~Bara jag~

Bokade tider hela veckan nästan~

Den här veckan kommer gå fort. Har två bokade tider inom vården idag. En imorgon bitti och psykoterapi på fredag. Kommer vara helt slut till helgen.

Den här veckan började med strul såklart. Jag förväntade mig en sak, som inte hölls, som satte mig i en jäkligt stressig situation. Och jag undrar lite, är det medvetet av den personen att göra så det blir kaos för mig?? Är det någon form av straff? Hämnd? Varför inte bara säga eller skrika ut vad som bränner i bröstet istället för att sätta mig i en väldigt stressad & pressad sits?

Idag börjar pappa veckan. Än så länge är jag i lägenheten men ska snart packa ner lite kläder och börja röra mig bort. Ligger bara i soffan och andas lite.

Sovit så dåligt inatt. Dels pga jag alltid haft sömnproblem, men min mellan son vaknade vid 01 av en mardröm och kröp ner mellan mig & Lilla S i min säng, så det blev ganska trångt, och sen vaknade de redan vid 5 tiden och hade någon ”vilda leken” i sängen. Så var helt mosig när klockan ringde. Hoppas på bättre sömn inatt.

Mitt psykiska mående är bara helt platt. Det är enda ordet jag kan förklara med. Jag varken känner eller tycker. Jag går runt som en zombie. Jag kan inte gråta och inte skratta. Jag hatar känslan av likgiltighet, samtidigt som jag kanske borde vara tacksam att jag inte känner något alls, just nu. Jag hoppas att jag snart kan må bra. Känna glädje och sorg. Våga visa känslor. Kunna uttrycka mig utan att orden klumpar ihop i halsen, kunna höra vad som sägs till mig. Börja leva igen.

Är det en orimlig önskan??

~Bara jag~

Vara ärlig mot mig själv och de närmsta~

Låter kanske konstigt att läsa, eftersom jag skriver väldigt ärligt här. Men många av er som läser har jag inget ansikte på.

Och de som är mig nära och som visar hur mycket jag betyder för dom, har visat det så starkt nu. Dels har jag själv förstått hur rädda de är att förlora mig. Och det blev ett litet uppvaknande, positivt sådant. Inte så att jag tvivlat så, men den här gången tog jag till mig deras kärlek och oro annorlunda. De här fyra är min fyrkant av styrka, kärlek, ärlighet & tro. Ni vet att jag älskar er! Jag vill aldrig skrämma er igen. Jag är så glad att ni alla är så brutalt ärliga på så olika sätt, att ni säger saker så olika men ändå betyder det samma. Att Ni finns.

Jag går på mottagningsbesök på ett ställe varannan dag. Har psykoterapi varje fredag och två läkar kontakter.

Jag har en kris-plan. Jag har för första gången i mitt liv varit helt ärlig med hur andra kan märka att jag mår dåligt. Jag vet att jag inte svarar i telefon. Jag undviker kontakter. Jag struntar i sms. Jag går in i mig själv och jag blir väldigt fåordig. Blir jag då pressad att prata när jag mår dåligt slutet jag mig som en mussla. Vilket jag gjort i hela mitt liv. Aldrig pratat om allt. Slutit mig. För hela mitt liv har jag blivit lämnad av vuxna och viktiga människor. Den barriären som jag byggt upp som ett skydd , är en falsk trygghet. Det förstår jag nu. Därför är jag där jag är idag.

Blir jag inte betrodd eller att någon ifrågasätter mig, utan rimlig grund så tar jag det enormt hårt. Psykiskt. Det syns inte utanpå. Men inuti växer ett mörker och ett hat. Jag blir så enormt sårad inombords för att bli misstrodd, men istället för att säga något så börjar jag hata både mig och andra.

Jag bär på enorm skuld. Enorm skam.

Den tiden av mitt liv jag hittills levt kommer aldrig bli annorlunda. Alla ärr, alla svek, all skam, all skuld, alla vuxna, all smärta, alla mardrömmar kommer aldrig försvinna. Så är det. Men det här har jag försökt ”gömma & glömma & förneka”.

Idag, där jag är i livet just nu, var min brytpunkt. Det var nu mitt psyke brast, min livsgnista försvann, ångesten kvävde mig, smärtan släpper aldrig greppet. Det är 41 år av ” infekterat var som läckt ut i mig”. Barriären sprack. Och det är nu jag själv vill prata. Jag vill och ska våga be om hjälp. Jag ska bearbeta all skam & skuld och jag kommer aldrig bli fri från vad jag levt med, men kanske kan några ”små sår” läka så pass att jag kan leva resten av mitt liv utan att ha en barriär? Att förlåta? Att prata. Att våga vara skör. Våga gråta. Börja våga leva utan massa lögner för att skydda andra. Verkligen ta tag i hur mina olika relationer till olika ska se ut. Vad är rimligt av mig att kräva i en relation? Kanske jag måste inse att vissa av mina krav aldrig kan bemötas och då måste jag ta beslut om en tät kontakt där jag mår dåligt för att jag alltid vill ha mer, eller en mera distanserad kontakt utan förväntningar? Vad är bäst för mig?

Och jag ska aldrig mer ha kontakt med den som gjort mig illa. Fysiskt & psykiskt. Aldrig mer behöva leva likgiltig och iskall för att någon vill att ”vi” ska ha en relation. Jag ska aldrig mer gör så mot mig! Så dåligt jag mått. Så mycket jag fått pressa undan och hur äcklet i mig själv o mot mig själv bara växte. När jag säger Nej & Stopp, då ska andra lyssna. Acceptera. Inte ifrågasätta. För nu är det mig det handlar om. Att vara egoistisk och sätta gränser. För att jag ska kunna leva, skratta igen & älska igen, måste jag ge mig själv hänsyn & omtanke, respektera mina egna gränser och skita i vad andra tycker om det. För jag vill skratta med mina vänner o barn. Jag vill känna glädje över framtiden och våga planera. Jag vill älska igen. Men den biten är långt bort, först måste jag älska hela mig själv.

