~Familjen~, ~Förståelse~

Bästa~

Jag är så glad att jag har mina barn nu i påsk. Högtider är så speciella och det betyder massor att jag får ha mina barn hos mig och känna av deras glädje.

Igår blev det tacos till middag. Idag har vi varit ute i flera timmar, krattat av ”gården” utanför mammas hus, grillat korv & haft kul. Min fina brorson kom, så det blev mera positiv energi.

Imorgon ska alla barn, även den som fyller 19 på torsdag, ut på ”äggjakt”. Jajamensan, jag träffade påskharen när jag gick ut på sista kissen med Ziri, han hoppade runt o hade fullt up med att plantera ut alla barns påskägg!

Påskharen ”in action”

Imorgon ska vi äta lite ”påskmat”.. Men vi har bara plockat ut det godaste, så det blir en Janssons Frestelse, egenrullade köttbullar, potatis, lax och grönsaker. Och nu när vädret börjar skärpa till sig så kommer vi naturligtvis vara UTE!! Tjohej! Blir nog något grillat oxå!

Det har varit grymt kul att få vara hos mamma med barnen, då deras pappa inte ville ha dom i påsk. Och jag har hitills haft dom nästan alla högtider, men han ville inte. Ändå är hon hos våra barns kusiner, de som verkligen skulle uppskatta att få träffa varandra och leka.. Men men, jag ger mina barn den bästa påsken med massa skratt o kärlek o sötsaker. Och utomhuslek.

Baby katt
Siggis räv
Max ”The kyckling”
Flower-Baby
Ägg ägg ägg
Fyra små troll
Coola ”storingarna” gungar tillsammans ♥️
Den här sköna bönan och hennes fucked up glasögon..
”Vad händer med hennes jävla glasögon…?
Glad jävla Påsk på er alla!
Kusiner i diskussion, mycket viktigt och mitt älskade barn kan ändå inte ha sina solglasögon korrekt placerade

Glad påsk till er alla!

Hoppas ni tar hand om varandra och visar er omtanke och kärlek tydligt till dom som är viktiga för er. För, imorgon, kan det vara försent.

🙏🏻

~Bara jag~, ~En divas blogg 1~, ~Förståelse~, ~Känslan idag~

Hmm, måste få till det tekniska~

Då jag inte är den skarpaste kniven i lådan, och inte lyckas hitta vart och hur jag kan välja Följare, så låter jag bloggen vara publik ett tag till.

Tydligen ska Ni kunna skicka en ”Förfrågan” till mig via startsidan och så ska jag Godkänna, men jag hittar inte hur jag lyckas få till det.

Jag ska inte behöva dölja min blogg, jag ska kunna fortsätta så som jag gjort och fortsätta skriva som jag gör, utan att känna oro för att Någon sprider varje litet ord vidare och på så sätt skapar en hel del bekymmer och drama som är totalt onödigt.

Häromdagen fick jag veta att jag och x:et bråkat..? Jag visste inte ens det själv.. Men så koppla jag ihop ett & annat och kom på att jag skrev om min irritation gentemot hans slapphet till ordning och reda, tömma kattlådan osv, på bloggen, och det blev precis som jag befarade. Djungeltelegrafen drog igång och så kom det då fram till mig att ”Vi bråkat”.. För att förtydliga för de oroliga själar; så är inte fallet! Vi bråkar inte! Oftast är det människor med för mycket intresse över andras liv som gör att onödiga rykten dras igång och det blir väldigt onödiga konflikter, av absolut ingenting!

Väldigt tråkigt att det ska gå så himla mycket rykten kring oss. Vi har äntligen en ganska god kommunikation kring barnen. Vi firade jul ihop med våra barn. Vi satt en stund och pratade på julaftonskvällen. Vi åt middag ihop med barn, mormor och en vän den 25/12, och hade trevligt. Sedan att vi tycker olika om många saker, men kring barnen är vi ända relativt stabila. Och som jag redan nämnt; finns en anledning till att jag valde att vi skulle dela på oss; En del var hans inställning till städ, hemmet & hygien. Andra saker påverkade oxå, men precis allt behöver inte delas här.

Han är fortfarande en stor och viktig del av mitt liv. Han är pappa till mina barn. Vi kommer alltid ha med varandra att göra, och jag önskar att vår omgivning kunde låta oss ha det liv, på varsitt håll, utan att lägga sig i, skapa onödiga konflikter, sprida rykten.. Det här året, ja, 14 månaderna har varit ett virrvarr av upp & ner, känslor, tjafs, missförstånd, medlingar, oro, krångel.. Nu när vi äntligen hittat en balans i ”våra” nya liv, där vi fungerar, då borde andra ”sitta ner i båten” och ro vidare eller applådera åt vår framgång. Det kommer inte bli ”vi” igen.

