~Bara jag~

Redan tisdag~

Och ett jävla oväder!! Det blåser iskallt! Riktigt svinigt isigt kallt! Inte alls härligt!

Klädde barnen med varma kläder från topp till tå, vill inte att de ska vara barn som fryser så fort de ska på utelek på skola & dagis.

Har plockat lite hemma, packat min väska, druckit min collagen-boost och nu kolla jag på slutet på Nyhetsmorgon. Ligger och drar mig lite inför att lämna och åka till mitt andra boende eftersom kvinnan som bor där alltid ska ha så jäkla kallt hemma! Fönstren öppna året runt så det är fan alltid bara 16-17 grader inne. Efter en vecka där så har mina fötter förfrusit.

Nu blev jag sugen på kaffe.. Men min mjölk är slut. Måste ha Oatley ”No cow No mu” i kaffet annars är det inte gott.. Jag tror iof att jag kanske har en halv kvar hos mamma.. Så kanske värt förfrusna fötter ändå..? 😛

Tjo!!

~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Tråkigheter~

Kortslutning ( i mitt huvud)~

Fy helvete vad allt jävlades med mig förra veckan. Det började på tisdagen, jag skulle besikta bilen 14:30 innan jag skulle hämta tre små troll och min mammavecka började.

Noel kom direkt upp till mig hos mormor efter skolan och skulle åka med o besikta. Jag föreslår att vi ska ta en lunch innan på McDonalds. Vi går ner till bilen vid 13:30.

Då är min bil INPARKERAD av arbetarna i huset bakom mamma. Alla är från polen, Ukraina & Ryssland så ingen pratade svenska. Noel sprang o letade efter någon i huset som kunde flytta på bilen. Cattis kom åkandes så även hon började leta efter någon som kunde hjälpa oss.

Hur tänkte han här liksom…

Jag blir VANSINNIG! Klockan blir 13:55 och fortfarande ingen som förstår vad vi säger och ingen som kan hjälpa oss.

Börjar leka Google-polis. Jag söker på regnumret. Får tag i ett företag i Tumba som står som ägare. Lyckas vid 14:00 får jag tag i ett nummer och ringer. Killen som svarar ska ringa till killen som har bilen och se till att den flyttas. Jag säger att jag har besiktnings tid och att det måste skyndas på lite. –Absolut, fixar detta direkt!!

14:15 ingen som flyttat bilen. Ringer igen.. Han säger att han pratat med killen.. Men skulle ringa igen.. 14:25 en kille kommer, stannar, tittar, vänder och försvinner 👀👀

14:30 ringer igen, då säger han att han sålt bilen. 💩 Jävla lögnaktiga skitstövel!

15:00 två killar kommer. Ena polack som inte kan ett ord svenska, den andra säger ”oh förlåt, trodde din bil var en av arbetarnas”… Men Ööö, det här är inte en privat parkering, du står åt fel håll och ni parkerat IN två bilar…?

Arg som fan. Missade besiktningen men fick en ny tid på onsdag kl 16:00.

På onsdag morgon får jag ett mess från besiktningen att tiden måste bokas om pga Akut sjukdom! Får ny tid till den 1/4 kl 13:30.

På torsdag när jag hämtar E från skolan, då laddar batteriet ur på bilen. Jag står precis utanför M & E’s skola med död bil! Stora S får tag på din kompis som kommer o ska hjälpa med startkablar.. Men jag som är totalt korkad glömmer att mitt batteri sitter i bakluckan!! Vi står i 1 timme och försöker koppla under huven utan att den startar 🥵

Får lämna bilen. Åker tillbaka vid 18:40, och xet åker med. Bilen startar direkt när man kopplar kablarna rätt.

Besiktningen den 1/4… 3 nedslag som ska åtgärdas inom en månad.. N och jag så osams så mina tårar sprutar hela dagen. Jag vill inte ens åka hem utan att ha sällskap av annan vuxen. Och detta på Babys födelsedag..

Jag hatade min bil ganska mycket där ett tag! Jag hatade människor som inte kan läsa skyltar eller vet hur man parkerar ett fordon! Jag hatade mitt batteri! Jag blev vansinnig på alla skolbarn som stod o stirrade o skrek o tjöt när jag försökte starta min bil.