Finns en liten dos framtidshopp.

Känns ändå skönt att 3 små troll står utanför detta. De var inte med mig. Och visst ska man prata om saker, men just det här behöver de inte veta.

~Bara jag~

Hipp hopp~

 Till mig själv idaaaag!!!

Nu har jag funnits i 35 år! Jag har haft ett ganska fullspäckat liv med både positiva och negativa erfarenheter. Mitt liv har varit tufft. Det tog lång tid att hitta vem jag är, hur jag vill leva. Att stå upp för mig själv har jag alltid gjort, och det är en egenskap jag är mycket stolt över!

Jag har tillsammans med R tillverkat de 4a mest tokiga, sköna, galna och fantastiska barn som finns. Vet många som inte trodde att jag skulle sköta mig o få familj, tror även många dömde ut mig förhand. Jag har motbevisat dom! Jag har hittat min plats på jorden! 

Jag har satt mig själv i situationer som är livsfarliga, (innan familjelivet, i mina tonår) jag har skadat andra & mig själv, jag har levt som om varje dag vore den sista, på både gott o ont, jag har gråtit, kämpat och slagits. Jag har inte låtit någon trampa eller prata illa om min familj, för dom går jag genom eld & vatten. Jag har tillåtit mig själv att våga älska! Att faktiskt lite på en annan människa.. Och jag har vunnit allt på det..

Idag är min 35 års dag, och den möter jag med åldersnoja, fasa, ångest & lite liite jävlaranamma!


~Bara jag~, ~En snabbis~, ~Familjen~, ~Förståelse~, ~Förundran~, ~Härligt~

Vi sitter i samma båt~

Ja, så är det faktiskt.. Dom jag pratar med, dom som jag umgås med eller har en relation till, har alla liknande ”upplevelser/händelser/gjort saker/inte gjort saker” som är liknande det som hänt/sker i mitt liv! Varför är det så? Att man oftast tyr sig till dom så har samma typ av livsresa som en själv? 

Det behöver inte betyda att andra varit med om exakt samma saker som jag varit.. Men oftast.. Sen har vi dom som kommit mig såååå nära utan att dela ett uns av min uppväxt, droger, övergrepp osv..

  • Min man tillexempel, har aldrig tagit droger,aldrig blivit utsatt eller slagen.. För mig, var han en lycklig ”Svensson”, ändå klickade vi.. Den första normala människan i mitt liv som nu är min man, pappa till våra barn, min kärlek i 17 år..
  • Veronica, ”Kåka,kråka, Vera,Blondie”, numera min svägerska, lillasyster till min man, gudmor till min yngsta son Max, Faster till Sara ,Noel, Ebba & Max såklart!  Vi som började så illa, fick en dålig start, hon hatade mig verkligen, tålde mig inte alls, kallade mig Hora & andra trevliga saker. Jag som helt ny bland vettigt folk tog inte illa vid sig, värre saker har jag blivit kallad.. Tog lång tid innan hon accepterade mig och ens pratade med mig, men nu, idag har jag en 17 årig vänskap med henne oxå och henne vill jag aldrig förlora som min vän. Även hon en normal människa med bra uppväxt osv. 
  • Tessan… Du & jag har så enormt mycket gemenskap, redan sen långt innan vi lärde känna varandra, sen när jag såg Dig för första ggn i klassrummet på gymnasiet så klickade vi där, men i slutänden var det nog mycket tack vara din bror Tobbe, som ringde och bjöd med mig fester i Solberga, o där var du med på festerna med din slemmiga pojkvän Fredrick, och vi klickade lite mera..
  • Sen har vi B och A/A & även C.. 
  • B- lärde känna varann för ca 12-13 år sedan. Delade mycket gemensamma saker i bagaget, vi har kommit långt med vår vänskap!
  • A/A- 2 kompisar jag kännt ända sen Lekis! Hängt ihop med i vårt o torrt, träffats sporadiskt de senaste åren, men vänskapen håller ändå i..
  • C- en barndomskamrat jag kännt sen hon var 2 år och jag 4 år.bodde grannar fram till 11-12 års ålder, hon är gudmor till min förstfödda Sara, hon är den jag träffar minst, me vet att varje gång vivtröffas finns inga pinsamma tystnader! Vi kommer alltid finnas för varandra..! 
  • L- Haft många ups & downs, tror mycket pga av andra tyckte o tänkte o la sig i och då blir det bråk. Men just, under förra året hände något! Utan andras tyck o tänk, så funkar våra samtal (skrivna) väldigt bra. Dessutom har hon varit med om så fruktansvärda ting som ingen borde få gå igenom. Hon är stark. Hon kämpar på.. Och jag är glad att det funkar nu, mellan oss.. Önskar dig all lycka på din livsresa som du nu gör!

Jag skulle kunna skriva så mycket mer om dessa folk, men alla dom har väldigt många liknande mina i sina ryggsäckar

Jag är obeskrivligt glad för dom.. Allihopa! Finns säkert fler, men några nämns, några får vara med en annan gång!

Ebba & Max är just nu så vansinnigt förkylda! Max har riktig krupphosta, feber, låg, matt, och mår inte bra.. Ebbisen lämnar snorspår överallt, känns varm ofta, hostar osv. Inatt fick jag kanska 2-3 timmars sömn.. Nu ÄR JAG SÅ TRÖTT!! Behöver sova!!!

Nu gick grinden ner, måste låsa och koppla bort o hoppas på en natt med S Ö M N !! 
Puss