Jag har sovit.. Nu på kvällen.. Jag blev först så mätt efter middagen, blev hemmagjorda köttbullar med spagetti, helt vanlig mat som känns så lyxigt ibland. Fick iaf en sådan matkoma, så tillslut tillät jag mig att gå och lägga mig i sängen.. Jag somnade som ett litet barn.. Har legat och sovit från o till i 3 timmar. Det var så himla skönt! Vaknade med ett ryck för en stund sedan då min mobil ringde och det stod att det var mitten sonen som ringde. Det var det dock inte. En ärlig människa ringde från M’s klocka då han hittat den utanför sin bostadsadress. Min tro på mänskligheten blev genast starkare! Tänk vad snällt att han tog sig tiden att kolla och ringa till ”Mamma” i telefonlistan.. Känns väldigt bra! Tusentalsvarma Tack för snälla, hjälpsamma och ärliga människor!! En ⭐️ på himlen lyser för dig & din goda handling!!
Igår satt jag och ritade. Jag försökte spinna vidare på att få till tatueringen/skissen som S bett mig om. Något som symboliserar henne & mig.. Väldigt svårt, vill ju att det ska vara fint, personligt, vackert och rätt. Men svårt för mig att veta vad som är rätt för henne. Även om jag känner henne väl, så är det väldigt exklusivt att bli ombedd att rita något som ska pryda hennes kropp.. Fick lite prestationsångest, men min första idé är påbörjad & den känns bra.. Får se om jag kan spinna vidare på den eller om jag ska byta spår & inriktning.
Idag har jag verkligen vara varit så trött. Och det är så skönt ty tillåta mig själv att bara släppa alla tankar och negativ energi och vila och försöka hitta styrkan i kroppen & läka lite inombords..
Men att ha utmattningssyndrom, adhd, ptsd och vara mamma till 5, samtidigt bara En människa är inte lätt. Just nu är livet väldigt tungt. En liten enkel fråga ger mig panik och ångest och kan utlösa panikkänslor. När telefonen ringer, den har ringt 10 gånger idag minst och det är bla en person som inte vill något konkret alls, då blir jag tokig. Det rings bara för att och för mig finns inget bara för att. Jag har mina triggers och telefonen är en trigger. Telefonen bidrar till ångest, stress och kanske måste jag svara på frågor jag inte hittar svaret på..? Med alla olika syndrom och utmattning så är ett Hej ibland svårt att uttala. Tänk då om någon ställer 511 frågor. Då blir min tunga helt torr och hjärnan får kortslutning. Jag önskar att jag kunde stänga av telefonen, men det går inte. Jag måste vara tillgänglig och nåbar, det är min skyldighet som mamma. Som människa oxå..
Är så sugen på att kolla på film. Funderar på att låna paddan och sätta på en film och mysa ner mig under täcket, fylla upp glaset med vatten och göra kväller här och nu.. Det skulle vara mysigt faktiskt. Och välbehövligt.
Så får det bli!
Ta hand om Er alla! Kramas & skratta så mycket Ni kan! Vem vet när något roligt händer nästa gång 🌺
Det här är vad kommande dagar ska ägnas åt. Att reflektera. Men försöka göra det logiskt. Att jag ska hitta logiken i det jag reflekterar över och försöka att stanna där. Inte låta hjärnan överarbeta utan träna på ett avslut. Nästan som att använda sig av ”papegojan” inom psykiatri. Den har jag faktiskt haft stor användning av. När jag väl lärde mig hur jag kunde använda ”papegojan” visade det sig snabbt hur användbar och hur viktig den är. För att vara tydlig. För att kunna sätta punkt. För att avsluta något som jag upplever jobbigt eller krävande. Nu är det dags att reflektera med logik och därefter sätta punkt.