Det har varit väldigt mycket känslor alltså. Och utmattning o stress utöver det.. N och jag har bråkat hela jävla helgen. Hans humor knäcker mig totalt. Det går inte att prata med honom. Det är bara han som gäller, alla andra ska foga sig efter honom. Han slår sina syskon, han kallar mig allting som jag avskyr, han kallar sina syskon det oxå.. Jag har gråtit mer än vad jag skrattat faktiskt.

Må allt vända nu. Må hans humör stabiliseras. Ge mig tålamod och styrka att orka kämpa och fortsätta lite till. Låt demonen som tagit över mitt barn bara försvinna och aldrig komma tillbaka.

~Bara jag~

Letar nytt~

Jag har bestämt mig för att söka mig vidare i livet. Jag tror det är det bästa för mitt egna välmående. Att typ börja om, testa något nytt.

Jag vet att jag är en person som lätt blir uttråkad och känner ”nu kan jag det här” och då måste jag hitta nya utmaningar.

Nu dök mitt drömjobb upp. Klart som fan att jag sökte det! Men jag är ganska säker på att jag inte kommer få det, men jag måste ju iaf försöka. Jag borde egentligen ”sitta ner i båten och komma igång ordentligt efter min långtidssjukskrivning” men när drömjobbet dyker upp, en tjänst som sällan blir ledig, då måste jag ju bara söka den! Sagt o gjort, så fick det bli!

Kväll på Det sjuka huset idag. Jag stod som vanligt inte på tavlan, känns så otroligt ”ovälkomnande” när ens namn inte är med bland kvällspersonalen. Men jag hittade lite jävlaranamma och tog för mig själv och klev in i Blå grupp. Blev en trevlig kväll, fanns en del att göra och tiden gick fort. Även om jag kan hamna i en känsla av helt tom i huvudet, helt utmattad, ångesten kryper i huden, man jag kämpar ändå på. Livrädd för att det ska smälla till igen, men jag kämpar verkligen så mycket jag kan.

Imorgon är det kväll igen.. De hade lagt mig på tisdag oxå, men där satte jag ner foten.. 4a pass i rad/4a dagar i rad när jag precis kommit tillbaka från långtidssjukskrivning, med en paus dag på onsdag för att sedan jobba torsdag, Nej, där räcker det. Måste fixa hjälp att hämta barnen på torsdag, men tisdagen tog jag bort. Jag kommer krascha helt igen annars. Blir snart jag En patient själv på Det sjuka Huset!

Så trött. Så tom i huvudet. Ändå tiotusen tankar som snurrar.

Over and out 🤦🏻‍♀️

~Bara jag~, ~En snabbis~

Vardagsbestyr~

Jag känner att det är vår i luften.. Jag får då verkligen behov av att städa och röja. Vill kasta gammalt skit, få undan onödiga saker, rensa ut skåp osv..

Min mamma vecka fick jag rensat i hallen. Blev en svart sopsäck fylld med gamla svettiga och trasiga skor som inte används. Jag rensade tv-bänken i vardagsrummet, den blev helt ren o fin och jag flyttade in bland mina orkidéer så en fick stå på tv-bänken. En sådan liten grej hör enorm skillnad för mitt välbefinnande. Jag dammsög av hyllan över soffan, den hade 1,5 centimeters damm över sig, så jävla vidrigt!

Gick runt och hittade trasiga saker som låg på golven som även de fick flytta ner i en sopsäck. I badrummet fanns mängder av tomma schampo/dusch flaskor, (varför?) som även de fick nytt hem i sopsäcken..!

Att få rent och fint och rensat gör underverk för min själv verkligen. Jag blir lugnare och känner mig gladare faktiskt.

I måndags var jag på Bumm med Ebba. Helt ärligt förstod jag inte varför vi var där, tydligen ville ”vi” påbörja medicinering för henne, men jag har inget minne av att jag bokat tid för det..? Så vi screenade av alla frågor, men jag vill avvakta med medicin in i det längsta. Hon är ju snart 7 år och jag vet ju av erfarenhet att medicin är jätte bra, men biverkningarna på just aptit och så är mindre bra.