Jag vill nog aldrig ens ha en man i mitt liv igen. Förutom mina söner. Annars tackar jag för mig när det kommer till att involvera mig för ingående med motsatta könet. Jag är less på män. Jag har helt tappat aptiten för att leva under samma tak eller i ett förhållande med en man. Jag är inte sugen alls.. Dessurom ville jag inte att vi skulle leva ihop på autopilot, vilket var exakt vad de sista åren var. Det var ett kompis förhållande fast med mera små tjafs om allt, ingen romantik, inget wow, ingen egentid.. Jag blev inte sedd, han fick inte vad han ville. Lever man så för länge då lever man i en lögn.. Allt ser bra ut utifrån, men sanningen är en annan. Jag har nog haft min del av förhållande. Fick iaf 20 år och 5 barn och det är nog mer än många i dagsläget klarar av. Och jag har varit så kär och lycklig med honom, tvivla inte på det, men vårdar man inte ett äktenskap då slocknar lågan och kärleken dör ut. Lika mycket mitt fel, jag gav upp, och det är så svårt att ”tända” en slocknad aska.

Jag vill må bra själv. Jag vill må bra med mig själv. Jag vill klara mig själv, lösa saker kring mig själv. Kunna se mig i spegeln och vara lycklig. Och stolt över mig. Det är en bra bit kvar tills jag kommer dit, men jag ska nå ända fram.

2021 har varit ett helvetes år. Helst ett år jag vill glömma helt. Men så funkar det inte, det vet jag. Jag har fått många nya sår i själen, blivit bränd psykiskt, triggat igång PTSD, utmattningssyndrom, sjukskriven, sörjt och förlorat två mycket älskade manliga förebilder, förlorat vänner, blivit hotad, polisanmält, obegripliga saker har hänt.

2021 har även gett mig ett fantastiskt minne från Gran Canaria med fint sällskap, god mat, sol och poolhäng, drinkar. Skratt som övergått i gråt, några fina nya vänner.

Mitt egna mål, för 2022;

Målen är enbart för mig, och alla är INTE menade att klaras av just under 2022. Vissa är mera långsiktiga, men det här är vad jag ska jobba med för mig själv & mina barn! För jag måste hitta tillbaka till min inre styrka, självrespekt, kärlek, glädje & framförallt Livsglädje!
  • Komma igång med promenader; gå ner 5 kg innan sommaren, men det är en bonus. Jag ska gå för MIN skull, min hjärnas skull, mina knän, min rygg, min självrespekt, min hälsa.
  • Inte dricka alkohol mer än om det är ett riktigt FESTLIGT tillfälle (och dessa är det ju ont om 🤗) Dels för min inre hälsa, men även för att det luktar illa, förstör liv, personlighetsförändringar sker osv
  • Ta bort människor som skapar oro och ångest inom mig
  • Aldrig mera vara tyst för någon annans skull. Aldrig någonsin igen ska någon få mig att vara tyst för deras egoistiska skäl
  • Lära mig att ÄLSKA mig själv, försöka se mig i spegeln varje dag och ge mig själv en komplimang, våga se mig själv i ögonen
  • Efter PTSD/Trauma behandling, komma igång att arbetsträna. Mål: jobba MINST 50% i November 2022
  • Överösa mina barn med kärlek, positivitet, styrka, trygghet under mina veckor
  • Försöka sänka kraven på mig själv, försöka tillåta mig att göra fel, att inte anklaga mig själv så hårt, vara mera ödmjuk mot mig själv
  • Hitta ett andrahandsboende, där jag kan ha mina barn varannan vecka, som är min trygga vrå.

Har Du några mål? Vågar Du avge Nyårslöften? Eller anser du att det är ”något man bara gör men inte behöver hålla”?

Det är helt okej, att lägga Nyårslöften ”bara för att” men för mig är det svårt. Jag tänker inte så. Har jag sagt något, lagt ett löfte, då MÅSTE jag hålla det. Därför la jag delvis upp det här, nu måste jag ju göra mitt yttersta för att klara av så många mål och milstolpar som möjligt.. Jag hoppas, och tror, att det här året kommer bli ”bättre”. Jag har en del saker att genomlida och klara av, men när de sakerna är avklarade, då kommer det bli lättare att andas, jag kommer vinna en hel del självrespekt igen, och kanske hjälpa andra. Jag ska fokusera mycket på hälsa, inre hälsa. Vårda den kroppen jag lever i och göra den stark. Tro det eller ej, men mitt tuffaste kommer att bli ; Sänka Kraven Mot Mig Själv..