Har tre bokade tider med kuratorn. Känns skönt. Måste fixa sjukskrivningen oxå. Jag behöver en paus från mina måsten och hitta en balans med kropp och känslor. Hitta den stabila grunden att stå på, som jag tillfälligt tappt men jag kommer hitta den igen. Jag behöver bara tillåta mig att vara svag en stund för att orka bli stark igen.
Livet är extremt stressigt just nu. Och då menar jag extremt. Jag har så mycket jag behöver göra, men just nu finns inte orken. Jag gör det mest viktiga såklart. Jag tillåter inte mig själv att bara ligga o stirra in i väggen, jag gör det som behövs för att må lite bra, jag njuter av mina barn. Jag njuter av mina fantastiska barn som är så otroligt roliga människor. Jag försöker lyssna när dom pratar. Höra hur de utvecklats sedan min förra vecka med dom. För vet du, Hur mycket som händer under EN vecka ifrån sina barn??? Det vet man inte förren man lever ett varannan vecka liv. På en vecka händer massor. Jag har aldrig tänkt på det förut, eftersom jag haft mina barn varje dag, varje minut. Nu bara utvecklas de i rasande fart, de pratar annorlunda, tänker på massa olika saker. Det är sjukt häftigt att lyssna när de pratar.
April månad närma sig med stormsteg. Mina Aprillisar fyller år.. 18, 14, 8& 6 år! Så stört! Min äldsta blir myndig 🙀 Hur är det ens möjligt? Hon föddes ju nyss. Hon är fortfarande min lilla bebis. Stoppa tiden, snälla, stanna upp litegrann bara. Jag hinner inte med.. Jag som fortfarande är 20 i huvudet kan knappast ha en dotter som fyller 18 år? Nä….
Jag kämpar, jag vänder ut och in på mig själv för att få vardagen att gå ihop. Det är tungt! Det är ensamt och det är svårt. Men jag vet långt där inne att jag gör rätt.. Jag vet att i långa loppet är det här det bästa. Att bli ifrågasatt, att få blickar, vissa med sympatier andra med nedvärdering, är inget jag kan eller vill se just nu. Jag vill inte höra ett skit om min situation, ingen absolut ingen har med mitt liv att göra.
Vem jag är och vilka val jag gör är BÄST ENLIGT mig! Det är jag som lever i min kropp, i mitt huvud och i mina barns vardag. Jag har inte alltid värdesatt mig själv speciellt mycket. Jag har kunnat acceptera och bara gå vidare. Det finns många gånger under mitt 39 åriga liv som jag tagit skit som jag inte borde accepterat! När jag ser tillbaka hur jag då tänkt blir jag ledsen och besviken på mig själv. Oavsett vad jag gjort, så har jag all rätt att leva mitt liv med värdighet. Jag vill att varje dag i mitt liv ska vara värd att leva. Jag ska inte ångra något. Jag ska aldrig någonsin känna ”att jag accepterar” något, för att jag själv gjort fel någon gång. Det spelar ingen roll vad jag gjort eller vad Du gjort. Ingen annan har rätt att få dig att känna dig dålig. Låt aldrig någon annan få dig att tvivla på dig själv!
Vad är jag för förebild om jag inte själv tror på mig? Svaret på det är en ganska svag förebild.. Jag vill att barnen ska se att jag alltid försöker mitt bästa, ibland blir det ner bra, då får jag ta nya tag och försöka igen. Jag behöver inte besvara en ”dum kommentar” med att försvara mig eller vara otrevlig, jag besvarar med ett leende! Jag är så pass ”gammal” eller ”ung” i sinnet att jag vet vad jag vill, jag har visioner och planer, jag har nya drömmar och mål, jag kommer kanske inte ens klara av hälften, men vad gör det egentligen? Så länge jag lämnar den här jorden och vet att jag satt positiva och glada spår hos mina barn, och starka och goda värderingar och framförallt en tro på sig själva och att de vågar göra saker och testa på olika möjligheter, inte bara stannar i det ”trygga”, då har jag vunnit!