Vi kom lite tidigt till Huddinge så vi bestämde oss för att ta en fika innan Bumm. Hittade ett café och både jag & Ebba var så kissnödiga att vi frågade om att få låna toaletten. ”Vi har ingen toalett” säger den höggravida tjejen i kassan…”

Jag fattar att man kanske inte har en toa för 340 gäster varje dag, men en mamma med en dotter som ska fika och frågar akut efter toa & då får Nej, det fanns inga andra kunder där heller.. Men hon tipsade om en offentlig toalett vid McDonalds. Vi sprang dit. Kostade 5 kr.. Jag betalar och Ebba springer in före mig, drar ner byxorna och släpper ut kisset. När hon reser sig från toan ser jag BLOD PÅ HELA TOARINGEN, kanyl förpackningar i toan, blod på toapappershållaren… Fick panik! Skrubbade henne med vatten o tvål, tvättade av sitsen och med ångest halvstor jag själv o kissade. Golvet var fullt med aska efter cigaretter och papper med blod. Narkomanerna hade haft fest på den offentliga toaletten under natten!!

Ebba blev väldigt äcklad och ville ut från toan direkt. Vilket jag förstår. Hon förstod nog inte att några människor suttit med sprutor o nålar där inne, hon såg blodet o trodde nog mera att någon dött.

Jag var så arg när vi gick ut därifrån så jag vrålar ”Äckliga jävla KNARKOMANER”

Utanför står byggarbetare, mammor med barn i barnvagnar & ja, ni förstår nog blickarna och även att jag chockade halva Huddinge Centrum med mitt inte så glada utrop!

På eftermiddagen köpte jag några Norrlands Guld ljusa öl, mellanöl, för att sitta på mammas balle i solen och bara njuta. Fick sällskap av en vän. Vi pratade och skrattade. Hon kämpar oxå med återgång i arbeta så vi har en del gemensamt.

Igår blev en slappdag, tog mig en välförtjänt sovmorgon, när mamma kom hem gjorde vi tonfiskröra med pasta, kollade på tv och jag somnade på soffan o vaknade vid 05 och bytte då soffan mot min säng. Läste lite men somnade snabbt om. Vaknade strax innan 10 idag, liiiiite senare än vad jag hoppats på. Men men, kaffet är drucket, solen skiner. Huvudet mår okej, ångesten är under kontroll. Jag ska jobba lördag o söndag. Imorgon ska jag besikta bilen.

Ja, så såg mina senaste dagar ut. Nu ska jag komma på i vilken ordning jag ska göra saker nu, ska jag duscha först o sedan gå ut och gå, ingen powerwalk bara ut o tanka lite sol o luft.. Vi får se!

Kram o puss

~Bara jag~

Människor~

Vuxna kan vara så elaka. Och jag tror att just ”dessa” jag syftar på är fullt medvetna om hur de beter sig! Det som skrämmer mig ganska mycket är att de har barn. Hur uppfostrar de sina barn när det kommer till hur en bra kompis är, eller att ingen har rätt att ”kolla snett, döma andra, att alla ska bemötas på ett värdigt sätt”.. Det är inte konstigt ibland att det finns så mycket mobbning bland barn, speciellt inte när man ser deras föräldrar 🤐

Att jobba kväll var betydligt trevligare, det var lugnare på Det Sjuka Huset & avdelningen. Jag träffade 3 kollegor som jag inte träffat på Ett år. Och De var så glada att träffa mig! Det värmde i mitt hjärta! Jag fick höra att de verkligen saknat mig och att det har märks tydligt på avdelningen att jag var borta! Det värmde massor i mitt hjärta. Och jag behövde få höra den positiva feedbacken, att få veta att jag varit saknad och att jag är en uppskattad kollega!

Jag är trött. Hopps verkligen att få sova inatt. Det närmar sig en fullmåne 🌕 period, och det påverkar mig mycket.

Imorgon börjar mamma-veckan igen! Mina små troll ska få kramar av sin mamma, jag ska få kramas om av deras gosiga armar!

~Bara jag~

Nästan precis 1 år~

… har gått sedan jag blev sjukskriven..

Och idag har jag alltså satt mina fötter i det ”Sjuka huset” igen.

Jag är totalt tömd på ork och energi. Orden fastnar i min mun. Jag känner mig ”dum” nästan. Men jag antar att det kommer vara såhär ett tag. Imorgon är det dags igen och jag försöker bara andas och ta dag för dag. Eller minut för minut är nog mera sant. Eller nja, sanningen är, jag räknar sekunder!

Nu ligger jag på soffan. Bup ringde för uppföljning gällande N’s medicin byte. Jag fick tvinga mig själv att svara och prata. Så enormt slut är jag i huvudet. Jag hoppas att detta kommer göra att jag sover riktigt bra inatt.

