om en tät kontakt där jag mår dåligt för att jag alltid vill ha mer, eller en mera distanserad kontakt utan förväntningar? Vad är bäst för mig?

Och jag ska aldrig mer ha kontakt med den som gjort mig illa. Fysiskt & psykiskt. Aldrig mer behöva leva likgiltig och iskall för att någon vill att ”vi” ska ha en relation. Jag ska aldrig mer gör så mot mig! Så dåligt jag mått. Så mycket jag fått pressa undan och hur äcklet i mig själv o mot mig själv bara växte. När jag säger Nej & Stopp, då ska andra lyssna. Acceptera. Inte ifrågasätta. För nu är det mig det handlar om. Att vara egoistisk och sätta gränser. För att jag ska kunna leva, skratta igen & älska igen, måste jag ge mig själv hänsyn & omtanke, respektera mina egna gränser och skita i vad andra tycker om det. För jag vill skratta med mina vänner o barn. Jag vill känna glädje över framtiden och våga planera. Jag vill älska igen. Men den biten är långt bort, först måste jag älska hela mig själv.

Finns en liten dos framtidshopp.

Känns ändå skönt att 3 små troll står utanför detta. De var inte med mig. Och visst ska man prata om saker, men just det här behöver de inte veta.

~Familjen~, ~Helt Galet~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Vuxna människor gör mig besviken~

Kan fan inte tro gott om människor längre. Här, i mitt bostadsområde, finns så mycket barnfamiljer och överallt finns barn och ungdomar. Ungdomar som busar, ungdomar som inte gör någonting osv osv

Igår var Noel ute med tre kompisar och busringde på dörrar. Ja, så irriterande jobbigt för den som bor där, men så sjukt roligt för barn och ungdomar. Vem har inte själv någongång busringt eller plingar på en dörr och sedan sprungit o gömt sig??

Igår, blev lägenhetsinnehavaren, en 44 år gammal man, pappa till 2 barn, så arg att han tar strypgrepp på en 12 år ung pojke. Han lyfter en annan 12 årig pojke i luvan på jackan och hoddien, så han blir hängd i luften och sedan kastas iväg på golvet, 2 andra 12 åriga barn sliter han i armarna så de ramlar runt och den här mannen, 44 år gammal två barnafar, försöker DRA IN DESSA POJKAR i sin lägenhet!

WTF!!!!!! Vad tänkte han göra med pojkarna om han fått in de i lägenheten? Varför går han på barn med fysiskt våld?

En polisanmälan mot denna vidriga vuxna man är såklart upprättad från alla 4 pojkars föräldrar. Mannens grannar såg även det här då de öppnade sina ytterdörrar när de hörde pojkarna skrika.

Hur FAN tänker en förälder till två barn, när han utan problem kan använda fysiskt våld mot 4 unga pojkar? Pga att de en gång plingade på hans ytterdörr??

En av min sons förälder gick till den här mannen och plingade på och frågade vad han gjort och hur han tänker… Mannen stod då fortfarande och skakade av ilska i kroppen.

Ena pojken, han som blev tagen med strypgrepp, är den enda av barnen som är mörk i hyn, stod längst bort från mannen innan han blev våldsam och mannen kastar sig över honom och tar strypgrepp.

Jag är så vansinnigt jävla arg. Jag vill gärna själv gå och plinga på hos honom och fråga hur hans lilla hjärna fungerar.

Självklart kan man bli irriterad på barns ”pranks” men att strypa, hänga ungar i luften via deras kläder, putta omkull dom….?????

Nä. Fy vad jag tappar förtroendet för vuxna människor. Vi som ska finnas som trygghet och stöd i samhället för unga vuxna. Föregå med gott exempel, förhindra misshandel och mobbning.