När något blir ohållbart, när något bara ger en större klump i magen, när spegelbilden inte längre tål att tittas på för att man mår skit, då har man två val. Antingen står man kvar och blir tillslut osynlig. Eller så tar man sig i kragen och gör en förändring. Det är två val. Det sista låter jobbigt, men det är det första alternativet som lämnar stora sår och ättika din själ. Du blir bara tom och svag. Att få kämpa är jobbigt. Det kräver En Jävlar Anamma & det är inte alla som har det. Men jag tror alla kan skaffa sig det! Genom att bara kämpa lite till & sluta komma med undanflykter.
Jag hade under ett tag undvikit min spegelbild. Jag orkade inte möta min egna blick. För i mina egna ögon såg jag att jag inte mådde bra. Jag kände inte att jag var nöjd och glad i min vardag längre. Jag kände skam över att jag bara stod och gjorde inte ett skit åt eller för min egna skull. Jag som alltid tipsar och hejar på andra, hade helt valt att blunda för det som var så tydligt precis framför mig. Min egna självbild. Som bara var otydlig och oklar. Det är inte den mamma eller kvinna jag vill vara. Jag vill se på mig själv och vara glad över vad jag presterar, att jag står för vad jag tycker och att andra inte kan påverka mig negativt. För jag kan sålla bort ”dumt”. Och behålla ”snällt”.
Jag försöker lära mina barn att:
Har man inget snällt att säga så kan man vara tyst!
Och det är fasiken bland det bästa jag hört och levt efter. Eller som Bamses Farmor säger ; Är man stor och stark måste man vara snäll
Det är oxå fina ord att ha i bakhuvudet. Människor är faktiskt mer ”rädda” eller avståndstagande till glada och snälla människor, för att de inte kan tro gott om andra. Då blir man en skeptiker och en pessimist.
Jag behövde verkligen skriva av mig idag.
Hade ett djävulskt bråk med E nu på kvällen. Hon vägrar sin sovis som hon tyvärr är i ett stort behov av, annars sover inte hon. Jag tror problemet är att det är flytande, ska nog kolla om hon inte kan få ta tablett istället, men det slutar med att hon tar i & skriker med hög o skärande vrål & jag går ner på samma nivå. N hade städat sitt rum, vilket är jätte bra, men när jag ser att tvättkorgen är överfull med skit från hans rum och diskbänken står full med intorkad disk från hans rum och sopor från hans rum står i hallen i en påse…. Då blir jag, nu i efterhand, otroligt arg på mig själv. Jag vill inte skrika eller bråka. Och idag var en sådan dag när jag blir så arg att jag vill ha sönder något. Kastade en ”pall” i plast i golvet sen ställde jag mig o putsade diskbänken i 180.. Tillslut la det sig.. Såklart. Det gör det alltid. Men mitt i allt, mitt i kaos, skrik, tårar & dumma ord, just där o då är det svårt att vara snäll.. Nu måste jag gå in till E och säga Godnatt o Förlåt..
Jag har valt sen jag började träna, promenader och cirkelträning hemma, att inte stirra mig blind på vågen. Jag bestämde mig att bara ta en startvikt och sedan vänta tills jag själv kände att jag gått ner och då först ställa mig på vågen.
Startvikt: 93,6
Vikt efter ett tag med träning: 87,1
Jag har mätit magen, bröst och lår. Sammanlagt i centimetrar har jag minskat ca 30 cm i omfång. Det var när jag mätte mig för ca 1,5 mån sen.
Idag, efter att ha gjort mitt halsprov & hängt tvätt, fick jag för mig artiga skulle väga mig. Jag trodde på riktigt att jag skulle ligga kvar på 87 kilo, minst. Träningen har varit lite ostrukturerad sista tiden och enda promenaderna samt motion är med Ziri och på jobbet typ.
Iaf, min vikt idag är 79,8 kilo!!! Jag var tvungen att kolla och göra om både 1 och 2 gånger. Tänkte att ”Nä, det är del på vågen.”