Första dagen tillbaka på Sjuka Huset, med utmattningssyndrom, ptsd, ångest och stressorerna på helspänn. Lite stolt över att jag iaf lyckades med idag.

~Bara jag~, ~Familjen~, ~Varför~

Ännu en dag jag vaknar och mår bra i knoppen men dock inte i kroppen~

Sista tiden har jag oftare vaknat och mått riktigt dåligt psykiskt, och haft den ”vanliga” kroppssmärtan såklart, men haft några få dagar då jag vaknat och mått ganska bra psykiskt. De dagarna är så få att jag kan räkna dom på en hand.

Idag vaknade jag av att jag hörde barnen på förskolan genom fönstret. Barn som skrattade och lekte. Och de spelar ofta musik på morgonen vid lämning, och idag spelades ” Jag är en gummibjörn ”.. Hörde genom fönstret, mamma har ”gamla” fönster med bara 2 glas och listerna runt skulle nog ha behövts bytts ut både 3-6 gånger. Iaf, jag vaknade med ett leende av att höra de glada barnen. Men ryggen, aj fan för denna trasiga rygg, den mådde inte bra idag. Hade riktigt jäkla ont.

Gick upp och pratade med ”flickorna”.. De försökte flirta och charma mig till att jag skulle ge som lite mjukmat, men idag stod jag emot deras charm. Kokade kaffe och sedan tog jag tag i berget av disk från firandet av Brorestoren i fredags. Så nu är köket i ordning igen.

Dricker min andra kopp kaffe, ska gå och borsta tänderna och smörja in ansiktet, sedan ska jag dra på mig byxor och jacka och ta mig ut på en promenad.

Imorgon är det tisdag ochvjag ska hem till mina fantastiska barn. Jag har nästan som en ”Skalmanklocka” i kroppen. Det känns i magen och i hjärtat när tisdagen närmare sig, för då är saknade efter mina barn väldigt kännbar. Det lixom suger i magen av längtan efter deras röster, deras små armar runt halsen när de kramas, deras goda o mjuka pussar på kinden, deras glittrande ögon när de tittar på mig. Ja, nu är längtan efter dom stor, speciellt de 3 små trollen som är de som visar mest hur viktig jag är för dom. Och de visar även hur mycket de saknat mig. Vet att min 14 åring saknar mig med, även 18 åringen, men de visar det inte på samma sätt. Stora S har så mycket med skolan just nu, det är sista terminen i Gymnasiet. Herre min gud så fort det gått alltså. Det känns som att hon började ”Ettan” för bara nåt år sedan. Nu är hon inne på slutspurten, Studenten närmar sig!!

Stora sonen kämpar på. Är så imponerad av hans kämpaglöd. Och hans sätt att uttrycka känslor, mål, vad han förväntar sig av skola och andra kontakter. Han är cool & stark!

Kan tänka tillbaka på Stora S tid i högstadiet. Hennes lite jobbiga år, med vänner och när hon var lite ute på hal is, men att jag aldrig tillät henne att vara med fel folk, höll stenhårt på tider och rutiner. Alltid skulle veta vart och med vem/vilka hon var. Och hur hon tillslut, fast hennes allra bästa vänner valde en annan väg, vände allting till att satsa på skolan, även fast hon fick gå själv på lektioner utan hennes närmsta vänner, satsade på betygen. Hon fann en ”ny vän” som hon ändå gått med i 2,5 år, och de klickade och hittade varandra. Och den tjejen är underbar! Så glad att dom hittade varandra, stöttade varandra. Och är nära även idag.

En ganska lik resa har stora Sonen gjort. Även om hans väg till ett stå stadigt har varit betydligt mer turbulent och otroligt jobbig och mera läskig. Han hamnade helt fel umgänge. Han gav upp allt. Han gjorde mig så jäkla orolig. Men jag gav inte upp. Jag har jagat, ringt, pressat, tagit emot den hjälp vi fått, även fast jag själv ringt och startat upp behandlingar, möten mm. Jag försökte stoppa allt direkt. Även fast jag själv inte upptäckte i ”tid” och inte förstod hur länge hans jobbiga resa pågått. Men idag, idag har han vänt på allt. Och inte tack vare socialtjänsten, familjebehandling, Mini Maria. Tack vare honom själv. Han gjorde tillslut ett val. Han ville vända sitt liv. Han gjorde det själv. Jag är så stolt och imponerad över hur han tog tag i sin ångest, sin oro, och helt bestämde sig för att bli den han är idag.