Ta hand om er! Tack för att Ni läser ♥️ Och stort tack till Er som skriver/kommenterar här eller på mejlen/Messenger!

Utan Er, ingen Divas Blogg!

~Bara jag~, ~En divas blogg 1~, ~Förståelse~, ~Härligt~, ~Känslan idag~

Himmel, regn & sol~

Har fått ett intresse av att titta på himmeln och molnen. Som vackrast när det är regn på g och man riktigt kan se i fjärran vart det öser ner. Magiskt vackert tycker jag.

Maj 2021

Den ⬆️ tog jag på en kvällsis med Zirpan. Det låg regn i luften men här krigade solens strålar bakom molnen och det såg bara så magiskt ut. I fredags så såg jag hur regnet bara öste ner en bit bort, men det var helt torrt i mitt område, hann såklart inte få fram kameran i tid, det hann börja åska och blixtra och helt plötsligt var det ett oväder över mig. Jag satt hundvakt åt en granne, men den lilla hunden brydde sig inte ett skit om mullrandet utanför. Jag tände lite ljus på hennes vardagsrumsbord och öppnade balkongen, så jag verkligen kunde höra spöregnet, och kollade på dokumenten om ”Cher”.. Hur mysigt som helst! Däremot lyckades jag ta en bild efter ovädret lämnat mig..

Innan var det nästan som mitt i natten ute, riktigt mörkt, men så fort regnet dragit förbi och de gråa molnen lättat så såg det ut såhär.. Så synd att jag inte hann fota när det var som mörkast & blötast.

Idag har jag diskat upp i köket, städat och torkat av alla ytor. Eftersom jag ska hem imorgon vill jag såklart lämna det rent o fint efter mig. Ska försöka plocka lite i mitt rum och få extra fräscht till nästa gång jag flyttar in här.

Kan säga att det börjar bli sjukt påfrestande att bo hos sin mamma varannan vecka när man är vuxen. Fan vad jag skulle vilja ha min egna lägenhet. Så att jag varannan vecka kan ta hem kompisar på middag, filmkväll, vinkväll med Tessa, eller bara vara ensam och inte ha en enda jävel runt mig. Det skulle vara så skönt. Och jag tror verkligen att jag skulle behöva det. För mitt psykets skull och för att kunna läka. Nu har jag en plan, för min nästa barnfria vecka och jag ska faktiskt testa och se hur det kommer funka. Sen runt midsommar drar mamma till Åland i 2 veckor så just midsommarveckan, då har jag barnen, då planerar jag att vara här med dom, för det är så mycket enklare att släppa ut dom o leka i parken bakom mammas hus, då ser jag dom från köksfönstret och hör dom, medans jag fixar mat. Det är väldigt skönt oxå att det är en ”återvändsgata” in i mammas bostadsområde, så inte alls lika mycket biltrafik som det är nere hos mig. Vilket gör att det är lättare att ha barnen ute och leka.

Den här veckan gick först såååå långsamt. Men så fort fredagen passerat har dagarna bara sprungit iväg. Jag har ändå gjort grejer, för mig själv enbart, som har varit givande. Men har såklart lyckats bråka med någon oxå, men det är löst nu.. Eller egentligen var det inget ”bråk”, mera tjafs, och missförstånd. Jag kan ha svårt för människor som är ”socialt inkompetenta”, vilket säkert låter knasigt med tanke på min egna npf-diagnos, och att jag själv kan ha svårigheter inom många områden.. Men just det sociala, både i samspel och i olika koder, som vad man kan säga och vad man inte kan säga, är saker jag har fått träna upp. Jag har fått jobba hårt med att förstå att vissa saker kan vara otroligt elaka och kränkande, och det har jag fått jobba med mycket. Visst kan även jag göra fel, det kommer ”grodor” som borde hållits inne, då får jag stå mitt kast och göra rätt. Men först får jag gå igenom det några gånger med mig själv för att fatta vad jag gjorde fel. Inte alltid lätt med sociala koder/samspel/bitar.. Men med en jävla massa jobb så kan även jag fungera med de bitarna utan större problem. Bara jag tillslut inser och rättar till det jag orsakat.