Det är inte fel på vågen! Senast jag vägde under 80 kilo var innan jag blev gravid med Sara. Om jag minns rätt vägde jag nog 82-84 kilo vid inskrivning på mvc.
Det känns så sjukt! Att jag gått ner 13 kilo i kroppsvikt och minskat så många centimetrar. Nu fattar jag varför alla byxor är för stora.. Varför ingen bh passar längre.. Jag är både förvånad och stolt såklart!
Jag började kämpa mot övervikten för att min rygg är i så pass dåligt skick. Min läkare rådde mig att försöka gå ner för att avlasta ryggen samt träna upp musklerna runt ryggraden. Jag kände att det var dags att ta tag i det hela ordentligt, då jag har många år kvar att jobba och ryggen är väldigt viktig när man arbetar inom vården. Att jag skulle få såna här resultat trodde jag aldrig. Jag som är världens lataste människa, som kan ge upp väldigt lätt nr det blir för svettigt eller jobbigt.
Nu fick jag känslan av att jag är superduper stark och ska fortsätta framåt och uppåt (neråt)!! Eller börja träna upp endast muskler nu, i buk och rygg. Omvandla det dallrande fettet till muskler!
Idag har jag plockat, tvättat, hängt tvätt, bäddat rent E’s säng. Tagit emot mitt halsprov. Pratat med svägerskan i telefon. Jag har haft en bra dag ändå. Det går bra.
Imorgon är en ”jobb” fast för min del en till sjukdag. Så, Hej Hopp!
Så fin respons får jag av WordPress när jag öppnar min lilla dagbok på nätet! Kul att se att jag kan ha 49 visningar i timmen och att det även sitter ”spam” läsare i USA och gillar inlägg som de knappast fattar ett skit av, men gillar och lämnar kommentarer om att jag säkert skulle älska att läsa deras blogg. Så kikar jag över.. Bloggar om bilar… Bloggar med ”pinuppor”… Ja vad spännande! Exakt mina intressen!! I N T E !!!
Idag ringde min mor. Såklart efter påputtning av andra. Naturligtvis är allt en ”missuppfittning” ( ja, ni läste rätt, hennes ord). Jag har bedömt situationen helt fel. Kanske har jag det, till viss del, men faktum kvarstår, det gjorde även Du mamma! Nu har vi pratat. Stridsyxan är begravd! Så ingen behöver längre känna att de måste hjälpa oss att lösa det här! Även om jag känner mig lite som 😈 när min storebror stod på min sida! Så tacksam för det! Tror det fick igång Hjärnkontoret hos några fler än bara En person!
Idag då, vad ska ske? Jo, jag har möte med N’s rektor och mentor kl 13:00 via Teams. Sen blir det att åka direkt till jobbet. Hoppas att jag inte blir så himla sen. Blir stressad av att komma för sent, speciellt att missa min lästid och missa läkargenomgång/rond! Jag vet nu, har lärt mig efter ett år på Det Sjuka Huset exakt hur jag vill hinna läsa på och gå igenom innan jag möter mina patienter. Att missa första halvtimmen är skit jobbigt tycker jag! Men, nu är det här mötet viktigt och jag måste ta det. Allt för barnen!
Nu kommer jag skriva väldigt luddigt och oklart; detta för att Jag behöver tömma huvudet på alla tankar som löper amok i huvudet på mig, känslor kring liv, livsstilar, död, ångest, fel, rätt, finns det några rätt? Om det känns riktat till en person så kanske det bara är av misstag…. Eller inte.. Upp till var & en att tycka och tänka fritt.. –
Vem vet?