Så den enorma styrka som båda mina två äldsta har är imponerande. Jag ser hur de båda bestämt sig och tagit beslut utifrån dom själva, inte efter vad deras vänner gör/gjort, utan de har valt den ”vägen” som är lite mera skrämmande, eftersom de får den ensamma, utan kompisar. Men de har båda gjort det. Båda drivna av sina egna mål. Fy farao vilka starka och envisa, drivna och framförallt modiga barn jag har.

Jag vet att många år framöver så kommer nya prövningar när de 3 små trollen växer upp. Men jag kan känna att jag är lite redo, lite mera vaksam och vet att det kan bli turbulent, men att de besitter samma styrka och trygghet att klara av att rida igenom tonåren de med.

Jösses, så djupt det blev! Men jag är så stolt över mina vackra, starka, envisa, magiska barn.

Och jag vet att de inte har ett speciellt starkt nätverk kring sig, inte via blodsband, men de vänner de har idag, deras fina och kärleksfulla vänner och faktiskt Mig, så klarar de av det mesta. Glad för deras vänner! De är riktigt bra och fina människor.

Jag är oxå glad över att de ändå har lite mer av kontakter kring sig än vad jag hade som barn. Jag var totalt ensam. Jag hade inga trygga vuxna runt mig. Och då menar jag verkligen INGA. Jag hade en-två vänner. Men vuxna, det fanns det inte. Det har såklart påverkat hur jag litar på vuxna. Jag tror det är därifrån jag fått det här med att ”Jag ska klara allting själv, jag ber aldrig om hjälp, jag stressar och pressar mig till max för att sedan braka ihop”. Jag har nog blivit lite ”skadad” av uppväxten. Jag har svårt att lita på människor. Speciellt människor som säger ”Jag finns här, säg till om jag kan hjälpa på något sätt” bla bla bla.. För de gånger jag lagt stoltheten åt sidan och bett om hjälp har precis samma person som erbjudit sitt stöd/hjälp mm, dragit det tillbaka såhär 🤌🏼 (knäpper med fingrarna)

Och sedan uppfattar jag det som att vuxna människor oftast bara snokar. De ställer frågor bara för att få veta detaljer. Och oftast frågar de just de personerna (främst barn) som absolut inte ska bli utfrågade!! Det gör mig äcklad och arg. Sluta spela fin o omtänksam när det bara är nyfikenhet. Låt andra få berätta sina ”hemligheter” när de själva vill. Vissa saker vill man kanske hålla för sig själv av en anledning?

Nä, nu ska jag hinka mitt kaffe och pallra mig ut på en promis. Det blåser en hel del idag med. Blir att smörja ansiktet ordentligt!!

Ha en fin dag!

Och kom ihåg; när någon inte berättar något kan det bero på att man inte vill känna mera press eller stress än vad man redan gör. Kanske behöver man få ha sin lilla hemlighet ensam för att slippa känna sig som en ännu större ”förlorare” när andra vet saker de inte borde.. Respektera alla! Tänk längre än vad näsan räcker! Om du ska veta om något, får du med största sannolikhet veta om det när det är dags!

~Bara jag~, ~Härligt~

En riktigt bra dag~

Det har varit tufft senaste dagarna. Jag har varit stressad, rädd, orolig så pass att jag mått illa.. Känslorna har inte alls varit i balans.

Igår gjorde jag, eller genomgick, något som för mig blev som en inre seger.. Jag gjorde det som är bäst för mig. Hur jobbigt det än är, hur psykiskt påfrestande det än är, och framförallt en påminnelse om en förnedring som måste upprepas för att jag ska känna att jag gör rätt. Gör rätt för mig!

Idag kom Ryggraden hit. Med CaffeLatte! Och hennes sjuka tankar, ompacknings-mani, påsar osv. Min Crazy BagLady! Vi fixade klart uttunningen av hennes långa o lockiga hår och sen färgade vi underhåretbi en fantastiskt läcker ”stålgrå/blå” färg. Gjorde även som en ombre i topparna i övre håret. Eftersom hon är så ljus vanligtvis så ploppade hennes ögon fram, de blir typ turkosa när hon färgat åt det mörkare hållet. Så fantastiskt vackert!