Men, så finns det en, som inte överhuvdtaget, fattar eller har de här sociala kompetenserna, som antagligen inte ens vill lära sig dom. Som är enormt själviskt & har noll koll på vad som sårar andra, och den blev det problem med. Måste dock säga att den även chockerade mig dagen efter genom att Be om Förlåtelse.. Så redan ett dygn senare hade ändå poletten ramlat ner och förstod att den gått för långt. Jag blev mäkta imponerad. För det trodde jag inte. Kanske har jag påverkat personen med hur jag tänker när vi haft vissa diskussioner? Eller har jag öppnat upp den ”empatiska” sidan?

Till alla som nu tror att jag skriver om en från det motsatta könet, så stämmer det såklart! Nu tror Du säkert oxå att det är en ”ny” flinga till mig, men där kan jag göra dig besviken och säga att så är det INTE. Jag har fått kontakt med en gammal vän, som jag en gång i tiden pratade väldigt mycket med, som jag har en väldigt ”lång tillbaka i tiden”-vänskap med, som jag har både skrattat & gråtit med, haft hemligheter med, alltid haft grymma samtal och diskussioner med och som har varit en väldigt viktig och stor del av mitt ”tidigare” liv. Och det är med glädje som vi börjat prata igen. Så även om det är en penis bärare, så är hans intresse inte åt mitt köns håll, haha, den kan ni ju fundera över om ni vill 😇😅

Man kan alltså ha vänner av det motsatta könet utan att för den delen behöva ha haft sex, ha en sexuell relation, vilja skapa en intim relation. Det går faktiskt! När jag var yngre hade jag nästan bara killkompisar. Min absolut närmsta bästisar var 3 killar & 1 tjej. Att hänga med majoriteten killar är så mycket mindre komplicerat än vad vänskap med tjejer är. Killar snackar inte lika mycket skit. Det blir inte samma typ av intriger i kompisgänget. Allt är så mycket enklare och rakare. Vilket är väldigt skönt! Nu, i dagsläget, har jag min närmsta vän, hon är en tjej, men hon och jag är som gjorda för varandra och där är det inte heller komplicerat, blir aldrig några missförstånd, inget skitsnack. Sen har jag snoppbäraren som jag fått kontakt med igen.. Självklart ändras ju människor, men än så länge är det ganska kul och roligt att ha fått kontakt.

Nu fick jag tömma mitt huvud igen, på ord som bara trängts där inne, så nu kanske jag kan få lite tyst i huvudet några timmar..

Ha det fint!

~Förståelse~, ~Förundran~, ~Härligt~

Pissepatten hemma~

Idag fick vi hämta hem Tezzla från intensiven. Hon har ett brutet revben, lungorna har läkt ihop, blödningen i buken har stannat av. Hon har fått lite läkemedel med sig och återbesök den 24/5.

Att hon ens överlevt det här är helt otroligt. Att lilla katten klarar av ett fall från den höjden rakt ner i asfalt. Och nu är hon hemma igen. Mycket päls är avrakad, men det växer ju ut igen. Imorgon ska jag sitta med henne i soffan och låta henne gå runt och kolla hemma. Då är det bara hon och jag.. Lilla älskade kissen.

♥️

~Dagligt~, ~Förståelse~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~

Inte gett upp~

Gällande David Tobias, jag har fått många mejladresser och jag har försökt mejla er alla. Om jag inte mejlat DEJ och Du vill ha kontakt med mej, så har jag mejl : joso81@live.se

Jag heter Johanna Larsson Söderberg på Facebook, men då jag har sekretess på mitt konto kan man inte lägga till mig som vän. Men du kan skicka ett meddelande till mig så får vi kontakt där.

Vi är många drabbade. Du är absolut inte ensam i det här. Vi finns för varandra, och jag vet att många valt att försöka leva med de ord den här personen utdelat, samtidigt finns en skräck ritad ända in i ryggmärgen, en skam, en fråga om ”var/när/hur/varför?” Och vet Du, vi ska få svar på det. Vi ska få rätt. Det händer mycket nu och jag vill ha så många som möjligt med mig. Kanske finns en det ett ljus i mörkret..?

Så sök kontakt med mig, så löser vi allt efter det!

Tillsammans klarar vi allt.. Vi ger aldrig upp!

Kram på Er!

~Förståelse~, ~Härligt~, ~Känslan idag~

Försök hitta styrkan och det positiva i livet~

Det här inlägget riktar sig inte till NÅGON specifik person, vill verkligen bara poängtera det.. Iaf ingen som känner mig, levt med mig, lämnat mig eller bara kommit förbi i mitt liv på tillfälligt besök. Det här inlägget riktar sig till mig. Till att försöka hitta styrkan i mig själv igen. Att orka skratta och gå vidare, men aldrig glömma. Aldrig någonsin glömma hur sjuk och skev världen kan vara, hur grymma människor kan vara. Och bara just därför behöver jag fokusera på det som gör mig glad. Det som lyfter just mig.