Är det där du befinner dig? Eller är det bara en naivitet som gör att du drar efter sista halmstrået och hoppas på räddning? Är det så att det inte går fram vad som så tydligt ändå sagts? Är orden stumma när de när de ändå sagts högt? Är det något som är helt oklart? Är något helt glasklart? Eller är det kanske så att maktlösheten och insikten om framtiden kväver dig? Att det kanske inte blir som du trott? Allt kanske inte löser sig? Är det för att det inte är Du som styr skeppet denna gång? Du har inte makten just nu, det är någon annan som står vid rodret? Kan det vara så att du förlorar? Att du blundat och inte ordentligt lyssnat på länge och nu helt plötsligt dånar sanningen omkring dig? Jag kan tänka mig att livet kan kännas hårt, men jag har alltid levt ett hårt liv, och just nu är jag i en någorlunda balans med mig själv men min omgivning är ett kaos. Kanske ska det vara såhär..? Men bara en stund. Jag tror att det kommer bli bra. Jag har rest mig om och om igen efter att någon slagit undan mina fötter, jag är inte rädd för att kämpa, inte rädd för att inte veta vad som händer imorgon. Samtidigt skrämmer det mig totalt. Jag är livrädd fast ändå inte. Ibland måste alla bara våga tro och hoppas. Även om vi lever i tumult och kaos, sorg och gråt, skratt och lycka. Om alla öppnar ögonen, väljer bort sanningen, då går det inte att leva. Då blir livet bara som en rak mörk väg. Ibland måste Du ta den där avstickaren för att se vad som finns där du inte tidigare varit. Du måste våga för att vinna. Fast handlar det om vinst? Jo, till viss del, tror jag, att våga är att vinna. Att klara av något nytt och okänt, leva här och nu, överleva i ett nytt klimat, är en personlig vinst som ger erfarenhet och utveckling. Men väljer du att bara stanna. Bara stå kvar i dina gamla spår, följa den kända vägen, aldrig våga eller tro, då blir du fast i ingenting. Det blir grått, tråkigt och ensamt. Människan är ett vanedjur. Vi gillar det trygga. Vi litar på det vi kan se. Vi vågar inte drömma. Att alltid ha det likadant är bäst..? Är det verkligen så då? Är det trygga bäst? Det är egentligen tråkigt. Det är inte att leva livet. Livet är kort. Vem vill inte prova på och utmana sig själv? Vill Du vakna upp en dag och inte ha gjort något speciellt som du kan minnas med glädje? Då menar jag inte barn, körkort, familj.. Jag menar det här andra, att lämna din trygga bubbla och testa och leva livet fullt ut? Att se att man levt spännande? Gjort saker som egentligen är skrämmande. Vågat och klarat av.. Det är en jävla balansgång allting, på gott och ont, vem vet vad som händer om du lämnar den kända stigen och provar något nytt? Bekant och känt är inte alltid bäst för kropp och psyke.
Det där var det flummigast jag skrivit på länge. Jag utgår lite från drömmar jag haft, besked runt mig, cancer, mina barn, min mamma & bror, Bobben.. Och sen kommer det ord som bara skriver sig av sig självt. Nu har jag rensat bland mitt tysta verbala krig i mitt huvud. Så skönt!
Igår, när jag kom hem från jobbet, visade S mig en challange som hon sett på Insta, jag och hon satt och skratta så vi dubbelvek oss.. Jag älskar hur jag kan skratta med henne. Och N.. Deras kreativa hjärnor är helt fantastiska. Och N’s humor, den är så sjukt skön.. S gör ofta så mycket sjuka saker som hon får på film, och jag önskar att hon delade med sig av sina knasiga klipp på sociala medier nästan, hon är så jäkla rolig! Hon fattar det inte inte själv dock.. Nu har hon inget sug heller på att bli b-kändis, men jag tror fan hon skulle kunna få ett riktigt stort antal följare, dels för att hon är så naturlig, testar på så sjuka saker, filmar osv. Men för mig är hon en av mina största idoler så hon har redan ett jobbigt FAN! N likaså, han är så sjukt knäpp när han drar igång. Han har så mycket roliga, udda och kreativa tankar, de borde nå ut till andra. Mina två stora HJÄRTAN! Som jag älskar er två! Ni kommer klara er så jäkla bra i livet!