Tessa! Ryggraden! Crazy BagLady!

Efter att håret var fixat och massor av kaffe drog vi en snabbis till Dollarstore.

Snabbisen blev bara 2 timmar i butiken! Jag har nog aldrig gått så länge inne på DS!!

Hittade en poster. Den är så himla enkel egentligen, men just den enkelheten tilltalade mig massor. Jag ser något i den som berör mig. Den ger en känsla av kärlek, oskuldsfullhet, omtanke o vördnad, baket, ärligt, respekt, värme.

Varför känner jag så starkt för motivet..?

På fredag fyller min Brorestor 45 år! Mamma har handlat lite så vi ska fixa lite plockmat och fira honom. Ska bli trevligt!

Nu ska jag krypa ner o läsa om Psykopaten Silfverbielke. Imorgon ska jag upp vid 9:o för att möta mamma o handla o sedan ska jag skjutsa min vackra dotter till ett möte.

Alltid massor att göra, oavsett min vecka eller inte.. Men, jag klagar inte. Jag vägrar klaga över hur mycket extra tid jag får med mina barn. Det bästa jag skapat, det viktigaste i mitt liv. Därefter kommer min Ryggrad! Utan henne; ingen H a N N a..

AttAtt kära läsare! Tack för titten! Hopps vi ses igen!

Kram! Kyss! Kärlek! Respekt! Hänsyn! Ödmjukhet!!

~Bara jag~, ~En divas blogg 1~, ~Förståelse~, ~Känslan idag~

Hmm, måste få till det tekniska~

Då jag inte är den skarpaste kniven i lådan, och inte lyckas hitta vart och hur jag kan välja Följare, så låter jag bloggen vara publik ett tag till.

Tydligen ska Ni kunna skicka en ”Förfrågan” till mig via startsidan och så ska jag Godkänna, men jag hittar inte hur jag lyckas få till det.

Jag ska inte behöva dölja min blogg, jag ska kunna fortsätta så som jag gjort och fortsätta skriva som jag gör, utan att känna oro för att Någon sprider varje litet ord vidare och på så sätt skapar en hel del bekymmer och drama som är totalt onödigt.

Häromdagen fick jag veta att jag och x:et bråkat..? Jag visste inte ens det själv.. Men så koppla jag ihop ett & annat och kom på att jag skrev om min irritation gentemot hans slapphet till ordning och reda, tömma kattlådan osv, på bloggen, och det blev precis som jag befarade. Djungeltelegrafen drog igång och så kom det då fram till mig att ”Vi bråkat”.. För att förtydliga för de oroliga själar; så är inte fallet! Vi bråkar inte! Oftast är det människor med för mycket intresse över andras liv som gör att onödiga rykten dras igång och det blir väldigt onödiga konflikter, av absolut ingenting!

Väldigt tråkigt att det ska gå så himla mycket rykten kring oss. Vi har äntligen en ganska god kommunikation kring barnen. Vi firade jul ihop med våra barn. Vi satt en stund och pratade på julaftonskvällen. Vi åt middag ihop med barn, mormor och en vän den 25/12, och hade trevligt. Sedan att vi tycker olika om många saker, men kring barnen är vi ända relativt stabila. Och som jag redan nämnt; finns en anledning till att jag valde att vi skulle dela på oss; En del var hans inställning till städ, hemmet & hygien. Andra saker påverkade oxå, men precis allt behöver inte delas här.

Han är fortfarande en stor och viktig del av mitt liv. Han är pappa till mina barn. Vi kommer alltid ha med varandra att göra, och jag önskar att vår omgivning kunde låta oss ha det liv, på varsitt håll, utan att lägga sig i, skapa onödiga konflikter, sprida rykten.. Det här året, ja, 14 månaderna har varit ett virrvarr av upp & ner, känslor, tjafs, missförstånd, medlingar, oro, krångel.. Nu när vi äntligen hittat en balans i ”våra” nya liv, där vi fungerar, då borde andra ”sitta ner i båten” och ro vidare eller applådera åt vår framgång. Det kommer inte bli ”vi” igen.