Så…

Over and out för nu!

adhd, ~Bara jag~, ~Tråkigheter~

Tror inte min ritta funkar~

Jag har så jäkla svårt att avsluta det jag påbörjat.. Nu har jag världens jobb här med julgardiner.. Jag har lyckats hitta gardinerna som ska upp i alla rum, men där dog min ork och koncentrationen försvann helt och nu ligger jag i soffan o bloggar, retar sönder mig på att Max klappar händerna i otakt till barnprogrammets jingel, Sara stör mig genom att fråga mig hela tiden om hur hon ska lägga gravyr på ett glas gon vill köpa till sin pappa i julklapp. Julgardinerna ligger nu ihopvikta på bordet. Jag blir knäpp, varför kan jag inte koncentrera mig klart på en sak? Jag tror det nu är dags för mig att ta min oåfyllning av Ritalin, slarvat med det väldigt mycket senaste månaderna.

Igår hände det som inte får hända. Samtidigt det jag väntat på och hela tiden vetat kommer ske, och jag är så sjukt jävla glad över att min dotter har utegångsförbud och inte var ute den kvällen.

Saras ena kompis blev misshandlad av deras gemensamma kompis. Hon som jag förbjudit min dotter att umgås med, hon som jag sett misshandla andra jämnåriga tjejer, hon som är 14 år och utan problem tänker hoppa på en 60 årig kvinna för att slå henne. Den här tjejen som sedan hon kom in i min dotters vänskapskrets & umgänge bara ställt till det. Den här tjejen är helt labil. Hon är bara 14 år och man kan redan utstaka hennes framtid. Och nu har hon alltså misshandlat en av sina vänner, slagit och sparkat, slitit hennes hår och det pga att hon tyckte den andra tjejen ljugit! Är det en anledning till att slå på sin vän, lämna henne blodig och sårad utomhus och gå därifrån. Det var även 2 tjejer till som är deras vänner som står där och hjälper till att slå men väljer inte att gå emellan och stoppa misshandeln.

Jag är så jävla förbannad, ledsen, arg, chockad över hur dagens ungdomar fungerar. Hur de kan göra såhär mot dom som de kallar sina vänner, utan att ens ha ågren!

Den tjejen är nu polisanmäld igen, tror det är 4-5 polisanmälan mot henne pga misshandel, och lite undrar jag hur många ggr hon kan bli anmäld innan något radikalt händer…

Jag kan ärligt säga att jag vill att den här tjejen, och de andra 2, flyttar så långt bort ifrån Axelsberg som det bara går och inte kommer hit någonsin igen. Jag vet inte hur länge till jag kan sitta och höra, se utan att själv få agera. Hur länge till jag kan hålla mig själv tillbaka. Jag vet snart inte om jag kan stå till svars själv för mina handlingar.

Nä, nu blir det en Ritalin, sen toaletten och kanske ett test på att få upp julgardinerna igen..

Ha det bra!

~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Mitt vardag är upp å ner~

Det här med tonåringar. Det är inte lätt någonstans. Hon är ändå 14 (snart 15) & jag tycker vi varit ganska skonade från det hör med tonårsrevolter, problem, lögner, sex, alkohol, rökning osv.

Men det kan jag nog svälja nu. Nu får vi känna på hur det är att vara förälder till tonåring, och vet Du..?!? Vi har 4 till kommande tonåringar att ta itu med 😳

Det här är alltså bara början.

Jag försöker göra mitt yttersta och kör med öppna kort med henne. Och jag tror hon verkligen försöker vara så ärlig tillbaka hon förmår. Men ibland går det nog inte. På sätt å vis förstår jag, det gör jag faktiskt, men det betyder ju inte att mitt hjärta blöder och tårarna rinner.

Det är väldigt mycket ”bus” bland tonårstjejer här i Hägersten. Och med ordet ”bus” har jag då förmildrat sanningen.

Jag har gått varje torsdag i ca 5 vevors tid på möten med 4 andra föräldrar, där vi träffas med våra tonåringar och pratar! Pratar & pratar! Sätter ihop regler, ställer krav, försöker få fram lite sanning om vissa saker osv. Det har varit väldigt givande. Och vi kommer fortsätta med dessa träffar. Nu ska vi inom kort ha ett för bara oss föräldrar. Alltså första mötet utan barn, då vi har massor att prata om som kanske inte de behöver höra.

Det finns så mycket jag vill skriva men som jag inte kan skriva ner. Det kanske kommer senare, men just nu är det så fruktansvärt mycket som hänt på så väldigt kort tid att jag själv inte hinner med riktigt. Vissa saker är riktigt hemska. Alla är inte mitt barn med i, men kanske åskådare & det är heller inte okej.

