~Bara jag~

Är med barnen~

Kom hem igår till mina troll. Haft en kortare mamma vecka, pga spöken på psyket. Haft många läkarbesök så helt ärligt insåg jag att jag inte var stabil nog att ha barnen en hel vecka. Prima, Lilje berget är alla jätte stolta över att jag sagt ifrån. Det är precis vad Soc sa att jag skulle göra så får barnens pappa ”steppa upp” o avlasta mig. Det är ju inte för alltid lixom.

Kom hem igår. Möttes av doften av kattpiss från lådan, ett tecken på att lådan tömd för sällan. En centimeters dammlager på alla hyllor i vardagsrummet. Diskmaskinen full, iof ren, men lämnad till mig att tömma. Ingen mjölk i kylen till barnen. Grus och sand i hallen, en matta utlagd för att dölja allt grus från skorna o för att lura ögat att inte dammsuga. Tvättkorgen överfull. I kylskåpet har någon svart sörja runnit ut, den struntar då den som hällt ut den att torka upp, så det lämnades till mig. En pappkasse med sopor stod fint i köket, lämnad till mig, det är ju så långt att gå till soprummet med den. I vardagsrummet på golvet ligger 5 papper sönderklippta i molekyler, inputtade mot elementet, lämnade till mig att plocka upp. Det går inte att dammsuga upp pappret, fastnar ju i dammsugaren.

Ett av mina barn berätta att deras pappas nya flickvän skulle kommit hit under veckan. Blev inställt. Som tur är, tänker jag, hon skulle ju blivit så skrämd om han tog hem henne till den här misären. Det är ju äckligt. Inget man låter sin nya kärlek se första gången hon kommer hit. Sen tycker jag att jag ska träffa henne innan barnen. Jag vill veta vem som ska spendera tid med mina barn.

Så idag tvättas det, dammsugs, diskas, målas vaser & plockas skräp, dammas. Allt för att barnens pappa ska komma till ett rent hem. jag vill att det ska var rent, att han ska kunna fokusera på barnen, men han tänker inte likadant. För honom är öl och nya flickvännen viktigast. Barnen & hemmet kommer långt ner på listan. Lite lustigt, för några veckor sen ville han få mig vräkt från lägenheten. När jag bad om att han skulle ha barnen extra, då var det inte populärt, barnen behövde träffa mig, och han mådde dåligt psykiskt, konstigt att han orkar åka till nya flickvännen varje dag & vara där istället för att jobba, och må så dåligt, inte hinna sköta städ hemma, men sitta i Hökarängen varje vardag, strunta i om äldsta sonen kommer iväg till skolan, allt för att hänga hos en vuxen kvinna, och s n ”må så dåligt” att barnen blir jobbiga. Varför är man då hela dagarna hos en vuxen? Istället borde han vila? Sköta hemmet? Eller gå till jobbet?

Jag är trött på att bara för att jag är sjukskriven pga Ptsd, utmattning, adhd, trauma och går behandlingar för att bli frisk och orka jobba, då går han samtidigt och börjar må dåligt men istället för att vila eller sköta vad läkare säger, så stressar han upp, lämnar barnen på skola, fort till flickvännen, stressa därifrån o hämta barnen, inte hinna laga mat, diska eller städa, dricka öl varje dag, be dottern skjutsa honom hit o dit, och han kan inte ha sina barn? Undrar vart prioriteringen är fel?? Inte fan blir det lättare för mig heller att fokusera på behandling, när lärare, fritidspedagoger, resurs, bup ringer mig för att ”pappan” inte svarar. Jag får sådan stress.

Gud vad jag gnäller. Men jag är så trött. Är så nära gråt. Nära panikattacker hela tiden.

Han kan leva hur fan han vill, ingen säger emot. Barnen ställer inga krav på honom, inte som de gör mot mig. Han kan dricka varje dag, blir skjutsad vart han vill. När han inte städar, är det mig barnen gnäller till för att det luktar kattbajs/kiss, är grus på golven, luktar i kök. Men när han är här säger de Inget. Jag blir så stressad o ledsen.

Nästa vecka har jag 4 mottagningsbesök. Och ska ta mig till simhall för att simma. Måste försöka stoppa viktuppgången.

Hej hopp Med vänlig hälsning, ”GnällSopp”!!

~Dagligt~

Märks att vi varit sjuka~

Inget bloggande, ingen ork över till något annat än att kliva upp på morgonen, utfodra barn & katt, ta oss till soffan, kolla filmer och serier, för att sedan fixa lunch och sen middag och sedan äntligen få gå o sova igen..

Corona har verkligen satt sig på min ork. Jag är vansinnigt trött. Är inte längre positiv, men följderna av covid-19 blev att huvudvärken kommer o går, trött konstant, inga smaklökar kvar alls i munnen, det enda som är gott är vatten.

Samtidigt är jag o barnen väldigt uttråkade. Men att gå ut är inte på kartan ens. Orkar inte. I torsdags var det ”sista” dagen i karantän. Men då jag är noga med att hålla på restriktionerna så mycket som möjligt har vi hållit oss inomhus igår oxå. Idag ska vi ta bilen o åka o hämta lite gratis saker i eftermiddag, men det ställs utanför en dörr, så ingen mänsklig kontakt behövs. Väldigt smidigt.