Usch så sentimentalt det blev. Sällan jag ”skryter” om mina barn, men nu blev det bara tvunget! Jag är så sjukt stolt över hur ni kämpar.
♥️ S med alla motgångar sen 7 års ålder. All smärta, all medicin, men ändå med ett stort hjärta, starka åsikter kring rätt och fel, blir aldrig påverkad av vad andra tycker, du står fast vid din åsikt, du påverkas inte av vad någon annan tycker eller tänker, bara kämpar framåt. Speciellt med all smärta i din vackra kropp. Skolan vände från pest till att du nu är en ✅ och en super duktig student. Dina framtida mål är imponerande, och du kommer nå ända fram! Du har levt ett så annorlunda liv än någon annan i din omgivning i samma ålder. Du har aldrig gnällt. Du har aldrig tagit dina diagnoser som en ursäkt. Många andra skulle gett upp. Men inte du. Min starka rakryggade flicka!
💙 N med sina ”demons” i huvudet, idéer som kommer på en mikrosekund och som du inte hinner parera innan du utfört den med din kropp, adhd’n som ibland är din största svaghet. Men ibland din största styrka. Din kärlek till dina vänner. Du vet vad dom är rätt att göra, även om du många gånger blir missbedömd och vissa tror det värsta om dig. Din kämpaglöd. Du kämpar järnet för att få skolan att funka, för att du vill göra mig glad.. Älskade N, jag kommer alltid vara glad för sig, oavsett, men när du anstränger dig så här som du gör nu, ser jag vilka superpowers du verkligen besitter, och det gör mig varm i kroppen!
Nu ska jag vila lite, eller städa.. Innan mötet.
Hörni, ta hand om varandra! Ge kärlek och omtanke. Visa hänsyn Alltid! Lyft dig själv ibland och se hur fantastisk du är och våga utmana dig själv!
Idag, för första gången under mina 17 år som förälder, vädjade förskolan E & S går på om att flera föräldrar lösta barnomsorg på egen hand. Det var väldigt många sjuka pedagoger och för många barn som planerades komma. Jag skulle jobbat kväll på Det Sjuka Huset men fick istället ta vab idag för att avlasta förskoleverksamheten. Hade det här varit i våras och Fsk bett om samma sak så hade jag dock varit prioriterad att få lämna mina barn då jag arbetar inom sjukvården. Misstänker att det kanske kan bli så inom snar framtid. Att de som inte arbetar i samhällsviktiga yrken, och som har möjlighet att arbeta hemifrån har sina barn hemma. Dels för att spara på förskolans personal och hålla smittan nere. Det kommer att sluta med en Lock Down. Nästan så jag hoppas det. Det är brutalt många som insjuknar nu, och snabbt, och så många som behöver vård. Inte bara Covid-19 sjuka även andra akut sjuka människor i behov av vård och behandling. #FuckCorona & #FuckCancer
Så idag har det varit konstant ljud här hemma. E min sin skärande höga stämma som får blodet att frysa, M har någon ”snark-harkling” han gör som låter hemskt osså har vi lilla S som låter som ett gäng elefanter bara han går.
Mitt i allt detta fick jag bara nog när jag såg badrummet. Badrummet jag sa till honom att städa upp i efter att han var med N hos Jerry & åkte fyrhjuling & kom hem med lera & gyttja från topp till tå, tillomed deras kängorna såh ut som stora lerklumpar. Med tanke på att vi firade lilla S när de kom hem så slängde han bara in deras grejer i badrummet. Och stängde dörren.