Idag drogtestade vi vår dotter!

Och jag tackar gudarna, fåglarna, asfalten, ja ALLT för testet var NEGATIVT!!! Det kändes så jävla skönt att iaf se att hon inte har droger i kroppen. Anledningen till att vi drogtesta, behåller jag för mig själv. Vi kommer att överasska med drogtest lite då och då, för att hålla koll. Just nu har hon utegångsförbud pga rökning (cigaretter) & hur länge, det vet jag inte.

Ikväll kom mamma över o åt köttgryta med oss. Den blev riktigt bra. Hade fläskkarré, rödvin, vitlök, buljong, färska champinjoner, små gurkor som stektes med lite tomatpuré och mjöl. Sen fick det koka länge. Hade i morot på slutet. Riktigt gott blev det!

R är på julbord med sitt jobb ute på Fjäderholmarna. Jag & Sara har kollat på julfilmer, ätit chips med smak av julost, rekommenderas verkligen, pratat och bara tagit det lungt. Noel käkade hos en kompis och kom hem från henne vid typ 18.30 och han gick o la sig i rummet direkt. Så knappt sett honom nu ikväll. Imorgon ska vi ha i lite blå färg i hans tokblonda hår så lägger upp bild på det sen. Ebba & Max & Sigge sov allihopa innan klockan var 20.00. Så jäkla soft fredagskväll! Jag drack ett glas vin till maten, sen hade jag matkoma och bytte ut vinet mot en kopp te och sen vatten.

Nu är klockan way past my bedtime & jag ska ta o sova. Men känner mig inte trött riktigt. Missade att ta propavanen när jag tog melatoninet, så har inte fått den där trötthets effekten som jag behöver. Men får testa att somna ändå!

Godnatt!

~Bara jag~

Hipp hopp~

 Till mig själv idaaaag!!!

Nu har jag funnits i 35 år! Jag har haft ett ganska fullspäckat liv med både positiva och negativa erfarenheter. Mitt liv har varit tufft. Det tog lång tid att hitta vem jag är, hur jag vill leva. Att stå upp för mig själv har jag alltid gjort, och det är en egenskap jag är mycket stolt över!

Jag har tillsammans med R tillverkat de 4a mest tokiga, sköna, galna och fantastiska barn som finns. Vet många som inte trodde att jag skulle sköta mig o få familj, tror även många dömde ut mig förhand. Jag har motbevisat dom! Jag har hittat min plats på jorden! 

Jag har satt mig själv i situationer som är livsfarliga, (innan familjelivet, i mina tonår) jag har skadat andra & mig själv, jag har levt som om varje dag vore den sista, på både gott o ont, jag har gråtit, kämpat och slagits. Jag har inte låtit någon trampa eller prata illa om min familj, för dom går jag genom eld & vatten. Jag har tillåtit mig själv att våga älska! Att faktiskt lite på en annan människa.. Och jag har vunnit allt på det..

Idag är min 35 års dag, och den möter jag med åldersnoja, fasa, ångest & lite liite jävlaranamma!


~Bara jag~, ~En snabbis~, ~Helt Galet~, ~Men USCH~

Så det kan gå~

I fredags fick jag mess från E & J som frågade om jag vill hänga på o ta en öl på bocken. Visst tänkte jag, va roligt! 

Satt där nere, skrattade och hade verkligen jättekul. Sen var det ung snorhoppa som kom och satt med oss, och efter det blev det mindre roligt. Snorhoppan säger något otroligt otrevligt till E, varpå E blir förbannad och (med all rätt) vill ha en ursäkt från denna naiva och lite scizofrena människa på 19 år… 

Allt som allt slutar med att jag går emellan, den hör tjejen tar mitt ansikte och knäar mig rakt över ögat..  

  
Vaknar upp till denna vackra syn tidigt på lördagsmorgon.. Äckliga unga snorhoppa!!! Man måste lära sig ta lite ansvar, det är typ A & O lixom..

Idag, alla ❤️ dag, har vi städat lite hemma, slappat, fick frukost på sängen av R, mysigt!

Blev en kort blogg nu.. Måste sova!

Puss