Mina barn är den största delen av mitt liv. Den viktigaste delen av mig. Det finns absolut ingenting jag inte skulle göra för dom. De är en förlängning av mig. På både gott& ont. Jag ser glimtar av mig i dom, jag ser drag av deras pappa, det bästa av oss har hamnat hos dessa fantastiska små människor. Sedan blandats med deras egna personligheter som göra att dom är alla helt otroliga individer. Jag vet att mina barn kommer klara allt de vill i sina liv. Jag har så mycket tro på dom.

Jag fick träffa min finaste T häromdagen! Vi har inte kramats på flera veckor! Det är sjukt lång tid för oss! My partner in crime det är du Spättan ❤️

Igår skrattade jag så tårarna sprutade. De hittade mitt spel ”Speak Out” och ni som vet vilket typ av sällskapsspel det är fattar nog ganska snabbt hur knasigt roligt det blev. R & Lilla S såg så hysteriskt roliga ut. Man ser ju ganska skev ut när man använder tillbehören till spelet. Det var så fantastiskt skönt att skratta. Att skratta med hela kroppen.. Tittade på Stora S och sa att ”det här var så välbehövligt”.. Hon höll med..

Jag har pratat med Frusemusen. Hon frågar varje dag hur jag mår. Det går inte att lirka bort henne heller, hon frågar igen. Det är så värmande. Så betydelsefullt för mig.. Hon bryr sig verkligen. Jag älskar henne och är så tacksam för att hon kom till dig Det Sjuka Huset och blev min vän. Där har jag en sak till jag behöver kämpa för, för hennes skull, då hon är viktig för mig!

Jag har velat bara lägga mitt liv på ”is”.. Bara stänga ner alla sociala medier, jämka mig för ondskan, bli passiv, lägga locket på. Men jag kan fan inte göra det.. Jag är för jävla envis för det. Jag låter inte orättvisan segra. Jag låter ingen annan styra mig. Jag äger mig själv och mitt liv, och allt här, ska ske på mina villkor. Det låter kanske inte så ödmjukt, men de jag bryr mig om vet att jag är ödmjuk mot dom. Alla andra kan ärligt talat bara hoppa åt helvete..

Jag kom att tänka på en låt text idag. Dels för att sångerskan sjunger med så bra inlevelse och jag gillar hennes röst..

Sara Löfgren- STARKARE

Jag älskar texten. Orden. Hur hon förmedlar känslan. Att aldrig ge upp. Och dessutom kan man alltid välja sina fighter, man måste inte alltid vara den som ”vinner”, man kan välja när det verkligen är dags att inte Ge sig. Alla har den valmöjligheten. Det har tagit tid för mig att inse att så är fallet. Jag har alltid varit obstinat och uppkäftig, alltid velat ha sista ordet, även om jag inte haft rätt.. Det är skönt att inse att jag inte är så nu. Jag väljer mina fighter.

Idag har varit en bra dag. Barnen är glada och nöjda. Varit ute och lekt några timmar. Jag har fått hemmet städat, vilket är så befriande i själen. Har handlat till middagen. Ska börja med middagen om någon timme.

Just idag är livet bra. Just här och nu.

Vad mer kan jag begära?

~Bara jag~, ~Förståelse~, ~Förundran~

Hur sorg kan visa sig~

Alla människor sörjer olika. Väldigt olika. Vissa gråter öppet, umgås med nära & kära, tar till sig allt stöd de kan få och tillåtet sig att känna alla känslor. Andra kanske låser sig helt. Vägrar att känna och vägrar umgänge. Vissa kanske bara förnekar.. Fortsätter att lägga alla känslor i den berömda ryggsäcken tills den inte längre går att ”stänga” och då först kommer alla känslor, av olika slag, fram.

Jag blir arg! Arg, förbannad och ledsen. Jag skäms nästan över att jag knappt kan se någon annan skratta. Jag kan inte ens höra någon dela med sig av roliga nyheter eller minnen, utan attrahera blir arg.

Jag är hemskt svår att ha att göra med när jag är ledsen. Jag är nog ganska fruktansvärd faktiskt. Egoistisk rent ut sagt. Jag stänger alla ute. Jag kan nästan göra allt för att andra ska bli sura på mig, bara för att få någon typ av reaktion.. Jag är inte snäll. Inte ens lite.