I två veckors tid har jag, när jag duschat eller duschat barnen vackert flyttat på allt lite snyggt så man ska kunna tvätta sig iaf. Men idag orkade jag inte se skiten längre. Städade bort allt och dammsög. Han som inte ens rakat sig eller duschat hemma på två veckor för att det sett så vidrigt ut gick in där direkt efter jobbet idag och duschade länge och rakade sig. Inte ett ljud om att det var borta, att alla hans skit var undanplockad.. Återigen så slipper han ta och utföra några som helst åtaganden som man har i ett gemensamt hem. Visst, han gräddade pannkakor.. Och orkade samtidigt lyfta vänster handen till munnen, samtidigt som han gräddade pankisar.. Disken lät han stå.. Den flyttar ju på sig av sig självt ändå tillslut, det vet ju alla, Det är sen gammalt!!
Inte ett ljud från min mamma heller. Vet att hon har jordens ångest just nu, men det här var bland det värsta hon gjort mot mig. Jag väntar ut henne.. Förr eller senare måste hon ringa mig ändå.. När hon behöver min hjälp med något..
Det är så stört hur jag känner kring mitt jobb.. Jag vet att på min arbetsplats finns det ökad risk att drabbas av Corona. Jag vet aldrig hur ett pass ser ut, det kan vara hur tungt som helst, traumatiskt, roligt osv, men ändå längtar jag dit så mycket när jag är hemma. Visst vill jag gärna vara med barnen, men ärligt, att få vara bara jag i 8 timmar är helt otroligt. Även om min telefon ringer och det är något av barnen, oftast Noel, så får jag en paus från mitt hem. Och det är magiskt! Då uppskattar jag verkligen att komma hem istället, alltså efter jag jobbat. Och jag älskar att stänga o låsa ytterdörren och ta hissen ner i garaget och lämna min stadsdel för ett pass på Det sjuka huset!! Älskar!
Imorgon är det jobb igen!! Och jag har redan gått o lagt mig.. Jag vill vakna utvilad och orka ta fighten med mina tre små troll när de tjafsar om kläder, frisyrer, strumpor, byxor som sitter fel, E ska helst gå i prinsessklänning (el liknande) och absolut inga koftor/tjocktröjor! Då blir det för varmt!! Klart som sjutton att det blir varmt när de ligger på golvet och sparkar och vrålat i tjocka kläder.. Men sånt mår inte fram till deras söta små öron. Däremot direkt vi kommer ut då får jag skäll av dom för att de fryser och jag är ”dum” som inte sagt att de ska ha kofta/vantar/överdragsbyxor osv.. Favorit i Repris. Varje morgon. Hos Söderberg på 6an. Med start klockan 6.30, kostar inget att titta på cirkusen. Snarare ett ypperligt utbildningstillfällen för den som drömmer om att skaffa barn tätt. Och perfekt om ni drömmer om 3 söta barn med bara nåt år emellan! Ni kommer med största sannolikhet sterilisera er efteråt, jag gör dock inte reklam för barn/graviditet/sterilisering.
Lite så funkar jag. Lite så funkar Adhd! Så då kan jag undra om det är mina Egna personliga drag eller om den sidan av mig kommer av min Adhd? Eftersom jag idag inte känner mig speciellt ”alert” så tänker jag inte fundera mer på den saken.
En kompis till mig, la igår upp till n sådan jäkla bra beskrivning av Adhd. Jag känner att jag måste dela med mig av den..
Tycker denna beskrivning var grym. Det är verkligen så det är att leva med Adhd. Sen är alla människor olika i sin diagnos såklart, men den här visade i stort sett ut calypsos hur jag funkar.
På tal om Allt eller Inget, så tyckte någon någonstans att förkylning med hosta inte var ”lagom” nivå av sjukdom hemma hos oss, nä, vi slänger dit lite magsjuka oxå! Så, Ja, M ligger magsjuk nu. Klockan 7 hade han kräkts ner hela sin säng. Nu tvättar jag sängkläder, bäddade ner honom i lillebrors säng, och ställt fram hink, han har teven på lite lågt, sover från o till och kräks när det behövs. Köpte hem coca cola och blåbärssoppa till honom. Nu får han ligga i ett mörkt o svalt rum, och jag hoppas att det snart är över för honom. Finns ingen värre sjukdom än just magsjuka. Självklart känns det som att jag själv har en ”8’a” i magen.