Jag vill nog aldrig ens ha en man i mitt liv igen. Förutom mina söner. Annars tackar jag för mig när det kommer till att involvera mig för ingående med motsatta könet. Jag är less på män. Jag har helt tappat aptiten för att leva under samma tak eller i ett förhållande med en man. Jag är inte sugen alls.. Dessurom ville jag inte att vi skulle leva ihop på autopilot, vilket var exakt vad de sista åren var. Det var ett kompis förhållande fast med mera små tjafs om allt, ingen romantik, inget wow, ingen egentid.. Jag blev inte sedd, han fick inte vad han ville. Lever man så för länge då lever man i en lögn.. Allt ser bra ut utifrån, men sanningen är en annan. Jag har nog haft min del av förhållande. Fick iaf 20 år och 5 barn och det är nog mer än många i dagsläget klarar av. Och jag har varit så kär och lycklig med honom, tvivla inte på det, men vårdar man inte ett äktenskap då slocknar lågan och kärleken dör ut. Lika mycket mitt fel, jag gav upp, och det är så svårt att ”tända” en slocknad aska.

Jag vill må bra själv. Jag vill må bra med mig själv. Jag vill klara mig själv, lösa saker kring mig själv. Kunna se mig i spegeln och vara lycklig. Och stolt över mig. Det är en bra bit kvar tills jag kommer dit, men jag ska nå ända fram.

2021 har varit ett helvetes år. Helst ett år jag vill glömma helt. Men så funkar det inte, det vet jag. Jag har fått många nya sår i själen, blivit bränd psykiskt, triggat igång PTSD, utmattningssyndrom, sjukskriven, sörjt och förlorat två mycket älskade manliga förebilder, förlorat vänner, blivit hotad, polisanmält, obegripliga saker har hänt.

2021 har även gett mig ett fantastiskt minne från Gran Canaria med fint sällskap, god mat, sol och poolhäng, drinkar. Skratt som övergått i gråt, några fina nya vänner.

Mitt egna mål, för 2022;

Målen är enbart för mig, och alla är INTE menade att klaras av just under 2022. Vissa är mera långsiktiga, men det här är vad jag ska jobba med för mig själv & mina barn! För jag måste hitta tillbaka till min inre styrka, självrespekt, kärlek, glädje & framförallt Livsglädje!
  • Komma igång med promenader; gå ner 5 kg innan sommaren, men det är en bonus. Jag ska gå för MIN skull, min hjärnas skull, mina knän, min rygg, min självrespekt, min hälsa.
  • Inte dricka alkohol mer än om det är ett riktigt FESTLIGT tillfälle (och dessa är det ju ont om 🤗) Dels för min inre hälsa, men även för att det luktar illa, förstör liv, personlighetsförändringar sker osv
  • Ta bort människor som skapar oro och ångest inom mig
  • Aldrig mera vara tyst för någon annans skull. Aldrig någonsin igen ska någon få mig att vara tyst för deras egoistiska skäl
  • Lära mig att ÄLSKA mig själv, försöka se mig i spegeln varje dag och ge mig själv en komplimang, våga se mig själv i ögonen
  • Efter PTSD/Trauma behandling, komma igång att arbetsträna. Mål: jobba MINST 50% i November 2022
  • Överösa mina barn med kärlek, positivitet, styrka, trygghet under mina veckor
  • Försöka sänka kraven på mig själv, försöka tillåta mig att göra fel, att inte anklaga mig själv så hårt, vara mera ödmjuk mot mig själv
  • Hitta ett andrahandsboende, där jag kan ha mina barn varannan vecka, som är min trygga vrå.

Har Du några mål? Vågar Du avge Nyårslöften? Eller anser du att det är ”något man bara gör men inte behöver hålla”?

Det är helt okej, att lägga Nyårslöften ”bara för att” men för mig är det svårt. Jag tänker inte så. Har jag sagt något, lagt ett löfte, då MÅSTE jag hålla det. Därför la jag delvis upp det här, nu måste jag ju göra mitt yttersta för att klara av så många mål och milstolpar som möjligt.. Jag hoppas, och tror, att det här året kommer bli ”bättre”. Jag har en del saker att genomlida och klara av, men när de sakerna är avklarade, då kommer det bli lättare att andas, jag kommer vinna en hel del självrespekt igen, och kanske hjälpa andra. Jag ska fokusera mycket på hälsa, inre hälsa. Vårda den kroppen jag lever i och göra den stark. Tro det eller ej, men mitt tuffaste kommer att bli ; Sänka Kraven Mot Mig Själv..