För att stå ut med mig krävs det väldigt tålmodiga och modiga personligheter. Jag har ”dräpt” många med mitt beteende, har puttat undan människor med flit. Jag har många gånger sårat andra för att jag är så totalt egoistisk när jag är ledsen. Många har jag lyckats att få att vända mig ryggen.

Sedan har jag en som stått vid min sida sedan 25 år. Hon har aldrig släppt greppet om mig, trots att jag varit både elak och dum mot henne. Hon känner mig så förbaskat bra att jag knappt vill erkänna det för mig själv. Hela mitt liv har jag haft som mål att ingen ska känna mig till 100%, ingen ska få mitt fulla förtroende för jag ska aldrig bli sviken igen. Någonsin. Ska någon bli sårad, så ska det inte vara jag.

Den inställningen har vuxit fram i mig redan från barndomen. Jag har blivit väldigt avtrubbad och ganska förstörd redan som liten. Jag har blivit sårad och sviken så många gånger att jag redan i tidiga tonåren bestämde mig för att aldrig bli utsatt för det igen. Jag trodde att jag gjorde mig själv en tjänst genom att vara kall, hård, byggde höga murar runt mina känslor, och var alltid först att kapa alla emotionella band när jag märkte om något var på g att hända. Jag skulle alltid vara den som inte blev lämnad ensam eller blev sårad.

Jag fattar nu, att alla dessa skydd bara blev en väldigt dålig fasad för mig. Jag har absolut inte ändrat mig helt.. Inte på långa vägar. Men jag jobbar med att ändra mig själv. Att sluta vara så skeptisk. Att låta mig få känna mer och mer. Men det är svårt. Väldigt svårt.

När min morbror dog, hade jag suttit vid hans sida nästan varje dag, på sjukhuset. Jag hade inget stöd av den människan som stod mig närmast. Hon sörjde ju redan, det fattar jag nu, men jag vägrade låta någon sorg göra att han var ensam. Varje dag var jag där. Handlade åt honom, pratade, skrattade & grät när han inte såg. Så kom den där natten.. Jag skulle varit där, men sa att jag ”kommer imorgon”… Den natten var 3 andra där. Och han dog. Jag var så jävla arg och ledsen över hur jag kunde vara så dum att jag valde bort en enda dag/natt på flera veckor, och då dör han. Guud så jag hatar mig själv för det här. Där & då bestämde jag att aldrig skjuta upp något, ta vara på alla chanser man får, jag skulle aldrig ångra eller missa något viktigt igen.

Men, jag gjorde det igen.. Jag skulle träffat Bobben först på söndagen. Men då jag sovit så dåligt så sa jag att jag går upp på måndag. Det sket sig pga jobb och brist på sömn, så onsdagen skulle det bli av. När jag kommer hem från jobbet på tisdag då är han död. Då finns han inte mer. Jag gör alla fel som jag svurit på att INTE göra! Där tänds ilskan i mig. Ilskan är egentligen riktad till mig själv.. Men det är lättare att lägga över den mot andra. Att förskjuta och vara arg. Känslorna bara tar över hela mig. Jag vill vara arg. Jag vill hata. Jag vill inte att någon annan ska vara glad. Jag vill inte höra vad andra tycker och tänker. Jag vill att alla bara ska fatta hur svart min värld är och bara fatta allt jag inte säger. Däremot har jag aldrig krävt att andra inte får sörja. Ingen behöver ”skydda” mig genom att inte våga vara ledsna. Däremot så vill jag inte prata. Jag vill inte öppna munnen, för då bryter jag ihop. Att ha adhd och levt hela sitt liv med murar och sedan förlora någon som älskade mig villkorslöst, men som jag känner att jag svek, är alldeles för mycket på En & samma gång! Nu när jag lättare fattar varför mina känslor konstant är ett virrvarr av kaos, dels pga adhd, så vet jag hur jag kan reagera. Först hysteriskt, sen ilska, isolering, hat, gråt, ännu mera hat, massa sjuka tankar, hata lite till.. Det tar mig en evighet att sortera allt jag känner. Jag kan ärligt säga att jag själv blir trött på mig själv. Hur fan ska då någon annan orka med mig???

Jag har fått höra att jag är kall, dum, egoistisk, andra får hålla igen, andra får känna mera än mig, jag ska minsann ”backa” och fatta att jag inte är viktigast.. osv.. Från en person som borde veta bättre än att säga sånt här till mig. Att förminska mig när det gäller hur jag känner för honom, är bland det elakaste jag varit med om. Hur kan man säga så? Där kändes det som att jag borde förstärka murarna runt mig, då jag uppenbarligen inte ska få känna och tycka som jag vill, eftersom alla mina minnen och min kärlek inte ”bör” ha första plats, inte ens i mitt eget huvud.