Känns så tråkigt att först vabba förkylda barn, sn bli förkyld själv, och nu även ett magsjukt barn. Kan alltid önska att det här är ”vår” beskärda del av sjukdomar på ett tag, men så vet jag att det inte är. Vi kommer med största sannolikhet få magsjuka minst 1-2 ggr till innan jul, och förkylningar lär pågå fram till maj-juni 2021. Om vi har tur då alltså…
Jag har ont i ryggen och axlar/skuldror. Ont i halsen och bröstet av hostan. Så idag tänker jag göra absolut INGENTING. Förutom att tvätta då, men annars bara glo på teve, tömma spyhink, gosa med djuren, och bara känna mig lat. Får se hur länge jag står ut med att vara lat. Inte min starka sida att göra ingenting.
PÅ RIKTIGT HATAR Stora S reumatiska sjukdom! Om jag kunde skulle jag ta över den helt. Låte henne slippa Enbrel 1 gång i veckan! Låte henne slippa ha ångest inför varje spruta och känna smärta när vätska går in. Hon lider verkligen. Jag HATAR att det är jag som sticker henne. Jag som ”gör” henne illa. Jag känner mig som ett monster som gör så mot min stora vackra tjej. På torsdag är det planerat att vi ska till Reuma för uppföljning och utvärdering av Enbrel och leder. Men nu återstår det att se om vi är friska till att börja med. Hostar hon eller jag imorgon då måste vi boka om.
Jag blir så himla ledsen och känner mig så elak när jag ger henne sprutan. Jag ser hur hennes muskler spänns, kroppen blir som en fiolsträng, hon kniper ihop ögonen, och många gånger efteråt springer hon in på toa och gråter.
Jag kan aldrig förstå vad hon genomlider. Jag har inte den minsta susning om hur det är att leva med reumatism. Jag vet vad kronisk värk är, med tanke på diskbråcket, men jag vet inte alls hur det är att ha ont i lilltå, käken, fingrar, underarmar och i stort sett alla leder… Jag kan aldrig fatt den biten. Därför hatar jag att ge henne medicinen. Jag hatar att göra mitt barn ledset och besviket. Jag avskyr att orsaka henne smärta.
PÅ RIKTIGT HATAR Stora S reumatiska sjukdom! Om jag kunde skulle jag ta över den helt. Låte henne slippa Enbrel 1 gång i veckan! Låte henne slippa ha ångest inför varje spruta och känna smärta när vätska går in. Hon lider verkligen. Jag HATAR att det är jag som sticker henne. Jag som ”gör” henne illa. Jag känner mig som ett monster som gör så mot min stora vackra tjej. På torsdag är det planerat att vi ska till Reuma för uppföljning och utvärdering av Enbrel och leder. Men nu återstår det att se om vi är friska till att börja med. Hostar hon eller jag imorgon då måste vi boka om.
Jag blir så himla ledsen och känner mig så elak när jag ger henne sprutan. Jag ser hur hennes muskler spänns, kroppen blir som en fiolsträng, hon kniper ihop ögonen, och många gånger efteråt springer hon in på toa och gråter.
Jag kan aldrig förstå vad hon genomlider. Jag har inte den minsta susning om hur det är att leva med reumatism. Jag vet vad kronisk värk är, med tanke på diskbråcket, men jag vet inte alls hur det är att ha ont i lilltå, käken, fingrar, underarmar och i stort sett alla leder… Jag kan aldrig fatt den biten. Därför hatar jag att ge henne medicinen. Jag hatar att göra mitt barn ledset och besviket. Jag avskyr att orsaka henne smärta.
~Alltid En Diva~ 