Ta hand om er! Tack för att Ni läser ♥️ Och stort tack till Er som skriver/kommenterar här eller på mejlen/Messenger!

Utan Er, ingen Divas Blogg!

~Bara jag~

Förbannad & besviken~

Ytterligare en gång har hemma lämnats i kaos.

Hemmet VI delar för och med våra barn!

När en människa väljer att helt strunta i att tömma kattlådan på EN HEL vecka ”bara för att” då är det omoget och djurplågeri. Och att skylla på ”jag fick inte katten”, glöm det Gubben, du tömde aldrig kattlådan efter Tjejen eller Killen heller, om jag inte tjatade o bad dig. Inte ens under graviditeterna kunde du ställa upp o göra det. Och de två katterna älskade du, men struntade i deras kattlåda. Så du kan gott ställa upp och rensa efter Tezzla, allt annat är bara rent plågeri mot det lilla djuret.. Man gör inte så!!

Och att stoppa in sönderrivna och trasiga plast och pappförpackningar under diskbänken, utan att stoppa det i en papperspåse, stänga luckan och tro att det är ”borta” och gömt…? Snälla, inte ens en 5 åring städar så….?!?!

Och Ni, som står och kissar, varför ser ni inte urin skvätter på toalettringen? Varför torkat NI inte av efter er??? Kvinnor sitter, vi kissar inte mellan ryggstöd o sits på toan…! Det borde för i helvetet vara eran skyldighet att torka bort erat kiss!!

Att inte dammsuga, tvätta av toaletter och badrum är själviskt, ohygieniskt och taskigt mot våra gemensamma barn. Att strunta i att plocka ner Julen är bara löjligt, bara för att ”han inte ställde upp det”.. Nä, det var min vecka, så självklart julpyntar Jag med barnen. Då kan han under sin vecka plocka ner julen. Att lämna kräks på kläder är bara äckligt. Det går faktiskt att skölja upp & torka bort.

Förra gången vi bytte vecka fick jag en chock och kände mig gråtfärdig när jag gick in genom ytterdörren. Men då bad han iaf om ursäkt och sa att han varit trött. Den här gången har han varit lika ledig som jag är men kan ändå inte lämna över hemmet i ett sjysst skick. Det är bara så vedervärdigt lågt och omanligt (eller kanske JÄTTEmanligt egentligen) och främst oschysst mot våra barn. De får hem en mamma som blir arg och ledsen, irriterad och trött. Jag VILL INTE KOMMA HEM OCH STÄDA EFTER EN ANNAN VUXEN!! Idag kände jag samma sak. Jag är totalt utpumpad.. Min adhd svajar, sköldkörteln känns inte helt i balans, kom från ett läkarbesök, jag har blivit verbalt kränkt av andra vuxna.. Och kommer hem till en soptipp. Det är inte okej! Det är respektlöst. Det är att vara elak mot de man delar bostad med.

Jag städar i stort sett hela min vecka, dammsuger varannan dag, plockar, torkar. Jag lyckas klämma in det fast jag har barnen, matlagning, tvätt, hund & katt. Och även när jag jobbade städade jag. Varför kan inte en penisbärare klara av samma sak?? Är det mammor som gör fel i uppfostran av pojkar? Är pojkar mera bortskämda? För sällan jag hör att det är det kvinnliga släktet vara orsaken till att det inte städas…?

Jag är så satans less på det här. Ska jag lämna tillbaka lägenheten som han gör skulle han bli skit irriterad. Och jag tycker av hänsyn, så gör man inte så. Man lämnar så som man vill komma hem till. Hur jävla svårt ska det vara??

Kalla mig gärna Bitter, jag håller med om att jag är det. Pga en man jag valt att inte leva med då han sällan (mera aldrig) självmant kunde plocka fram dammsugaren, knyta ihop en överfull soppåse, eller gå ut med den, se när diskmaskinen skulle köras eller tömmas.. Sånt är avtändande och får mig att inte orka längre.

Skvallra på nu allihopa, för ber jag om att något ska stanna på bloggen då blir det ju express post på snacket bakom min rygg.

Har man inget vänligt att säga, eller behöver skvallra om andra, ta dig en titt i spegeln och rannsaka dig själv.

Tack och Godnatt jävla helvetestisdag!!!!! Må nästa bli RENARE och trevligare!!