Jag vet att det här är en rörig text. Jag fattar vad jag menar, då många ord faktiskt ligger dolt i meningarna, så blir det lite skeva budskap. Men jag fattar. Jag vet. Men jag måste hålla det för mig själv. Jag får inte ta plats.. Jag ska sitta tyst och fint och låta andra känna och sörja, för det som jag sörjer exakt lika mycket, på mitt sätt, så är jag inte längre berättigad att få visa det..

Då kommer hon.. Hon som inte är rädd för att ge mig en kram. Inte rädd för att jag ska bli arg eller sur. Hon som inte går att knuffa undan.. Hon som vet exakt vad jag känner men inte alls är rädd för mig, som skiter blanka fan i mina skydd, som ändå alltid bryr sig om mig.. Hon är så värdefull. Så viktig för mig. En sådan klippa borde alla ha i sitt liv. Hennes värde går aldrig att mäta i pengar eller guld, hennes värde är så mycket mera och helt villkorslöst.

Nu måste jag försöka samla ihop mig, jag måste få även den här dagen att passera, så jag får sova igen. Jag är så vansinnigt trött. Och less..

~Bara jag~, ~En snabbis~, ~Förståelse~, ~Härligt~, ~Känslan idag~

Kväll~

Ja, jobbat kvällspass idag. Haft så sjukt roligt och bra på min avdelning. Dock lite väl lugnt för min del.. Men det löste jag genom att städa stick-vagnar, fylla på lite ”här o där”, skämt bort mina patienter lite extra, städat behandlingsrum och expedition.

Så tiden gick väldigt fort ändå. Älskar att jobba med L, hon är förbaskat rolig och väldigt proffsig uska. Det blev många skratt.

Imorgon är det kväll igen, hoppas jag får teama med Nina igen då. Det funkar väldigt bra med henne oxå.

Idag (och imorgon) är det jullunch på vår avdelning. Det är gröt, smörgåsar, ost, skinka, glögg, pepparkakor, lussekatter, julmust, russin, ischoklad, skumtomtar. Såg jätte trevligt ut, men alla läkare från hela sjukhuset lyckas hitta upp till oss så lunchrummet var överfullt av människor jag aldrig sett.

Idag gav mitt tappra 💟stopp upp. ✝️. Känns ändå fint att anhöriga fick tre dagar till vid patientens sida och kunna ta ett farväl. Glömmer Dig Aldrig!

Fördelen med att vara vårdpersonal är att vi får vårt influensavaccin på avdelningen. Idag så stack min chef mig i muskeln. Just då var det rimligt, stack till lite sen var det bra. I typ två timmar. Nu har jag sådan värk i vänsterarmen! Men, slipper jag influensan är jag skit nöjd!

Nä, nu ska jag ta och sova. Upp och lämna ungar imorgon innan jag får koppla av en liten stund innan jobbet kallar igen!

Puss och kram!!

~Förståelse~, ~Förundran~, ~Härligt~, ~Hysteriskt~, ~Men USCH~

Beslutet är fattat~

Jag har haft vissa problem på sistone. Alltså det har blivit, för mig, väldigt jobbigt och tungt. Jag har känt mig väldigt liten och svag, blivit manipulerad och varit väldigt naiv. Jag har inte riktigt vetat hur jag ska ta mig ur den här situationen. Men igår bad jag om hjälp. Min mamma ska hjälpa mig att prata med domdet angår, få ett slut på det här. Jag är så glad att jag äntligen vågade.. Alltså be om hjälp. Jag är så glad att mamma tog det så bra. Jag har gjort min del av löftet, blockerat & raderat. Nu ska jag bara läka i själen och bli stark i sinnet igen. Jag ska bygga upp mina svaga sidor, och lära mig att faktiskt vara mera kräsen i mitt val av umgänge. 

Jag kommer inte prata öppet om vad som hänt. Det vet bara jag & min mor, och jag vill ha det så. Jag vill bara gömma & glömma och gå vidare. Thats it!

Nu tillbaka till nutid och roligare saker..

Igår åkte jag och mina 4 äldsta barn in till #smakapåstockholm och hua så överskattat det där arrangemanget är! För det första var det svindyrt, för det andra fanns det bara ETT stånd som hade provsmakningsmeny, och för det tredje så var det självklart helt sjukt mycket folk! Och hundar! Överallt var det hundar! Men vi hade roligt tillsammans ändå, blev några skratt, prat & upplevelser. 


