På väg hem~

Jag älskar när mammaveckan startar! Jag älskar att få möta mina små och stora troll, få laga mat med dom och sitta o kolla bompa tillsammans!

Men idag har jag inte den känslan. Inuti mig gnager dåligt samvete. Jag känner mig inte duktig och bra. Jag känner att jag misslyckats. Jag sviker de jag älskar och bryr mig om allra mest. Det är en hemsk känsla. Och jag kan inte göra ett skit åt den. För det kommer bli katastrof snart. Det är inget som går att undvika. Jag bara väntar på när det ska hända. Och det kommer ske snabbare än jag tror..

Har iaf packat ihop mina saker. Ska bara lyfta mitt tunga arsel från sängen, ta på mig jackan & ta min väska och påse och gå ut genom dörren. Men det tar emot. Det är extremt svårt idag.

Jag kommer få fira 3:dje advent med mina troll. Då ska granen upp. Vet inte hur jag ska orka det. Jag har världens sämsta pokerface.. Barnen kommer att se på mig att något är fel. Att jag inte är sådär glad som jag borde vara över julen. Undrar om jag kanske skulle sökt efter ”pokerface” under Black Week och fyndat ett då? Som jag kunde ta fram när mitt riktiga ansikte inte håller måttet? Tänk vad enkelt det skulle vara då..? Eller som att ha en tablett att ta till middag, som fyllde allas magar och även gav smak i munnen av en ljuvligt hemlagad måltid, men allt vi gjorde var att svälja ett litet piller med vatten? Det vore något! Så mycket lättare allt skulle bli! Tänk om jag kunde pausa livet! Bara trycka på P A U S och göra vad jag vill ett tag för att starta igång allt när jag känner för det? Ja, jag kan alltid önska och drömma.

Livet är svårt. Att vara mamma är svårt. Att vara separerad är svårt. Att inte ha ett fungerande nätverk är svårt. Att lida av psykisk ohälsa är svårt.

Just nu, är det just det sistnämnda som är värst. Att jag har en Hypotyreos som inte alls behandlas som den ska, att min Adhd är helt upp i det blå och tar beslut lite av sig själv, att lida av kronisk smärta i rygg och armar, att ha en Ptsd som är under behandling, sömnbesvär, panikattacker som inte är under kontroll, ekonomi som inte räcker till. Ångest! Den här jävla ångesten som hypotyreosen,adhd, Ptsd enbart förvärrar då ALLA DESSA JÄVLA DIAGNOSER motarbetar varandra!! Hur är det möjligt att de ska just motarbeta varann? Varför kan de inte bara gå ”hand i hand” och försöka ge mig lite andningspauser i livet?

Just nu är sköldkörteln värst. Jag ska äta Levaxin 175 i tre dagar, sen 200 i fyra dagar sen återigen 175 i tre dagar, ja ni som fattar vet, och det här ska jag i mitt minne komma ihåg? Ska göra detta i 10 veckor för att sedan ta nya prover. Alla siffror, alla dagar & doser, det går inte ihop i mitt adhd huvud? Spelar ingen roll om någon säger ”skriv ner allting”, för när jag glömmer bort att fylla i vilken dag jag är på då har det helt fuckats up.. Jag är så less på den här jävla hypotyreos’n! Önskar ingen att få problem med sköldkörteln! Det är fan värre än en depression, speciellt då den ger exakt samma symtom fast typ gånger 10 & drabbar din hud, uppblåsthet, svullnad i ansikte, stressmage & förstoppning, myrkrypningar i huden, torrt o livlöst hår, svettningar men ändå iskalla fötter, sväljsvårigheter vid skov, sömnsvårigheter, kan känna sig som en sengångare ibland, ändå hyper en annan dag, hjärntrött och trögtänkt.. Förstår ni hur dessa diagnoser bara krockar??

Ja, jag vet att jag gnäller. Jag klagar! Men jag är i en väldigt neråtgående spiral just nu, kanske är den över imorgon? Eller om en vecka? Eller tänk om, redan ikväll? Jag vet aldrig när jag ska känna lite glädje och må lite bra. Det är inte jag som styr det, det är hormonerna som bestämmer och speciellt min sköldkörtel!

Så, kul läsning va? Hoppas Du har en bra dag!