Imorgon satsar jag på att ta mig ut med barnen. En promenad åtminstone. De behöver luften och jag med. Och lite ljus.

Jag var långt ifrån frisk när jag fick överta barnen, jag hade verkligen behövt att få ligga o sova o kurera mig fram till i torsdags, jag har haft så himla ont i bröstet, känt mig tungandad, slut i kroppen, yrsel och den här satans huvudvärken..

Men icke.. Det här kommer jag dock att komma ihåg. Jag ska aldrig bjuda på en extra dag någonsin. När jag får veta att det festas och dricks alkohol med andra människor, när en viss person ”var så sjuk o så slut i kroppen att barnen var så jobbiga att ha” men att supa skallen i bitar ute i skogen med massa människor, då personen borde vara i k a r a N t ä N, det är såklart inget jag får ha en åsikt om. Nu vet jag att djungeltelegrafen når ända fram oavsett, så min åsikt är min och jag står för att jag tycker det är oansvarigt, själviskt, egotrippat och att det var en ren lögn att personen var för ”sjuk” för att kunna ta barnen en dag extra. Jag hade knappt blivit fri från febern när jag var tvungen att åka hem o ta över barnen. Jag hade knappt ätit på 3-4 dagar. Jag levde på vatten o Alvedon. Men men, det finns något som kallas KARMA..

I förrgår fick M hjälpa mig att fixa middag. Igår E. Idag ska Lilla S och N fixa middag.

Så nu är det alltså 9 dagar sedan mitt första positiva corona test. Och 4:a dagar sedan mitt andra positiva test. Sviterna är som sagt huvudvärk, noll smak, andningen är tung men inte lika ont i bröstet, och extrem trötthet. Alltså ”hjärn-trött”.. Bara att behöva tänka o planera är omöjligt. Blir helt utmattad.

Nu lyckades jag iaf att uppdatera bloggen. Så vet ni att vi kämpar på här hemma!

Kram på Er!

~Bara jag~

Första riktiga ”gråtanfallet” på jobbet~

Jag känner mig knäckt av den jag är gift med. Inte en enda jävla regel jag sätter upp för N kan han hjälpa till att hålla!! Inte en enda jävla gång! N har utegångsförbud. Haft hela veckan samt den här helgen. För att han misskött skolan och annat.

Idag vaknar jag lite senare, vid 11.30. Mitt larm vart ställt fel, brukar kliva upp senast 10.20 när jag jobbar kväll. S väcker mig iaf. Redan då är N borta. Frågar vart han är, han ”smet iväg” säger R.. Vaddå smet iväg???? Du är hans pappa, ring hem honom för sjutton???”

Jag ringer N. Han fick vara ute till 15.00 hade R sagt. Ilskan kokar i mig.. Jag känner att jag inte orkar argumentera..

Kl 15.00 ringer inget uppringningsid till mig. Jag svarar då jag hade möjlighet.

Hej det är från Vällingbypolisen… Det gäller din son N, är du Johanna?

Redan här tänker jag inte skriva mera.. Klockan är strax efter 15.00, hur kan polisen ha min son? I Vällingby? Vi bor för sjutton på Södra sidan i Hägersten..?

Dom känslorna som sedan drar genom mig får mig helt att fallerera.. Jag kan inte andas.. Tårarna sprutar.. Jag tar mig till ett läkemedelsrum där jag ser en sköterska, vill inte gråta på ”golvet på avdelningen”.. Jag får en kram. Hon säger åt mig att andas. Bara andas.. Jag snorar o grinar in i hennes arbetsskjorta.. Hon håller kvar mig stående och bara säger åt mig att andas.. Jag är så otroligt tacksam för att hon gav mig den stunden. Hennes lugn. Hennes kram. Hennes sätt att bara få ner mig på jorden o se saker här o nu. Försäkra mig om att behöver jag åka så löser hon det. Hon ordagrant bar mig fysiskt o psykiskt.. Tack F för att du stod i läkemedelsrummet just då! Ni som känner mig på djupet vet hur svårt jag har för att bli omfamnad eller kramad när jag är i det här tillståndet. Hon bara tog tag i mig och omfamna mig.. Jag tog tacksamt emot det. Se, till o med jag utvecklas o lär ännu medans jag lever..

Jag är skit arg såklart. På N, men mest på hans pappa. Som borde fatta nu att N behöver ha sina regler! Allt annat är inte ens att tänka på.. Nu sitter han med sin lilla öl i soffan, att vara nykter finns inte på kartan. Tänka vad chockad han blir när Lilla S kalas på lördag är alkoholfritt!! Så det så!

Jag måste flytta ifrån honom. Han stjälper endast när det kommer till barnen och uppfostran. Han ger bara upp. Jag är raka motsatsen. Jag ger aldrig upp på mina barn.. Han är lat, bryr sig inte om vad vi faktisk ska vara överens om, när vi gått igenom regler och han håller med, men så går jag och då släpper han allt.

Nu tog det stopp.. Måste sova. Jobb imorgon igen.. Vet fan knappt om jag vågar åka hemifrån längre..