Vi tog en nudelsoppa från en resturang som heter Farang och den var helt ljuvlig verkligen! Den skulle jag verkligen kunna tänka mig att äta igen. Det var kokosmjölk, röd curry pasta, chili, lime, böngroddar & annat spännande. Riktigt riktigt gott var det. Vi stannade iaf ca 2 timmar sen var det dags att bege sig hemåt igen! På väg till tunnelbanan stötte vi på en youtuber som båda Sara & Noel gillar, #amandalundgren, tog naturligtvis bild med henne och barnen! 


När kom hem till oss, så tog det knappt 15 minuter så kom Felicia. Hon och Sara hade bestämt sig för att gå på bio och se Baywatch. Mamma, jag & Robert och resterande barn (minus Sara & Noel) gick bort och hälsade på hos Peter & Tik. Tik hade köpt kläder till Sigge som hon ville lämna över. Han fick kallingar och linne. Så himla gulligt! Hon är ju helt tokig i honom. Vi satt en stund utanför dom i deras berså, pratade & skrattade. Lagom till att vi var på väg hem kom Bettan och släppte av Sara. Sen blev det inte så mycket action här hemma. Jag städade av i köket, fick en glasbit i foten för att min man lyckats tappa vår inlagda ingefära som ligger i en glasburk på golvet men glömde dammsuga efter sig. Blev så less så jag bröt ihop och börja gråta, och jag gråter väldigt sällan. Sara kom och krama om mig, så blev allt bra igen! Mer kramar åt folket!!! 

Imorgon är det dags för Saras operation. Hon ska spruta in kortison på 3 olika ställen. Käkled, handled & fotled. Hon kommer att få lustgas. Hon är nervös som sjutton, säkert oxå lite rädd för smärtan 😔 Jag önskar att jag kunde överta hennes smärta! Hennes sjukdom… Vi ska vara på  reumatologen kl 14.00. 

Äsch, godnatt på Er, glöm inte bort att kramas ibland!

Puss

~Familjen~, ~Förståelse~, ~Förundran~, ~Härligt~, ~Helt Galet~, ~Känslan idag~

Känns ensamt~

Jag har kommit in i en period då jag verkligen uppskattar landet just nu! Och framförallt när det är sommar! När solen värmer vill jag gärna sitta i min nya solstol med dryckeshållare nere på gräsmattan och bara lapa solljus och melatonin!!! Men min älskade vän Vera är inte på samma nivå. Hon vill sitta i skuggan under altantaket.. Och det är ju så tråkigt! Jag vill ju så gärna skoja och prata med henne, men vi sitter ju så långt ifrån varandra. Sen är jag lite rädd för att prata och skämta för mycket med Kåka, då svärmor blir så svartsjuk. Så jag håller mitt avstånd och låter istället Vera ”komma” till mig om hon vill det!

Jag vinner å andra sidan så mycket på att sitta nere på gräset! Alla barnen vill ju sitta där oxå! Så jag blir så glad av att ha både dom 4 stora runt mig och prata och skoja med dom och även dom 5 mindre. Det är så mysigt att ”bonda” och prata med barn. Dom är öppna och mottagliga för typ allt, har fantasi och skrattar högt! Jag trivs i deras sällskap & begär ingenting utav en! Dom vill bara ha sällskap & stöttning när det behövs!


Det är så himla skönt att vara här! 

Jo, idag hade vi läkarbesök på Klinisk Genetik med Sigge. Nu har vi även fått remiss på Noel, Max & Ebba & Sigge för att ta blodprov som ska utredas för Malign Hypotermi. Narkosgasallergin som jag & Sara har. Fick förklarat för mig vad i mitt DNA  som har den här mutationen finns och vart i vårt (Saras & mitt) DNA som den ligger så de vet nu vart de ska leta i dom andra barnens DNA. Det är 50% chans att jag för vidare den här mutationen. Jag har ett friskt DNA och ett ”sjukt” DNA, och vilket jag ger vidare är egentligenen slump. Så för att Sara fått den av mig, betyder inte att alla våra barn har det. Utan det är 50% chans att de får det och det finns inget som jag kan påverka. Ska nästa bli spännande o se om fler av barnen har det. Om dom inte har det finns det inget för dom att oroa sig för. Mutationen hoppar inte över en generation. Både intressant och skrämmande det här med DNA. 

Ny ska jag dricka ur min öl och bära in mina yngsta söner och sen slå ner mitt huvud på kudden o sova! 

Puss på er!